5 juni 2015

Om den rådande tröttheten och recept på mini- rabarbersmulpaj

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Ibland säger kroppen ifrån. Ibland förstår man inte riktigt varför innan man stannat upp och reflekterat och inser att man inte riktigt velat erkänna det för sig själv. Ännu en gång. När kroppen tvingar en att stanna upp för att man är för trött för att orka annat. Jag tjatar om att lära sig lyssna på kroppen, men inte lyckas jag alltid med det själv heller. Jag har förbryllats över varför kroppen gått på lågvarv hela våren. Varför jag har symptom på låg ämnesomsättning, varför jag blivit tröttare och tröttare, varför jag vissa dagar knappt orkar upp för en trappa. Var ligger felet? Och så stirrar ju sanningen en i ögat hela tiden. Kroppen har försökt tala om att jag inte lever balanserat. Den har tvingat ner min energinivå för att jag ska fatta att något är på tok. På samma sätt som två gånger tidigare. Tredje gången på 3 år ställs jag inför den där olidliga känslan av utmattning. 

Att förstå hur sin kropp fungerar efter en utmattning är inte lätt. När det blir ett kroniskt hormonkaos i kroppen. När tröskeln för stresstoleransen har sänkts. Man tror ju att den kommer tillbaka, men gör den någonsin det? Jag tror faktiskt inte det. Till viss del ja, men som förr blir det nog aldrig igen. Det behövs så lite för att kroppens varningsklockor ska börja ringa. Kroppen känner ju igen mönstret och går lätt in i den onda cirkeln igen. Ett välbekant reaktionsmönster är svårt att bryta. Att stänga av hjärnan, särskilt som HSP som gått i väggen två gånger. Det är liksom allt eller inget. Det är väldigt svårt för mig att bara stänga av hjärnan "lite"eller skjuta undan det som oroar mig. Och så blir det så att kroppen tvingar mig till utmattning för att jag ska förmå mig att stänga av. Bara när jag blir så trött att jag inte orkar annat, då kan jag släppa taget. Jag vet ju att när man en gång "krashat" då är risken mycket högre att hamna där igen. Man mår bättre i perioder men kommer det någon extra belastning är det väldigt lätt att tippa över kanten igen. Det är en smal balansgång för att hitta rätt livsstil . Återhämtning måste finnas med hela tiden men det är svårt. Svårt att stänga av hjärnan. Det är en sak att göra mindre men en annan sak att inte stressa, att inte överbelasta hjärnan. 

Eftersom alla livssituationer inte heller är likadana så kan det (som i mitt fall nu) lätt gå en förbi. Man tänker: men nu kan jag väl inte vara stressad heller? Nu gör jag ju det som jag brinner förJag vill skriva öppet om det här, för jag vill inte verka som någon hycklare. När jag tittar på artikeln om mig i Kuriren som kom ut förra veckan känns det lite ironiskt. Visst, jag fann vägen till hälsa men hälsa betyder inte att du alltid är frisk och på topp. Hälsa och balans handlar om insikt, att möta sig själv, acceptera livets olika lägen och vara snäll mot sig själv. Inte vara så hård mot sig själv när man inte lyckas så bra som man önskat. När saker och ting inte gick enligt planerna. Då behövs tilliten. Tilliten till att det kommer att ordna sig. 

 Min väg till hälsa har inneburit att jag förstår mig själv och min kropp bättre. Jag har mer kunskap. Jag försöker lyssna på min kropp. Men jag är inte perfekt. Jag faller också ibland. Och det måste få vara okej så. Att lära sig vad balans och hälsa är, betyder inte att man är ständigt frisk. Att man alltid lever som man lär. Livet går upp och ner men det är visdomen det för med sig som är värdefullt. Som gör att man ständigt lär sig lite mer om sin egen kropp. Att resa sig upp igen men inte med en blind envishet grundat i rädsla som gör att man kör på igen med samma mönster utan att lära sig något. Utan att utforska orsaken varför det blev så, utan att acceptera och göra de förändringar som behövs. 

Den största utmaningen är nog att faktiskt förstå vad balans innebär för sin egen del. Utan att bry sig om vad andra tycker och tänker och försöka överkomma de egna kraven på sig själv. Du är aldrig misslyckad även om det känns så ibland. Jag är välbekant med känslan av misslyckande. Men det är bara en tanke. En onödig tanke. Ingen är misslyckad. Vi faller alla ibland och då är det bara att acceptera läget och försöka se med tillit på tillvaron och framtiden. Jag är övertygad över att allt som sker, gör så av en orsak. Det finns en mening med allt som händer i våra liv. Vi ser det oftast först i efterhand. Det finns alltid något som vi måste lära oss. Om saker och ting upprepar sig är det för att det är något vi fortfarande inte lärt oss. Vi kan inte gå vidare innan vi släppt taget om gamla mönster, beteenden, tankar och känslor. 

För min del har jag nog inte riktigt förstått att kroppen varit i ett kroniskt stresstillstånd hela våren i och med startande av företaget. När jag blev utbränd första gången (och även mitt andra bakslag) då var det liksom lättare att acceptera för jag insåg att jag inte trivdes med mitt jobb som socialarbetare. Nu däremot har jag ju funnit det jag verkligen vill jobba med. Det är ju det här jag vill. Därför är det ännu svårare att erkänna att det också kan bli en belastning. Särskilt när man har tendensen att oroa sig för mycket och svårt att stänga av tankarna. 

Som egen företagare har du allt ansvar. Även om det finns en stor frihet i att vara egen företagare som jag gillar så kan också ansvaret bli en stress. Det är ditt eget fel om det "skiter sig". Och jag har nog haft alldeles för stor press på mig själv. Att starta eget har inneburit mycket tankar kring att skaffa kunder, marknadsföring, ekonomisk stress osv. Och det är tankar som rullar 24 timmar i dygnet. Det är något jag blivit så van med att jag inte riktigt insett att det är en grym belastning för kroppen. Arbetsmängden har inte varit för stor men tankebelastningen, funderingarna och oron är det som återigen fört mig till trötthetens brant. Jag har försökt ta det som det kommer men det är lättare sagt än gjort. Särskilt när stresströskeln är så låg. När kroppen direkt börjar varna, så fort du försöker gasa på lite extra. 

Jag vill ju verkligen jobba med det här. Att hjälpa människor med frågor kring kost och hälsa är min passion. Men jag måste hitta balans. Hitta ett sätt att kunna jobba i egen takt utan att stressen över att inte ha tillräckligt med jobb för att klara sig ekonomiskt och samtidigt inse att man inte har så mycket energi till jobbet som man skulle önska. Det är kanske så att jag aldrig kommer att kunna jobba 100 %. Hur det ska gå till i praktiken och hur man ska klara sig ekonomiskt, det är något jag helt enkelt måste ha tillit till att det kommer att ordna sig.  

Men först och främst måste jag prioritera hälsan. Den går före pengar. Det är aldrig värt att välja bort hälsan framför något annat. För ditt eget välmående är grunden för resten av ditt liv. Mår du inte bra kan du inte heller skapa ett liv som du trivs med. Då orkar du inte heller finnas till för andra. 

Nu behöver jag verkligen försöka inse allvaret i hur viktigt det är att släppa taget, att acceptera och sluta kämpa. Vi kämpar alldeles för mycket i onödan och fokus på kamp föder bara mer kamp. Detta är det som jag ständigt ställs inför. Den sida av mig som vet att allt ordnar sig, som vet att nyckeln är att släppa taget, som ser livets helhet och mening, som tror på attraktionslagen: att det du fokuserar på det skapar du mer av i ditt liv, vare sig det är positiva saker eller negativa. Men sen finns den där sidan av mig som  fortfarande drivs av rädsla. Av krav. Av prestation. Den som lätt tar över när livet är osäkert. Som på något sätt "kidnappar" min högkänsliga hjärnan och tvingar den att gå på högvarv. Som inte vågar släppa taget. Något som blir ett normaltillstånd så jag inte ens märker det själv och inte förstår att det är en ständig stress. Inte förrän kroppen tvingar mig att stanna upp. 

I sommar ska jag fokusera på att vila. Att vila hjärnan framför allt. Inte ta livet så allvarligt. Fokusera på det som är roligt. Fokusera på allt det som är bra i mitt liv. Umgås med min älskling, äta god mat och bara njuta av sommaren och försöka leva i nuet. Försöka att inte oroa mig över företag, pengar och hälsa. Så kommer det nog att falla på plats. Jag kommer nog att hitta ett sätt att kunna jobba med min passion inom ramarna för det som jag själv mår bra av. Utan att ha för höga krav, utan att det blir för mycket. För jag vill fortsätta leva min dröm. Jag vill bara kunna leva den på mitt sätt, på ett sätt som jag mår bra av. På ett sätt som gör att stressen inte tar över. Utan pressen att alltid måste göra eller vara mera mera mera av någonting. Att bara vara utan att prestera. Fokusera på det som funkar, på det positiva, inte på oron eller stressen. Är det möjligt när man är företagare? Måste man vara en högpresterande, idésprutande arbetsnarkoman, ständigt på jakt efter nya projekt och nya idéer? Jag vet att jag inte är någon "företagarpersonlighet" men jag tycker om mina arbetsuppgifter och jag älskar friheten. Jag vill bara hitta en balans så jag kan jobba i lugn och ro utan ständig stress. Att få ha tillräckligt med jobb så jag kan försörja mig men inte för mycket så att jag inte orkar. 

Som tur är finns det något som alltid är en terapi för mig, och det är att ställa mig i köket. Vissa dagar när tröttheten är överväldigande har jag ingen motivation för det men när energin finns har det en sorts meditativ effekt på mig. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

För ett par veckor sedan gjorde jag en liten rabarberpaj. Älskar verkligen rabarber och nu får man passa på så länge det finns. Så jag avslutar lite mer "lättsamt" genom att ge er receptet på denna lilla goding.

Den lilla pajformen jag använde är perfekt då man vill göra en paj för 1-2 personer, t.ex. denna äppelpajDen här rabarbersmulpajen blev en riktig mumsig dessert. 

Till färskostcrémen använde jag mascarpone. Går lika bra att använda t.ex. philadelphiaost men då blir smaken lite annorlunda.  


MINI-RABARBERSMULPAJ MED FÄRSKOSTCRÉME (Sockerfri, glutenfri)

1-2 portioner

2 dl hackad rabarber
1 msk honung
1 tsk äkta kanel
1/2 tsk mald ingefära

Smuldegen:

0,5 dl kokosflingor
0,5 dl mandelmjöl
2 msk solrosfrön
2 msk valfria hackade nötter
25 gram smält smör
0,5 tsk vaniljpulver


Färskostcrémen:

1 dl mascarpone eller philadelfiaost
0,5 dl vispgrädde (vispad för tjockare konsistens, ovispad om du önskar en tunnare créme, som en vaniljsås)
1 äggula
1 tsk vaniljpulver
0,5 tsk rivet citronskal (obs! ekologisk citron)

Gör så här:

- Hacka rabarbern och blanda med honung, kanel och ingefära och lägg på botten av formen. 
-Blanda ihop ingredienserna till smuldegen och sprid ut som ett täcke över rabarbern. Strö lite kanel på. 
- Grädda på 200 grader ca 15-20 minuter tills smuldegen fått färg.
- Vispa ihop alla ingredienser till färskostcrémen.




Jag kommer nog inte att blogga så mycket i sommar men ett och annat recept dyker nog upp. Som sagt, att pyssla i köket är ju min terapi. 

Önskar dig en skön sommar och försök verkligen slappna av så gott du kan. Gör mycket av det som du mår bra av och njut av sommaren! 






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar