2 aug. 2013

Lite svaj i balansen

På sistone har jag svajat lite i min balans. Varit lite sämre på att hålla mitt löfte till mig själv - att alltid lyssna på kroppen och lyssna på vad mitt inre säger och handla därefter. Prioritera min hälsa och mitt välmående. Men när man har svårt att balansera så är det ibland lättare att stänga öronen, bita ihop och tro på andra sanningar än de egna. Som allt man "borde" klara av. Jag har kommit en bra bit på vägen i min förändring gällande min attityd till livet, att leva i nuet, att vara närvarande och leva medvetet. Att ta ansvar för mitt liv och min hälsa. Men det är lätt att "go with the flow" när allt faktiskt flyter, när det känns lätt att leva, när det finns energi att tillgå, när man kan sova bra, när humöret är stabilt. Men det är just i sådana lägen då man blir lite tröttare, energin är låg, humöret vacklar, sömnen brister - det är då man får vara aktsam. Det är svackorna som är den stora utmaningen, som vittnar om hur stark man är. Eller snarare, hur svag man tillåter sig vara utan att börja hacka ner på sig själv. Visar om man faktiskt kan acceptera sig själv i alla lägen och älska den man är oavsett om det flyter eller inte. Rösten från svunna tider börjar göra sig hörd - rösten som är pessimistisk, självkritisk, ångestfylld, ängslig, rastlös. Tröttheten för med sig många gamla demoner. Men som tur är hörs deras röster väldigt tydligt, jag är medveten om dem. Jag vet att det inte är jag. Det är bara en kvarlämnad skugga som försöker ta makten igen för att på något sätt återfå kontrollen. 

Jag intalar mig själv att trötthet, utmattning, dåliga dagar - det är mänskligt. Det är ingen fara. När man återhämtar sig från en utbrändhet kommer svackorna att infinna sig trots perioder då man känner sig i gott skick och balanserad. Jag är inte heller samma person som jag var innan men det ser jag som något positivt även om det innebär att min stresstolerans är ännu sämre. Jag kommer troligtvis inte någonsin att återfå samma motståndskraft  men det är bara att försöka ställa livet efter det. Det är ju jag som väljer hur jag vill leva mitt liv. Att min kropp signalerar väldigt fort om något känns fel,  ska jag nog vara tacksam för. Det är ju ett tecken på att kroppen kan tala om för mig vad som är fel, det är ingen svaghet. Det är så jag fungerar. En annan kanske inte reagerar lika fort men det är varken bättre eller sämre. Vi har alla olika motståndskraft. 


Har haft en liten svacka igen senaste veckan. Tröttheten i kroppen har varit påtaglig och har till och med haft muskelvärk vilket jag inte känt av sedan våren. Det har varit mycket på sistone och efter en helg med utlandsbesök som innebar intensiv socialisering tre dagar i sträck kände jag mig så fruktansvärt utmattad. Sådant kan vara otroligt energidränerande om man är högsensitiv och dessutom kräver ensamtid för att ladda batterierna. Men redan efter ett par dagars vila känner jag hur energin börjar återvända. Jag måste helt enkelt ta den tid det behövs och kroppen talar nog om för mig ganska klart vad den tycker jag ska göra. 



I förrgår t.ex. gjorde jag det som man inte ska göra - ignorera signalerna och låta den där "jag borde..." rösten ta kontrollen. Jag visste att jag inte skulle försöka träna, för kroppen var helt slut. Ändå fick jag den där tvångsmässiga känslan av att jag ändå skulle försöka, "för det är ju så länge sen jag tränat, jag måste försöka". Ja inte förvånande så kändes det som om jag skulle svimma och falla ihop i en hög på golvet och storgråta efter en stund när benen inte ville bära. Varför gör man så kan man ju fråga sig. Jag vet ju bättre. Kroppen vill inte att jag ska träna nu. Den vill att jag ska vila och hämta krafter. Promenader är okej och yoga, men till och med ett yogapass fick mig helt slut senast. När jag har mer energi får jag också mer energi av att träna och det är tecknet på att kroppen mår bra av det. När träningen får en att vilja gråta av trötthet efter tio minuter är det ett tecken på att det inte är uppbyggande. Tränar gör man för att må bra och stärka hälsan. Jag motarbetar min egen hälsa om jag pressar mig. Så nu får jag lov att vara snäll mot mig själv och än en gång påminna mig om hur viktigt det är att tillåta mig att må bra och ta hand om kroppen och själen . Om man inte skämmer bort sig själv lite och tar hand om sig själv kan man inte göra detsamma för andra heller. 

Utmattningssyndrom har så många sidor och orsaker. Det finns ingen checklista för giltiga orsaker. Vi blir utbrända av olika skäl och reagerar på olika sätt. Det är inte så enkelt som enbart ett stressigt jobb. Mental stress kan bero på så mycket och det är inte alltid synligt utifrån. Det handlar om vad som försiggår i ens egna tanke- och känslovärld och hurudan tolerans man har för påfrestningar. Utmattning handlar om det subjektiva. Det är komplicerat och ofta ett resultat av flera olika faktorer. 

 Det är mycket som handlat om att våga under det här året, vilket det fortfarande gör. Och det är det livet handlar om när man försöker hitta nya riktningar i livet - att våga handla, våga stiga ut i det okända, våga leva helt enkelt. Och även att våga falla. Vara svag. Acceptera att man mår dåligt ibland för att sedan kunna uppskatta de underbara stunderna. Omfamna livet som det är, med ljus och skugga. Ta risker, göra sig sårbar och kunna hänge sig åt stunden, låta tårarna flöda när man behöver gråta, skratta hejdlöst när man känner lyckan i sig, låta livet sippra in i porerna och inte låta begränsningar som rädsla stå i vägen från att leva det liv man är värd att leva. Så vill jag leva, en sådan inställning vill jag ska få vara fokus i mitt liv. Ibland är det svårare och ibland lättare men jag vet att jag inte vill skygga undan livet längre. Att leva är att göra sig sårbar och ta risker. Det går inte att undvika smärta så varför försöka gömma sig för den då? Lära sig att omfamna både mörker och ljus. För det är det enda sättet att leva livet fullt ut. 

Det är också mycket positiva saker i mitt liv just nu och det får jag ta och koncentrera mig på. Sådant som ger energi och glädje och låta det få vara i fokus. Det finns ju alltid så mycket att vara tacksam för trots allt. 










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar