3 nov. 2013

Tacksamhet och minnen

På alla helgons dag har jag med tacksamhet tänkt på de som bodde i det här huset före mig: mina morföräldrar och före dem min morfars föräldrar.
Jag är så otroligt tacksam att få vara ägare till det här huset som rymmer så många barndomsminnen. Det här har blivit mitt hem. Det är tio år sedan jag flyttade hit och när jag under fyra år studerade och bodde i Helsingfors så kändes det alltid så skönt att komma hem på loven, till min röda stuga. Särskilt när jag blev utbränd och flyttade tillbaka efter månaderna som jag jobbade i Helsingfors förra året , kändes mitt hus ännu mer värdefullt. Jag har nog aldrig uppskattat den här platsen så mycket som under min sjukskrivning. Jag fick bara vara - i stillheten, i lugnet. 

Mina morföräldrar var en viktig del av min uppväxt eftersom de bodde i huset bredvid och fanns alltid där. Mormor Hilda var min bästis när jag var liten. Hon skötte mig och lekte med mig och det jag kommer ihåg är hon utstrålade alltid en varm trygghet. Hon var genomsnäll. Hon visade mig hur man spann med spinnrock och kardade ull, bakade rågbröd i vedspisen, höll mig sällskap i lekstugan, om vårarna gick vi omkring på åkrarna och letade vårtecken. 

När jag som tonåring fick panikångest berättade mormor att hon också lidit av detta som ung och på den tiden visste man ju inte vad det var. Det var en av de första (och i princip sista) samtal jag minns jag hade med henne på ett mer vuxenplan. Sedan gick det inte länge innan demensen kom in i bilden och då var det plötsligt för sent. Nu senare i livet har jag förstått att mormor var en högsensitiv temperamentstyp precis som jag. Det är inte lätt att vara känslig i dagens samhälle men det kan inte ha varit det under min mormors uppväxt heller. Nu pratar man i alla fall om känslighet på ett annat sätt fast det ofta inte ses som någon fördel i en värld där man tycks ha glömt den naturliga tidsrytmen.

Det känns förstås otroligt sorgligt ibland när jag tänker på hur mycket jag och mormor kunde ha haft att tala om som två likasinnade. Vi fick aldrig chansen att lära känna varandra som två vuxna. Men hon finns i mina barndomsminnen och de är inte desto mindre värdefulla. 

Morfar Kalle var nog mormors motpol på många sätt. Först och främst var mormor väldigt liten till växten och morfar desto bastantare. Mormor var den ängsliga, och lite lågmälda typen medan morfar hade ett mer bullrigt temperament och var ganska "busig" av sig. Han älskade att skoja och "skrämmas" och vad jag fått höra att han hade ett hett temperament när det kom sig, vilket jag som barn sällan märkte. Han var otroligt envis och beslutsam när han fått för sig något. Jag minns hans snällhet och busighet med glimten i ögat. Han snickrade och pysslade och hade alltid något projekt på gång. Han byggde allt från lekstugor till leksakshästar och sina berömda "miniatyrstugor". 

Det som jag värdesätter så otroligt mycket är att jag fått privilegiet att sköta om båda mina morföräldrar när jag jobbade som närvårdare. De bodde båda på samma demensboende (men inte samtidigt). Deras sjukdomsbild såg väldigt olika ut. Mormors demens präglades av personlighetsförändringar och hon förlorade talförmågan ganska snabbt. Morfar som hade alzheimer förlorade närminnet men kände hela tiden igen familjen. Det kändes så bra att se hur han lyste upp när jag hälsade på eller kom på jobb. Trots att mormor inte kunde tala i det senare skedet verkade det som hon ändå visste vem jag var, eller åtminstone någon som var bekant. Jag minns en kväll på jobbet när jag var kanske 19 år och bäddat ner mormor i sängen. Hon hade varit väldigt ångestfylld vid läggdags och nästan slagit till mig i förvirringen. Sedan när hon låg där under täcket och lugnat sig tittade hon plötsligt på mig med klar blick och viskade: "Jaa...det här är inte lätt för dig heller". Precis som om hon förstod situationen. En stund av klarhet. Det var så märkligt. Jag minns hur tårarna bara rann när jag stängde dörren efter mig. Trots att det var tungt emellanåt att se en nära person förändras så, känns det ändå så bra att jag fick sköta om de båda och liksom ge något tillbaka till de som varit en så stor trygghet i barndomen. 

Jag var också där när båda gick bort och det är jag så tacksam för. Jag höll mormors hand på bäddavdelningen och jag höll morfars hand på sjukhuset. Jag lyssnade till deras sista andetag. Det är en obeskrivbar och märklig känsla att följa en människas sista ögonblick i livet. Det känns nästan som tiden står stilla i det skede då två dimensioner på något sätt möts. Den påtagliga verkligheten och den osynliga värld som sedan välkomnar själen. Nuet blir väldigt påtagligt i den stunden. Så otroligt sorgligt men ändå fridfullt och mäktigt på något sätt. 

Att jag får föra vidare deras arv genom att bo och ta hand om det hem där de levde tillsammans i över 60 år  - det är ovärderligt för mig. 





2 kommentarer: