6 sep. 2018

Min förlossningsberättelse och lite om förändringen att bli förälder del 2

Applåder om du orkade dig igenom del 1! :) Får se om du orkar dig igenom det här också...

Jag ska fortsätta att berätta lite om hur jag upplevt den första tiden med en nyfödd. Vi stannade på BB nästan 4 dagar eftersom jag var ganska svag och hade ont och fick ännu medicin via iv-dropp första dygnet. Jag hade förstås ont efter att ha blivit sydd och kunde knappt sitta eller gå. Var också väldigt yr när jag skulle gå till att börja med och hade extremt svullna fötter så att det tog ont att gå också på grund av det. Även ansiktet var väldigt svullet första dagarna, antagligen på grund av medicinerna skulle jag tro. Det blev mest att prova på liggamning den första tiden men hade också problem att få igång amningen i början. En orsak var nog att jag hade förlorat så mycket blod. Jag fick pumpa och pumpa mellan amningarna för att få igång mjölkproduktionen och fick knappt fram någon råmjölk alls. Hilda hade också svårt att få grepp och suga och skrek mest då hon skulle äta. Ofta fick vi spruta in lite glukos i munnen på henne för att få henne att suga,något som de ofta gör på BB för att få bebisar att äta (vilket ju inte kändes så bra, att hon skulle få i sig rent socker sina första dagar i livet...men vad gör man när barnet inte äter) Vi gav också den lilla råmjölk jag lyckades pumpa ut, med spruta i munnen då hon inte ville suga. På grund av amningsproblemen gick Hilda ner för mycket i vikt under de första dagarna och därför blev vi tillsagda att väcka henne var tredje timme för att amma och sedan måste jag pumpa också, natt som dag. Hon fick också ersättning vilket inte heller kändes bra. Jag ville ju att hon skulle få tillräckligt med mjölk av mig. Jag fick också lov att använda amningsgummi eller amningsnapp för att Hilda skulle få ett bättre grepp. 

Men allteftersom kom det mer mjölk och det tillsammans med ersättningen gjorde att hon gick upp i vikt igen och vi fick grönt ljus att åka hem. Det kändes väldigt skrämmande att lämna BB även om det inte direkt var jätteroligt att vara på sjukhuset heller. BB personalen var väldigt hjälpsamma och det kändes läskigt att åka hem och klara sig själv med amning och allt när man varit van att ringa på en klocka och fråga om hjälp. Däremot var jag glad att slippa sjukhusmaten som inte var någon höjdare direkt. Som kostrådgivare fascineras man över hur mycket socker och kolhydrater maten består av och någon näringstät mat var det ju inte direkt fråga om. Jag önskade naturell yoghurt till frukost men det fanns inte. Bara någon konstig glutenfri, smaklös gröt samt samma glutenfria bröd till morgon, middag, kväll. Mycket potatis, ris, bröd, osv , näringsfattig isbergssallad och sönderkokta grönsaker fick representera grönsakerna  och sockriga krämer och efterrätter fick avsluta måltiden.  Jag fick beställa dit lite extra mat av mina föräldrar för att överleva dagarna :D 

Det blev också lite av en chock att komma ut från sjukhuset i över trettio graders värme, för att inte tala om att komma hem till ett olidligt varmt hus. Detta resulterade i att jag fick panik efter första natten och vi flyttade tillfälligt in hos mina föräldrar som hade lite svalare inomhus. Det blev så att vi stannade där under resten av värmeböljan även om det var väldigt varmt där också och vissa dagar mådde jag jättedåligt av värmen. Dessutom skulle man sitta och försöka få amningen att fungera och Hilda hade några dagar då hon klusterammade i flera timmar och man satt där och svettades och ammade och försökte slänga i sig lite mat mellan varven. Det är sannerligen en minnesvärd sommar, den sommaren vår Hilda föddes mitt i den värsta värmeböljan i mannaminne. 

De första veckorna har varit väldigt tuffa och jag vill vara öppen med det för jag tror att det är viktigt att vi pratar om hur jobbig den första tiden med en nyfödd kan vara. Särskilt för förstagångsföräldrar. Man hör om den lyckliga "bebisbubblan" och frågar man någon hur det är så får man ofta inte heller höra hela sanningen. Jag vet inte om det har att göra med att man skäms över att man upplever det som jobbigt men jag tror det kan vara en del av det. Det är så otroligt överväldigande och skrämmande i början. Man har ingen aning hur man ska göra, man känner inte ännu sin bebis, man har aldrig tagit hand om en bebis förut och man ska försöka komma underfund med amning och magknip och sömn osv. Jag har upplevt otroligt mycket stress under den här första tiden och det har resulterat i att jag känt av lite av utmattningssymptomen igen och även varit rädd att jag håller på att få en förlossningsdepression. Vet inte ännu om det faktiskt är det eller bara en reakton på de höga stressnivåerna men det har åtminstone inte blivit värre så jag försöker att bara ta en dag i taget och framför allt acceptera hur jag mår.  Jag ville nog inte riktigt erkänna att jag mådde dåligt i början för det var skrämmande och jag ville vara stark för Hildas skull. Men att förneka det man känner gör inte saken bättre, och jag är inte svag för att jag upplever dessa känslor. Att bli mamma ÄR omvälvande för alla och jag tror de flesta går igenom tuffa känslor när de blir föräldrar för första gången. Det faktum att man inte hör så mycket om det jobbiga gör att man får en bild av att det ska vara enklare än det är. Att nyfödda äter och sover ungefär och att man känner sig så lycklig och euforisk av allt oxytocin man får av amningen och att amningen i sig är så fantastiskt mysigt och gosigt osv...det kan säkert vara så men det är inte alltid så. 

Bilden av hur det skulle vara att bli förälder stämde inte riktigt överens med verkligheten om man säger så. Men trots detta finns förstås en överväldigande kärlek till vår dotter också, vilket gör att man orkar, även om man känner att man bara vill bryta ihop vissa dagar. När jag lärde mig att acceptera mina känslor och situationen som den var blev det också lättare. Då slappnade jag av lite mer och slutade försöka stå emot det jag kände och låtsas att jag var glad fast jag inte alls var det. Det är inte lätt att bara "go with the flow" alla dagar (eller vem försöker jag lura, det är aldrig lätt! :)) Jag är en sådan inbiten rutinmänniska och livet med en snart 2 månaders bebis innehåller inte mycket fasta rutiner och går inte att styra. Just nu är hon antagligen inne i en utvecklingsfas som gör att sömnen är minimal, hon vill äta oftare och är mer gnällig och uppe i varv. Lägg till magknip till detta så blir det ännu roligare...

Det har som sagt varit så mycket känslor upp och ner, tårar, nedstämdhet och stress.  Förändringen är ju ganska dramatisk, att gå från ett liv till ett helt annat över en natt. Plötsligt är allt så extremt intensivt och man får aldrig en paus. Som högkänslig med en utbrändhet i bagaget blir det också mer  påtagligt. Jag har också känt skuldkänslor för allt möjligt och rationellt vet jag att dessa tankar inte är sanna men känslorna tar ofta över då man känner sig utmattad, stressad och ångestfylld av allt det nya. Man vill klara sig själv och veta hur man ska göra men det gör man ju inte alltid i början. Man vet inte alltid hur man ska trösta en gråtande bebis, hur man ska fixa magknipet och hur man ska få dem att somna. 

Min mamma har varit en räddare i nöden då hon haft en väldigt lugnande effekt på Hilda. Tror det har att göra med att hon är så lugn och avslappnad medan jag och min man varit så stressade och det känner Hilda förstås av och blir mer orolig själv. Bebisar är ju väldigt energikänsliga och påverkas av hur föräldrarna mår. Det gjorde att jag fick ännu mer dåligt samvete för att jag var så stressad och fick henne att må sämre men samtidgt kunde jag ju inte hjälpa det. Det har varit väldigt skönt och utan mina föräldrars hjälp hade det varit mycket svårare för oss. Även nu då vi bor hemma igen så är det en trygghet att ha dem så nära. Det sociala nätverket är så otroligt värdefullt den första tiden. 

Ja, hur ska jag sammanfatta det här. Den här första tiden som nybliven mamma har sannerligen inte varit lätt men jag vet att det är värt det. Man måste bara försöka sätta det i perspektiv, tänka på det positiva i situationen och lära sig att släppa taget om kontrollbehov och inse att livet med en bebis är oförutsägbart och det går aldrig att veta hur en dag ska bli. Det kommer nya utvecklingsfaser och jobbiga perioder hela tiden och man måste ta sig igenom dem. Man har inte alltid alla svar och kan inte hitta alla lösningar även om det skapar ångest. Man får lov att ta det som det kommer, annars kommer man att stressa ihjäl sig. 

Det är en sorts identitetskris man går igenom när man blir förälder första gången. Livet ändras så radikalt och dessutom är hormonerna i kaos och känslomässigt är man väldigt sårbar. Stöd från omgivningen och att prata om det jobbiga upplever jag som väldigt viktigt i allt det här. Och att inse att man inte är en dålig förälder bara för att man inte har allt på klart eller alla svar. För skuldkänslor kommer så lätt, man klandrar sig själv och jämför sig med andra. Men man får lov att inse att man är den bästa föräldern till sitt barn och man gör så gott man kan. Det kommer alltid att vara förvirrande att ha barn för de utvecklas och förändras hela tiden. Jag och min man har  båda lätt för att prata om våra känslor vilket är väldigt värdefullt, särskilt då man båda är stressade, trötta och lättirriterade. Att vara öppen, kommunicera och hjälpas åt är A och O för att det inte ska tära på förhållandet. Man får gråta, man får bryta ihop ibland och man får tycka att det är fruktansvärt jobbigt. Det gör en inte till en dålig förälder. Snarare bejakar man sin inre styrka då man erkänner hur man mår och tar ansvar för sina känslor istället för att förneka eller trycka undan dem. Och när man tillåter sig att må som man mår och accepterar sina känslor, då blir det också lättare att hantera dem. För man måste låta det vara som det är. Det finns inget annat val. Förändringen uppstår sedan ur den acceptansen. Man tar den dag i taget, en stund i taget och det blir lättare. Så försöker jag tänka för att orka. Och Hildas gulliga ansikte ger mig styrka även när hon gråter, är övertrött och vägrar sova (som hon gör just nu...) och allt är lite kaos. 

All styrka till er andra nyblivna föräldrar! <3 

3 sep. 2018

Min förlossningsberättelse och lite om förändringen att bli förälder del 1

Det har gått länge nu sedan jag fokuserat på bloggen och mycket har hänt sedan dess. Vi har fått en ny liten familjemedlem - vår älskade lilla Hilda som föddes den 17 juli. <3.

Om du inte är intresserad av detaljer kring förlossningen så känn dig fri att skippa det här blogginlägget men jag ville ändå skriva ner det för den som är intresserad och för min egen del också. Jag kommer kanske att dela upp det här inlägget i två delar så det inte blir så långt. 

Den första tiden med en nyfödd har varit så omtumlande - vilket jag återkommer till senare - så jag har inte haft energi att sätta mig ner och skriva. Hilda blir 7 veckor idag så tiden går fort och jag måste erkänna att jag hoppas att tiden fortsätter att gå snabbt för det känns som att det kommer att bli lite lättare när den första tiden är förbi även om folk säger att man ska njuta av varje stund för de växer så snabbt. Jag har väl haft lite svårt för det här med att njuta över huvudtaget eftersom jag känt så mycket stress. 3 månader verkar vara den magiska gränsen på något sätt, när det gäller magknip osv så sägs det bli bättre efter det och de blir allt mer sociala och utvecklar nya färdigheter. 

Men nu över till hur det gick till när Hilda kom till världen. 

Hilda var beräknad att komma den 17.7 och det gjorde hon också. På min mammas födelsedag så nu får hon dela födelsedag med mormor :) Hon föddes  ju mitt i den värsta värmeböljan på ett århundrade, så det kommer man nog att minnas extra bra.

