17 nov. 2018

4 månader senare

Nu har det gått 4 månader sedan vår Hilda föddes. Tiden har gått snabbt men ändå känts långsam ibland, särskilt på grund av mitt mående. Många gånger har jag önskat att tiden ska gå ännu snabbare så att hon blir äldre och det förhoppningsvis blir lättare. Det har blivit lite lättare än det var i början förstås nu när hon har mer rutiner men när man själv inte mår bra så blir vardagen ändå tung. Det känns som om de här utvecklingsfaserna och utvecklingssprången avlöser varandra hela tiden men det händer ju så mycket det första året. Är det inte en mental utvecklingsfas så är det en fysisk tillväxtspurt. Man märker när hon är inne i en fas, då blir hon mer gnällig och otålig. Hon är i den åldern nu då hon upptäcker så mycket av omvärlden och tar in så mycket intryck vilket förstås är uttröttande. Jag längtar ändå tills hon kan börja sitta själv och blir intresserad av att utforska leksaker och olika grejer och kan underhålla sig själv lite bättre. Nu är det nästan omöjligt att göra något annat när hon är vaken för hon kräver uppmärksamhet. Tyvärr har hon ju alltid avskytt bärsjal och bärsele så även om hon vill att man ska bära henne så protesterar hon så fort man sätter henne i selen. Det är inte direkt skönt för ryggen och armarna att bära på en 8 kg bebis! (Ja, hon är en knubbig och bastant tjej :) ) Särskilt inte när man själv är väldigt utmattad.

Sist jag skrev funderade jag över om jag kunde lida av förlossningsdepression. Jag vet fortfarande inte om det är det eller depression på grund av den djupa tröttheten eller en kombination av utmattning och depression. I alla fall hade jag ganska höga poäng på depressionstestet jag tog för ett par månader sedan men det brukar också visa höga poäng vid stress. Känner i alla fall fortfarande av symptomen av utmattningssyndrom så någon form av bakslag har jag väl fått efter all stress jag känt sedan Hilda föddes. Det är både hjärntrötthet och fysisk trötthet, daglig ångest och den där ständiga nedstämdheten som gör det svårt att känna någon riktig livsglädje. Jag är självklart glad över att vi har Hilda och jag älskar henne, vilket jag tänkt kanske är ett tecken på att det inte är förlossningsdepression - för jag har ju kunnat knyta an till henne - men det behöver inte vara ett kriterie för förlossningsdepression. Man kan fortfarande känna kärlek till sitt barn men ändå känna sig nedstämd. När jag hade utmattningssyndrom kände jag ju också nedstämdhet, det kommer ju som ett brev på posten när man inte har någon energi. Den där djupa energilösheten gör ju att man inte har kraft att känna någon vidare glädje. Vad det nu sist och slutligen är för "diagnos" gör kanske detsamma, man mår ju som man mår ändå. Många beskriver ju hur otroligt tungt det känns att bli förälder första gången, även om man inte har ett utmattningssyndrom i bagaget eller upplever depression efter förlossningen. Så det är klart att det blir ännu tyngre då med den bakgrund jag har. Även högkänsligheten blir ju en extra utmaning då man har ett starkt behov av att vila hjärnan och få egentid för att fungera normalt och känna balans. Det funkar inte riktigt längre så bra...

Jag vet också att jag är väldigt känslig för hormonella förändringar vilket ofta är en betydande orsak till psykisk ohälsa efter förlossningen, även utmattning. Jag tror att det ofta är en kombination av hormonella faktorer och den enorma omställning det är att få sitt första barn. Man drabbas av en identitskris samtidigt som allting är så nytt och osäkert. Plötsligt befinner man sig mitt i ett okänt kaos och vet inte hur man ska navigera. Man ska försöka hitta sig själv igen i den nya rollen som förälder och samtidigt försöka att inte tappa bort sig själv, den person man var innan man fick barn. Det är inte på något sätt enkelt och det tar tid att finna friden i det nya kaoset, och att lära sig att släppa på kontrollen eftersom att leva med barn innebär ständig osäkerhet och oförutsedda händelser. Det har nog varit svårt för mig att anpassa mig till, ibland har det känts som att leva med en tickande bomb och då är inte Hilda heller den mest krävande av bebisar. Ingen high need- eller kolikbebis, trots en del magknip i början (tack och lov är ju den tiden över då hon kunde ha fått kolik så den faran är i alla fall över). Men när man själv inte mår bra och har en väldigt låg tolerans för stress så blir småsaker lätt till stora problem som man inte hade reagerat lika starkt på om man hade mått bättre. 

Jag har valt att skriva öppet om mitt mående och hur jobbigt jag har upplevt de här månaderna därför att jag känner att det är viktigt att vi pratar om det här. Det finns så mycket tabu kring förlossningsdepression och psykisk ohälsa hos nyblivna mammor och ändå är det så vanligt. Tabun kring psykisk ohälsa och utmattning har blivit mindre på senare år men när mammor drabbas är det som att det kopplas till ännu mer skam. Jag vet, jag har också känt och känner många gånger skam och skuld över hur jag mår men försöker att utmana de känslorna och tankarna när de kommer. Jag skulle ju aldrig säga åt en annan mamma att hon ska skämmas över hur hon mår, varför skulle jag då tro att min egen skam är berättigad? Men det är ju det där med att man vill vara stark och vara den där "duktiga mamman", man vill må bra för att orka med sitt barn men det gör man ju ändå på något sätt. Trots att ångesten är så stark vissa dagar så interagerar man med sitt barn, man ler och kommunicerar med henne trots att man innerst inne är så trött att man är färdig att kollapsa. För att man vill så mycket för sitt barn, man vill göra allt för att hon ska må så bra som möjligt. Så man gömmer undan sin egen smärta för en stund och ger den lilla energi man har till att finnas där.

Att ta hand om sig själv i en sån här situation är förstås väldigt viktigt. Det är det här med att sätta syrgasmasken på sig själv först innan man hjälper någon annan. Men jag måste erkänna att det har varit en utmaning att veta vad jag ska göra för att må bättre. När det gäller det hormonella så finns det inte så mycket att göra så länge man ammar. Då är vissa hormonnivåer låga och det måste de vara för att amningshormonerna är höga istället men har man haft hormonella obalanser tidigare så kan nivåerna bli för låga. Detta är en viktig faktor när det gäller depression, ångest och utmattning. Det är också svårt att åtgärda det på naturlig väg eftersom de flesta tillskott inte rekommenderas under amning. Det man kan göra är att se till att näringsstatusen är bra vilket den oftast inte är efter en graviditet och förlossning eftersom man har gett så mycket av näringen till barnet. Så att ta tillskott av vitaminer och mineraler och äta en bra kost är viktigt. Där måste jag ju erkänna att jag inte alltid är så bra på att äta det mest näringsrika heller just nu på grund av brist på motivation och energi. Att fundera ut vad man ska laga för mat kan vara väldigt stressande för en trött hjärna och det ska helst inte ta mycket tid heller när man har en bebis. Men man gör så gott man kan och ibland blir det mer onyttigt för att man helt enkelt inte orkar. Så får det vara ibland.

Den andra viktiga biten med att få stöd från omgivningen är jag i alla fall välsignad med. Min man och mina föräldrar, familj och vänner har alla visat så fint stöd och omtanke under den här tiden. Det är inte alla förunnat. Jag försöker vila så gott jag kan även om jag haft höga stressnivåer så länge så jag kan ha svårt att slappna av även när hon sover. Jag kämpar ännu med att hitta sätt att återhämta mig i den här nya situationen då jag inte har möjlighet att vila direkt när jag  känner att jag behöver det, eller kan göra något som ger mig positiv energi för att jag måste finnas där för min dotter. Det är förstås meningsfullt också på sitt sätt men också otroligt dränerande ibland. Det är en ny situation att navigera i, försöka återhämta sig och hitta tillbaka till energi och glädje i tillvaron. Jag försöker att säga till mig själv att jag är tillräcklig när jag känner mig så otillräcklig, att jag inte behöver känna skam för något som jag inte själv kan kontrollera eller har valt att genomlida, att jag är den bästa mamman för min dotter även när jag känner mig svag och hjälplös, att det kommer att bli lättare med tiden och att jag kanske kan vara till stöd och hjälp för någon annan genom att vara öppen med det här. 


Det känns inte alltid bekvämt att öppna sig och skriva om sina erfarenheter så här, men jag känner någonstans inom mig att jag behöver göra det. Det på något sätt som ett kall, precis som när jag fick utmattningssyndrom, att dela med mig, att prata och skriva om det för att minska på tabun, visa att det är okej att må på en massa olika sätt när livet förändras så radikalt som det gör när man får barn och hormonerna hamnar i kaos, att kanske kunna hjälpa någon annan som just nu inte vågar berätta eller erkänna att man mår dåligt. Vi mammor måste bli bättre på att prata och stöda varandra, att våga be om hjälp och fatta att vi är supermammor oavsett livssituation och oavsett hur vi mår. Vi gör alltid vårt bästa i den situation vi är och vi kommer att ta oss igenom det och bli starkare av det. Det är mitt mantra för att orka genom dagarna. Det måste finnas en mening med varför jag går igenom det här, liksom jag i efterhand vet att det fanns en mening med min utbrändhet. Jag är en lite klokare människa efter det med många fler viktiga insikter, hur kliché det än må låta. Jag hoppas den här erfarenheten, hur hemsk den än må kännas just nu, kan föra något gott med sig. I alla fall har jag ju en liten underbar människa som behöver mig och som ger mig mening mitt i mörkret.

TACK för att du tog dig tid att läsa det här! Nu är min hjärna rejält trött efter den här skrivstunden...

6 sep. 2018

Min förlossningsberättelse och lite om förändringen att bli förälder del 2

Applåder om du orkade dig igenom del 1! :) Får se om du orkar dig igenom det här också...

Jag ska fortsätta att berätta lite om hur jag upplevt den första tiden med en nyfödd. Vi stannade på BB nästan 4 dagar eftersom jag var ganska svag och hade ont och fick ännu medicin via iv-dropp första dygnet. Jag hade förstås ont efter att ha blivit sydd och kunde knappt sitta eller gå. Var också väldigt yr när jag skulle gå till att börja med och hade extremt svullna fötter så att det tog ont att gå också på grund av det. Även ansiktet var väldigt svullet första dagarna, antagligen på grund av medicinerna skulle jag tro. Det blev mest att prova på liggamning den första tiden men hade också problem att få igång amningen i början. En orsak var nog att jag hade förlorat så mycket blod. Jag fick pumpa och pumpa mellan amningarna för att få igång mjölkproduktionen och fick knappt fram någon råmjölk alls. Hilda hade också svårt att få grepp och suga och skrek mest då hon skulle äta. Ofta fick vi spruta in lite glukos i munnen på henne för att få henne att suga,något som de ofta gör på BB för att få bebisar att äta (vilket ju inte kändes så bra, att hon skulle få i sig rent socker sina första dagar i livet...men vad gör man när barnet inte äter) Vi gav också den lilla råmjölk jag lyckades pumpa ut, med spruta i munnen då hon inte ville suga. På grund av amningsproblemen gick Hilda ner för mycket i vikt under de första dagarna och därför blev vi tillsagda att väcka henne var tredje timme för att amma och sedan måste jag pumpa också, natt som dag. Hon fick också ersättning vilket inte heller kändes bra. Jag ville ju att hon skulle få tillräckligt med mjölk av mig. Jag fick också lov att använda amningsgummi eller amningsnapp för att Hilda skulle få ett bättre grepp. 

Men allteftersom kom det mer mjölk och det tillsammans med ersättningen gjorde att hon gick upp i vikt igen och vi fick grönt ljus att åka hem. Det kändes väldigt skrämmande att lämna BB även om det inte direkt var jätteroligt att vara på sjukhuset heller. BB personalen var väldigt hjälpsamma och det kändes läskigt att åka hem och klara sig själv med amning och allt när man varit van att ringa på en klocka och fråga om hjälp. Däremot var jag glad att slippa sjukhusmaten som inte var någon höjdare direkt. Som kostrådgivare fascineras man över hur mycket socker och kolhydrater maten består av och någon näringstät mat var det ju inte direkt fråga om. Jag önskade naturell yoghurt till frukost men det fanns inte. Bara någon konstig glutenfri, smaklös gröt samt samma glutenfria bröd till morgon, middag, kväll. Mycket potatis, ris, bröd, osv , näringsfattig isbergssallad och sönderkokta grönsaker fick representera grönsakerna  och sockriga krämer och efterrätter fick avsluta måltiden.  Jag fick beställa dit lite extra mat av mina föräldrar för att överleva dagarna :D 

Det blev också lite av en chock att komma ut från sjukhuset i över trettio graders värme, för att inte tala om att komma hem till ett olidligt varmt hus. Detta resulterade i att jag fick panik efter första natten och vi flyttade tillfälligt in hos mina föräldrar som hade lite svalare inomhus. Det blev så att vi stannade där under resten av värmeböljan även om det var väldigt varmt där också och vissa dagar mådde jag jättedåligt av värmen. Dessutom skulle man sitta och försöka få amningen att fungera och Hilda hade några dagar då hon klusterammade i flera timmar och man satt där och svettades och ammade och försökte slänga i sig lite mat mellan varven. Det är sannerligen en minnesvärd sommar, den sommaren vår Hilda föddes mitt i den värsta värmeböljan i mannaminne. 

De första veckorna har varit väldigt tuffa och jag vill vara öppen med det för jag tror att det är viktigt att vi pratar om hur jobbig den första tiden med en nyfödd kan vara. Särskilt för förstagångsföräldrar. Man hör om den lyckliga "bebisbubblan" och frågar man någon hur det är så får man ofta inte heller höra hela sanningen. Jag vet inte om det har att göra med att man skäms över att man upplever det som jobbigt men jag tror det kan vara en del av det. Det är så otroligt överväldigande och skrämmande i början. Man har ingen aning hur man ska göra, man känner inte ännu sin bebis, man har aldrig tagit hand om en bebis förut och man ska försöka komma underfund med amning och magknip och sömn osv. Jag har upplevt otroligt mycket stress under den här första tiden och det har resulterat i att jag känt av lite av utmattningssymptomen igen och även varit rädd att jag håller på att få en förlossningsdepression. Vet inte ännu om det faktiskt är det eller bara en reakton på de höga stressnivåerna men det har åtminstone inte blivit värre så jag försöker att bara ta en dag i taget och framför allt acceptera hur jag mår.  Jag ville nog inte riktigt erkänna att jag mådde dåligt i början för det var skrämmande och jag ville vara stark för Hildas skull. Men att förneka det man känner gör inte saken bättre, och jag är inte svag för att jag upplever dessa känslor. Att bli mamma ÄR omvälvande för alla och jag tror de flesta går igenom tuffa känslor när de blir föräldrar för första gången. Det faktum att man inte hör så mycket om det jobbiga gör att man får en bild av att det ska vara enklare än det är. Att nyfödda äter och sover ungefär och att man känner sig så lycklig och euforisk av allt oxytocin man får av amningen och att amningen i sig är så fantastiskt mysigt och gosigt osv...det kan säkert vara så men det är inte alltid så. 

Bilden av hur det skulle vara att bli förälder stämde inte riktigt överens med verkligheten om man säger så. Men trots detta finns förstås en överväldigande kärlek till vår dotter också, vilket gör att man orkar, även om man känner att man bara vill bryta ihop vissa dagar. När jag lärde mig att acceptera mina känslor och situationen som den var blev det också lättare. Då slappnade jag av lite mer och slutade försöka stå emot det jag kände och låtsas att jag var glad fast jag inte alls var det. Det är inte lätt att bara "go with the flow" alla dagar (eller vem försöker jag lura, det är aldrig lätt! :)) Jag är en sådan inbiten rutinmänniska och livet med en snart 2 månaders bebis innehåller inte mycket fasta rutiner och går inte att styra. Just nu är hon antagligen inne i en utvecklingsfas som gör att sömnen är minimal, hon vill äta oftare och är mer gnällig och uppe i varv. Lägg till magknip till detta så blir det ännu roligare...

Det har som sagt varit så mycket känslor upp och ner, tårar, nedstämdhet och stress.  Förändringen är ju ganska dramatisk, att gå från ett liv till ett helt annat över en natt. Plötsligt är allt så extremt intensivt och man får aldrig en paus. Som högkänslig med en utbrändhet i bagaget blir det också mer  påtagligt. Jag har också känt skuldkänslor för allt möjligt och rationellt vet jag att dessa tankar inte är sanna men känslorna tar ofta över då man känner sig utmattad, stressad och ångestfylld av allt det nya. Man vill klara sig själv och veta hur man ska göra men det gör man ju inte alltid i början. Man vet inte alltid hur man ska trösta en gråtande bebis, hur man ska fixa magknipet och hur man ska få dem att somna. 

Min mamma har varit en räddare i nöden då hon haft en väldigt lugnande effekt på Hilda. Tror det har att göra med att hon är så lugn och avslappnad medan jag och min man varit så stressade och det känner Hilda förstås av och blir mer orolig själv. Bebisar är ju väldigt energikänsliga och påverkas av hur föräldrarna mår. Det gjorde att jag fick ännu mer dåligt samvete för att jag var så stressad och fick henne att må sämre men samtidgt kunde jag ju inte hjälpa det. Det har varit väldigt skönt och utan mina föräldrars hjälp hade det varit mycket svårare för oss. Även nu då vi bor hemma igen så är det en trygghet att ha dem så nära. Det sociala nätverket är så otroligt värdefullt den första tiden. 

Ja, hur ska jag sammanfatta det här. Den här första tiden som nybliven mamma har sannerligen inte varit lätt men jag vet att det är värt det. Man måste bara försöka sätta det i perspektiv, tänka på det positiva i situationen och lära sig att släppa taget om kontrollbehov och inse att livet med en bebis är oförutsägbart och det går aldrig att veta hur en dag ska bli. Det kommer nya utvecklingsfaser och jobbiga perioder hela tiden och man måste ta sig igenom dem. Man har inte alltid alla svar och kan inte hitta alla lösningar även om det skapar ångest. Man får lov att ta det som det kommer, annars kommer man att stressa ihjäl sig. 

Det är en sorts identitetskris man går igenom när man blir förälder första gången. Livet ändras så radikalt och dessutom är hormonerna i kaos och känslomässigt är man väldigt sårbar. Stöd från omgivningen och att prata om det jobbiga upplever jag som väldigt viktigt i allt det här. Och att inse att man inte är en dålig förälder bara för att man inte har allt på klart eller alla svar. För skuldkänslor kommer så lätt, man klandrar sig själv och jämför sig med andra. Men man får lov att inse att man är den bästa föräldern till sitt barn och man gör så gott man kan. Det kommer alltid att vara förvirrande att ha barn för de utvecklas och förändras hela tiden. Jag och min man har  båda lätt för att prata om våra känslor vilket är väldigt värdefullt, särskilt då man båda är stressade, trötta och lättirriterade. Att vara öppen, kommunicera och hjälpas åt är A och O för att det inte ska tära på förhållandet. Man får gråta, man får bryta ihop ibland och man får tycka att det är fruktansvärt jobbigt. Det gör en inte till en dålig förälder. Snarare bejakar man sin inre styrka då man erkänner hur man mår och tar ansvar för sina känslor istället för att förneka eller trycka undan dem. Och när man tillåter sig att må som man mår och accepterar sina känslor, då blir det också lättare att hantera dem. För man måste låta det vara som det är. Det finns inget annat val. Förändringen uppstår sedan ur den acceptansen. Man tar den dag i taget, en stund i taget och det blir lättare. Så försöker jag tänka för att orka. Och Hildas gulliga ansikte ger mig styrka även när hon gråter, är övertrött och vägrar sova (som hon gör just nu...) och allt är lite kaos. 

All styrka till er andra nyblivna föräldrar! <3 

3 sep. 2018

Min förlossningsberättelse och lite om förändringen att bli förälder del 1

Det har gått länge nu sedan jag fokuserat på bloggen och mycket har hänt sedan dess. Vi har fått en ny liten familjemedlem - vår älskade lilla Hilda som föddes den 17 juli. <3.

Om du inte är intresserad av detaljer kring förlossningen så känn dig fri att skippa det här blogginlägget men jag ville ändå skriva ner det för den som är intresserad och för min egen del också. Jag kommer kanske att dela upp det här inlägget i två delar så det inte blir så långt. 

Den första tiden med en nyfödd har varit så omtumlande - vilket jag återkommer till senare - så jag har inte haft energi att sätta mig ner och skriva. Hilda blir 7 veckor idag så tiden går fort och jag måste erkänna att jag hoppas att tiden fortsätter att gå snabbt för det känns som att det kommer att bli lite lättare när den första tiden är förbi även om folk säger att man ska njuta av varje stund för de växer så snabbt. Jag har väl haft lite svårt för det här med att njuta över huvudtaget eftersom jag känt så mycket stress. 3 månader verkar vara den magiska gränsen på något sätt, när det gäller magknip osv så sägs det bli bättre efter det och de blir allt mer sociala och utvecklar nya färdigheter. 

Men nu över till hur det gick till när Hilda kom till världen. 

Hilda var beräknad att komma den 17.7 och det gjorde hon också. På min mammas födelsedag så nu får hon dela födelsedag med mormor :) Hon föddes  ju mitt i den värsta värmeböljan på ett århundrade, så det kommer man nog att minnas extra bra.

Natten till måndagen den 16 juli känner jag av molande ryggvärk och har mer sammandragningar som känns annorlunda än de gjort tidigare, de är kraftigare och gör mer ont. Har också mer flytningar och tänker att nu har jag säkert gått in i latensfasen. Jag blir ganska upp i varv och har svårt att sova. Men när jag stiger upp på morgonen lugnar det ner sig och jag tänker att det var säkert falskt larm. Jag oroar mig också över blodtrycket som varit ganska högt de senaste dagarna. En del av mig misstänkte att det nog var något på gång eftersom jag dagen innan plötsligt blev sugen på kaffe, vilket jag inte velat ha under hela graviditeten. Och det var nog ett tecken på att förlossningen närmade sig :) 


Plötsligt klockan 11 på förmiddagen går vattnet, vilket jag är osäker på om det faktiskt gjort eftersom det inte kom allt på en gång - det fortsätter att komma lite hela tiden under hela förlossningen. Men inser efter en stund att det nog var vattnet som gått då jag börjar få mer sammandragningar. Jag ringer min doula som råder mig att ringa förlossningen och det gör jag. De vill att vi kommer in  och kollar läget eftersom vattnet gått så jag försöker äta lite lunch vilket inte alls går då jag är så nervös och uppe i varv. Vi åker iväg och anländer till sjukhuset ungefär klockan 13, i 30 graders värme. 

När jag kommer in görs en CTG-kurva som visar att  allt är bra och undersökningen visar att jag bara är öppen 1 cm ännu så det kommer att dröja ett tag. De säger att vi kan åka hem eller göra något annat i 2 timmar om vi vill men jag känner inte för att åka tillbaka hem och ha värkar i bilen då vi ändå bort ca en halv timme bort. Att ta en promenad i hettan lockar inte heller så vi väntar i "väntrummet". Jag får allt tätare värkar och försöker att andas mig igenom dom medan jag lutar mig framåt över en stolsrygg. Min man masserar min rygg när värkarna kommer. Min doula anländer kl 14. Vi får vänta onödigt länge innan jag får ett rum och då kommer värkarna redan väldigt tätt tycker jag. Jag får en matbricka men kan inte äta något eftersom jag blir illamående av smärtan. Dricker kokosvatten som jag har med mig och tar mig någon bit mörk choklad då det enda jag blivit erbjuden tidigare är sockrig saft och söt yoghurt. Någon naturell yoghurt utan socker finns tydligen inte på hela sjukhuset, det påmindes jag om under dagarna på BB också...

Till slut får vi lämna det varma och kvava väntrummet som för mig att må ännu sämre. Värkarna kommer allt tätare och 16 tiden bedöms jag gå in i den aktiva fasen av förlossningen.  Kl 17 får jag prova på att lägga mig i badet men har svårt att hitta någon bekväm position så 20 minuter senare går vi till förlossningsrummet. Jag hade trott att badet skulle vara jättebra för mig men så blev det inte. Värkarna tilltar i intensitet och 17.45 lägger vi på TENS-apparaten som jag tycker lindrar den intensivaste smärtan. 

Ca kl 19 känner jag att det är läge att testa lustgasen. Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag inte vill ha någon medicinsk smärtlindring förutom möjligtvis lustgas och heller inget värkstimulerande om det inte är riktigt nödvändigt och i det läget känner jag att lustgasen är värt ett försök. Den var nog min räddning och funkade bra för mig. Jag tror att det hjälpte mig att hålla mig inne i min bubbla och bara fokusera på andningen och inte börja tänka för mycket eller få panik. Mellan värkarna sitter jag på en gympaboll och när värken kommer stiger jag upp och lutar mig lätt över sängen medan jag andas i lustgasmasken och min man masserar mitt ryggslut. Vi har på musik i bakgrunden som jag haft med mig men märker knappt av den för jag är så inne i min egen bubbla. I efterhand är jag faktiskt stolt över hur bra jag klarade av värkarna bara genom att andas och använda lustgasen samt TENS-apparaten. Det tog så klart fruktansvärt ont men det syntes tydligen nästan inte alls utifrån att en värk kom. Jag var så fokuserad på att andas mig igenom värken och var så närvarande i nuet just då att jag tydligen nästan inte gav några tecken på smärtan fast den var väldigt påtaglig. 

Vid 20-tiden tycker jag att jag inte får någon paus för värkarna kommer så tätt. Doulan och min man trycker ihop mina höfter från varsin sida när värkarna kommer vilket lindrar smärtan lite mer. Jag har svårt att sitta när värkarna kommer utan står hellre framåtlutad eller rakt upp medan de trycker mot höfterna medan jag andas in lustgasen och trycker igång TENS-apparaten. 

21.40 kommer en ny barnmorska in som påbörjar sitt nattskifte. Hon frågar om jag vill bli undersökt för att se hur öppen jag är men att det inte är något måste. Min nyfikenhet tar ändå över och jag vill veta hur långt det har gått  så kl 22.00 undersöker hon mig och då är jag öppen 6-7 cm. 

Ungefär en timme senare kl 23.15 börjar jag känna av lite krystbehov. Då är jag öppen 8-9 cm och det är ännu ganska tjocka kanter kvar  men bara en kvart senare är jag fullt öppen och får börja krysta. Är inte säker på exakt när den aktiva krystningen satte igång men tydligen pågick det aktiva krystskedet i ca 40 minuter. Ganska tidigt under krystskedet började jag blöda och anledningen var tydligen extremt sköra slemhinnor vilket ingen ännu vet varför jag har. Jag blödde ganska mycket under hela krystskedet och det gjordes också en episiotomi för att undvika en större bristning men tyvärr fick jag ändå en tredje gradens bristning. Jag testar lite olika krystställningar:stå på knäna i sängen, liggande på sidan, halvsittande. Jag hade själv trott att det som skulle kännas mest naturligt var att stå på knäna i sängen och luta mig framåt men på något sätt lyckades jag krysta bäst när jag halvsatt i sängen och det gav också bäst resultat, antagligen för att jag var så trött i det skedet att jag var för svag för att stå på knäna. Krystningarna avtar i något skede så jag går med på att få värkstimulerande läkemedel i form av nässpray som ger mig starkare krystvärkar och då äntligen föds Hilda den 17.7 2018 klockan 01.03. Hon får ligga på mitt bröst ett tag medan vi väntar på att moderkakan ska komma ut av sig själv. Jag ville inte heller ha något livmodersammandragande medel för att påskynda processen utan att det skulle få ske i egen takt vilket det gjorde också. Navelsträngen klipps när den slutat pulsera enligt mitt önskemål. Sammanlagt tog förlossningen 9 timmar och 27 minuter. 

Barnmorskan ska sedan försöka sy bristningarna men konstaterar snabbt att hon inte klarar det och kallar på läkaren. Hon försöker sy men konstaterar att bristningarna är för stora och slemhinnan så skör att det inte går. Hon anser att det är bäst att jag får sys på operationsavdelningen istället. Jag känner mig väldigt svag eftersom jag redan förlorat 1,5 liter blod och sammanlagt förlorade jag 1,7 liter. 

Ca klockan 02 börjar de förbereda mig för operation och doulan frågar om hon vill att hon följer med till uppvaket vilket jag gärna vill. Vi åker iväg till operationssalen och min man får stanna med Hilda. 02.30 börjar operationen och jag får spinalbedövning. Man ville först söva mig men jag ber att hellre på bedövning. Jag upplevde det hela som ganska obehagligt eftersom jag fick lågt blodtryck och blev påverkad av medicinen jag fick så jag trodde ett tag att jag skulle svimma på operationsbordet. Det som kändes mest traumatiskt var att jag upplevde det som att ingen "såg" mig. Ingen informerade mig om vad som hände, hur förloppet gick, hur länge det skulle ta eller varför jag mådde dåligt. Jag fick fråga varför jag kände mig så yr och konstig och fick bara ett kort svar någonstansifrån på knagglig svenska att det var pga medicinen och lågt blodtryck. Det kändes så kallt och kliniskt på något sätt och jag kände mig så sårbar att ligga där helt utelämnad och veta att jag inte fick vara hos min dotter. Klockan 03.45 kommer jag till uppvaket och efter ett tag inser jag att min man inte vet något om hur det är med mig så jag ber doulan ringa honom och uppdatera läget. Under tiden jag varit på operation har de tagit prover på Hilda pga att de tyckte att hon skrek för lite efter förlossningen men proverna visade sig vara ok. Jag får stanna ganska länge på uppvaket eftersom jag förlorat så mycket blod och har lågt blodtryck som behöver följas upp. Det tar länge innan jag får två påsar blod eftersom de måste ta nya prover på mig först och det är svårt att få något blod ur mina vener eftersom jag förlorat så pass mycket. Till slut klockan 05.30 får jag två påsar blod. Jag känner mig väldigt trött men har svårt att sova. Jag har fortfarande lågt blodtryck som behöver följas upp. Bemötandet på uppvaket tycker jag heller inte är så mycket bättre än på operationen tyvärr. Ingen försöker ens  anstränga sig för att ge ett litet vänligt leende eller försöka prata extra med mig, utan ger bara korta svar när jag själv  får fråga upp allt då det drar ut på tiden och jag inte får någon information. Det känns mest som att personalen är less på att behöva vara på nattskifte. Någon medkänsla kan jag inte säga att jag upplever. Inte för att jag kräver mycket men i det utsatta läget man är i en sådan situation, skulle man gärna känna sig lite bättre bemött. 

 
Kl 07.30 har jag äntligen fått allt blod, hb har gått upp lite och blodtrycket normaliserats så jag får äntligen åka upp till BB. Personalen hämtar Hilda som de haft i kansliet medan min man fått sova en stund i familjerummet som vi lyckligtvis fick. Äntligen får jag ha min dotter hos mig. Det känns jobbigt att hon har behövt vara utan mig så länge sina första timmar i livet. Min man fick sitta och hålla henne medan jag var på operation och hade min tröja med sig så Hilda fick känna min doft. För min man var det också lite traumatiskt eftersom de for iväg med både mig och Hilda då de måste ta prover på henne och han visste inte om det var något allvarligt med henne också och visste förstås inte heller hur det var med mig, bara att jag förlorat mycket blod och sedan fick han ingen uppdatering på flera timmar. Men äntligen fick vi vara tillsammans alla tre. Jag var förstås väldigt medtagen och trött och omtumlad efter allt men glad att allt gått bra ändå. 

I efterhand har jag insett att hela upplevelsen var ganska traumatiskt för mig  även om själva förlossningen i sig gick bra. Det var väl från krystskedet då jag blödde och var rädd för hur det skulle gå som det blev väldigt jobbigt och att sedan behöva vara separerad från Hilda, förlora blod, få så stor bristning osv gjorde det hela till något av en traumatisk upplevelse vilket jag inte ville erkänna för mig själv först utan försökte intala mig att allt gått bra. Så här i efterhand känner jag ändå fortfarande obehag när jag tänker på det vilket tyder på att jag inte helt har bearbetat det ännu. Därför är det nog bra att få skriva om det också och jag är jättetacksam över att min doula skrev en förlossningsberättelse eftersom jag själv inte minns så jättebra vad som hände. Mycket känns som en dröm och jag har lite minnesluckor. 

Naturligtvis är jag jättetacksam att allt gick bra trots komplikationerna och att Hilda mådde bra. Tiden efter förlossningen har dock inte varit så lätt vilket jag återkommer till i nästa inlägg så det här inte blir för långt. Jag tror det är jätteviktigt att även prata om tiden efter förlossningen och hur jobbigt det kan vara, därför vill jag dela med mig även om det för jag tror att ni är många som kan relatera till det. 

Jag återkommer en annan dag med del 2 :) 


                                              Nyfödda Hilda 


 



                          Och så här ser hon ut nu, 7 veckor senare :) 



10 apr. 2018

Hemlagade granolabars

Det här var ett riktigt bra mellanmål! Ganska liten sats dock så går bra att göra dubbelsats. 

Granolabars

2 dl rostade nötter (blandade nötter enligt smak. Alltså inte färdigrostade utan rosta helst själv för att undvika dåliga oljor. Antingen torrostade eller i kokosolja)
0,5 dl skalade hampafrön (eller chiafrön)
(valfritt: jag hade också i 2 msk krossade hampafrön med blåbärs-aronia-och svartvinbärspulver eftersom det råkade finnas hemma. Det går också att använda pulver av torkade bär istället om man vill ha lite mer smak eller lämna bort helt)
3/4 dl torkade mullbär
0,5 dl torkade aprikoser
0,75 dl kokosolja 
1 msk honung
en nypa salt
(Går också att smaksätta med t.ex kanel, lakritspulver, vaniljpulver osv) 

-Hacka nötterna och torkade frukterna ganska smått.
- Smält kokosoljan tillsammans med honungen
- Blanda alla ingredienser
-Tryck ut smeten hårt i en form och ställ i frysen ca 1 timme.
- Ta ut och skär i lagom stora bitar





27 mars 2018

Lite gravidsnack i väntan på våren

Oj, ja visst ja - det var ju jag som skulle försöka blogga lite oftare nu... Jag har väl kommit bort lite från rutinen med bloggandet men jag tänker definitivt inte sluta. Har ju flera idéer om inlägg men det blir liksom aldrig av. Kanske motivationen kommer med vårsolen :) 

Jag tänkte i alla fall uppdatera läget lite, nu blir det ju lite graviditetssnack igen så den som inte är intresserad får sluta läsa nu :) 

Idag går jag in i vecka 25 - tiden går snabbt! Bebisen sparkar på därinne och det är en märklig och härlig känsla. Jag har fortfarande konstigt sömnmönster och vaknar varannan timme eller en gång i timmen under hela natten och faller in i en ny knasig dröm varje gång jag somnar om. 

Foglossningssmärtan som jag lidit av på nätterna har blivit lite bättre nu och de enda förändringarna jag gjort är att öka magnesiumdosen och börjat äta kollagen tillskott igen. Sedan dess är smärtan mycket mindre och jag är inte alls lika stel och öm på morgonen. Så tips till er med foglossning: börja ta kollagentillskott eller drick mycket benbuljong och se till att få i er mineraler. Jag beställer mitt kollagenpulver från Iherb och tillsätter det i min morgondrink (ljummet vatten, citron och en nypa havssalt plus 1 tsk kollagen), samt i varm choklad eller liknande. Det har en liten bismak som inte tilltalar mig så jag ser till att blanda det i sånt som döljer smaken. Just nu tar jag 2 tsk per dag, antingen två tsk på morgonen eller en på morgon och en på kvällen. Sen tar jag 600 mg Magnesium glycinat på kvällen och 300 mg kalium. Magnesium och kalium är också viktigt för den som lider av högt blodtryck och förstoppning  under graviditeten. Kalium kan också hjälpa mot svullnad. Jag tar alltid lite salt tillsammans med kalium för att upprätthålla balansen eftersom kalium sänker natriumhalten och kan därför sänka blodtrycket men jag har redan lågt blodtryck så vill inte att det sjunker ännu mer. Mitt hb har legat runt 111-113 så jag har börjat ta järntillskott i formen bisglycinat som inte ger magproblem vilket många andra järntillskott kan bidra med. Jag försöker också dricka en del nässelte men om det har effekt vet jag inte.

Trots att illamåendet har hållit sig borta sedan vecka 15 ungefär så är jag fortfarande väldigt kräsen med maten och jag känner ganska mycket matstress måste jag erkänna. Det är så svårt att veta på förhand vad jag kommer att vara sugen på och känner jag plötsligt avsmak inför något så är det omöjligt för mig att äta det. Ett mål går bra att planera med vill man ha ett lite lättare mål till middagen till exempel så har jag oftast väldigt dåligt med ideér på vad jag ska laga. Kan ju inte alls äta ägg och äggbaserade rätter och soppor har jag också konstigt nog svårt för. Det blir ganska enformig mat och mycket kyckling och köttfärs men jag borde hitta på nya rätter i alla fall för att få lite variation. Har haft cravings efter lax också men eftersom jag vägrar äta den odlade laxen blir det ingen lax förutom då jag ibland kan få tag på ekologiskt odlad lax från saluhallens fiskdisk, som tyvärr är väldigt dyr. Annan fisk har jag svårt för att äta så det blir i princip ingen fisk i min kost just nu. 

Listan på det jag vill äta har nog krympt avsevärt sedan jag blev gravid men jag försöker att äta så hälsosamt som möjligt (frånsett glassen som jag unnar mig ibland ;) ) Just glass är väl den mest tydliga craving jag har men eftersom utbudet av sockerfria och lite hälsosammare glassar i princip är väldigt begränsat så försöker jag att inte ge efter för glassuget allt för ofta. Sen kan man ju fråga sig om icke-ekologiska sockerfria glassar sötade med stevia eller fruktjuice, och de här proteinglassarna med extra kasein som kan vara inflammatoriskt för kroppen, sist och slutligen är så mycket bättre än en ekologisk gräddglass utan extra tillsatser. Det beror väl på hur pass känsligt blodsocker man har.  

På tal om blodsocker, efter påsken ska jag mäta mitt blodsocker tre-fyra gånger per dag under en vecka istället för att göra sockerbelastningstestet. Jag tycker det ger bättre koll på vad jag faktiskt tål och inte tål i kolydratväg istället för att dricka en sockersörja vid ett tillfälle då man inte är så van vid socker. Det skulle säkert ge mig ett högre blodsocker och felaktigt värde bara för att kroppen inte är van vid höga sockerhalter efter flera år av lågkolhydratkost även om jag ätit lite mer kolhydrater under graviditeten.  Jag väljer i alla fall det här alternativet istället och biohackern i mig tycker det ska bli spännande :) (trots sönderstuckna fingertoppar...) Jag ska återkomma med hur det gick sen efteråt. 

Det var väl allt jag ville uppdatera om. Nu ser jag fram emot att fira påsk och äta massor med Pasha! :) (finns recept här på bloggen för den som är sugen) Den här icke-vinter människan är förstås rejält utled på snön vid det här laget och vill ha vår genast, men jag får ju bara acceptera att det är en halv meter snö på påsk i år. Åtminstone lovar de aningens varmare väder och solsken till påskhelgen i alla fall. På påskdagen ska jag och min man uppträda med en musikmässa tillsammans med 80 andra sångare och det ska bli riktigt roligt. Att sjunga ger verkligen en härlig energi och bebisen brukar sparka med i musiken ibland :) På påskafton blir det traditionsenlig påskbrasa och korvgrillning ute på åkern med familjen (hur vi ska ta oss fram till den genom snön är årets utmaning...) 

Jag önskar dig en riktigt skön påsk och njut av vårsolen där den tittar fram! Våren kommer nog i år också, om än lite försenad :) 

21 feb. 2018

Glutenfria ostkex

Nu när jag snöat in mig på jordmandelmjöl som jag skrev om i förra inlägget så tänkte jag lägga upp ännu ett recept som baserar sig på receptet för chocolate chip cookies men gjorde om receptet lite och förvandlade dem till salta ostkex istället. Blev riktigt goda! Självklart kan man använda endast mandelmjöl istället för jordmandelmjöl.

Ostkex

75 gram smör
1 ägg
1,5 dl jordmandelmjöl
0,5 dl mandelmjöl
0,5 dl kokosmjöl
1 msk fiberhusk
1 msk potatismjöl (kan uteslutas)
1 tsk bakpulver
1 dl riven ost

Gör så här:


  • Smält smöret 
  • Blanda de torra ingredienserna och rör ner ägget och smöret samt till sist den rivna osten.
  • Låt svälla ca 10 minuter
  • Rulla ihop små bollar och platta ut på bakplåtspapper eller använd runda pepparkaksformar. (Jag brukar lägga en liten klump deg inne i formarna och platta till och sedan ta bort formen)
  • Grädda på 175 grader ca 10-12 minuter och lämna i eftervärme eller i torkugn om det behövs för att göra kexen krispigare.







7 feb. 2018

Chocolate chip cookies (nötfria)

Här om dagen svängde jag ihop lite chocolate chip cookies till fikat. Det här med mellanmål är inte alltid lätt då man är gravid. Jag behöver mellanmål men är så kräsen vad jag vill ha, samma med maten. Bakverk och kakor är kanske inte det optimala men jag kan liksom inte vara så hälsosam att jag mumsar på ett kokt ägg till fikat - tyvärr måste det vara något som jag verkligen är sugen på för att det ska gå. Då kan man åtminstone försöka fixa lite nyttigare bakverk. 

Jag har börjat använda en ny mjölsort som är perfekt som variation till mandelmjöl - nämligen jordmandelmjöl. Jordmandel, tigernöt eller chufa som den också kallas är inte en nöt eller mandel, utan en rotknöl som växer under jorden. Den hör till familjen halvgräs och har odlats i flera tusen år i Egypten. Jordmandel har en naturlig  söt, nötaktig smak och passar perfekt att baka med. Den är rik på mineraler som kalium, fosfor, magnesium, järn mm samt E , C-, och B- vitaminer. Fettsyrefördelningen liknar till stor del olivoljans och innehåller alltså en del omgea 9. Den innehåller också enzymer som främjar matsmältningen samt är en rik källa till prebiotiska fibrer som behövs för en hälsosam tarmflora.

Jordmandel/-,tigernötsmjöl är ett bra substitut till nötmjöler för nötallergiker eller bara om du vill variera mjölsortimentet lite. Jag tycker det funkar jättebra att byta ut mandelmjöl med. 

Jag beställer mjölet härifrån (Finland).

Här kommer receptet på dessa smaskiga cookies:

Chocolate chip cookies med jordmandel

75 gram smör
1 ägg
2 dl jordmandelmjöl
0,5 dl kokosmjöl
1 msk fiberhusk
1 tsk bakpulver
ca 1 msk honung
ca 40-50 gram hackad mörk choklad (sockerfri eller vanlig med 80-90 % kakaohalt) 

Gör så här:

  • Smält smöret och rör ner honungen.
  • Blanda torra ingredienser och rör ner smöret samt ägget. 
  • Blanda sist ner den hackade chokladen.
  • Låt degen svälla ca 5-10 minuter
  • Använd antingen en rund pepparkaksform och gör runda kakor eller gör en avlång rulle av degen, skär i lagom stora bitar och platta sedan till lite på plåten. 
  • Grädda i 175 grader ca 10 minuter. Låt eventuellt stå i eftervärme med ugnsluckan öppen eller lägg i en torkugn om du har en sån tills kakorna är krispiga.



19 jan. 2018

Spännande nyheter

Hej på er! 

Kommer ni ihåg mig? Jag brukade visst blogga en gång i tiden... ;) 

Det har gått några månader nu sedan jag skrev något i bloggen men jag har försökt att inte känna någon press. Bloggandet går i perioder och under olika skeden i livet är man motiverad av olika saker och prioriterar olika saker. Så ska det få vara. Bloggandet ska inte få bli ett måste utan det ska vara roligt. 

Jag brinner fortfarande för kost och hälsa, det har verkligen inte ändrats även om företaget ligger på paus för tillfället men jag hoppas verkligen att det ska komma igång igen i något skede åtminstone på deltid och att förutsättningarna då är annorlunda och det ska vara lättare att hålla igång företaget ur ekonomisk synpunkt. 

En orsak till att jag inte bloggat på länge fast jag hade tänkt det är att jag har en rolig nyhet att berätta: Det är nämligen så att jag har en liten  bulle som jäser i min mage! En lite hälsosam bulle, ha ha :D 

Just nu är jag inne i vecka 15 och har varit på den första ultraljudsundersökningen som visade att allt är som det ska. Det var en liten livlig en som sprattlade på därinne :) Det var väldigt härligt och väldigt skumt samtidigt att se bilden på skärmen och faktiskt förstå att det ligger någon inne i min mage! Tror det blir mer verkligt sen då man börjar känna rörelser. 

Det är i alla fall skönt att äntligen kunna gå ut offentligt och berätta. Familjen och vännerna har förstås vetat om det länge - jag är ingen sån som kan hålla sådana hemligheter från mina närmaste. 

Vi är så otroligt tacksamma att det har gått så snabbt för jag kan ju erkänna att jag varit lite orolig för att det ska vara svårt för mig att kunna bli gravid efter att ha gått genom en utbrändhet med efterföljande konsekvenser på hormonbalansen. Jag var nog beredd på att det kunde ta tid och eventuellt bli problem men det visade sig att jag inte behövde oroa mig alls. Ibland tror man kanske att man är sämre i skick än man faktiskt är men jag har ju också försökt boosta kroppen för att förbättra fertiliteten. Jag försöker äta bra, har tagit vissa tillskott och använt mig av naturlig fertilitetsmetod där man håller koll på ägglossning och menstruationscykeln genom att vara uppmärksam på kroppens tecken och signaler och sen anteckna i en app för att ha bättre koll. Också ett jättebra sätt att lära känna sin egen kropp och menscykel. En hälsosam och normal menstruationscykeln är ju faktiskt ett väldigt viktigt tecken på hälsa, även om man inte planerar att bli gravid. 


Det är väldigt skönt att vara inne i andra trimestern nu. Första trimestern är ingen dans på rosor direkt kan jag ju säga. Först och främst går man omkring med en ständig oro att något ska hända eftersom risken för missfall är störst då. Dessutom kanske man mår väldigt illa, vilket jag också gjorde. Första veckorna fick jag knappt i mig någon mat alls och vad jag än stoppade i munnen så blev jag spyfärdig. Sedan började jag spy också och då blev det ju ännu roligare.Nu verkar det mesta av illamåendet ha blivit bättre största delen av tiden i alla fall men vissa perioder kommer det igen. Hoppas ändå att det ska försvinna helt snart men vet ju att vissa lider av det under hela graviditeten, mer eller mindre. Hoppas att jag inte är en av dem. 

Det här med kosten under graviditeten är ju ett kapitel för sig. Det är verkligen fascinerande hur smaklökar och sug efter olika sorts mat förändras under en graviditet. Det är lätt att tänka att man ska fortsätta äta som förr men så befinner du dig i en situation där vissa livsmedel gör dig så äcklad att du knappt kan titta åt det och du får cravings efter vissa saker som du annars aldrig äter. Jag har inte helt ändrat min kost och jag försöker äta så hälsosamt och näringstätt jag kan men med vissa modifikationer och jag är mer liberal. Jag tror att vissa behöver lite mer kolhydrater, särskilt under första trimestern då illamåendet är som värst. Visst är det viktigt att äta näringsrikt men om valet står mellan att inte äta alls eller att äta något som är lite mindre nyttigt så är ändå kalorierna viktigast just då. Fostret tar ju ändå näring från moderns depåer så barnet löper ingen risk att skadas, det är främst mamman som kan få näringsbrister men om det bara gäller en kortare period på några veckor eller några månader och aptiten kommer tillbaka senare under graviditeten så hinner man nog fylla på sina näringslager igen. Att ta en multivitamin för gravida av god kvalitet (en naturlig sort, inte med syntetiska vitaminer, särskilt inte syntetisk folysra utan folat, gärna i formen metylfolat) är också viktigt för kroppen behöver mer näring än vanligt, särskilt om du inte får i dig så mycket näring från kosten.

Jag erkänner att grönsaker inte är lika tillfredsställande just nu som det vanligtvis brukar vara, i alla fall inte alla sorter. Jag är mer kräsen med vad jag kan äta. Till exempel avokado och broccoli som jag vanligtvis tycker om, klarar jag inte av alls. Blomkålsmos med mycket fetaost i och blomkålsris med curry går exempelvis bra för där blandas smaken bort med kryddor och annat. Sallad och sånt går också bra men kokta eller ugnasrostade rotsaker går inte heller. Jag har också ätit mer ris och glutenfri pasta än vanligt (jag äter vanligtvis nästan aldrig det). Frukt har jag också haft mera cravings efter. Vanligtvis äter jag mest bär och inte så mycket frukt men särskilt apelsin och banan tycker jag är väldigt gott just nu. Ett vanligt kvällsmål brukar vara en liten skål med en halv skivad banan blandat med turkisk yoghurt eller fruktsallad till mellanmål. Det brukar gå ner även då aptiten är sämre vissa dagar. Mindre nyttigt är mina glass-cravings. Skulle jag tillåta mig så skulle jag nog äta min favorit ekologiska chokladglass varje dag men det gör jag inte. Det blir någon gång som jag unnar mig.Nu har jag faktiskt hittat sockerfri proteinglass som ändå känns lite bättre än vanlig även om jag inte gillar det faktum att man har stoppat i extra kasein vilket annars kan vara svårt för kroppen att bryta ner och skapa vissa problem om man är känslig. Men jag tänker i alla fall att det är bättre än vanlig sockerstinn glass och så får man variera lite. Ekologisk, sockerfri glass vore ju det allra bästa. Utbudet av sockerfri glass här i Finland är tyvärr ganska dåligt, då är det bättre i Sverige. Passade på att köpa lite och mumsa på under julhelgen då vi firade jul i Sverige hos svärföräldrarna i år. Nyttigast är förstås att göra egen glass men jag har svårt att få till en bra konsistens utan socker och glassmaskinen fungerar inte. 

Det var lite om maten. Jag kan ju säga som så att personer i min omgivning har varit smått roade över mina något ändrade matavanor. I början när jag var väldigt illamående kunde jag vid ett tillfälle bara knapra i mig chips, det var det enda som gick ner. Och till exempel när jag och min man skulle äta lunch ute en dag och jag blev bara äcklad av maten som inte var särskilt god och det slutade med att jag satt på en hamburgerrestaurang (efter att ha googlat och försäkrat mig om att de inte använder utländskt kött,  och det var alltså inte McDonalds kan jag ju påpeka) och tryckte i mig en glutenfri hamburgare med ett stort leende som min man var tvungen att föreviga med ett foto. En sån sak ser man ju inte varje dag så att säga... ;)

Jag vill dela med mig av det här, kanske för att visa att en kostrådgivare också är mänsklig ;) och för att jag tror det är bra att minska lite på kraven när man är gravid. Kroppen fungerar inte som den vanligtvis gör. Det känns som om någon annan tagit över ens kropp och plötsligt blir man äcklad av sånt som man vanligtvis älskar och börjar dregla över sånt som man annars aldrig vill ha. Det är väldigt skumt faktiskt. Men man får ta det hela med ro, unna sig lite extra och ibland ge efter för sina cravings så länge det är inom rimliga nivåer och man inte tappar kontrollen och trycker i sig hamburgare varje dag i nio månader eller äter tre godispåsar om dagen. Det är ändå övergående och om du i det stora hela försöker att göra de bästa valen enligt vad du klarar av och vill äta så kommer du långt. Jag förutsätter ju att jag kommer att återfå mitt normala ätbeteende efter förlossningen. Just nu äter jag också fler mellanmål än normalt då jag oftast äter tre mål om dagen i vanliga fall och ibland ett mellanmål. Jag är ju väldigt liten i maten och äter små portioner så jag märker att jag behöver fler mellanmål och blir hungrig oftare. Blir ofta tre mellanmål under dagen. Trots att jag vanligtvis är liten i maten så blir jag ännu fortfare mätt nu av någon anledning vilket gör det svårt att äta en normalstor måltid men har läst att det är normalt under graviditet. Jag hoppas i alla fall att jag kan börja gå upp i vikt igen, har ännu inte gått upp de 2 kg jag gick ner under första trimestern. Men det är ju så olika hur snabbt man börjar gå upp i vikt. 

Annars har jag väl mått relativt bra. Trött förstås men brukar skämta och säga att det har jag varit i snart 6 år sedan utbrändheten så jag är van ;) Det är också lättare att acceptera tröttheten eftersom man vet att det är på grund av att jag är gravid och inte bara för att jag har svårt att återhämta mig från min utbrändhet. Har känt lite av foglossning redan i nedre ryggen/höften främst på nätterna och jag har också lite problem med sömnen men det har jag ju också haft från och till under många år. Kanske lika bra så blir det inte lika stor chock sen när man ska vara vaken mycket under nätterna när barnet kommer. 

Nu borde jag nog avsluta det här innan det blir på tok för långt. Jag ska försöka att skriva lite oftare och uppdatera om graviditeten och kanske får inspiration att skriva lite andra inlägg också och kost och hälsa eller flummiga reflektioner som förr i världen :)

Ta hand om er i vinterkylan! Jag och plutten i magen väntar otåligt på våren...