22 juli 2013

Jag for, jag flög, jag landade

I´m alive! :) 

Flygplanet bar mig ända hem utan att dimpa ner i Östersjön. 
Jag är så klart stolt över att jag besegrade min rädsla och lyckades ta mig ombord på planet och hantera resan utan att helt flippa ur. Visst hade jag djup ångest och satt varje sekund av resan på helspänn men det gick något så när. På ditresan försökte jag först anamma lite mindfulness och acceptera ångesten och följa med känslovågen men jag vet inte om det fungerade så bra. Ångesten hade jag inga problem att känna men den var helt enkelt för stark för att jag skulle se på den utifrån. Den där driften att kämpa emot är så stark så man sitter ju och spänner sig som ett tok.  Tur hade jag ändå med vädret, ingen turbulens och man kunde se utsikten för det mesta. Medresenärerna måste förstås ha trott att jag var helt rubbad när jag som inte har fönsterplats satt kapprak upp i sätet med uttryck av undertryckt panik och försökte stirra förbi personen i sätet vid fönstret för att kunna se ut. Konstigt att jag inte fick nackspärr..Jag vet inte varför det här med att titta ut lugnar mig en aning. Som om jag skulle ha mer kontroll för att jag ser ner till marken...? Ingen logik där heller. Men när jag kan se landskapet känns det bättre än om man inte ser något alls. T.ex. att flyga genom molnen tycker jag är väldigt obehagligt. Men ner kom jag den här gången också. Det kommer man ju alltid förstås, på ett sätt eller annat...

Jag tänker ändå att jag nog verkligen skulle vara i behov av en kurs i hantering av flygfobi om jag skulle hitta någon sådan. För inte verkar det bli bättre av sig själv det här. 

Nå väl, hemma är jag och känner mig redigt utmattad efter resan. Ska verkligen försöka ta igen mig den här veckan innan jag får utlandsbesök nästa helg och det igen blir intensiva dagar. Det är inte lätt att vara en "highly sensitive" personlighet ute på resa och dessutom vara tvungen att hantera den extrema ångest som flygturerna ger. I samband med sömnbrist är balansen skral. Men inget som inte några dagars vila kan råda bot på. Jag får påminna mig själv om att det är vid sådana här tillfällen det är så viktigt att ta hand om sig själv, tillåta sig själv att dra sig tillbaka, inte fästa så stor vikt vid alla "borden", utan lyssna på kroppen och lyssna på själen och återhämta sig därefter. 

Först ut är att råda bot på sömnbristen. För brist på sömn är det första som sätter min kropp i obalans. Sedan tid för reflektion, eftertanke och vila. Bara tillåta alla känslor, alla tankar att finnas där. Jag har lätt för att dras med i saker, att köra upp tempot när jag borde sakta ner och gasa när jag borde bromsa - så det är en sak jag måste se upp med. Hålla koll på mig själv och få mig själv att stanna upp när jag behöver det. Lära mig att förstå mina tankar och känslor utan att dras med i stormen och kaoset av intryck. Inte måla upp för många dramatiska möjligheter. Ta varje steg framåt i medvetenhet. Så härligt att bara helt enkelt leva livet istället för att försöka tänka sig igenom livet och klamra sig fast vid illusionen att det går att kontrollera allt. Kontrollen infinner sig när man slutar anamma lönlösa strategier som bara är destruktiva för sig själv i längden. Kontroll föds ur kaos. Ingen annan genväg finns.  Livet kanske inte behöver  vara så komplicerat, det är bara vi som inbillar oss att det ska behöva vara det för att vi inte vågar tro på möjligheterna. Det är lättare att gömma sig bakom problem och hinder för då har man inget ansvar heller. Jag har ansvar för mig själv och mitt välmående. Om problemet är att jag har svårt att sova måste jag bara acceptera att situationen som den är och oro hjälper inte.  Istället kan jag försöka få bukt med min sömn genom att balansera vardagen med sådant som jag mår bra av och komma ihåg att slappna av. 

Livet är ändå till för att levas  och upplevas - det finns oändliga möjligheter, allt beror bara på vilken attityd man har. Vilket förhållningssätt man väljer. Jag återkommer hela tiden till den tanken : att det handlar om antingen rädsla eller tillit. Vi står hela tiden vid det valet, att styras av rädslan eller leva i tillit. 

 Om man skulle försöka tänka på det varje dag, för varje val man gör - är det verkligen så komplicerat som man tror eller är det när allt kommer omkring egentligen väldigt enkelt ? 


Om man kunde ta med sig det lugn överallt som infinner sig när man tittar ut över havet och lyssnar på vågorna. Havet med sin oändlighet får mig alltid att känna mig både fridfull och upprymd. Havet viskar om livets hemligheter i sin brusande sång. Om stilla eftertanke men också om äventyr och oanade möjligheter. Horisonten finns alltid kvar, en oanad hamn även om vågorna rasar där du befinner dig. Vare sig det är stilla solnedgång eller orkandyningar. 





1 kommentar:

  1. Vilken fin beskrivning av havet. Och som vanligt kloka funderingar ;)

    SvaraRadera