Natten till måndagen den 16 juli känner jag av molande ryggvärk och har mer sammandragningar som känns annorlunda än de gjort tidigare, de är kraftigare och gör mer ont. Har också mer flytningar och tänker att nu har jag säkert gått in i latensfasen. Jag blir ganska upp i varv och har svårt att sova. Men när jag stiger upp på morgonen lugnar det ner sig och jag tänker att det var säkert falskt larm. Jag oroar mig också över blodtrycket som varit ganska högt de senaste dagarna. En del av mig misstänkte att det nog var något på gång eftersom jag dagen innan plötsligt blev sugen på kaffe, vilket jag inte velat ha under hela graviditeten. Och det var nog ett tecken på att förlossningen närmade sig :) 


Plötsligt klockan 11 på förmiddagen går vattnet, vilket jag är osäker på om det faktiskt gjort eftersom det inte kom allt på en gång - det fortsätter att komma lite hela tiden under hela förlossningen. Men inser efter en stund att det nog var vattnet som gått då jag börjar få mer sammandragningar. Jag ringer min doula som råder mig att ringa förlossningen och det gör jag. De vill att vi kommer in  och kollar läget eftersom vattnet gått så jag försöker äta lite lunch vilket inte alls går då jag är så nervös och uppe i varv. Vi åker iväg och anländer till sjukhuset ungefär klockan 13, i 30 graders värme. 

När jag kommer in görs en CTG-kurva som visar att  allt är bra och undersökningen visar att jag bara är öppen 1 cm ännu så det kommer att dröja ett tag. De säger att vi kan åka hem eller göra något annat i 2 timmar om vi vill men jag känner inte för att åka tillbaka hem och ha värkar i bilen då vi ändå bort ca en halv timme bort. Att ta en promenad i hettan lockar inte heller så vi väntar i "väntrummet". Jag får allt tätare värkar och försöker att andas mig igenom dom medan jag lutar mig framåt över en stolsrygg. Min man masserar min rygg när värkarna kommer. Min doula anländer kl 14. Vi får vänta onödigt länge innan jag får ett rum och då kommer värkarna redan väldigt tätt tycker jag. Jag får en matbricka men kan inte äta något eftersom jag blir illamående av smärtan. Dricker kokosvatten som jag har med mig och tar mig någon bit mörk choklad då det enda jag blivit erbjuden tidigare är sockrig saft och söt yoghurt. Någon naturell yoghurt utan socker finns tydligen inte på hela sjukhuset, det påmindes jag om under dagarna på BB också...

Till slut får vi lämna det varma och kvava väntrummet som för mig att må ännu sämre. Värkarna kommer allt tätare och 16 tiden bedöms jag gå in i den aktiva fasen av förlossningen.  Kl 17 får jag prova på att lägga mig i badet men har svårt att hitta någon bekväm position så 20 minuter senare går vi till förlossningsrummet. Jag hade trott att badet skulle vara jättebra för mig men så blev det inte. Värkarna tilltar i intensitet och 17.45 lägger vi på TENS-apparaten som jag tycker lindrar den intensivaste smärtan. 

Ca kl 19 känner jag att det är läge att testa lustgasen. Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag inte vill ha någon medicinsk smärtlindring förutom möjligtvis lustgas och heller inget värkstimulerande om det inte är riktigt nödvändigt och i det läget känner jag att lustgasen är värt ett försök. Den var nog min räddning och funkade bra för mig. Jag tror att det hjälpte mig att hålla mig inne i min bubbla och bara fokusera på andningen och inte börja tänka för mycket eller få panik. Mellan värkarna sitter jag på en gympaboll och när värken kommer stiger jag upp och lutar mig lätt över sängen medan jag andas i lustgasmasken och min man masserar mitt ryggslut. Vi har på musik i bakgrunden som jag haft med mig men märker knappt av den för jag är så inne i min egen bubbla. I efterhand är jag faktiskt stolt över hur bra jag klarade av värkarna bara genom att andas och använda lustgasen samt TENS-apparaten. Det tog så klart fruktansvärt ont men det syntes tydligen nästan inte alls utifrån att en värk kom. Jag var så fokuserad på att andas mig igenom värken och var så närvarande i nuet just då att jag tydligen nästan inte gav några tecken på smärtan fast den var väldigt påtaglig. 

Vid 20-tiden tycker jag att jag inte får någon paus för värkarna kommer så tätt. Doulan och min man trycker ihop mina höfter från varsin sida när värkarna kommer vilket lindrar smärtan lite mer. Jag har svårt att sitta när värkarna kommer utan står hellre framåtlutad eller rakt upp medan de trycker mot höfterna medan jag andas in lustgasen och trycker igång TENS-apparaten. 

21.40 kommer en ny barnmorska in som påbörjar sitt nattskifte. Hon frågar om jag vill bli undersökt för att se hur öppen jag är men att det inte är något måste. Min nyfikenhet tar ändå över och jag vill veta hur långt det har gått  så kl 22.00 undersöker hon mig och då är jag öppen 6-7 cm. 

Ungefär en timme senare kl 23.15 börjar jag känna av lite krystbehov. Då är jag öppen 8-9 cm och det är ännu ganska tjocka kanter kvar  men bara en kvart senare är jag fullt öppen och får börja krysta. Är inte säker på exakt när den aktiva krystningen satte igång men tydligen pågick det aktiva krystskedet i ca 40 minuter. Ganska tidigt under krystskedet började jag blöda och anledningen var tydligen extremt sköra slemhinnor vilket ingen ännu vet varför jag har. Jag blödde ganska mycket under hela krystskedet och det gjordes också en episiotomi för att undvika en större bristning men tyvärr fick jag ändå en tredje gradens bristning. Jag testar lite olika krystställningar:stå på knäna i sängen, liggande på sidan, halvsittande. Jag hade själv trott att det som skulle kännas mest naturligt var att stå på knäna i sängen och luta mig framåt men på något sätt lyckades jag krysta bäst när jag halvsatt i sängen och det gav också bäst resultat, antagligen för att jag var så trött i det skedet att jag var för svag för att stå på knäna. Krystningarna avtar i något skede så jag går med på att få värkstimulerande läkemedel i form av nässpray som ger mig starkare krystvärkar och då äntligen föds Hilda den 17.7 2018 klockan 01.03. Hon får ligga på mitt bröst ett tag medan vi väntar på att moderkakan ska komma ut av sig själv. Jag ville inte heller ha något livmodersammandragande medel för att påskynda processen utan att det skulle få ske i egen takt vilket det gjorde också. Navelsträngen klipps när den slutat pulsera enligt mitt önskemål. Sammanlagt tog förlossningen 9 timmar och 27 minuter. 

Barnmorskan ska sedan försöka sy bristningarna men konstaterar snabbt att hon inte klarar det och kallar på läkaren. Hon försöker sy men konstaterar att bristningarna är för stora och slemhinnan så skör att det inte går. Hon anser att det är bäst att jag får sys på operationsavdelningen istället. Jag känner mig väldigt svag eftersom jag redan förlorat 1,5 liter blod och sammanlagt förlorade jag 1,7 liter. 

Ca klockan 02 börjar de förbereda mig för operation och doulan frågar om hon vill att hon följer med till uppvaket vilket jag gärna vill. Vi åker iväg till operationssalen och min man får stanna med Hilda. 02.30 börjar operationen och jag får spinalbedövning. Man ville först söva mig men jag ber att hellre på bedövning. Jag upplevde det hela som ganska obehagligt eftersom jag fick lågt blodtryck och blev påverkad av medicinen jag fick så jag trodde ett tag att jag skulle svimma på operationsbordet. Det som kändes mest traumatiskt var att jag upplevde det som att ingen "såg" mig. Ingen informerade mig om vad som hände, hur förloppet gick, hur länge det skulle ta eller varför jag mådde dåligt. Jag fick fråga varför jag kände mig så yr och konstig och fick bara ett kort svar någonstansifrån på knagglig svenska att det var pga medicinen och lågt blodtryck. Det kändes så kallt och kliniskt på något sätt och jag kände mig så sårbar att ligga där helt utelämnad och veta att jag inte fick vara hos min dotter. Klockan 03.45 kommer jag till uppvaket och efter ett tag inser jag att min man inte vet något om hur det är med mig så jag ber doulan ringa honom och uppdatera läget. Under tiden jag varit på operation har de tagit prover på Hilda pga att de tyckte att hon skrek för lite efter förlossningen men proverna visade sig vara ok. Jag får stanna ganska länge på uppvaket eftersom jag förlorat så mycket blod och har lågt blodtryck som behöver följas upp. Det tar länge innan jag får två påsar blod eftersom de måste ta nya prover på mig först och det är svårt att få något blod ur mina vener eftersom jag förlorat så pass mycket. Till slut klockan 05.30 får jag två påsar blod. Jag känner mig väldigt trött men har svårt att sova. Jag har fortfarande lågt blodtryck som behöver följas upp. Bemötandet på uppvaket tycker jag heller inte är så mycket bättre än på operationen tyvärr. Ingen försöker ens  anstränga sig för att ge ett litet vänligt leende eller försöka prata extra med mig, utan ger bara korta svar när jag själv  får fråga upp allt då det drar ut på tiden och jag inte får någon information. Det känns mest som att personalen är less på att behöva vara på nattskifte. Någon medkänsla kan jag inte säga att jag upplever. Inte för att jag kräver mycket men i det utsatta läget man är i en sådan situation, skulle man gärna känna sig lite bättre bemött. 

 
Kl 07.30 har jag äntligen fått allt blod, hb har gått upp lite och blodtrycket normaliserats så jag får äntligen åka upp till BB. Personalen hämtar Hilda som de haft i kansliet medan min man fått sova en stund i familjerummet som vi lyckligtvis fick. Äntligen får jag ha min dotter hos mig. Det känns jobbigt att hon har behövt vara utan mig så länge sina första timmar i livet. Min man fick sitta och hålla henne medan jag var på operation och hade min tröja med sig så Hilda fick känna min doft. För min man var det också lite traumatiskt eftersom de for iväg med både mig och Hilda då de måste ta prover på henne och han visste inte om det var något allvarligt med henne också och visste förstås inte heller hur det var med mig, bara att jag förlorat mycket blod och sedan fick han ingen uppdatering på flera timmar. Men äntligen fick vi vara tillsammans alla tre. Jag var förstås väldigt medtagen och trött och omtumlad efter allt men glad att allt gått bra ändå. 

I efterhand har jag insett att hela upplevelsen var ganska traumatiskt för mig  även om själva förlossningen i sig gick bra. Det var väl från krystskedet då jag blödde och var rädd för hur det skulle gå som det blev väldigt jobbigt och att sedan behöva vara separerad från Hilda, förlora blod, få så stor bristning osv gjorde det hela till något av en traumatisk upplevelse vilket jag inte ville erkänna för mig själv först utan försökte intala mig att allt gått bra. Så här i efterhand känner jag ändå fortfarande obehag när jag tänker på det vilket tyder på att jag inte helt har bearbetat det ännu. Därför är det nog bra att få skriva om det också och jag är jättetacksam över att min doula skrev en förlossningsberättelse eftersom jag själv inte minns så jättebra vad som hände. Mycket känns som en dröm och jag har lite minnesluckor. 

Naturligtvis är jag jättetacksam att allt gick bra trots komplikationerna och att Hilda mådde bra. Tiden efter förlossningen har dock inte varit så lätt vilket jag återkommer till i nästa inlägg så det här inte blir för långt. Jag tror det är jätteviktigt att även prata om tiden efter förlossningen och hur jobbigt det kan vara, därför vill jag dela med mig även om det för jag tror att ni är många som kan relatera till det. 

Jag återkommer en annan dag med del 2 :) 


                                              Nyfödda Hilda 


 



                          Och så här ser hon ut nu, 7 veckor senare :)