15 dec. 2013

Mörker och ljus

Många tycker att den här mörka årstiden är tung. Det har både fysiska och psykiska orsaker. Man kan bli tröttare av brist på solljus och mörkret kan påverka hormoner som melatonin och serotonin. Jag tror dock att mycket också har att göra med hur mörkret uppfattas. Tanken på den långa vintern tar musten ur många. Vare sig det är kölden (som i mitt fall) eller mörkret som ter sig mest besvärligt. Och upplevelser dvs tankar och känslor kommer också att påverka din kropp rent fysiologiskt. Det är som alltid en stark koppling mellan det mentala och fysiska. 

Vi upplever ofta mörker som obehagligt därför att det hindrar oss att se vår omgivning. Vi vill kunna se vad som finns framför oss, veta vad som ska möta oss. Trots att vi ändå aldrig kan veta. Ljuset för med sig illusionen av trygghet. På samma sätt som konkret mörker blir vi rädda för vårt inre mörker därför att vi inte vill se vad som finns där. Vad det kan tänkas ha att berätta. Det inre mörkret kan upplevas som hotfullt precis som det konkreta mörkret kan göra en mörkrädd. Men bara när vi inte vågar möta mörkret. Vi behöver inte treva oss fram genom kolsvart natt.  Liksom vi alltid kan tända ett ljus i ett mörkt rum eller lysa upp vägen med en ficklampa kan vi fokusera på lågan inom oss och låta den få vara en vägledning. Det ljus i vår själ som skapar livsglädje och positiv energi.  Det som vi ofta glömmer att prioritera. Ofta fokuserar vi bara på mörkret och livet känns som en hög med aska men hur hopplöst och vilset det än kan kännas finns det alltid en gnista kvar och den gnistan har kraften att plötsligt spraka upp till ett flammande eldhav. Det är gnistan som är det viktiga, inte den stora maffiga brasan. Det är ur gnistan som allting får sin början.

Vi kan inte alltid uppleva livet fantastiskt och dansa runt i strålande solsken. Vi varken kan eller måste det även om vi känner kraven att vara på topp. Det är inte heller meningen att det ska vara så. Mörkret är inte vår fiende men eftersom vi inte har lärt känna det kan vi inte heller känna oss trygga där.  På samma sätt som vi tänder ljus när det mörknar och kurar ihop oss i soffan, kan vi helt enkelt lära oss möta vårt eget mörker, vår egen skuggvärld, och kura ihop oss där en stund. Tända en liten låga och utforska vad som egentligen finns där. Så märker vi att mörkret inte var så obehagligt, det var rädslan för det okända, det som vi inte kunde se som var obehagligt. Mörkret är aldrig hotfullt när man har vågat möta det och valt att tända ett ljus i dess ställe. 

När vi utforskat mörkret kan vi använda det till vår fördel. Mörkret finns ju till för en orsak. Det måste helt enkelt få vara mörkt ibland. Det måste vara mörkt för att vi ska kunna uppfatta ljuset, det måste få vara natt för att det ska kunna bli dag. 

Kanske det är för att vårt samhälle innehåller så många märkliga illusioner vi förväntas leva efter, som mörkret blir så skrämmande. Det verkar mer och mer som om vi inbillar oss att vi kan styra över livets och naturens lagar, över tiden, över livets rytm. Att vi kan ignorera det som är och skapa en ny verklighet utan att lyssna, utan att använda vår intuition, utan att fundera över konsekvenserna. Det enda sättet vi kan göra det på och faktiskt tro på den galenskapen, är genom att isolera, ignorera, splittra och distansera oss från vårt eget jag. Vi ignorerar kroppens signaler genom att tro att vi kan hantera en stressande livsstil utan att till slut gå sönder. Vi tror att vi inte förtjänar att vara lyckliga och må bra. Att livet måste vara en kamp. Att livet är stort, allvarligt och tungt. Tror att vi ska orka fast vår kropp och själ skriker och ber oss att sluta. Vi ersätter livsglädjen med krav och måsten. Tappar kontakten med oss själva. Rusar och kämpar oss genom livet och presterar istället för att leva. Ersätter varande med görande. Styrs av rädsla och håller krampaktigt tag om det där hoppfulla ljuset, för i mörkret finns allt det där vi flyr ifrån. Sanningen. Men det ljuset blir också en del av flykten, av illusionen. Det riktiga ljuset- gnistan som ger upphov till livsglädje, passion, kärlek - den kan vi bara hitta när vi stiger in i mörkret. 

Det äkta ljuset som är livets kärna.
Starkt och oändligt. När vi tänder den lågan börjar vi leva livet på riktigt. Det är utgångspunkten för allt. Den kan vara svag och svår att se i början och vi kanske tror att den kommer att slockna men när vi låter ljuset få leda vår väg och alltid fokuserar på det märker vi att det växer sig större. Det kommer att förändras och ändra form, för så gör livet. Ibland badar vi i sken av ljus, ibland fladdrar lågan lite svagare och ibland glöder det bara.  Ljuset finns alltid där, vare sig du ser det eller inte. 

Ljus finns alltid där det finns mörker, det är bara vår rädsla som förvillar oss bort. Ju mer ljuset får vara fokus desto starkare fördrivs rädslan. Ljuset som ger oss en riktlinje för vårt liv. Hur vi vill leva. Vad vi vill ge vår uppmärksamhet. När vi inte är medvetna om vårt mörker kommer negativa tankar och känslor att försöka styra. Först när vi vågar möta mörkret kan det släppa taget om oss och ge utrymme för mera ljus. Vi måste försona oss med mörkret för att kunna skapa mera ljus. Kunna se livet för vad det är och våga leva det.  

Mörkret är början till allt liv. Det är varandets livmoder. Älska mörkret - när du gör det tas det omedelbart ifrån dig när du ser hur ljuset föds. 

Byron Katie 





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar