19 apr. 2015

Min "hälsoresa"

Det är länge sedan jag skrivit ett så personligt inlägg men jag tror det är bra att ibland kunna "blotta sig" lite och dela med sig av de personliga erfarenheterna. Särskilt när det kommer till kost och hälsa som ju den här bloggen handlar om. Jag har inte alltid varit intresserad av kost och hälsa, tvärt om. Men egna hälsoproblem och en "livskris" gjorde att jag började prioritera annorlunda och insåg hur viktigt det är att ta hand om sin kropp. Tyvärr hade den lärdomen sitt pris. Jag blev tvungen att krascha ordentligt innan jag insåg det. 

Det är intressant att tänka tillbaka på hur min syn på hälsa och kost förändrats genom åren. För 10 år sedan åt och levde jag väldigt annorlunda mot jag gör idag. Kosten var inget jag funderade på då. Hamburgare, pizza, godis (särskilt choklad), pasta, bröd och andra snabba kolhydrater hörde till vardagen. Inte för att jag åt skräpmat varje dag men flera gånger i veckan blev det nog under en viss period av studietiden. Hemma lagade jag förstås mat själv och färdigmat (förutom köpispizza) köpte jag i princip aldrig men det var inte särskilt mycket grönsaker utan istället rätt mycket pasta och ris. Mikrogröt och bröd blev snabb kvällsmat under studietiden. Godis slank ner ibland varje dag.Dessutom motionerade jag i princip aldrig och det blev mycket stillasittande. Blodsockret var ofta instabilt och jag kunde drabbas av plötslig panikhunger och sockersug.

Att hantera stress har alltid varit en utmaning för mig och redan i högstadiet präglades min vardag av stressande känslor. I senare tonåren fick jag panikångest vilket också ökade stresspåslaget i kroppen. 

I 25-års ålder fick jag plötsligt mer motivation att börja motionera. Jag började springa så smått, aldrig någon lång distans men joggingturerna blev en rutin. Stressen fortsatte under studietiden, jag led av spänningar och ångesten drabbade mig ofta i perioder efter mycket stress. Tack och lov lyckades jag på egen hand bli av med min panikångest 2008 och sedan dess har jag aldrig haft en riktig ångestattack. 

Så precis innan julhelgen 2009 slog magen sönder och "IBS:en" blev en del av mitt liv. Ett par månader var magen helt upp och ner och det var i samband med detta som jag började fundera mer på kostens betydelse. Det tog ett tag men till sist beslöt jag mig för att börja med glutenfri kost och i samband med det drog jag också ner på socker och snabba kolhydrater. Kost och hälsa började väcka mitt intresse mer och mer, något som jag aldrig tidigare fokuserat särskilt mycket på . Men när den egna hälsan påverkas kan saker och ting drastiskt förändras. 

Det tokiga i det hela var ju att jag även drogs med i "fettskräcken" och började äta fettsnålt. Detta i samband med att jag ökade lite på träningen och fortsatte stressa var nog början på den utmattning som ett par år senare skulle slänga mig rakt in i väggen. Nu i efterhand förstår jag ju att vägen till utmattning började redan i det skede jag började låta stressen ta över dvs redan i högstadieåldern. Och året som föregick min utbrändhet gick det nog sakta neråt även om jag varken såg eller förstod det då. Några personer i min omgivning försökte tala om för mig att jag kanske höll på att bli utmattad men jag ville inte lyssna. 

Under de här åren tränade jag aldrig mycket utan det handlade främst om kortare joggingturer, lite yoga och muskelövningar och sånt. Ändå började jag märka att jag hade allt sämre energi när jag skulle ut och springa. Benen kändes svaga och kraftlösa och jag förstod inte varför. Energin i kroppen var helt enkelt inte som den skulle. Magen fortsatte att bråka även om jag hade lyckats lindra symptomen genom att lämna bort gluten och minskade på sockret. 

Vintern 2012 började med en hastig flytt tillbaka till min studiestad Helsingfors. Tiden innan hade varit väldigt påfrestande både på det personliga planet och i studierna. Det hade  varit mycket grubblerier och innan julen det året tog ett längre förhållande slut. Jag skrev min pro gradu-avhandling och fick min magisterexamen i socialt arbete. Jag sökte flera jobb. Ändå lockade inte socialarbetaryrket mig särskilt. Men man hade ju en examen och nu skulle man söka jobb. Jag befann mig plötsligt i ett nytt skede av livet, ett vägskäl, en ny början. Men istället för att känna mig energisk, nyfiken kände jag mig rätt vilsen och osäker. Vad ville jag? Var skulle jag bo? Vad skulle jag jobba med? Hur mådde jag egentligen? Studietiden var över, förhållandet var över. Det var en ny tid, en ny början. Men istället för att stanna upp, istället för att försöka lyssna på mitt hjärta och verkligen fundera över vad det var jag ville med mitt liv och hur jag egentligen mådde så valde jag att fly. 

Jag intalade mig själv att det inte var en flykt att jag flyttade tillbaka till Helsingfors. Men det var det. Jag vågade helt enkelt varken stanna kvar eller stanna upp. Jag vågade inte möta mig själv och de jobbiga känslorna och frågorna. Jag körde på. Jag sökte på måfå lite jobb och sen plötsligt fick jag ett jobb som närvårdare inom hemvården och på den vägen blev det. Jag tänkte fortsätta söka socialarbetarjobb när jag väl var på plats var tanken. Sagt och gjort, inom två veckor hade jag flyttat och börjat ett nytt jobb. Ungefär en och en halv månad fick jag uppleva helt nya dimensioner av stress. Aldrig i mitt liv hade jag upplevt en sådan stress. Varje dag präglades av stress och panikkänslor inför en arbetsmängd som jag upplevde som oöverkomlig. Jag fick sömnproblem och gråtattackerna kom mest varje dag. 

Efter en tid dök det upp ett jobb som socialarbetare. Äntligen! Jag var lättad att slippa stressen på det gamla jobbet men egentligen bytte jag bara en stress mot en annan. Socialarbetarjobbet var lugnare tempo men det var mitt första jobb som gick i princip helt på finska och det var en utmaning. Jag kände mig ganska ensam på jobbet och de jobbiga känslorna följde med hem till min ensamma lägenhet. Jag hade förstås vänner men jag bodde ganska långt utanför stan och det var ganska sällan jag träffade någon i veckorna. Vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan min mamma som jag pratade med mest varje dag i telefon. Hon har även varit ett ovärderligt stöd under hela återhämtningsprocessen och ständigt funnits där för att lyssna och stötta. 

Sömnproblemen fortsatte och jag sov oftast i snitt 4 timmar per natt. Jag kände mig allt mer energilös och nedstämd samtidigt som hjärnan gick på högvarv. Ångesten började göra sig påmind igen. Jag fortsatte med mina rutinerade joggingrundor även om jag ibland var så trött när jag kom tillbaka att jag bara sjönk ihop  på golvet och grät. Det var något väldigt tvångsmässigt i det hela vilket jag vet var en del av symtombilden kan man säga. Ju mer stressad och trött jag var,desto mer kontroll ville min hjärna ha. Ju mer jag borde ha stannat upp och släppt taget desto mer  försökte jag kämpa. Kosten under den här tiden var inte heller något att skryta med. Nu levde jag ju "hälsosamt" men en kost med både minskad mängd kolhydrater och fett gav ju ingen energi till kroppen. Detta i samband med att jag envisades med att träna fast jag inte orkade och inte alls mådde bra av det. Kroppen höll på att bryta ner sig själv men jag förstod det inte. Jag ville inte se. Jag försökte krampaktigt hålla upp ett liv som börjat vackla. Jag gick ner i vikt, jag började tappa hår, jag sov ett par timmar per natt, hjärnan gick ständigt på högvarv samtidigt som jag blev allt mer utmattad och allt jag gjorde började präglas av en sorts tvångsmässighet. Ett desperat försök att kontrollera det jag fortfarande kunde kontrollera när det egentligen inom mig kändes som om allt höll på att rasa samman. En del av mig var medveten om det men en annan del ville inte lyssna. Den delen av mig var så rädd. Så rädd att släppa taget. Rädd för att misslyckas. 

En morgon när jag vaknade var det bara som om någon vridit av en kran. Jag var totalt slut. Jag bara låg i sängen och grät och orkeslösheten var ett faktum. Jag blev till sist sjukskriven men sjukskrivningen kom med en hel del ångest,särskilt eftersom min dåvarande chef inte visade någon som helst förståelse för min situation utan tvärtom fick mig att känna mig ännu mer misslyckad.

För att göra en lång historia lite kortare så sade jag upp mig från jobbet i samband med sjukskrivningen i maj och flyttade hem till mitt hus i österbotten igen.Efter det följde en jobbig tid med mycket "ups and downs", funderingar och känslor. Allt som jag försökt fly ifrån kom nu upp till ytan. Nu blev jag tvingad att möta mig själv och ta ställning till de svåra frågorna. Jag kände mig förvirrad, misslyckad och så fruktansvärt trött. Livet kändes som ett enda kaos. Sommaren gick och eftersom läkaren tyckte att "jag kunde ju inte vara sjukskriven hur länge som helst" (vem som nu har rätt att definiera hur länge det är...)och jag beslöt att ge socialarbetaryrket ännu ett sista försök. Jag visste ju inte vad annat jag skulle göra heller. Så jag gjorde det jag tyckte jag "borde göra" och 4 månader efter min sjukskrivning tog jag emot ett vikariat och började jobba 100 % igen. Inget klokt val alls men jag hade ännu inte riktigt förstått vikten av att verkligen ge kroppen tid att återhämta sig. Alla krävande tankar om vad jag "måste" och "borde" göra, överröstade ännu mitt hjärtas röst som förtvivlat försökte få mig att inse hur galet det var. Jag skulle nog orka! Om jag inte trivdes när vikariatet var slut skulle jag försöka hitta något annat och lämna socialarbetarbranschen, hade jag bestämt mig för. Redan då hade intresset för reflexologin väckts i och med att jag själv gått på behandlingar och kände hur det stärkte min kropp. 

Ca 4 månader gick det ok att jobba även om jag gradvis började känna av de gamla symtomen igen med tilltagande trötthet, sömnlöshet och oförmåga att hantera stress. Så en dag när jag satt vid mitt skrivbord och skulle på ett klientbesök kände jag bara hur allt föll samman igen. Jag bara satt där och grät och visste inte vart jag skulle ta vägen. Åter igen kände jag mig så misslyckad. Jag började förstå att det här gick inte längre. Jag skulle inte jobba som socialarbetare, jag hade inte den stresstoleransen och kände mig inte heller bekväm med yrkesrollen som "myndighet". Det var helt enkelt inte jag. Jag blev sjukskriven igen och efter att ha tagit mig en ordentlig funderare beslöt jag mig för att säga upp mig eftersom jag visste att nu fick det vara nog. Jag måste lämna den yrkesrollen om jag överhuvudtaget skulle ha en chans att återhämta mig. Så länge tanken på att återgå till arbetet "hängde över mig" kunde jag inte heller riktigt slappna av och jag kände att jag svikit min arbetsgivare. Det kändes också mest schysst mot arbetsgivaren att söka efter en ersättare istället för att leva i osäkerhet när och om jag skulle komma tillbaka eller inte. Det var inget svårt val måste jag erkänna. När jag äntligen beslutat mig för det kände jag plötsligt en så enorm lättnad. Nu följde jag äntligen mitt hjärta och min magkänsla. På samma sätt som när jag flyttade hem från Helsingfors kände jag hur absolut rätt beslut det var. Jag började äntligen lyssna på min intuition. 

Sommaren som följde efter vårens sjukskrivning började jag gå kurser i reflexologi vilket jag orkade med eftersom de hölls med ett par månaders mellanrum och jag kände ingen stress över studierna. Under hösten fullföljde jag också en annan dröm,nämligen att utbilda mig till kostrådgivare på distans. Även detta gick förvånansvärt bra eftersom utbildningen hölls via nätet och jag kunde i lugn och ro sitta hemma framför datorn och delta. Dessutom fick jag äntligen studera något som jag tyckte var så otroligt intressant! 

Äntligen började bitarna falla på plats. Jag kände att nu hade jag hittat det som jag verkligen ville ägna mitt liv åt. Jag ville så gärna också hjälpa andra att hitta sin väg till hälsa och balans. Under de här åren har jag på egen hand också läst massor om hälsa och kost och lärt mig otroligt mycket. Genom det jag själv gått igenom har jag fått massor med nya insikter och kunskap. Inte bara teoretisk kunskap men även en djup förståelse för hur viktigt det är att verkligen lära sig att lyssna på sin kropp och på sitt hjärta. Jag insåg att den egna hälsan måste vara första prioritet. Istället för att tänka i termer av vad jag trodde jag borde, måste eller förväntas göra så började jag fråga mig vad jag egentligen ville. Hurudant liv ville jag leva? Vad ville jag prioritera?Vad mådde jag bra av? Vad gjorde mig lycklig? 

Under återhämtningstiden lade jag också om min kost ytterligare och började äta en lågkolhydratkost (och inkluderade förstås tillräckligt med naturligt fett efter att jag insåg att fett inte var "boven i dramat" :) ). Jag försökte äta så ren, naturlig och ekologisk mat som möjligt. Magen blev bättre även om jag stressat sönder den så pass att även kosten inte kunde få den helt i balans. Men blodsockret blev stabilt och jag fick inte längre blodsockerfall på samma sätt (förutom ibland då måendet var sämre och kroppen och binjurarna inte klarade av att stabilisera blodsockret). Jag kände mig mätt, nöjd och stabil även om min dåliga matsmältning gjorde att jag inte kunde äta så stora portioner. En strikt lågkolhydratkost tror jag inte är bra för en kropp med trötta binjurar, utebliven menscykel etc men man får själv prova sig fram vilken sammansättning på kosten man mår bäst av. Huvudsaken för mig har varit att lämna bort spannmål, gluten, socker och andra snabba kolhydrater. För tillfället försöker jag också experimentera med att äta lite mer kolhydrater (bra kolhydrater alltså, i form av bär, rotfrukter, sötpotatis/batat och någon frukt ibland) för att se om det har någon effekt på hormonbalansen. Ska även prova sushi har jag tänkt, något som jag faktiskt saknat. Även om ris är snabba kolhydrater är ju kallt ris en bra källa till resistent stärkelse också. Man måste som sagt våga experimentera :) 

Jag har också knaprat en hel del kosttillskott under de här åren. Jag äter fortfarande D-vitamin, C-vitamin, magnesium, zink i perioder, omega 3, folat (B9) och varierar med lite olika sorters probiotika för magen. Sen har jag också börjat testa Adrenal cortex för binjurarna samt örten Shatavari för hormonbalansen. 

Det som jag kan förebrå mig själv för och som jag vet har fördröjt återhämtningsprocessen är det faktum att jag inte riktigt förstod vikten av att lägga av med träningen under den här tiden. Jag slutade med mina löpturer men så började jag istället prova på korta pass med högintensiv intervallträning. Det kan vara mindre slitande på kroppen med sådan träning i jämförelse med långvarig pulshöjande former av träning men INTE för en utmattad kropp!! För den som är i tidigt stadie att binjuretrötthet och stress kan korta intensiva pass sänka stressnivåerna men inte längre när det gått får långt och kroppen egentligen inte klarar av någon träning. Även om jag kände att jag orkade med lite träning just då i perioder så fick jag ändå betala priset senare när jag hamnade ner i svackorna igen. Jag gick också på ett gympa pass en gång i veckan under en period och orkade knappt igenom den timmen. Koordinationen var usel och det var som om hjärnan och musklerna inte kunde samarbeta. Kroppen kunde helt enkelt inte reparera sig själv när jag hela tiden stressade den genom att träna, även om det "bara" var fråga om ett 15 minuters pass hemma i vardagsrummet. Jag stoppade återhämtningen genom att träna utan att riktigt förstå det. Visst kände jag att kroppen inte riktigt orkade men ändå sjönk allvaret inte riktigt in. 

Till sist fattade jag äntligen att jag måste lägga av och sedan i somras har min motion endast bestått av promenader och yoga. Tänk hur länge det kan ta innan man faktiskt inser vissa saker fullt ut! Det tog ju faktiskt flera år innan jag på allvar börjat förstå mig på min kropp och verkligen ta dess signaler på fullt allvar. Nu har jag verkligen gått in för att göra allt jag kan för att balansera min kropp och själ, utan att för den skull börja stressa över att jag "måste göra allting rätt" (även om det är svårt ibland). Det viktigaste är att slappna av och inte låta hälsan bli en stress för då motarbetar man ju hela idén med att hitta balans. Att fråga sig "Vad vill jag och vad kan jag göra idag för att må bra?" är ett enkelt men viktigt redskap för att påminna sig själv om vikten av att prioritera det egna välmåendet. Det är också av största vikt för att du ska kunna finnas där för andra också. Att prioritera ditt eget välmående först är inte egoistiskt, tvärt om är det det bästa du kan göra även för andra i din närhet. 

Det är så lätt att dras med av sånt man läser är "hälsosamt" men en av de viktigaste lärdomar jag fått under de här åren är att ALLT ÄR INDIVIDUELLT. 
Det som är bra för en kropp kan vara katastrof för en annan. Det som en person äter och mår bra av kan för en annan vara helt fel. Visst finns det vissa saker som vi vet är negativt för kroppen men vi måste alltid utgå från att lyssna på vad den egna kroppen signalerar istället för att följa någon annans väg. 

Vi har alla vår egen väg till hälsa och välmående och vi måste själva finna den. Stöd och hjälp kan vi få av andra och ju mer kunskap vi har desto lättare att navigera i "hälsodjungeln" men sist och slutligen måste du själv våga experimentera och känna efter hur du mår bäst av att leva och äta. 

Dessa år har innefattat en hel del "experiment" med den egna hälsan och även en hel del misstag, men det är ingen idé att förebrå sig själv över de val man gjort. Man gjorde det bästa man kunde utifrån det man visste just då. Det förflutna kan vi inte påverka men nuet är det enda vi kan kontrollera. Varje ny stund kommer med nya möjligheter att göra nya val och fatta nya beslut. Det är det ena som betyder något. Framtiden är din. Nuet är ditt, fullkomligt. Och nuet är den enda stund du har att göra det som känns rätt för dig. 

Detta var ett väldigt personligt inlägg men jag hoppas att det på något sätt kan vara till hjälp för er som också kämpar med liknande problem. Som du ser har det varit en rätt lång och krokig väg fram till det skede jag befinner mig i idag och ändå blir man aldrig "färdig". Det finns alltid nya saker att lära sig och vi måste lära oss att kroppen behöver olika former av stöd i olika skeden av livet också. Därför behöver vi inte heller känna krav på att bli "perfekta" utan helt enkelt bara slappna av och försöka följa med i livets flöde.  Tacka och ta emot ny kunskap och nya insikter som våra erfarenheter lär oss.  Jag är inte det minsta bitter över mina erfarenheter även om det varit fruktansvärt tungt att gå igenom. Men jag skulle inte vara den jag var idag utan dessa erfarenheter och därför väljer jag att se tillbaka med tacksamhet och nu fokusera på ett nytt skede av livet. Jag har hittat en yrkesbana som jag verkligen trivs med, jag har startat ett företag och även funnit den stora kärleken. Visst, min kropp är ännu inte i balans men det måste få ta tid och det viktigaste är att jag känner att jag är på rätt väg. 

I vissa perioder av livet kan det kännas kaotiskt och skrämmande men när du äntligen väljer (eller tvingas) stanna upp och tänka efter vad det egentligen är du sysslar med så har du alla möjligheter att skapa det liv som du förtjänar. Ett liv där du mår ditt bästa jag och prioriterar din egen hälsa, lycka och balans! <3


"Sometimes good things fall apart so better things can fall together"
     Marilyn Monroe 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar