24 okt. 2013

Den där on/off knappen...

Jag känner mig lite virrig i huvudet för tillfället. Lite för många tankar som rullar. Det är inga negativa grubblerier men lite för många tankar får min hjärna att gå på högvarv vare sig det är oro eller bara "harmlösa" tankar. Jag är fullt uppe i mina kostrådgivarstudier och det väcker många tankar. Så har det varit en del funderingar kring framtiden som egen företagare (och en del oro också måste jag ju erkänna) Studierna är en positiv upplevelse helt klart, jag tycker det är så otroligt intressant och motiverande. Det är väl helt enkelt bara en anpassning för min hjärna också att plugga igen vilket innebär att man tar in mycket nya funderingar och intryck. Det sätter igång det där kugghjulet av tankestormar som jag har svårt att stänga av. Och så går en tanke vidare till en annan och så är man inne i framtiden igen istället för att fokusera på nuet. Då är det också lätt att glida in i orostankar.

Det hakar liksom upp sig där med den där on/off knappen. När jag tryckt på on har jag svårt att stänga av. Som jag nyligen skrev om hur det sympatiska och parasympatiska nervsystem styr din vardag , har jag svårt att koppla om till det parasympatiska, alltså off knappen. Det behöver alltså inte innebära att jag är jättestressad eller känner ångest utan det är helt enkelt som om tankeverksamheten går igång för snabbt hela tiden och när det är dags att koppla ner för dagen så fortsätter tankarna rulla - helt i onödan. Som om hjärnan tror att jag fortfarande måste fortsätta tänka frenetiskt och sätta mig i  "kontrollrummet" med översikt över alla tänkbara scenarion, för att "överleva". 

Gång på gång blir jag påmind om hur viktigt det är att ta ett steg i taget, att liksom glida framåt med tillförsikt istället för att tro att det går att kliva över flera trappsteg i taget för att sedan bli helt överväldigad. Det här med att hitta sin egen livsrytm och slappna av in i den rytmen är en process. Jag vet inte om det är det faktum att jag är mera medveten om mig själv, mina tankar, känslor och reaktioner så jag märker av det snabbare eller om min känslighet har ökat ytterligare efter utbrändheten. Antagligen både och. Som HSP (highly sensitive) kommer känsligheten alltid att finnas där och just därför måste jag känna efter för att kunna leva ett liv i balans. Ta små steg och stanna upp emellanåt för att checka läget med mig själv. Det måste vi ju alla för att må bra! Ibland hamnar man dock in i gamla spår igen och det är fascinerande när man märker hur hjärnan liksom kämpar för att få återgå till gamla mönster. Det är liksom bekvämast och tryggast för hjärnan - överlevnadsinstinkten tar över. Instinkten som har lärt sig att ett visst beteendemönster är nödvändigt för att kroppen ska överleva. En till synes "ofarlig" tanke eller en känsla registreras som ett hot och så kopplar hjärnan in det invanda mönstret.  Jag har blivit bättre på att bli medveten om detta för att kunna sätta stopp när gamla mönster vill ta över och det får jag vara stolt över men ibland kan man inte hjälpa att man blir frustrerad när man märker hur lätt det kan vara att trilla dit igen. 

Lösningen? Medvetenhet och åter medvetenhet. Öva sig på att leva i medveten närvaro och känna efter. Stanna upp små stunder varje dag och fråga sig några viktiga frågor: 
- Varför gör/tänker/känner jag det här? 
- Vilken nytta för det med sig?
- Mår jag bättre eller sämre av det?
- Finns det ett alternativt sätt att förhålla sig och får det mig att må bättre?

Man borde kanske på riktigt helt konkret ställa sig framför spegeln och fråga sig själv rakt ut: Hur mår du egentligen idag? 

Inse att det alltid finns ett val. Även när det känns som om tankarna eller känslorna tagit över, finns det alltid något du kan göra för att vända på situationen. Ett litet steg för att byta perspektiv och inställning. Du kan inte stoppa dina tankar men du kan välja att acceptera dem. Du kan inte hindra dina känslor men du kan acceptera dem. Och när man accepterat kan man släppa taget. Jag tror det är där skon klämmer. I sitt innersta vet man att den enda lösningen är att släppa taget, men hjärnan/egot kämpar envist emot och vill lura en att tro att det är livsfarligt att göra det. Och ju mer tankarna och stressystemet fått övertaget desto svårare känns det att stoppa kugghjulet. Men då igen kan man ta små steg. Ibland försöker jag ställa om allt lite för drastiskt och tänker att nu ska jag minsann sätta stopp för det här och ta en timmes avslappning och stänga av tankarna - och så funkar det inte. Kroppen är för spänd och tankarna går inte att stänga av och så blir man frustrerad. Och frustration leder ingenstans, det ökar bara på stressen. Det går inte att göra avslappning till en prestation, det är motsatsen till prestation. 

Det behöver inte vara så krångligt. 
Ta ett par minuter några gånger per dag och sätt dig ner, blunda och djupandas. Små övningar ger också resultat. Man behöver inte meditera en timme. Man kan öva sig i att leva närvarande och släppa greppet om tankarna lite i taget. Gripa tag om de små stunderna av närvaro och låta de bli din "väckarklocka". Att vara medveten handlar inte heller bara om att blunda och blicka inåt utan också titta sig omkring. Glädjas över saker i vardagen, vara tacksam över det fina man har i sitt liv. Släppa in mera spontanitet och passion för att överrösta kontrollbehovet. 

Lita på att din inre vishet och livsenergi visar dig vad du behöver Tankarnas budskap kan få det att gå riktigt snett ibland, därför måste vi ifrågasätta våra tankar. Är det fakta eller fiktion? 

Livet är inte beroende av vår tvångsmässiga kontroll, det är beroende av att vi välkomnar det fullt ut med tillit och nyfikenhet. Vi måste helt enkelt  lära oss samarbeta med livet för att må vårt bästa. Och livets väg stämmer inte alltid överens med våra tankars väg. 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar