13 nov. 2013

Lagom är inte alltid bäst

"Lagom" är ett populärt ord i det svenska språket. Normen heter att vi ska vara och göra lagom av allt. Jantelagen förespråkar att det är fel att sticka ut för mycket, skryta för mycket, vara för överflödig. Varken för glad eller för ledsen. Ett lagom grått liv är säkrast. Det är bra att vara lycklig, men inte för lycklig så man inte irriterar de som är olyckliga. Bara lagom lycklig. Det är bra att vara tacksam för det man har men bara lagom mycket. Blir man för tacksam kan man ju riskera att bli skrytsam. Bäst att lägga band på sig och vara lagom ödmjuk. Det är bra att njuta av livet men livet måste ju vara lite tungt också för att man ska kunna klaga och inta den sköna offerrollen. Livet kan ju inte få vara för roligt heller. Jaså, varför inte det? Har vi inte fått livet som gåva för att vi ska vara lyckliga? Varför göra det svårare än det är? 

Är det så att vi egentligen bara tror att livet måste vara hårt, att livet måste vara en ständig kamp, att vi måste arbeta häcken av oss och glömmer att vi faktiskt väljer hur vi utformar våra liv. Kanske livet skulle vara ganska häftigt och spännande och innehållsrikt om vi valde att se det så? Vi kan inte påverka yttre omständigheter men vi har alltid möjligheten att välja om vi vill att livet ska vara en kamp eller en möjlighet. Om dagen ska vara tung eller lättsam. Dyster eller glädjefylld. Det är lätt att säga att omständigheterna är orsaken till våra känslor, men omständigheterna är egentligen neutrala. Det är våra tankar om omständigheterna som föder känslorna. Vi dömer varje liten detalj av livet och kategoriserar utifrån vad vi tycker är dåligt och hur vi tycker att det borde vara. Hur skulle vi må om vi kunde låta saker och ting bara komma och gå utan att fastna? Naturligtvis upplever vi känslor men vi tenderar att fastna i dem, särskilt när vi inte är medvetna om varifrån de kommer och när vi tror att vi måste trycka undan dem eller kämpa emot dem. Då kanske vi kunde uppleva känslorna genuint och fullt ut en stund för att sedan släppa taget och gå vidare. Känslorna tar inte över när vi tillåter oss att uppleva de i vårt inre. Men undantryckta känslor kan däremot välla fram i okontrollerad form när vi inte vill acceptera att de finns. 

Jag tror vi är lite rädda för att må för bra. Och även att må för dåligt. Livets nyanser skrämmer oss. Starka känslor kan upplevas som skrämmande, för man ska ju lägga band på sig. Vara lagom. Vi är rädda för att tappa kontrollen. Göra bort oss. Vi bygger upp en mur som ingen kan krossa och till sist har vi själva glömt hur vi byggt den. Vi har gått vilse i vårt eget inre landskap och då är det lätt att bli rädd när de bortglömda känslorna gör sig påminda. Så vi gör allt i vår makt att trycka ner de i mörkret igen och trippar vidare i greppet av vår "lagom- anda ". Livet kanske blir lite tråkigare men det upplevs i alla fall som kontrollerat och innebär mindre "risker". 

Men skulle inte livet bli lite rikare om vi vågade känna lite mer. Uppleva lite mer. Då kanske du tänker: ja men jag känner ju en massa hela tiden
Ja det är klart. Men hur hanterar du det du känner? Tar du ansvar för dina känslor? Vågar du fråga varifrån de kommer? Vilken tanke som gav upphov till den känslan? Och vågar du bara uppleva känslan för känslans skull? Var ledsen om du är ledsen och sedan väljer du att utforska situationen och försöker vända på känslan. Mår du bättre av att fastna i en negativ känsla eller märker du att en lite mer glädjande tanke får dina känslor att bli mer positiva? Då kanske det lönar sig att försöka hitta de små kornen av glädje som vänder situationen. Kan du finna det meningsfulla i det som du upplever negativt?  På samma sätt: var glad om du är glad, bara för glädjens skull. Du måste inte ha en orsak. Acceptera bara det du känner. Det kommer att släppa dina känslor fria. Alla känslor har ett budskap och känslorna talar om för dig vad som finns i dina tankar. Att uppleva sina känslor fullt i sitt innersta hindrar de från att okontrollerat ta kontroll över ditt liv. När de får säga sitt och du lyssnar och accepterar kan du gå vidare. 

Våga må bra. Våga må dåligt. Försök inte desperat hållas på den där lagom-linjen hela tiden. Det är okej att känna sig fantastiskt lycklig (även utan nämnbar "orsak"!). Det är okej att ligga på botten och må dåligt ibland. Livet fungerar inte enligt lagom-principen. Visst, jämvikt och balans är livets princip. Men det betyder inte samma sak som en strävan efter att det ska vara på samma sätt hela tiden. Balans innebär att det jämnar ut sig. Att det får vara lite stormigt men sedan kommer lugnet och återställer kaoset. Livet har sina ups and downs och det är bara genom att motarbeta dem som man hamnar i obalans. När man motarbetar det som sker kan man inte gå vidare. Sorg och ilska kommer och går, passion och inspiration kommer och går. 

Ordet Lagom är inte synonymt med balans så som det används idag. Jantelagens lagom har blivit ett sätt att begränsa, att låta rädslan för vad andra tycker styra. Rädsla för vad vi själva ska upptäcka om vi släpper på tyglarna lite och kikar fram bakom masken. 

Balans infinner sig däremot när man är i harmoni med sig själv. När man tillåter sig vara den man är. När man känner sig hel och tillfreds. Man kan inte vara lagom hel. Antingen är man hel eller så är man inte. Och ju mer vi vågar leva autentiskt och lyssna till oss själva desto mer balans i livet.










  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar