9 aug. 2019

1 år som mamma

Det är inte ofta jag kikar in här på bloggen nu för tiden men det må så vara. Finns inte mycket tid eller energi till det. Ändå saknar jag att skriva - en av de saker som varit så viktiga för mig tidigare, inte endast att blogga utan också skriva "dagbok". Tid att reflektera är så viktig för att jag ska må bra. Det har nu gått lite mer än ett år sedan Hilda föddes. Hon fyllde ett år den 17 juli. På ett sätt vill man glömma det här året eftersom det har varit så otroligt tungt men samtidigt vill jag också skriva ner hur det var för att inte glömma det. Jag tror det är viktigt att komma ihåg och dela med sig av det för jag har hela tiden kännt att jag vill nå ut till andra som går igenom samma sak. Tystnaden hjälper ingen. Det har också varit min drivkraft på något sätt för att orka, tanken att jag kanske kan göra något av mina erfarenheter. En desperation att hitta en mening i mörkret. 

Vissa blir tyvärr provocerade av att man delar med sig av livets baksida men då får det vara så. Det ska inte behöva vara något skambelagt eller negativt med att öppet dela med sig för att hjälpa andra. Och samtidigt hjälper man också sig själv, för att isolera sig när man är deprimerad och utmattad får en bara att känna sig ännu mer ensam. Att prata och skriva av sig i sammanhang där andra går igenom samma sak t.ex facebook grupper har betytt så mycket för mig. På så sätt är sociala medier en positiv sak. Inget går upp emot möten ansikte mot ansikte men när inte det är möjligt så är internet en räddning. Vi behöver sammanhang och kontakt med andra när vi mår dåligt, vi behöver känna att vi inte är ensamma i vår situation, vi behöver samhörighet. Även med vänner och familj. Vi behöver få vara den vi är även när vi mår dåligt utan att känna att vi måste lägga på en mask och låtsas att allt är bra. Jag kan inte låtsas att jag mår bra när jag inte gör det. Det tar för mycket energi. 

Allt har sin tid. Det kommer en tid för glädje också, när tårarna torkat bort och skrattet bubblar upp inom en igen. När man kan känna att man är sig själv igen, eller en ny och bättre version än den man var innan. Men man måste låta sig själv gå igenom det man går igenom. Det får ta den tid det tar. Dagar när ångesten river och sliter i ens innersta så vill man inte att det ska ta tid. Man är trött på tiden. Trött på sorgen, trött på hopplösheten, trött på tröttheten. Men på något sätt tar man sig vidare. De bättre dagarna tar man tillvara och de sämre dagarna tar slut de också och hoppet lever vidare om nya dagar när man kanske orkar bättre.

Klart att man kämpar med skam och skuldkänslor när mammalivet inte blev som man tänkt sig men genom att skriva utmanar jag de där jobbiga känslorna. Jag tänker ofta att om någon annan skulle gå igenom samma sak och berättade det för mig så skulle jag aldrig tycka att de var en dålig mamma, snarare är ju det faktum att man oroar sig över det ett tecken på att man är en bra mamma. För man vill så mycket och försöker så gott man kan, med de krafter man har. tillgång till. 

Så varför är man då så hård mot sig själv? Det är väl för att det är svårt att acceptera att allt inte gick enligt planen. För att bilden man hade av livet som mamma inte stämde med verkligheten. Att det var så mycket tyngre än man någonsin kunde föreställa sig och att anpassa sig skulle ta sån tid. Jag kan ärligt säga att jag inte anpassat mig ännu efter ett år. Trodde inte att det skulle vara så svårt att skapa ett nytt liv som mamma. Att det var så mycket jag skulle sakna från mitt "gamla" liv. Men det är klart, det är nog svårt för de flesta, även utan förlossningsdepression och utmattningssyndrom. Jag tänker att det måste få ta den tid det tar, trots att tålamod aldrig varit min starka sida...Jag erkänner att jag längtar tills Hilda blir äldre och man kan ha en annan sorts relation där man pratar och gör andra saker tillsammans än sitta på golvet och leka med klossar. Bebis- och småbarnstiden är nog inte min favorit period men den måste man ju ta sig igenom också. Klart att det är härligt på sitt sätt när hon börjar prata mer och mer och har börjat gå, och man inser att hon är ingen bebis längre utan en "toddler" som man säger på engelska. En lättnad på sitt sätt att det första året är över men vardagen med en ettåring kan också vara väldigt tung när man är utmattad. Känslan av otillräcklighet när man får en "energidipp" och inte ens klarar av att sätta sig upp i soffan eller är för trött för att orka tala. 

Jag vill ju finnas där för henne och därför leker jag och interagerar trots att  jag bara vill stänga av alla intryck och kroppen skriker efter vila. För jag vill visa att jag finns där för henne. Det finns en rädsla att hon ska känna sig förbisedd och det är det sista jag vill. Det skapar enorma skuldkänslor ibland när man vill orka men krafterna och resurserna inte finns. Man vill känna glädje och tycker att man borde vara glad men man kan inte nå den känslan. Samtidigt måste man ju också prioritera sin egen hälsa för att kunna vara en bra förälder. Att köra slut på sig själv för att leva upp till sina egna krav hjälper ingen. Så jag försöker hitta en balans och finna små stunder att vila trots att det är svårt med ett barn som håller låda. Det funkar tyvärr inte som förr, att vila när man behöver. Känner att jag går emot kroppens signaler hela tiden vilket inte är bra men det är så svårt att skapa den där balansen i småbarnsvardagen. På något sätt ska jag väl återhämta mig i sinom tid men det är klart att livssituationen sätter käppar i hjulet. Att ha småbarn är ju även uttröttande för "friska" föräldrar.

Ja nu blev väl det här ett sånt här "beklagande" och negativt inlägg igen, men so be it. Det är verkligheten. Jag avslutar med det som jag försöker göra som motvikt till det jobbiga. Fokusera på det jag är tacksam över. Och jag är så tacksam över min älskade dotter, som jag vet kommer att skänka mig så många stunder av glädje. Jag är tacksam över min man som är en ständig källa till stöd, förståelse och kärlek. Jag är tacksam över familj och vänner, över min egen styrka som jag vet finns inom mig även när man känner sig så svag och otillräcklig. Tacksam över att jag vet att det finns en mening med allt, även svårigheterna i livet. Det djupaste mörkret finns där av en anledning och vi måste gå igenom det för att nå det sanna ljuset inom oss. Det går inte att ta en genväg. Det är så våra själar växer. Oavsett vilka utmaningar det är vi ställs inför så är det en del av vår livsresa. Det finns något att lära av det, bara vi är villiga att möta den sanning som uppenbarar sig i vår situation. Våga se djupt in i vår själ och vårt hjärta, möta det som finns där och läka det som behöver läkas. Jag har haft svårt att acceptera hur saker och ting blev men friden finns där inom mig och det är bara jag som kan finna den. Det får ta den tid det tar. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar