6 sep. 2018

Min förlossningsberättelse och lite om förändringen att bli förälder del 2

Applåder om du orkade dig igenom del 1! :) Får se om du orkar dig igenom det här också...

Jag ska fortsätta att berätta lite om hur jag upplevt den första tiden med en nyfödd. Vi stannade på BB nästan 4 dagar eftersom jag var ganska svag och hade ont och fick ännu medicin via iv-dropp första dygnet. Jag hade förstås ont efter att ha blivit sydd och kunde knappt sitta eller gå. Var också väldigt yr när jag skulle gå till att börja med och hade extremt svullna fötter så att det tog ont att gå också på grund av det. Även ansiktet var väldigt svullet första dagarna, antagligen på grund av medicinerna skulle jag tro. Det blev mest att prova på liggamning den första tiden men hade också problem att få igång amningen i början. En orsak var nog att jag hade förlorat så mycket blod. Jag fick pumpa och pumpa mellan amningarna för att få igång mjölkproduktionen och fick knappt fram någon råmjölk alls. Hilda hade också svårt att få grepp och suga och skrek mest då hon skulle äta. Ofta fick vi spruta in lite glukos i munnen på henne för att få henne att suga,något som de ofta gör på BB för att få bebisar att äta (vilket ju inte kändes så bra, att hon skulle få i sig rent socker sina första dagar i livet...men vad gör man när barnet inte äter) Vi gav också den lilla råmjölk jag lyckades pumpa ut, med spruta i munnen då hon inte ville suga. På grund av amningsproblemen gick Hilda ner för mycket i vikt under de första dagarna och därför blev vi tillsagda att väcka henne var tredje timme för att amma och sedan måste jag pumpa också, natt som dag. Hon fick också ersättning vilket inte heller kändes bra. Jag ville ju att hon skulle få tillräckligt med mjölk av mig. Jag fick också lov att använda amningsgummi eller amningsnapp för att Hilda skulle få ett bättre grepp. 

Men allteftersom kom det mer mjölk och det tillsammans med ersättningen gjorde att hon gick upp i vikt igen och vi fick grönt ljus att åka hem. Det kändes väldigt skrämmande att lämna BB även om det inte direkt var jätteroligt att vara på sjukhuset heller. BB personalen var väldigt hjälpsamma och det kändes läskigt att åka hem och klara sig själv med amning och allt när man varit van att ringa på en klocka och fråga om hjälp. Däremot var jag glad att slippa sjukhusmaten som inte var någon höjdare direkt. Som kostrådgivare fascineras man över hur mycket socker och kolhydrater maten består av och någon näringstät mat var det ju inte direkt fråga om. Jag önskade naturell yoghurt till frukost men det fanns inte. Bara någon konstig glutenfri, smaklös gröt samt samma glutenfria bröd till morgon, middag, kväll. Mycket potatis, ris, bröd, osv , näringsfattig isbergssallad och sönderkokta grönsaker fick representera grönsakerna  och sockriga krämer och efterrätter fick avsluta måltiden.  Jag fick beställa dit lite extra mat av mina föräldrar för att överleva dagarna :D 

Det blev också lite av en chock att komma ut från sjukhuset i över trettio graders värme, för att inte tala om att komma hem till ett olidligt varmt hus. Detta resulterade i att jag fick panik efter första natten och vi flyttade tillfälligt in hos mina föräldrar som hade lite svalare inomhus. Det blev så att vi stannade där under resten av värmeböljan även om det var väldigt varmt där också och vissa dagar mådde jag jättedåligt av värmen. Dessutom skulle man sitta och försöka få amningen att fungera och Hilda hade några dagar då hon klusterammade i flera timmar och man satt där och svettades och ammade och försökte slänga i sig lite mat mellan varven. Det är sannerligen en minnesvärd sommar, den sommaren vår Hilda föddes mitt i den värsta värmeböljan i mannaminne. 

De första veckorna har varit väldigt tuffa och jag vill vara öppen med det för jag tror att det är viktigt att vi pratar om hur jobbig den första tiden med en nyfödd kan vara. Särskilt för förstagångsföräldrar. Man hör om den lyckliga "bebisbubblan" och frågar man någon hur det är så får man ofta inte heller höra hela sanningen. Jag vet inte om det har att göra med att man skäms över att man upplever det som jobbigt men jag tror det kan vara en del av det. Det är så otroligt överväldigande och skrämmande i början. Man har ingen aning hur man ska göra, man känner inte ännu sin bebis, man har aldrig tagit hand om en bebis förut och man ska försöka komma underfund med amning och magknip och sömn osv. Jag har upplevt otroligt mycket stress under den här första tiden och det har resulterat i att jag känt av lite av utmattningssymptomen igen och även varit rädd att jag håller på att få en förlossningsdepression. Vet inte ännu om det faktiskt är det eller bara en reakton på de höga stressnivåerna men det har åtminstone inte blivit värre så jag försöker att bara ta en dag i taget och framför allt acceptera hur jag mår.  Jag ville nog inte riktigt erkänna att jag mådde dåligt i början för det var skrämmande och jag ville vara stark för Hildas skull. Men att förneka det man känner gör inte saken bättre, och jag är inte svag för att jag upplever dessa känslor. Att bli mamma ÄR omvälvande för alla och jag tror de flesta går igenom tuffa känslor när de blir föräldrar för första gången. Det faktum att man inte hör så mycket om det jobbiga gör att man får en bild av att det ska vara enklare än det är. Att nyfödda äter och sover ungefär och att man känner sig så lycklig och euforisk av allt oxytocin man får av amningen och att amningen i sig är så fantastiskt mysigt och gosigt osv...det kan säkert vara så men det är inte alltid så. 

Bilden av hur det skulle vara att bli förälder stämde inte riktigt överens med verkligheten om man säger så. Men trots detta finns förstås en överväldigande kärlek till vår dotter också, vilket gör att man orkar, även om man känner att man bara vill bryta ihop vissa dagar. När jag lärde mig att acceptera mina känslor och situationen som den var blev det också lättare. Då slappnade jag av lite mer och slutade försöka stå emot det jag kände och låtsas att jag var glad fast jag inte alls var det. Det är inte lätt att bara "go with the flow" alla dagar (eller vem försöker jag lura, det är aldrig lätt! :)) Jag är en sådan inbiten rutinmänniska och livet med en snart 2 månaders bebis innehåller inte mycket fasta rutiner och går inte att styra. Just nu är hon antagligen inne i en utvecklingsfas som gör att sömnen är minimal, hon vill äta oftare och är mer gnällig och uppe i varv. Lägg till magknip till detta så blir det ännu roligare...

Det har som sagt varit så mycket känslor upp och ner, tårar, nedstämdhet och stress.  Förändringen är ju ganska dramatisk, att gå från ett liv till ett helt annat över en natt. Plötsligt är allt så extremt intensivt och man får aldrig en paus. Som högkänslig med en utbrändhet i bagaget blir det också mer  påtagligt. Jag har också känt skuldkänslor för allt möjligt och rationellt vet jag att dessa tankar inte är sanna men känslorna tar ofta över då man känner sig utmattad, stressad och ångestfylld av allt det nya. Man vill klara sig själv och veta hur man ska göra men det gör man ju inte alltid i början. Man vet inte alltid hur man ska trösta en gråtande bebis, hur man ska fixa magknipet och hur man ska få dem att somna. 

Min mamma har varit en räddare i nöden då hon haft en väldigt lugnande effekt på Hilda. Tror det har att göra med att hon är så lugn och avslappnad medan jag och min man varit så stressade och det känner Hilda förstås av och blir mer orolig själv. Bebisar är ju väldigt energikänsliga och påverkas av hur föräldrarna mår. Det gjorde att jag fick ännu mer dåligt samvete för att jag var så stressad och fick henne att må sämre men samtidgt kunde jag ju inte hjälpa det. Det har varit väldigt skönt och utan mina föräldrars hjälp hade det varit mycket svårare för oss. Även nu då vi bor hemma igen så är det en trygghet att ha dem så nära. Det sociala nätverket är så otroligt värdefullt den första tiden. 

Ja, hur ska jag sammanfatta det här. Den här första tiden som nybliven mamma har sannerligen inte varit lätt men jag vet att det är värt det. Man måste bara försöka sätta det i perspektiv, tänka på det positiva i situationen och lära sig att släppa taget om kontrollbehov och inse att livet med en bebis är oförutsägbart och det går aldrig att veta hur en dag ska bli. Det kommer nya utvecklingsfaser och jobbiga perioder hela tiden och man måste ta sig igenom dem. Man har inte alltid alla svar och kan inte hitta alla lösningar även om det skapar ångest. Man får lov att ta det som det kommer, annars kommer man att stressa ihjäl sig. 

Det är en sorts identitetskris man går igenom när man blir förälder första gången. Livet ändras så radikalt och dessutom är hormonerna i kaos och känslomässigt är man väldigt sårbar. Stöd från omgivningen och att prata om det jobbiga upplever jag som väldigt viktigt i allt det här. Och att inse att man inte är en dålig förälder bara för att man inte har allt på klart eller alla svar. För skuldkänslor kommer så lätt, man klandrar sig själv och jämför sig med andra. Men man får lov att inse att man är den bästa föräldern till sitt barn och man gör så gott man kan. Det kommer alltid att vara förvirrande att ha barn för de utvecklas och förändras hela tiden. Jag och min man har  båda lätt för att prata om våra känslor vilket är väldigt värdefullt, särskilt då man båda är stressade, trötta och lättirriterade. Att vara öppen, kommunicera och hjälpas åt är A och O för att det inte ska tära på förhållandet. Man får gråta, man får bryta ihop ibland och man får tycka att det är fruktansvärt jobbigt. Det gör en inte till en dålig förälder. Snarare bejakar man sin inre styrka då man erkänner hur man mår och tar ansvar för sina känslor istället för att förneka eller trycka undan dem. Och när man tillåter sig att må som man mår och accepterar sina känslor, då blir det också lättare att hantera dem. För man måste låta det vara som det är. Det finns inget annat val. Förändringen uppstår sedan ur den acceptansen. Man tar den dag i taget, en stund i taget och det blir lättare. Så försöker jag tänka för att orka. Och Hildas gulliga ansikte ger mig styrka även när hon gråter, är övertrött och vägrar sova (som hon gör just nu...) och allt är lite kaos. 

All styrka till er andra nyblivna föräldrar! <3 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar