28 nov. 2013

Lussebullebak!

Nu har det bakats lussekatter. Jag missade dock att röra ut saffranet i det smälta smöret och antagligen därför de inte blev särskilt gyllengula som det är meningen utan mer bruna...men de smakade nog saffran ändå. 

Receptet är hämtat från Marianns blogg. Jag följde receptet men bytte ut halva kokosnötsmjölmängden till pofiber och hade inte i något sötningsmedel. Istället blandade jag ner ett rivet äpple. 



Det är lite knepigt att forma degen när man inte bakar med vanligt mjöl men det hjälper bra med lite vatten på fingrarna eller att dutta lite mandelmjöl på bänken när man rullar. 

Imorgon ska jag prova på att göra min egen sockerfria glögg. Så synd att det inte finns att köpas (förutom sådan med aspartam och andra onaturliga sötningsmedel som dessutom smakar blask). Vinglögg utan tillsatt socker har jag inte heller hittat. Så onödigt med socker i vinglögg. Man dricker ju inte vin med socker i annars så varför ska det läggas till i glöggen? Det är ju kryddorna som gör det gott, sockret är bara onödigt.  Vinglögg är ju ändå lätt att fixa själv genom att värma upp vin med glöggkryddor men jag vill också ha en färdig alkoholfri glögg på lager så det ska jag experimentera med imorgon. Återkommer med recept! :) (om det lyckas vill säga)

På lördag har jag också tänkt att det ska bli pepparkaksbak. Senaste års försök till lchf-pepparkakor blev jag inte riktigt nöjd med för de blev för mjuka men nu har jag hittat ett recept där man ska låta kakorna torka i ugnen på svag värme efter gräddning för att bli knapriga så då får vi se hur resultatet blir.

Det är annars sällan jag bakar lchf-bakverk om jag inte ska bjuda någon men när det blir juletider finns det sådant som jag helt enkelt måste ha för stämningens skull. För min del blir  det i princip som bröd ändå eftersom jag inte vill ha sötningsmedel i vare sig lussekatterna eller pepparkakorna . Det är smaken av kryddorna som jag vill åt. Jag brukar till och med äta lussekatterna som bröd med ost på. Särskilt färskost på en varm lussekatt är SÅ gott! :)











26 nov. 2013

O kom du mysiga adventstid!

Ho Ho alla julfreaks där ute! 

Några dagar kvar till advent! Ni som känner mig vet att jag älskar julen. Just nu känner jag mig som ett barn som går och väntar på tomten. Kan knappt bärga mig till slutet av veckan då jag får pynta och vrida upp julmusiken. Ja jag är strikt mot mig själv, ingen julmusik innan jag gör det adventsmysigt dagen före lillajul.  För er som bor i Sverige firar man lillajul dagen före första advent, alltså på lördag. Lite som en "minijulafton". Folk firar det på lite olika sätt. För mig handlar det främst om att inleda julstämningen med glöggmys och julmusik. 

De två senaste åren har jag inte riktigt haft samma julstämning som jag brukar, antagligen för att jag inte mått så bra - så desto gladare är jag i år då jag känner stämningen krypa på enligt gamla mått igen. Sen tror jag att jag också har behovet av julstämningen för att lätta lite på tyngden av alla miljoner tankar som snurrar just nu. Jag behöver något som virrar bort mig från det krävande kontrollfreaket som bor i min hjärna och har väldigt svårt att släppa taget just nu. Nu när jag är klar med min kostrådgivarutbildning (Hurra!Hurra!) sätter alla tankar på nästa steg dvs startande av företag igång. Av/på knappen har hakat upp sig lite väl ofta på sistone. 

Jag försöker verkligen stärka de positiva och lugnande tankarna men det är lätt att de vill drunkna i de gamla tankemönstren som ger mig ångest när det är mycket som känns osäkert. Jag måste bara fortsätta jobba på att lära mig hantera ångesten som följer med osäkerheten och locka fram mer av glädjen. Jag har valt en bana där osäkerhet är vardag. Intressant val för någon med kontrollbehov eller hur...? Men så är det också det jag vill. Min dröm och min passion för också med sig min största rädsla. Fascinerande är det inte så säg... Men man kan inte bli kvitt sina demoner genom att samtidigt välja bort sina drömmar. Vägen till det liv man önskar är inte enkel och rak. Man måste besegra sina demoner på vägen. Djupt rotade rädslor och tankemönster är sega motståndare och ofta låter de sig tro att de är besegrade och man fortsätter framåt i frid och fröjd tills något lockar fram de igen och så är man snärjd. Med det vill jag inte säga att det inte går för det gör det absolut - men det tar tid, och medvetenhet. Införliva nya starka lugna och tillitsfulla tankar som överröstar de ängsliga tankarna. Förhoppningsvis kommer de nya starka tankarna vara dominerande en dag men tills dess krävs aktivt arbete för att lära mig tro på dem och inte på den krävande rösten som förstorar upp allt och får livet att framstå som onödigt allvarligt. Sluta tro att livet handlar om att kämpa istället för att uppleva det. 

 Just nu behövs lite motvikt mot alla dessa tankar. Det är nog därför jultiden lockar särskilt just nu, för att få den där euforiska känslan när julmusiken strömmar ur högtalarna. Ja, jag erkänner att jag blir lite "hög" av julmusik...en positiv sak med att vara en HSP, sådana saker som vacker musik kan beröra mig väldigt mycket. Plötsligt sitter man där och snyftar till O helga natt.. :)  Alla julens intryck av musik, dofter, ljus och allmänna mysighet ska nog få fart på endorfinerna och jaga bort de envisa stresshormonerna. Kanske man skulle tjuvstarta ändå och baka lite lussekatter färdigt till helgen och känna saffransdoften i köket...Ja, det tror jag bestämt! 

Vad har du för tankar kring julen?  Blir julen till en stress eller kan du njuta? Vad ger dig julstämning? 


23 nov. 2013

Fredagsgott

Idag har jag webbföreläsning hela dagen lång om sockerberoende och addiction medicine med självaste experten Bitten Jonsson . Dock inget som jag måste kunna till tenten som tur är eftersom den är imorgon! 

Har haft lite bloggtorka den här veckan men slänger in ett inlägg här nu under lunchpausen. För mycket som ska rymmas i min hjärna just nu så jag har inte riktigt kunnat fokusera på att komponera ihop något vettigt inlägg. Får återkomma när tenten är skriven! 

Just nu snurrar bara en massa näringsfysiologi i mitt huvud så i brist på annat får ni se vad jag åt för gott till fredagsmys igår kväll tillsammans med en god vän. 

Det blev en klassisk pizza med lök, skinka och champinjoner, gjord på 
denna blomkålsbaserade pizzabotten:

1 litet rivet blomkålshuvud 
2 ägg
1 msk fiberhusk
1 dl riven ost (nu hade jag bara i en halv dl i brist på ost...)
0,5 tsk bakpulver
salt och lite paprikapulver

Blanda allt och låt svälla ca 5 minuter. Grädda bottnen ca 10 minuter på 225 grader. Lägg sedan på resten av ingredienserna och in i ugnen tills osten fått färg.


Till efterrätt blev det chokladmousse:

Crunchy chokladmousse (3-4 pers)

2 dl vispad grädde
en halv burk mascarponeost 
1 tsk vaniljulver
några bitar smält mörk choklad (valfri mängd)
1 msk kokosolja
2 msk kakao
1 tsk kaffepulver utrört i lite vatten 
lite salt
Kakaonibs

Vispa grädden med vaniljpulvret
Smält chokladen med kakaon och kokosoljan
Blanda ner mascarponen, smält choklad och kaffet i grädden.
Släng sist ner lite kakaonibs för "crunchigheten". Dekorera med riven mörk choklad.






Ha en trevlig helg allihopa!

18 nov. 2013

Snart får jag kalla mig diplomerad kostrådgivare!

Om en vecka skriver jag slut tent och blir äntligen färdig kostrådgivare! Spännande värre :)

Förra kursdagen pratade vi om marknadsföring och efter det kändes allt plötsligt så verkligt. Det krävs en hel del fixande och planerande och kreativt arbete för att marknadsföra sig som egen företagare och nå ut till folk. Marknadsföring är inget jag sysslat med tidigare och därför känns det ganska främmande så här i början. Min överaktiva hjärna kopplade naturligtvis över i en högre växel direkt efter föreläsningen och började lista saker som jag måste fixa: hemsida, visitkort, skicka ut infomail till företag, institut och hitta samarbetspartners som kunde vara intresserade av föreläsningar och kurser, sätta upp infolappar osv...och så fick jag påminna mig själv om att allt inte behöver ske på direkten. Men man blir ju så ivrig och samtidigt förvirrad eftersom det är så  mycket att tänka på! Hur vill jag marknadsföra mig? Vad är mitt "budskap"? Vad vill jag satsa på? Vilka målgrupper? Vilka områden är jag mest intresserad av? 

Förstås skulle jag helst jobba varierat med en blandning av både individuell kostrådgivning samt kurser och föreläsningar. Ska bli intressant att se om det finns intresse för kostrådgivning här i trakten. Kost och hälsa verkar vara ett ganska hett ämne just nu. Folk börjar bli mer uppmärksamma på vad man stoppar i sig och hur det påverkar kroppens balans. Särskilt diskussioner kring sockrets skadliga effekter och funderingar kring ekologisk och naturlig mat, skepsis gentemot tillsatsämnen, samt gluten och mjölk börjar man se allt oftare. Även de gamla myterna kring fett och kolesterol börjar suddas ut. Väldigt positivt att folk blir allt mer medvetna om hur vi behandlar vår kropp och hur otroligt viktigt det är med rätt näring för att vi ska må bra.  

Det finns så många spännande områden att jobba med. Inspirationen och motivationen är det inget fel på bara det praktiska också faller på plats. Sedan ska det bli spännande att kombinera reflexologin och kostrådgivningen. Det kunde bli en oslagbar kombination eftersom man hjälper kroppen till balans via rätt näring samt stimulerar dess självläkningsförmåga med hjälp av reflexologi. 

Starta företag kommer jag nog ändå vänta med ett litet tag ännu. Egentligen känner jag mig ivrig att starta upp men det är riskerna som hindrar mig. De flesta som byter bransch jobbar ju ändå oftast med något annat och startar upp sitt företag vid sidan om till att börja med. För mig som varit sjukskriven en längre tid och övergått till att vara arbetslös är det lite annorlunda. Det finns liksom inget att falla tillbaka på. Jag måste i princip starta upp mitt företag från noll och hoppas att det går vägen. Jag har inga besparingar som kan rädda mig om det går åt skogen. Har man levt på sjukdagpenning och arbetslöshetsdagpenning i nio månader sparar man inte direkt in några stora slantar.  Just därför vill jag först försöka bygga upp någon form av kundkrets (särskilt inom reflexologin) och pejla läget vad gäller intresse för kostrådgivningen. Jag skulle ogärna lägga energi på ännu ett tredje jobb vid sidan om, särskilt då jag vet att jag måste hålla koll på hur mycket jag orkar och trappa upp arbetsmängden i lagom takt, för jag vill inte hamna i utmattningen igen. Hur sedan detta går ihop med ekonomin sedan är ju en annan (läskig) fråga. Min största oro hittills har ju varit att jag som egen företagare inte ska orka med den mängd arbete som krävs för att det ska gå ihop ekonomiskt. 

Jag väljer i alla fall att vara positivt inställd och tro på att det kommer att lösa sig. Jag tror starkt på att den attityd jag väljer verkligen spelar en roll i hur saker och ting utvecklar sig. Rädsla och oro kan man förstås inte undvika men jag väljer att inte nödvändigtvis tro på de negativa tankarna utan ändra inställningen till mina drömmar. Om jag tror på att det kommer att fungera, fokuserar på det positiva istället för det som skrämmer mig och låter glädjen och passionen för det jag gör styra mig i mitt arbete, så leder det nog rätt. Attraktionslagens enkla princip.  Det jag tänker och känner, det jag ger av mig själv det får jag också tillbaka. Det jag fokuserar på mitt liv, det kommer också att växa.  Så då vill man ju gärna välja det positiva, eller hur? 

Som sagt, spännande tider ligger framför mig, men är det inte det livet är till för? Våga ta risker och våga leva det liv man önskar. 

Ni erfarna marknadsförare och företagare därute: har ni några tips till en nybörjare? T.ex. hur fixar man lätt en hemsida? Någon som vill hjälpa mig? :) 










Att jobba som kostrådgivare

Ett av de viktigaste budskapen som kostrådgivare tycker jag är att informera om att det faktiskt handlar om att äta riktig mat och inte gå på någon bantardiet. När kosten avviker från det som majoriteten äter och som anses vara "det normala", då definieras det i princip som en diet. Något tillfälligt som man plågar sig med en tid för att t.ex. gå ner i vikt för att sedan återgå till gamla vanor igen. Men en god och näringsrik kost är en del av livsstilen, något som ska hålla hela livet. Som kostrådgivare vill jag poängtera att det handlar om att lära sig äta, inte sluta äta. Vill man gå ner i vikt, äter man sig ner i vikt. Vill man känna sig friskare äter man sig friskare. En kost som ger energi och balanserar kroppen. God mat som mättar. Mat som t.ex. verkar antiinflammatoriskt och blodsockerstabiliserande.

Äter man en naturlig kost eller det som kallas  artegen föda (kost som är naturlig och anpassad för människan.) så kommer kroppen att balansera sig och då kommer även vikten att stabiliseras. Är kroppen i balans kommer vikten också att vara det. Det gäller att hitta ett avslappnat förhållande till mat, ett sätt att äta som håller livet ut. En kost som just din kropp mår bra av, därför är det så viktigt att lyssna på kroppens signaler. Viktnedgång är en vanlig målsättning men de flesta obalanser i kroppen har ofta att att göra med en felaktig kost och kan lindras och åtgärdas med hjälp av kostomläggning och eventuella kosttillskott. t.ex. värk, trötthet/energilöshet, inflammationssjukdomar, autoimmuna sjukdomar, allergier, astma, magproblem, diabetes typ 2/ metabolt syndrom, ämnesomsättningsstörningar, hormonella obalanser, problem med överätning och sockerberoende. 

16 nov. 2013

Fördelarna med klarnat smör

Ghee -eller klarnat/skirat smör - har används i tusentals år i det indiska köket och inom den auyrvediska hälsofilosofin förespråkar man dess hälsoeffekter. 

Vad är då skillnaden mellan vanligt smör och ghee?

När man gör Ghee kokar man helt enkelt smöret på låg värme så att proteinerna avskiljs från fettet och vattnet skummar bort. Kvar blir endast smöroljan/fettet - det som är det nyttiga i smöret. Det blir alltså koncentrerat smörfett utan kasein och laktos och sånt som kan ställa till besvär. De flesta laktosintoleranta och känslighet mot mjölkprotein kan alltså även använda klarnat smör. (Vid stark mjölkproteinallergi bör man ändå vara försiktig )

Inom den auyrvediska traditionen anses Ghee vara gynnsam för matsmältningen och andra magproblem. Den sägs även ha en positiv effekt på hjärnan och nervsystemet, vilket inte är så konstigt eftersom hjärnans celler är beroende av tillräckligt med fettsyror för att fungera. Ghee innehåller en blandning  långa, medellånga och korta mättade fettsyror (t.ex. den viktiga medellånga fettsyran laurinsyra som också finns i kokosolja) samt även lite omättade fettsyror (omega 3 och 9). Laurinsyran samt de korta fettsyrorna är viktiga för immunförsvar och ämnesomsättning. 

Ghee innehåller också antioxidanter samt de fettlösliga vitaminerna A, D, E och K. 

Ghee kan man hitta på ekobutiker/hälsokosten men det är lätt att göra sin egen också. Det finns lite olika beskrivningar vad gäller hur länge man ska koka smöret men man får prova sig fram. Ju större mängd smör desto längre tid tar det. 

Så här har jag gjort:

 - Tärna valfri mängd ekologiskt smör i bitar och smält i kastrull. (tänk på att mängden blir mindre sedan så ta tillräckligt stor mängd, t.ex. 1-2 smörpaket)  

 - Koka smöret på så låg värme som möjligt i ca 20 minuter. (På nätet har jag hittat instruktioner med allt från 15 minuter till 1 timme). 

- Gheen är färdig när "bubblandet" börjar avta och mjölkproteinerna sjunkit till botten. Ovanpå kommer det att bildas ett vitt skum och vätskan under ska vara klart gul. 

- Låt svalna i kastrullen och ta sedan bort skummet från ytan. 

- Häll vätskan genom en silduk eller kaffefilter för att vara säker på att proteinerna inte följer med. Oljan ska vara helt klar och gul. 

Ju längre man kokar smöret desto mer framträdande smak. Ghee doftar och smakar lite som kola. 

Den kan förvaras både i kylskåp och rumstemperatur med längre hållbarhet i kylskåp men jag har läst att det även står sig ett par månader i rumstemperatur om det hålls borta från fukt. Ghee är perfekt till matlagning eftersom det tål hög värme.  





Jag brukar variera med kokosolja och ghee i matlagningen. Lika bra båda två!







13 nov. 2013

Lagom är inte alltid bäst

"Lagom" är ett populärt ord i det svenska språket. Normen heter att vi ska vara och göra lagom av allt. Jantelagen förespråkar att det är fel att sticka ut för mycket, skryta för mycket, vara för överflödig. Varken för glad eller för ledsen. Ett lagom grått liv är säkrast. Det är bra att vara lycklig, men inte för lycklig så man inte irriterar de som är olyckliga. Bara lagom lycklig. Det är bra att vara tacksam för det man har men bara lagom mycket. Blir man för tacksam kan man ju riskera att bli skrytsam. Bäst att lägga band på sig och vara lagom ödmjuk. Det är bra att njuta av livet men livet måste ju vara lite tungt också för att man ska kunna klaga och inta den sköna offerrollen. Livet kan ju inte få vara för roligt heller. Jaså, varför inte det? Har vi inte fått livet som gåva för att vi ska vara lyckliga? Varför göra det svårare än det är? 

Är det så att vi egentligen bara tror att livet måste vara hårt, att livet måste vara en ständig kamp, att vi måste arbeta häcken av oss och glömmer att vi faktiskt väljer hur vi utformar våra liv. Kanske livet skulle vara ganska häftigt och spännande och innehållsrikt om vi valde att se det så? Vi kan inte påverka yttre omständigheter men vi har alltid möjligheten att välja om vi vill att livet ska vara en kamp eller en möjlighet. Om dagen ska vara tung eller lättsam. Dyster eller glädjefylld. Det är lätt att säga att omständigheterna är orsaken till våra känslor, men omständigheterna är egentligen neutrala. Det är våra tankar om omständigheterna som föder känslorna. Vi dömer varje liten detalj av livet och kategoriserar utifrån vad vi tycker är dåligt och hur vi tycker att det borde vara. Hur skulle vi må om vi kunde låta saker och ting bara komma och gå utan att fastna? Naturligtvis upplever vi känslor men vi tenderar att fastna i dem, särskilt när vi inte är medvetna om varifrån de kommer och när vi tror att vi måste trycka undan dem eller kämpa emot dem. Då kanske vi kunde uppleva känslorna genuint och fullt ut en stund för att sedan släppa taget och gå vidare. Känslorna tar inte över när vi tillåter oss att uppleva de i vårt inre. Men undantryckta känslor kan däremot välla fram i okontrollerad form när vi inte vill acceptera att de finns. 

Jag tror vi är lite rädda för att må för bra. Och även att må för dåligt. Livets nyanser skrämmer oss. Starka känslor kan upplevas som skrämmande, för man ska ju lägga band på sig. Vara lagom. Vi är rädda för att tappa kontrollen. Göra bort oss. Vi bygger upp en mur som ingen kan krossa och till sist har vi själva glömt hur vi byggt den. Vi har gått vilse i vårt eget inre landskap och då är det lätt att bli rädd när de bortglömda känslorna gör sig påminda. Så vi gör allt i vår makt att trycka ner de i mörkret igen och trippar vidare i greppet av vår "lagom- anda ". Livet kanske blir lite tråkigare men det upplevs i alla fall som kontrollerat och innebär mindre "risker". 

Men skulle inte livet bli lite rikare om vi vågade känna lite mer. Uppleva lite mer. Då kanske du tänker: ja men jag känner ju en massa hela tiden
Ja det är klart. Men hur hanterar du det du känner? Tar du ansvar för dina känslor? Vågar du fråga varifrån de kommer? Vilken tanke som gav upphov till den känslan? Och vågar du bara uppleva känslan för känslans skull? Var ledsen om du är ledsen och sedan väljer du att utforska situationen och försöker vända på känslan. Mår du bättre av att fastna i en negativ känsla eller märker du att en lite mer glädjande tanke får dina känslor att bli mer positiva? Då kanske det lönar sig att försöka hitta de små kornen av glädje som vänder situationen. Kan du finna det meningsfulla i det som du upplever negativt?  På samma sätt: var glad om du är glad, bara för glädjens skull. Du måste inte ha en orsak. Acceptera bara det du känner. Det kommer att släppa dina känslor fria. Alla känslor har ett budskap och känslorna talar om för dig vad som finns i dina tankar. Att uppleva sina känslor fullt i sitt innersta hindrar de från att okontrollerat ta kontroll över ditt liv. När de får säga sitt och du lyssnar och accepterar kan du gå vidare. 

Våga må bra. Våga må dåligt. Försök inte desperat hållas på den där lagom-linjen hela tiden. Det är okej att känna sig fantastiskt lycklig (även utan nämnbar "orsak"!). Det är okej att ligga på botten och må dåligt ibland. Livet fungerar inte enligt lagom-principen. Visst, jämvikt och balans är livets princip. Men det betyder inte samma sak som en strävan efter att det ska vara på samma sätt hela tiden. Balans innebär att det jämnar ut sig. Att det får vara lite stormigt men sedan kommer lugnet och återställer kaoset. Livet har sina ups and downs och det är bara genom att motarbeta dem som man hamnar i obalans. När man motarbetar det som sker kan man inte gå vidare. Sorg och ilska kommer och går, passion och inspiration kommer och går. 

Ordet Lagom är inte synonymt med balans så som det används idag. Jantelagens lagom har blivit ett sätt att begränsa, att låta rädslan för vad andra tycker styra. Rädsla för vad vi själva ska upptäcka om vi släpper på tyglarna lite och kikar fram bakom masken. 

Balans infinner sig däremot när man är i harmoni med sig själv. När man tillåter sig vara den man är. När man känner sig hel och tillfreds. Man kan inte vara lagom hel. Antingen är man hel eller så är man inte. Och ju mer vi vågar leva autentiskt och lyssna till oss själva desto mer balans i livet.










  

10 nov. 2013

Ät mer av havets läckerheter


Fisk och skaldjur är en viktig del av vår kost. Fet fisk som lax, makrill och tonfisk innehåller omega 3 som är mycket viktig för kroppen. Bland annat dämpar det inflammation, lindrar smärta, utvidgar blodkärl och luftrör och hämmar celltillväxt. Vi behöver få i oss mycket omega 3 för att väga upp intaget av omega 6 som de flesta får i sig för mycket av genom t.ex. spannmål, kött från djur som fötts upp på spannmål, margariner och vegetabiliska oljor. Det måste finnas en balans mellan omega 3 och omega 6 för att kroppen ska må bra och får vi i oss för mycket omega 6 så kan det leda till besvär. (Omega 6 fungerar som motsatsen till omega 3 i kroppen).

I fet fisk och skaldjur finns också D-vitamin. Viktigt att tänka på är att D-vitamin är fettlösligt och äter man fettsnålt kan inte D-vitaminet tas upp av kroppen. (Kan inte låta bli att ironiskt dra en parallell till fettfri mjölk med tillsatt D-vitamin...vilket skämt). 

En nackdel är att fettet i fisken lätt oxiderar vid uppvärmning. Alla fleromättade fettsyror är värmekänsliga, alltså kommer en del av omega 3 att förstöras vid tillagning. Bästa sättet är att varsamt tillaga i ugn istället för att steka på hög värme eller äta fisken gravad eller kallrökt. Sedan är det ju frågan om all odlad fisk som matas med alla möjliga konstigheter. Men, man kan ju inte undvika alla onaturliga ämnen hur man än försöker. 

Skaldjur äter vi kanske mindre av än fisk, åtminstone här i mina trakter där det inte finns skaldjur i havet. Räkor äter man kanske någon gång men jag kan tro att många av er inte äter så värst mycket musslor, ostron, kräftor,krabba eller hummer.  Det är synd, för skaldjur innehåller viktiga näringsämnen som jod och selen vilka många har brist på. Sedan är ju skaldjur inte är helt billiga vilket förstås bidrar till att många inte köper det. Jod och selen är viktiga mineraler för sköldkörtelfunktionen och selen är en stark antioxidant som bland annat är ett viktigt cancerskydd. 

Sedan ska vi inte glömma algerna, som också innehåller rikligt med jod och övriga mineraler. Noriarken som används för sushi är ju alger och så finns det även torkade alger som man kan "krydda" maten med. Ett bra tillskott för jod (samt A-vitamin) är kelp som finns i pulver och tablettform. Övriga tillskott som chlorella och spirulina är också fullproppade med vitaminer, mineraler och renande klorofyll. De är olika sorts alger och har därför lite olika egenskaper. Spirulina innehåller i princip alla näringsämnen vi behöver och särskilt mycket järn, mangan (antioxidant) och krom (viktigt för insulinkänsligheten). Chlorellans viktigaste egenskap är klorofyllet som ökar syreproduktionen i kroppen och har en renande verkan. Bra tillskott för immunförsvar och matsmältningsfunktion. Är även rik på antioxidanter som betakaroten samt övriga vitaminer och mineraler. 

Jag gillar fisk och skaldjur och försöker äta mer av det eftersom jag egentligen inte är någon köttfantast. Lax försöker jag äta ganska ofta. Makrill önskar jag var vanligare som färskvara och inte bara i konserver. Musslor är det senaste som jag börjat äta mer av men även det blir i djupfryst eller konserverad form. 

På sistone har jag bland annat gjort sushi och bouillabaisse (fisk och skaldjurssoppa) samt en " blisotto" på musslor.

Den här sushin gjorde jag på   blomkålsris. Rev bara blomkålen på rivjärn, blandade med lite vinäger och mascarponeost för att få det att hålla ihop. Som fyllning hade jag pappas hemgravade sik och avokado. 





Den här fisksoppan är en sorts Bouillabaisse ,en fantastisk god fisksoppa som känns lite extra lyxig. Som vanligt är jag usel på mått eftersom jag för det mesta bara slänger i det som behövs och smakar av.  Men jag använde i alla fall blandade frysta räkor och musslor, lax, purjolök, grönkål, gröna bönor och fryst spenat. Först fräste jag upp löken med buljong, hällde på vatten, grädde och tillsatte grönsakerna samt laxen. När det puttrat en stund tillsatte jag musslorna och räkorna samt vitt vin. Grädden och vinet ger den extra goda smaken :) Sedan får man krydda enligt smak. Jag använde svartpeppar ,  lite chili, gurkmeja och örtkrydda.  



En väldigt enkel rätt som jag gjorde hör om dagen var "musselblisotto" (risotto på blomkålsris). Fräs ihop lök, riven blomkål, zucchini, grönkål och musslor (jag använde musslor i saltlag som faktiskt var riktigt möra och goda) . Jag kryddade med curry och gurkmeja. Häll till sist på lite kokosmjölk. Lade märke till nu att alla mina recept är väldigt gula och gröna till färgen. Ja, jag jag gillar som sagt gröna grönsaker och gurkmeja :)  


Hoppas ni blivit lite inspirerade att experimentera mer med havets läckerheter!


7 nov. 2013

Hämta nya krafter

Har senaste veckan haft en svacka av energilöshet och försöker gå in för projekt: "Rehab" för en överaktiv hjärna. Inte helt lätt ska jag säga. Det är märkligt det här med ingrodda mönster. När energin är hög och man känner sig stabil är det inga problem att ha tillit till livet och tänka positivt. Men när energinivån blir låg och tröttheten kommer, då får man vara på sin vakt. Det är då som de gamla tanke- och beteendemönstren vill sätta klorna i en igen. Tankarna är verkligen kraftig energi. 

Det är nog min största utmaning : att tro på att livet bär och kunna släppa taget om mitt kontrollbehov och verkligen ha tillit till att allt ordnar sig i alla fall. Att lära mig leva med svackorna och bara ta emot och välkomna känslor och upplevelser, vare sig de är positiva eller negativa. Att lära mig förstå min egen energi och vad som förbrukar respektive ger energi. Eftersom jag inte är begåvad med det bästa tålamodet tror jag ibland att allt ska fixa sig på en gång. Ändå vet jag att allt måste ha sin tid. Och vissa saker kan ta ett helt liv att komma underfund med. Och det är ju det livet är till för! Att lära sig nya saker, att växa, att utvecklas, att förändras. Det är ju livets process som är livet. Man undviker ju livet om man bara fokuserar på mål och resultat utan att kunna njuta av vägen dit. Slappna av och uppleva livet istället för att kämpa sig igenom det. Särskilt när kampen är helt onödig och bara suger ur dig energi. För det är just i huvudet som kampen utspelar sig - inte i verkligheten. 

För mig är det oftast den "mentala verksamheten" som dränerar mig och inte sånt som syns utifrån. Jag åker inte till jobbet kl 8  varje morgon, mitt jobb består för tillfället av att i sakta mak bygga upp en verksamhet av reflexologibehandlingar och snart även kostrådgivningen. Det här med att skynda långsamt är nog det viktigaste för även om jag inte har dagarna fulla med jobb så jobbar min hjärna 24/7 och det tar lika mycket energi som att verkligen jobba. Om jag gör en behandling och sedan grubblar och funderar över behandlingarna resten av dagen så har det förbrukat energi. Min fysiska kropp jobbar inte heltid men min hjärna "går till jobbet" från den stunden jag öppnar ögonen på morgonen tills jag lägger mig ner på kvällen. Min hjärna jobbar alltid övertid och det är det som är hindret för att upprätthålla balansen. Som jag skrev om här, blir det lite kortslutning i den där on/off mekanismen som behövs för att upprätthålla jämvikt. En bra fördelning mellan arbete och vila -och det gäller allra minst för en HSP- temperamentstyp där intrycken bearbetas så starkt. Och det betyder inte alltid fysisk vila, utan främst mental vila. Energimässig återhämtning. 

Jag försöker lära mig sätta gränser för mig själv nu. Jag kan bli så inspirerad av någonting men sen är det jättesvårt att stänga av och varva ner. Jag kan t.ex. hitta något intressant på nätet som jag tycker vore bra att kunna i mitt yrke och så läser jag och så hittar man ytterligare något och plötsligt har man tio flikar öppna och en tjock bunt utprintade papper och en hjärna som malar på: "men det där vore ju nog bra att kunna, det där måste du nog lära dig, och det där skulle vara bra att veta. Och det där måste du komma ihåg!..." Och så har man fem böcker från bibban som man vill läsa på samma gång. Det blir liksom en tvångsmässig grej.  Det övergår från positiv kreativitet till en kontrollstrategi. Den där envisa prestationsrösten som ännu är lite tveksam till om jag "duger".  Jag har ett helt liv på mig att lära mig nya saker, jag måste inte kunna allting idag eller göra allting på minuten! Jag måste inte kunna allt och prestera allt och ha koll på allt. Det går inte och det vet jag ju. Att öva mig i medvetenhet är det viktigaste vapnet mot det gamla mönstret. För när det fått övertaget är det lätt att det går djupare och djupare igen och då blir det svårare och svårare att bryta sig loss. Medvetenhet och åter medvetenhet. Så viktigt. Lära mig att inte lyssna till kontrollbehovet. 

Det här med gränser handlar också om att skydda sin energi. Jag har väldigt lätt för att "dra åt mig" andra människors energi som en svamp och märker det sällan förrän efteråt. Där måste jag också lära mig sätt att skydda min egen energi. Vad som funkar måste man komma underfund med själv. 

Jag har så lätt att liksom glömma den där stärkande motvikten till det som tröttar ut. Att faktiskt vara disciplinerad och ta en stunds avslappning eller meditation varje dag (att det ska vara så svårt!), att fortsätta öva upp medvetenheten så att jag snabbt märker när gamla mönster vill försöka snärja mig igen. Att ladda med positiv energi varje dag och faktiskt ta reda på vad det är som ger mig nya krafter. Och faktiskt tillämpa det också! Ibland liksom biter jag bara ihop och tror att om jag kämpar lite till så går det nog över. Men det gör det inte. Det går inte över innan jag släppt taget och centrerat mig själv igen. Att bita ihop är en flykt i sig. Rädslan för att inte orka driver en att fly från tröttheten. Det i sig tar ju bara ännu mer energi. 

Jag vill lära mig att vila i nuet - vad det än för med sig. Välkomna tröttheten och bara tillåta mig att vara trött när jag är trött. Inte döma eller analysera utan bara vara. Bara acceptera. När jag tillåter mig att vara trött kommer de nya krafterna snabbare. När jag inte gör motstånd. När jag inte är rädd för det jag känner. 

Och sedan - välkomna de nya krafterna och lära mig att använda livsenergin utan att förbruka orken. Fokusera på och följa glädjen och inte ta livet så allvarligt. Klappa mig själv på axeln och säga "Det är lugnt! Slappna av. Allt ordnar sig. Njut av nuet " Inse att jag inte behöver göra allt till en kamp eller tänka sönder hjärnan för att ha koll.  Kontrollbehov ger inte livsglädje.  Det stryper glädjen och det naturliga flödet. Allt ordnar sig bara man låter rätt inställning styra. Bara man ger livet tillåtelse att vara som det är. 

Som Deepak Chopra skriver: "Levandskonst är motsatsen till kontroll".









3 nov. 2013

Tacksamhet och minnen

På alla helgons dag har jag med tacksamhet tänkt på de som bodde i det här huset före mig: mina morföräldrar och före dem min morfars föräldrar.
Jag är så otroligt tacksam att få vara ägare till det här huset som rymmer så många barndomsminnen. Det här har blivit mitt hem. Det är tio år sedan jag flyttade hit och när jag under fyra år studerade och bodde i Helsingfors så kändes det alltid så skönt att komma hem på loven, till min röda stuga. Särskilt när jag blev utbränd och flyttade tillbaka efter månaderna som jag jobbade i Helsingfors förra året , kändes mitt hus ännu mer värdefullt. Jag har nog aldrig uppskattat den här platsen så mycket som under min sjukskrivning. Jag fick bara vara - i stillheten, i lugnet. 

Mina morföräldrar var en viktig del av min uppväxt eftersom de bodde i huset bredvid och fanns alltid där. Mormor Hilda var min bästis när jag var liten. Hon skötte mig och lekte med mig och det jag kommer ihåg är hon utstrålade alltid en varm trygghet. Hon var genomsnäll. Hon visade mig hur man spann med spinnrock och kardade ull, bakade rågbröd i vedspisen, höll mig sällskap i lekstugan, om vårarna gick vi omkring på åkrarna och letade vårtecken. 

När jag som tonåring fick panikångest berättade mormor att hon också lidit av detta som ung och på den tiden visste man ju inte vad det var. Det var en av de första (och i princip sista) samtal jag minns jag hade med henne på ett mer vuxenplan. Sedan gick det inte länge innan demensen kom in i bilden och då var det plötsligt för sent. Nu senare i livet har jag förstått att mormor var en högsensitiv temperamentstyp precis som jag. Det är inte lätt att vara känslig i dagens samhälle men det kan inte ha varit det under min mormors uppväxt heller. Nu pratar man i alla fall om känslighet på ett annat sätt fast det ofta inte ses som någon fördel i en värld där man tycks ha glömt den naturliga tidsrytmen.

Det känns förstås otroligt sorgligt ibland när jag tänker på hur mycket jag och mormor kunde ha haft att tala om som två likasinnade. Vi fick aldrig chansen att lära känna varandra som två vuxna. Men hon finns i mina barndomsminnen och de är inte desto mindre värdefulla. 

Morfar Kalle var nog mormors motpol på många sätt. Först och främst var mormor väldigt liten till växten och morfar desto bastantare. Mormor var den ängsliga, och lite lågmälda typen medan morfar hade ett mer bullrigt temperament och var ganska "busig" av sig. Han älskade att skoja och "skrämmas" och vad jag fått höra att han hade ett hett temperament när det kom sig, vilket jag som barn sällan märkte. Han var otroligt envis och beslutsam när han fått för sig något. Jag minns hans snällhet och busighet med glimten i ögat. Han snickrade och pysslade och hade alltid något projekt på gång. Han byggde allt från lekstugor till leksakshästar och sina berömda "miniatyrstugor". 

Det som jag värdesätter så otroligt mycket är att jag fått privilegiet att sköta om båda mina morföräldrar när jag jobbade som närvårdare. De bodde båda på samma demensboende (men inte samtidigt). Deras sjukdomsbild såg väldigt olika ut. Mormors demens präglades av personlighetsförändringar och hon förlorade talförmågan ganska snabbt. Morfar som hade alzheimer förlorade närminnet men kände hela tiden igen familjen. Det kändes så bra att se hur han lyste upp när jag hälsade på eller kom på jobb. Trots att mormor inte kunde tala i det senare skedet verkade det som hon ändå visste vem jag var, eller åtminstone någon som var bekant. Jag minns en kväll på jobbet när jag var kanske 19 år och bäddat ner mormor i sängen. Hon hade varit väldigt ångestfylld vid läggdags och nästan slagit till mig i förvirringen. Sedan när hon låg där under täcket och lugnat sig tittade hon plötsligt på mig med klar blick och viskade: "Jaa...det här är inte lätt för dig heller". Precis som om hon förstod situationen. En stund av klarhet. Det var så märkligt. Jag minns hur tårarna bara rann när jag stängde dörren efter mig. Trots att det var tungt emellanåt att se en nära person förändras så, känns det ändå så bra att jag fick sköta om de båda och liksom ge något tillbaka till de som varit en så stor trygghet i barndomen. 

Jag var också där när båda gick bort och det är jag så tacksam för. Jag höll mormors hand på bäddavdelningen och jag höll morfars hand på sjukhuset. Jag lyssnade till deras sista andetag. Det är en obeskrivbar och märklig känsla att följa en människas sista ögonblick i livet. Det känns nästan som tiden står stilla i det skede då två dimensioner på något sätt möts. Den påtagliga verkligheten och den osynliga värld som sedan välkomnar själen. Nuet blir väldigt påtagligt i den stunden. Så otroligt sorgligt men ändå fridfullt och mäktigt på något sätt. 

Att jag får föra vidare deras arv genom att bo och ta hand om det hem där de levde tillsammans i över 60 år  - det är ovärderligt för mig.