21 sep. 2013

A penny for my thoughts...

Om jag fick en "penny" eller en cent för mina tankar skulle nog inte ekonomin vara något problem...

Skitläskigt. Så känns det just nu. Ursäkta ordvalet. Det är nu när allt börjar komma igång som man känner av att det är på allvar. Kurserna avverkas sakta men säkert, behandlingarna ska komma igång. Nu är det verklighet. Det som för ett tag sedan var drömmar - min nya inriktning i livet, två nya utbildningar. Nu när det satt igång - det är både spännande och skrämmande. Det som är mest skrämmande är nog det praktiska. Detta som går under benämningen pengar. Den ekonomiska ångesten som råder för tillfället. Innan jag kommit igång och börjar få in lite extra pengar genom mina reflexologibehandlingar. Nu hänger mycket på det att jag får mer kunder. Att leva som arbetslös börjar bli ohållbart. Jag räknade ut att det knappt kommer att finnas något kvar på kontot när månaden är slut. Det är sannerligen en övning i att ta dagen som den kommer, tänka positivt och ha tillit när man känner ekonomisk ångest. 

Jag vet ju att det här är mitt val. Jag kunde ta vilket socialarbetarjobb som helst och tjäna 3000 euro i månaden. Jobba med något som jag inte trivs med. Och bli utbränd igen. Det är ingen valmöjlighet i min värld längre. Det handlar inte bara om pengar men dessvärre är pengarna, eller frånvaron av pengarna en bister verklighet. Det är inte alltid lätt att förverkliga sina drömmar. Det får man vara beredd på när man byter riktning i livet - att det inte alltid är en lätt, utstakad väg. Att följa sitt hjärta är en utmaning. Men en utmaning som jag är säker på lönar sig i det långa loppet. Om den enkla vägen leder till att man mår dåligt och struntar i att lyssna på sig själv - då är den ju inte värt det. Den svåra vägen kanske verkar onödigt läskig till att börja med men det kräver tillit för att våga gå den. 

Det är ett risktagande. Och jag tar en risk som tänker försöka mig på ett liv som egen företagare. Tänk om det inte går? Tänk om jag inte orkar jobba så mycket som jag borde? Tänk om jag faller in i utmattningen igen? Tänk om jag inte får kunder? Sådana tankar kommer. Men jag försöker hålla mig medveten om att sådana tankar föds ur rädslan. Det är klart att det inte är omöjligt att de sakerna händer. Ingenting är omöjligt. Det gäller båda vägarna. Ingenting av det jag drömmer om är omöjligt heller! Vi kan lyckas och vi kan misslyckas. Men det är egentligen inte ett fördelaktigt perspektiv. Istället kan man se det som att vi antingen försöker eller inte försöker. Stagnerar, gömmer oss, står stilla, klamrar oss fast vid rädslan - ELLER så tar vi risken, följer våra drömmar, frågar oss själva vad som gör oss lyckliga. Det finns inget sätt att undvika rädslan. Antingen förtränger vi rädslan eller så möter vi den ansikte mot ansikte. Gör det som skrämmer oss men hela tiden hålla kontakten med det som driver oss. Passionen. Glädjen. Det som är grunden för vårt val. Varför vi vill göra det vi gör. 

Vi kan välja. Den enkla, trygga vägen eller den skrämmande och kreativa vägen som också innefattar en trygghet, bara man blir medveten om den. En trygghet som grundar sig i det faktum att så länge man följer sitt hjärta - så kommer allt att falla på plats i sinom tid. Vår uppgift är att så vårt frö, invänta grodden och sedan få se något spricka fram och växa. Inse att det är vi själva som växer. Vårt liv som spirar och föder fram något nytt. 

Det är lätt att låta ångesten få greppet. Att fantisera fram skräckscenarion där man går i konkurs innan man ens hunnit starta sitt företag, ser framför sig högarna av obetalda räkningar - men då kanske man ska fråga sig. Är det här verkligheten? Händer det här just nu? Nej, det är bara framtidsoro. Och trots att ekonomin är dålig just nu så kommer det inte att regna pengar bara för att jag oroar mig. Jag kan bara försöka hanka mig fram så gått det går och tro på att om jag lägger min energi på att skapa något som synkroniserar med det som jag tror på i själ och hjärta - då löser det sig. Kalla mig naiv men jag tror på attraktionslagen. Det vi fokuserar på får vi mer av. Jag kan antingen vöälja att lägga energi på problemen eller på lösningarna och visualisera det jag längtar efter. Det finns en del av mig som lugnt försöker intala en annan del av mig som just nu känner ångest och djup oro att bara fortsätta framåt en dag i taget. Jag försöker lyssna till den sidan av mig, för jag tror att den intuitiva rösten talar sanning och jag vill inte styras av rädslans röst. 

När jag i och med utmattningen sade upp mig från jobbet och valde att vända socialarbetaryrket ryggen följde en känsla av en djup frid.En känsla av att det var absolut rätt beslut. Det var en av de gånger då jag verkligen kände att intuitionen ledde mig framåt. Trots det var det inget lätt val eftersom det  gav upphov till en massa skuld, skam och känsla av misslyckande. Men under allt detta visste jag att det var rätt. Jag lärde mig att lyssna på mig själv istället för de föreställningar jag hade om vad jag borde göra och borde klara av. Och den känslan är så viktig att hålla fast vid. Fortsätta lära mig att lyssna på min intuition. Komma ihåg varför jag gjort de här valen. Varför jag valt den här vägen. Och då känns det genast mycket bättre. Då kan jag känna att det är värt det även om det känns fruktansvärt skrämmande ibland. Det viktigaste är att aldrig tappa glädjen. Att se meningen i det som sker, känna den positiva energin i varje steg framåt. Känna glädjen över att man faktiskt är så välsignad att man har fått möjlighet att starta om och förverkliga sina drömmar. Att man tog steget och vågade. Trots att man är rädd. 












Inga kommentarer:

Skicka en kommentar