27 aug. 2013

Efter-semester fenomenet

Något som man märker av den här tiden på året i bloggvärlden är vad jag kallar "efter semester"-fenomenet. Det vill säga, man ska återgå till de vanliga rutinerna och har ångest över hur man "spårat ur" under semestern. Det är ungefär samma fenomen som infinner sig efter nyår. Raden med nyårslöften som ska ge det perfekta livet som man försökte få redan för tio år sedan. Felstegen ska rättas till, det "nya" livet ska börja. Och sen går det tre veckor och så är man fast i skuldkänslor och stress och undrar varför man alltid misslyckas. Men vänta bara tills nästa år, eller tills efter semestern, då ska man minsann skärpa till sig. Och bli lika hurtig i löparspåren som kollegan och bli lika smal som grannen. 

Man klagar på hur mycket man gått upp i vikt under semestern, hur mycket skräp man ätit, hur lite man tränat, hur mycket man inte fått gjort av allt det som man borde ha hunnit med. Det är stress före semestern, stress under semestern och stress efter semestern. Har stress blivit ett normaltillstånd? Ja det verkar onekligen så. Det tycks vara vanligare att folk är stressade än att de inte är det. Och ju mer fullspäckad kalender man har desto bättre. Då kan man nöjt beklaga sig över hur fullt upp det är och hur tiden aldrig räcker till. Man blir ett offer för tiden som stjäl dagens timmar och det kan man ju inte ta ansvar för. Som om det är tiden det är fel på! Tiden förblir alltid densamma, det är våra prioriteringar vi bör syna i sömmarna. 

Till höger och vänster läser man om ångest över hur man tappat disciplinen under semestern och "nu ska det minsann bli nya tag" och man ska börja med strikt fakir (noll kolhydrater), detoxa, ut på löprunda varje kväll, köra igång med periodisk fasta osv. Allt för att återfå kontrollen. 

Missförstå mig inte, visst är det bra att vilja ta hand om sig själv om man känner att kroppen inte mår bra efter semestern. Men den viktiga frågan är, grundar det sig i att man gör det för att man vill och gör det man mår bäst av  eller driver man sig utgående från press och skuldkänslor? Vad motiverar oss att "skärpa till oss" ? Är det vår kärlek till oss själva och det faktum att vi vill det så gärna eller är det pressen vi känner vid kaffepausen på jobbet där kollegan sitter och klämmer på sina valkar och suckar och stönar över vad alla myskvällar på sommarstugan lett till.  Och så kommer vi in i klagojargongen. Kliver rakt in i duktighetsfällan och fastnar där. Till och med hälsa blir en prestation. Njutning blir en prestation. Avslappning blir en prestation. Ja, till och med att leva i nuet jagar vi så desperat att nuet aldrig varit längre borta. 


Jag vill absolut inte generalisera, som sagt är det fantastiskt om man inser hur viktigt det är att ta hand om sin kropp och komma in i hälsosamma rutiner igen - jag förespråkar hälsosamt leverne - men det känns ibland som det ligger en sorts hysteri över det hela. Det  här "allt eller inget" tänkandet.  Är det hälsosamt? Arbeta 100 % och lite till, prestera och prestera överallt så man förtjänar att bli sockerberoende soffpotatis under semestern. För att sedan återgå till att få dåligt samvete. Till varje pris ska man förtjäna allt. Vad hände med att tillåta sig själv det goda i livet på ett balanserat sätt istället?   Innan semestern arbetar man stenhårt tills man nästan kollapsar och sen är man så trött under semestern att man inte orkar någonting.   Dessutom har man dåligt samvete över allt man "borde göra" och glömmer bort att verkligen njuta av ledigheten. Varför inte försöka jämna tempot lite hela tiden? Lite mindre press i vardagen och ingen press alls under semestern? För handlar de där fyra lediga veckorna om att man är så desperat över att äntligen få ta det lugnt att till och med det blir till en press? Man måste till och med "hinna" njuta! Och sen när man ska återgå till vardagen igen så sätter det igång igen. Då ska man rätta till det som gått snett under semestern. Vissa tycker kanske att det här funkar helt bra, semestern blir en tid då man får att släppa taget och njuta. Men om njutningen sedan leder till skuldkänslor och ännu mer press i efterhand, vad gör det då för nytta?  Varför ska man inte få njuta i vardagen också, då kanske det blir lite mindre stress över att klämma in njutningen under fyra veckor i juli. 

Skulle det inte innebära lite mindre prestationsångest över semestern om man lärde sig att släppa taget lite hela tiden? Istället för att ständigt försöka vara den duktiga, högpresterande både på jobbet och hemma  - varför inte sträva efter att bli en tillåtande, livsglad människa som är medveten om sina egna gränser och sätter värde på att må bra inombords - varje dag. Fråga sig  lite oftare vad man själv vill och vad man skulle må bra av istället för att följa någon sorts galen livsstil där tiden blivit fiende nummer ett och upplevelse av stress och ångest är så normalt att det blivit det nya "normala". Det här har jag skrivit om tidigare, men när stress blir ett tecken på att du är "framgångsrik", då tycker i alla fall jag att varningsklockan borde börja ringa. Livets grundprincip verkar ha blivit "press" och "pres(s)tation". Det är kvantitet och inte kvalitet som förväntas. Har vi glömt vad ord som frid och balans och harmoni betyder? Är inte det grunden för ett lyckligt liv? Ett liv som inte levs i desperation och ständigt jagande utan i lugn eftertanke. 

Kunde man inte börja hösten eller det nya året genom att verkligen börja lyssna mer på sig själv och ta ett steg i taget därefter. För utan att stanna upp så kommer man ingenstans. Man rusar vidare men egentligen springer man i cirklar, i värsta fall börjar man springa bakåt tills man snubblar över sig själv och faller. Bli medveten om vad det är du behöver just nu för att må bra, just idag, just den här stunden. Vad är dina behov? Och vilka är dina värderingar? Grundar du dina mål utgående från dina värderingar? Tänk efter om allt det du "borde" göra verkligen stämmer överens med det du innerst inne vill och sätter värde på. Då är det mycket lättare att uppnå målen. Och att prioritera rätt.

Njut av hösten och låt vardagslyx och spontanitet få bli en del av livet! Jag efterlyser lite mer vardagsnjutning och lite mindre prestationsångest.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar