17 nov. 2018

4 månader senare

Nu har det gått 4 månader sedan vår Hilda föddes. Tiden har gått snabbt men ändå känts långsam ibland, särskilt på grund av mitt mående. Många gånger har jag önskat att tiden ska gå ännu snabbare så att hon blir äldre och det förhoppningsvis blir lättare. Det har blivit lite lättare än det var i början förstås nu när hon har mer rutiner men när man själv inte mår bra så blir vardagen ändå tung. Det känns som om de här utvecklingsfaserna och utvecklingssprången avlöser varandra hela tiden men det händer ju så mycket det första året. Är det inte en mental utvecklingsfas så är det en fysisk tillväxtspurt. Man märker när hon är inne i en fas, då blir hon mer gnällig och otålig. Hon är i den åldern nu då hon upptäcker så mycket av omvärlden och tar in så mycket intryck vilket förstås är uttröttande. Jag längtar ändå tills hon kan börja sitta själv och blir intresserad av att utforska leksaker och olika grejer och kan underhålla sig själv lite bättre. Nu är det nästan omöjligt att göra något annat när hon är vaken för hon kräver uppmärksamhet. Tyvärr har hon ju alltid avskytt bärsjal och bärsele så även om hon vill att man ska bära henne så protesterar hon så fort man sätter henne i selen. Det är inte direkt skönt för ryggen och armarna att bära på en 8 kg bebis! (Ja, hon är en knubbig och bastant tjej :) ) Särskilt inte när man själv är väldigt utmattad.

Sist jag skrev funderade jag över om jag kunde lida av förlossningsdepression. Jag vet fortfarande inte om det är det eller depression på grund av den djupa tröttheten eller en kombination av utmattning och depression. I alla fall hade jag ganska höga poäng på depressionstestet jag tog för ett par månader sedan men det brukar också visa höga poäng vid stress. Känner i alla fall fortfarande av symptomen av utmattningssyndrom så någon form av bakslag har jag väl fått efter all stress jag känt sedan Hilda föddes. Det är både hjärntrötthet och fysisk trötthet, daglig ångest och den där ständiga nedstämdheten som gör det svårt att känna någon riktig livsglädje. Jag är självklart glad över att vi har Hilda och jag älskar henne, vilket jag tänkt kanske är ett tecken på att det inte är förlossningsdepression - för jag har ju kunnat knyta an till henne - men det behöver inte vara ett kriterie för förlossningsdepression. Man kan fortfarande känna kärlek till sitt barn men ändå känna sig nedstämd. När jag hade utmattningssyndrom kände jag ju också nedstämdhet, det kommer ju som ett brev på posten när man inte har någon energi. Den där djupa energilösheten gör ju att man inte har kraft att känna någon vidare glädje. Vad det nu sist och slutligen är för "diagnos" gör kanske detsamma, man mår ju som man mår ändå. Många beskriver ju hur otroligt tungt det känns att bli förälder första gången, även om man inte har ett utmattningssyndrom i bagaget eller upplever depression efter förlossningen. Så det är klart att det blir ännu tyngre då med den bakgrund jag har. Även högkänsligheten blir ju en extra utmaning då man har ett starkt behov av att vila hjärnan och få egentid för att fungera normalt och känna balans. Det funkar inte riktigt längre så bra...

Jag vet också att jag är väldigt känslig för hormonella förändringar vilket ofta är en betydande orsak till psykisk ohälsa efter förlossningen, även utmattning. Jag tror att det ofta är en kombination av hormonella faktorer och den enorma omställning det är att få sitt första barn. Man drabbas av en identitskris samtidigt som allting är så nytt och osäkert. Plötsligt befinner man sig mitt i ett okänt kaos och vet inte hur man ska navigera. Man ska försöka hitta sig själv igen i den nya rollen som förälder och samtidigt försöka att inte tappa bort sig själv, den person man var innan man fick barn. Det är inte på något sätt enkelt och det tar tid att finna friden i det nya kaoset, och att lära sig att släppa på kontrollen eftersom att leva med barn innebär ständig osäkerhet och oförutsedda händelser. Det har nog varit svårt för mig att anpassa mig till, ibland har det känts som att leva med en tickande bomb och då är inte Hilda heller den mest krävande av bebisar. Ingen high need- eller kolikbebis, trots en del magknip i början (tack och lov är ju den tiden över då hon kunde ha fått kolik så den faran är i alla fall över). Men när man själv inte mår bra och har en väldigt låg tolerans för stress så blir småsaker lätt till stora problem som man inte hade reagerat lika starkt på om man hade mått bättre. 

Jag har valt att skriva öppet om mitt mående och hur jobbigt jag har upplevt de här månaderna därför att jag känner att det är viktigt att vi pratar om det här. Det finns så mycket tabu kring förlossningsdepression och psykisk ohälsa hos nyblivna mammor och ändå är det så vanligt. Tabun kring psykisk ohälsa och utmattning har blivit mindre på senare år men när mammor drabbas är det som att det kopplas till ännu mer skam. Jag vet, jag har också känt och känner många gånger skam och skuld över hur jag mår men försöker att utmana de känslorna och tankarna när de kommer. Jag skulle ju aldrig säga åt en annan mamma att hon ska skämmas över hur hon mår, varför skulle jag då tro att min egen skam är berättigad? Men det är ju det där med att man vill vara stark och vara den där "duktiga mamman", man vill må bra för att orka med sitt barn men det gör man ju ändå på något sätt. Trots att ångesten är så stark vissa dagar så interagerar man med sitt barn, man ler och kommunicerar med henne trots att man innerst inne är så trött att man är färdig att kollapsa. För att man vill så mycket för sitt barn, man vill göra allt för att hon ska må så bra som möjligt. Så man gömmer undan sin egen smärta för en stund och ger den lilla energi man har till att finnas där.

Att ta hand om sig själv i en sån här situation är förstås väldigt viktigt. Det är det här med att sätta syrgasmasken på sig själv först innan man hjälper någon annan. Men jag måste erkänna att det har varit en utmaning att veta vad jag ska göra för att må bättre. När det gäller det hormonella så finns det inte så mycket att göra så länge man ammar. Då är vissa hormonnivåer låga och det måste de vara för att amningshormonerna är höga istället men har man haft hormonella obalanser tidigare så kan nivåerna bli för låga. Detta är en viktig faktor när det gäller depression, ångest och utmattning. Det är också svårt att åtgärda det på naturlig väg eftersom de flesta tillskott inte rekommenderas under amning. Det man kan göra är att se till att näringsstatusen är bra vilket den oftast inte är efter en graviditet och förlossning eftersom man har gett så mycket av näringen till barnet. Så att ta tillskott av vitaminer och mineraler och äta en bra kost är viktigt. Där måste jag ju erkänna att jag inte alltid är så bra på att äta det mest näringsrika heller just nu på grund av brist på motivation och energi. Att fundera ut vad man ska laga för mat kan vara väldigt stressande för en trött hjärna och det ska helst inte ta mycket tid heller när man har en bebis. Men man gör så gott man kan och ibland blir det mer onyttigt för att man helt enkelt inte orkar. Så får det vara ibland.

Den andra viktiga biten med att få stöd från omgivningen är jag i alla fall välsignad med. Min man och mina föräldrar, familj och vänner har alla visat så fint stöd och omtanke under den här tiden. Det är inte alla förunnat. Jag försöker vila så gott jag kan även om jag haft höga stressnivåer så länge så jag kan ha svårt att slappna av även när hon sover. Jag kämpar ännu med att hitta sätt att återhämta mig i den här nya situationen då jag inte har möjlighet att vila direkt när jag  känner att jag behöver det, eller kan göra något som ger mig positiv energi för att jag måste finnas där för min dotter. Det är förstås meningsfullt också på sitt sätt men också otroligt dränerande ibland. Det är en ny situation att navigera i, försöka återhämta sig och hitta tillbaka till energi och glädje i tillvaron. Jag försöker att säga till mig själv att jag är tillräcklig när jag känner mig så otillräcklig, att jag inte behöver känna skam för något som jag inte själv kan kontrollera eller har valt att genomlida, att jag är den bästa mamman för min dotter även när jag känner mig svag och hjälplös, att det kommer att bli lättare med tiden och att jag kanske kan vara till stöd och hjälp för någon annan genom att vara öppen med det här. 


Det känns inte alltid bekvämt att öppna sig och skriva om sina erfarenheter så här, men jag känner någonstans inom mig att jag behöver göra det. Det på något sätt som ett kall, precis som när jag fick utmattningssyndrom, att dela med mig, att prata och skriva om det för att minska på tabun, visa att det är okej att må på en massa olika sätt när livet förändras så radikalt som det gör när man får barn och hormonerna hamnar i kaos, att kanske kunna hjälpa någon annan som just nu inte vågar berätta eller erkänna att man mår dåligt. Vi mammor måste bli bättre på att prata och stöda varandra, att våga be om hjälp och fatta att vi är supermammor oavsett livssituation och oavsett hur vi mår. Vi gör alltid vårt bästa i den situation vi är och vi kommer att ta oss igenom det och bli starkare av det. Det är mitt mantra för att orka genom dagarna. Det måste finnas en mening med varför jag går igenom det här, liksom jag i efterhand vet att det fanns en mening med min utbrändhet. Jag är en lite klokare människa efter det med många fler viktiga insikter, hur kliché det än må låta. Jag hoppas den här erfarenheten, hur hemsk den än må kännas just nu, kan föra något gott med sig. I alla fall har jag ju en liten underbar människa som behöver mig och som ger mig mening mitt i mörkret.

TACK för att du tog dig tid att läsa det här! Nu är min hjärna rejält trött efter den här skrivstunden...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar