9 aug. 2019

1 år som mamma

Det är inte ofta jag kikar in här på bloggen nu för tiden men det må så vara. Finns inte mycket tid eller energi till det. Ändå saknar jag att skriva - en av de saker som varit så viktiga för mig tidigare, inte endast att blogga utan också skriva "dagbok". Tid att reflektera är så viktig för att jag ska må bra. Det har nu gått lite mer än ett år sedan Hilda föddes. Hon fyllde ett år den 17 juli. På ett sätt vill man glömma det här året eftersom det har varit så otroligt tungt men samtidigt vill jag också skriva ner hur det var för att inte glömma det. Jag tror det är viktigt att komma ihåg och dela med sig av det för jag har hela tiden kännt att jag vill nå ut till andra som går igenom samma sak. Tystnaden hjälper ingen. Det har också varit min drivkraft på något sätt för att orka, tanken att jag kanske kan göra något av mina erfarenheter. En desperation att hitta en mening i mörkret. 

Vissa blir tyvärr provocerade av att man delar med sig av livets baksida men då får det vara så. Det ska inte behöva vara något skambelagt eller negativt med att öppet dela med sig för att hjälpa andra. Och samtidigt hjälper man också sig själv, för att isolera sig när man är deprimerad och utmattad får en bara att känna sig ännu mer ensam. Att prata och skriva av sig i sammanhang där andra går igenom samma sak t.ex facebook grupper har betytt så mycket för mig. På så sätt är sociala medier en positiv sak. Inget går upp emot möten ansikte mot ansikte men när inte det är möjligt så är internet en räddning. Vi behöver sammanhang och kontakt med andra när vi mår dåligt, vi behöver känna att vi inte är ensamma i vår situation, vi behöver samhörighet. Även med vänner och familj. Vi behöver få vara den vi är även när vi mår dåligt utan att känna att vi måste lägga på en mask och låtsas att allt är bra. Jag kan inte låtsas att jag mår bra när jag inte gör det. Det tar för mycket energi. 

Allt har sin tid. Det kommer en tid för glädje också, när tårarna torkat bort och skrattet bubblar upp inom en igen. När man kan känna att man är sig själv igen, eller en ny och bättre version än den man var innan. Men man måste låta sig själv gå igenom det man går igenom. Det får ta den tid det tar. Dagar när ångesten river och sliter i ens innersta så vill man inte att det ska ta tid. Man är trött på tiden. Trött på sorgen, trött på hopplösheten, trött på tröttheten. Men på något sätt tar man sig vidare. De bättre dagarna tar man tillvara och de sämre dagarna tar slut de också och hoppet lever vidare om nya dagar när man kanske orkar bättre.

Klart att man kämpar med skam och skuldkänslor när mammalivet inte blev som man tänkt sig men genom att skriva utmanar jag de där jobbiga känslorna. Jag tänker ofta att om någon annan skulle gå igenom samma sak och berättade det för mig så skulle jag aldrig tycka att de var en dålig mamma, snarare är ju det faktum att man oroar sig över det ett tecken på att man är en bra mamma. För man vill så mycket och försöker så gott man kan, med de krafter man har. tillgång till. 

Så varför är man då så hård mot sig själv? Det är väl för att det är svårt att acceptera att allt inte gick enligt planen. För att bilden man hade av livet som mamma inte stämde med verkligheten. Att det var så mycket tyngre än man någonsin kunde föreställa sig och att anpassa sig skulle ta sån tid. Jag kan ärligt säga att jag inte anpassat mig ännu efter ett år. Trodde inte att det skulle vara så svårt att skapa ett nytt liv som mamma. Att det var så mycket jag skulle sakna från mitt "gamla" liv. Men det är klart, det är nog svårt för de flesta, även utan förlossningsdepression och utmattningssyndrom. Jag tänker att det måste få ta den tid det tar, trots att tålamod aldrig varit min starka sida...Jag erkänner att jag längtar tills Hilda blir äldre och man kan ha en annan sorts relation där man pratar och gör andra saker tillsammans än sitta på golvet och leka med klossar. Bebis- och småbarnstiden är nog inte min favorit period men den måste man ju ta sig igenom också. Klart att det är härligt på sitt sätt när hon börjar prata mer och mer och har börjat gå, och man inser att hon är ingen bebis längre utan en "toddler" som man säger på engelska. En lättnad på sitt sätt att det första året är över men vardagen med en ettåring kan också vara väldigt tung när man är utmattad. Känslan av otillräcklighet när man får en "energidipp" och inte ens klarar av att sätta sig upp i soffan eller är för trött för att orka tala. 

Jag vill ju finnas där för henne och därför leker jag och interagerar trots att  jag bara vill stänga av alla intryck och kroppen skriker efter vila. För jag vill visa att jag finns där för henne. Det finns en rädsla att hon ska känna sig förbisedd och det är det sista jag vill. Det skapar enorma skuldkänslor ibland när man vill orka men krafterna och resurserna inte finns. Man vill känna glädje och tycker att man borde vara glad men man kan inte nå den känslan. Samtidigt måste man ju också prioritera sin egen hälsa för att kunna vara en bra förälder. Att köra slut på sig själv för att leva upp till sina egna krav hjälper ingen. Så jag försöker hitta en balans och finna små stunder att vila trots att det är svårt med ett barn som håller låda. Det funkar tyvärr inte som förr, att vila när man behöver. Känner att jag går emot kroppens signaler hela tiden vilket inte är bra men det är så svårt att skapa den där balansen i småbarnsvardagen. På något sätt ska jag väl återhämta mig i sinom tid men det är klart att livssituationen sätter käppar i hjulet. Att ha småbarn är ju även uttröttande för "friska" föräldrar.

Ja nu blev väl det här ett sånt här "beklagande" och negativt inlägg igen, men so be it. Det är verkligheten. Jag avslutar med det som jag försöker göra som motvikt till det jobbiga. Fokusera på det jag är tacksam över. Och jag är så tacksam över min älskade dotter, som jag vet kommer att skänka mig så många stunder av glädje. Jag är tacksam över min man som är en ständig källa till stöd, förståelse och kärlek. Jag är tacksam över familj och vänner, över min egen styrka som jag vet finns inom mig även när man känner sig så svag och otillräcklig. Tacksam över att jag vet att det finns en mening med allt, även svårigheterna i livet. Det djupaste mörkret finns där av en anledning och vi måste gå igenom det för att nå det sanna ljuset inom oss. Det går inte att ta en genväg. Det är så våra själar växer. Oavsett vilka utmaningar det är vi ställs inför så är det en del av vår livsresa. Det finns något att lära av det, bara vi är villiga att möta den sanning som uppenbarar sig i vår situation. Våga se djupt in i vår själ och vårt hjärta, möta det som finns där och läka det som behöver läkas. Jag har haft svårt att acceptera hur saker och ting blev men friden finns där inom mig och det är bara jag som kan finna den. Det får ta den tid det tar. 



7 mars 2019

Livets största omställning

(Bild:google)

För en tid sedan lyssnade jag på en podcast med psykiatern Alexandra Sacks som pratade om det man på engelska kallar för "Matrescence". (HÄR hittar du podcasten). Det syftar på omställningen/processen att bli mamma och jämförs med puberteten eller "Adolescence". Precis som när man kommer in i puberteten innebär moderskapet både en identitetsförändring och hormonell förändring. Jag skulle säga att det är ännu mer "dramatiskt" att bli mamma eftersom det också medför en till person i ditt liv som är helt beroende av dig. Att hantera den här förändringen och omställningen kan vara svårt för det finns så lite utrymme att göra det när du ska ta hand om en liten nyfödd, hjälplös varelse. Är man som jag van att reflektera och fundera över allt möjligt blir det genast mycket svårare när man plötsligt blir så bunden och den där tiden och lugnet att sitta och filosofera och analysera finns inte. Detta har i alla fall försvårat bearbetandet av den här omställningen för mig. Jag har alltid behövt analysera och fundera kring upplevelser och känslor, det är en del av min högkänslighet. Att inte ha fått bearbeta det som hände vid förlossningen (blödningen, bristningen, operationen, separationen från min dotter i flera timmar osv) som tillsammans blev någon form av chock, har säkert bidragit till att jag drabbades av förlossningsdepression. För att inte tala om den första tidens konstanta skyhöga stressnivåer och hela processen det innebär att bli mamma. 

Dr Sacks säger att man ibland är för snabb att diagnostisera förlossningsdepression när det i själva verket "bara" är fråga om symptom på den omställning det är att bli förälder men det är svårt att veta var gränsen går. Det är viktigt att ta förlossningsdepression på allvar men även att uppmärksamma de som inte riktigt passar in på den diagnosen men som ändå upplever det som extremt jobbigt att bli mamma. 

Det finns i alla fall någonting mellan den rosenröda bebisbubblan och förlossningsdepression, ett ställe där de flesta mammor befinner sig. En gråzon i ett nytt land där man inte vet hur man ska navigera. De flesta upplever det nog som väldigt jobbigt att bli mamma för första gången men det finns såklart faktorer som påverkar hur jobbigt man upplever det. Personlighet, hormonell känslighet, faktorer i omgivningen, stress, socialt stöd osv. Jag skulle tro att andra högkänsliga också upplever det extra utmanande. Det finns så mycket press på kvinnor och mödrar idag, inte minst de förväntningar vi har på oss själva. Har man höga krav på sig själv, kontrollbehov och väldigt klara förväntningar på hur man tror det ska vara att bli mamma så kan chocken när det sedan inte blir som man tänkt sig, bli ganska stor. Så var det för mig i alla fall. Man tror att man förbereder sig men ingen vet hurudan bebis man kommer att få, man kan inte föreställa sig hur det kommer att kännas förrän man är mitt inne i det. Allt förändras över en natt. Plötsligt är du mamma och förvirringen och skräcken är total. Kanske inte för alla men för många skulle jag tro, mig själv inräknad. 

Jag ska inte gå in så mycket mer på vad som sades i podcasten men lyssna själva eller läs  den HÄR artikeln skriven av Alexandra Sacks där hon förklarar konceptet "Matrescence". 

Det har i alla fall fått mig att fundera en hel del på hur oförberedd man var på den här omställningen och att det är något som man borde prata mer om under graviditeten. Visst får man information om att förlossningsdepression drabbar många men inte den där gråzonen. Man pratar om graviditeten, om förlossningen och om barnet men pratar man om vad det faktiskt innebär att bli förälder? Alla motstridiga känslor och tankar det väcker? Om den här omställningen som är både psykisk och fysisk? Som kan bli en riktigt jobbig identitetskris och det kan ta länge innan man hittar sin nya identitet som mamma. Även att hitta en ny identitet utan att bara behöva identifiera sig som mamma.. Man kommer aldrig att bli den man var innan man fick barn och det är okej att sörja sitt gamla liv och sitt gamla jag. Det kan kännas skamligt att erkänna men varför ska det vara så? Just då befinner man sig i en övergång mellan det gamla och det nya. Det välbekanta och det okända. Det trygga och ovissheten. Ett enormt ansvar och en förlust av sig själv som den man var och förlust av friheten och sin egen tid. Det kan ge upphov till enormt mycket osäkerhet, vilsenhet, rädsla och även sorg. 

Alexandra Sacks beskriver just den här känslan av "push and pull" som många mödrar säkert känner igen sig i. Man dras mot sitt barn av kärlek men man blir också rädd och känner sig "fången" vilket gör att man också känner att man vill fly ibland. Det är helt normalt. Det är en balansgång att hitta sig själv i det nya och okända. Att ha en ny person i sin närhet som är helt hjälplös och beroende av dig är inte lätt att förhålla sig till. Du ska lära känna en ny liten människa. Det är inte heller alltid självklart att du genast känner en enorm kärlek till ditt nyfödda barn. Det kan ta tid att känna den kärleken och att känna sig trygg med sitt barn i den nya vardagen av osäkerhet. De starka känslorna av stress, utmattning, osäkerhet och rädsla efter en förlossning kan också blockera de positiva känslorna. Det finns ofta inte tid att landa utan man kör bara på utan att låta känslorna komma ikapp. 

Hur vet man då om det bara är den här omställningen man upplever eller om man faktiskt drabbats av förlossningsdepression? Det är nog fråga om hur starka och allvarliga symptom du har. Baby blues, identitetskris och starka känslor är vanliga tecken på moderskapsprocessen du har påbörjat men om du aldrig känner glädje och stressen, ångesten och nedstämdheten fortsätter under en längre period och påverkar vardagen och funktionsförmågan negativt så kan det handla om en depression. Så var det för mig. Det började med enorma stressnivåer och ångest. Hade ganska svår baby blues pga att jag är känslig för hormonella förändringar och det är svårt att säga i vilket skede det övergick till en depression. Jag fick i alla fall höga poäng på depressionstestet jag gjorde på mödrarådgivningen. Därtill började jag känna av symptom på utmattning igen efter all stress jag upplevt. Utmattningssyndrom kan också drabba en nybliven förälder, likaså olika ångestsyndrom eller vilken form av psykisk ohälsa som helst. Den här övergången kan trigga igång något allvarligare och därför är det viktigt att vara uppmärksam och söka hjälp när det börjar kännas jobbigt. Nu fick jag tack och lov ingen riktigt djup depression men just därför förstår jag hur allvarligt det är eftersom min ändå relativt lindriga depression ändå känts fruktansvärt jobbig för mig. Vi måste absolut ta förlossningsdepression på stort allvar och våga prata mer öppet om det. (Som en parentes kan ju säga att jag inte är frisk ännu men hoppas innerligt att det värsta är över. Känner mig ännu nedstämd men de lite bättre perioderna är längre än de var tidigare så hoppas att det går åt rätt håll nu).

Sedan är det också oerhört viktigt att ÄNDÅ prata även om man inte lider av förlossningsdepression eller har någon "diagnos". Jag tror det är viktigt för att kanske undvika att fler drabbas av psykisk ohälsa efter förlossningen. Att känna att man inte är så ensam och att det är normalt att tycka att det är fruktansvärt jobbigt. Att man inte behöver lägga upp en fasad och låtsas att allt är så fantastiskt mysigt med en liten bebis. Det finns så mycket förväntningar och det kan vara förrädiskt. Det måste få vara okej att prata om allt som inte känns bra. Om man dessutom vågar prata om det här innan barnet kommer kanske man ändå kan känna sig lite mer förberedd och sänka kraven på sig själv. Och inse att du inte är ensam om att må dåligt. Vi borde kunna prata om "matresence" som vi pratar om puberteten, graviditet och klimakteriet. Det är alla övergångar som påverkar kvinnor på olika sätt, som är helt normala omställningar men som kan innebära att du under en period mår väldigt dåligt. Det är inga diagnoser, det är livets olika skeden och det behövs tid och utrymme för att bearbeta dessa "kriser" och processer. Men tyvärr så finns det väldigt lite tid och utrymme i dagens stressade samhälle. Så istället för att erkänna att samhället är sjukt, sätter man hellre diagnoser på människorna istället och skriver ut mediciner. Vi behöver också finnas till för varandra mer under de här omställningarna. Nyblivna mammor behöver massor av socialt och emotionellt stöd. Ändå är normen att mamman ska stanna hemma ensam med sin bebis hela dagarna. Inte konstigt om man blir sjuk av stress och ensamhet till slut. Från att ha varit gravid där man fokuserar mycket på mammans hälsa och välmående så förändras det när barnet kommer och så plötsligt ligger allt fokus på barnet och mamman hamnar lite i skymundan. 

Som citatet högst upp säger: "Mammor behöver lika mycket uppmärksamhet som en nyfödd, för också de har precis blivit födda". Det är något som vi måste börja ta på allvar och verkligen SE den nyfödda mamman, inte bara det nyfödda barnet.