8 juli 2013

Det var det här med sömnen igen...

Denna fördömda sömn...ja eller alltså avsaknaden av den. Ibland känns det verkligen som ett handikapp att ha så lätt för att utveckla sömnproblem. För det mesta sover jag riktigt bra men det är bara det att det krävs väldigt lite för att min sömnrytm ska rubbas. Det är väl som med mycket annat gällande mig - att jag önskar jag kunde vara lite mer flexibel och anpassningsbar i vissa lägen. Att jag inte vore så begränsad av rutiner för att jag ska hållas i balans. För jag vet att det finns en spontan sida i mig som kämpar för att komma fram mer. Jag vill stärka den sida hos mig som är mer sorglös, spontan och nyfiken på livet. Ja, fast det där med nyfikenhet kanske jag inte behöver bygga på, nyfikenhet har jag nog så det räcker och blir över. Och det är nog bra, eftersom det behövs något som väger upp den del av mig som vill leva i min "comfort zone", i tryggheten, i vanan, i rutinerna där jag vet hur allt ska vara. Där jag har kontroll. Det är förvisso en trygg plats men i längden ger den inte den levnadsglädje jag vill uppleva. Och jag märker på något sätt att ju mer bekväm jag blivit med mig själv - detta år när jag på något sätt försonat mig med mig själv och lärt mig lyssna inåt, lärt mig att ta hand om mig själv bättre - ju mer jag har utvecklats mot en känsla av helhet desto fler glimtar ser jag av den den där andra länge dolda sidan av mig. Som tar emot förändring, som verkligen vill leva livet fullt ut istället för att gömma sig bakom rutiner och kontrollbehov. Ta steget ut i livet istället för att gömma sitt verkliga jag bakom rädsla. Jag börjar märka av den där drivkraften i mig som får mig att överkomma sådant som skrämmer. Det har väl att göra med trygghet. Ju tryggare man känner sig i sig själv desto mer vågar man släppa taget. 

Det är spännande när man gått igenom perioder i livet som verkligen lämnar en påtaglig förändring. Man har inte blivit en annan person utan istället kanske lärt känna sig själv på ett annat sätt, förstår sig själv bättre och lär sig att uppskatta sig själv. Ersätta gamla skam- och skuldkänslor med en ny frihetskänsla som kommer av att man accepterar sig själv som man är . Man har lärt sig se sin egen person som en helhet. Blivit tvungen att släppa taget och destruktiva mönster, ställts inför existentiella och jobbiga frågor,  fått upp ögonen för sådant som begränsat livet.  Det sker en stor utveckling mitt i all smärta och ur smärtan föds visdom. Och ur visdom föds frid. Och ur frid föds lycka. Att lära sig uppskatta det som är värdefullt i livet. Vad som betyder något. Vad som är värt att fokusera på och vad som inte är värt att hålla fast vid. Vad som ger livskraft och vad som dränerar energi.  Att prioritera i enlighet med sina egna värderingar och drömmar. Därför kan svåra perioder i livet värdesättas trots att de varit tunga. Min utbrändhet har lett in mig på en ny bana i livet känns det som, en process där jag hela tiden lär känna nya sidor av mig och påminns om hur viktigt det är att leva ett autentiskt liv. 

Ja nu skulle jag ju prata om sömnproblem här...som vanligt svävar jag ut i mina tankegångar. Men min poäng var att vissa mönster och rutiner är svåra att bryta och det är verkligen en utmaning att ta sig an. Det räcker inte alltid att förnuftigt intala sin hjärna saker, eftersom känslorna pratar ett annat språk. Det gäller att hitta ett sätt att få till en vapenvila mellan hjärna och hjärta. Att försona tanke och känsla. Finna helhet  också i det sammanhanget.
När det gäller min sömn tycks min hjärna ha fått för sig att jag behöver exakt samma rutiner varje kväll för att kunna sova. En lugn stund framför tv:n eller med en bok. Sedan en stund på spikmattan innan jag somnar.  Inte för mycket intryck får det vara. Jag måste få varva ner annars kan jag inte stänga av min hjärna. Det behöver inte heller vara så att jag funderar över något särskilt utan bara det faktum att det varit extra intryck kan räcka för att mitt sinne inte kan stänga av. Kommer jag hem sent en kväll och går och lägger mig senare kan jag vara säker på att det blir en dålig natt. Lätt blir det en ond cirkel. Några nätters dålig sömn så är det som hjärnan glömt vad sömnighet innebär. Jag kan vara hur trött som helst men själva känslan av sömnighet försvinner. Och sen kan jag omöjligt sova längre på morgnarna heller trots att jag somnar senare än vanligt. Vaknar mellan klockan sju oavsett vad. Det är som om jag har en inbyggd väckarklocka i mitt huvud och den går tydligen inte att stänga av. 

Kan man få bukt med en så otroligt irriterande rutinerad hjärna på något sätt, eller vad tror ni?! Jag kan ju tänka så att det krävs övning, att jag måste lära min hjärna att förstå att det är okej trots att rutinerna ändras. Att det inte är något "hot". Det måste ju gå att vänjas av vid sånt här, men jag har varit så här så länge jag kan minnas och sedan i och med utmattningen verkar systemet ha blivit ännu känsligare. Det krävs väldigt lite för att hamna i obalans. Det blir förhoppningsvis bättre med tiden , ju mer man återhämtar sig och lär sig hålla den där balansen som tyvärr ibland är så fruktansvärt svårt. 

Det är väl HSP-personligheten som spökar. Dessutom en HSP som återhämtar sig från en utbrändhet. Det gör att det här med att hantera och sortera intryck, hitta balans mellan aktivitet och vila, en väg genom känslostormar - allt sådant blir en väldigt känslig balansgång. Tröttheten kan kännas som ett hot på något sätt. Man är rädd för vad som händer om man låter den välla fram trots att man vet att man måste bromsa när intrycken blivit för många och starka. Man börjar lätt gå på övervarv istället för att varva ner. 

Jag antar att en del av "botemedlet" helt enkelt är att varje dag fortsätta komma ihåg att försöka leva närvarande i nuet, åter och åter igen försöka navigera tillbaka till den där inre friden, bortom känslomänniskans kaotiska inre. Få kontakt med den platsen i sitt inre och det lugn som finns där och kunna stanna kvar där i det skede då man ska försöka hitta sömnen. Men när huvudet snurrar av intryck känns den där vägen till lugnet  som en oframkomlig labyrint, ett snår som sinnet bara går vilse i.

Jag tänker ju att övning i spontanitet och avbrott i rutiner skulle vänja hjärnan men i så fall verkar det krävas extrema medel.  Det kanske fungerar gällande andra områden men lite ändring i sömnrutinen verkar som sagt bara ha motsatt effekt. Men är man en rutinmänniska så får man kanske räkna med att det tar sin tid. Och huvudsaken att man kan börja klara av små förändringar utan att man blir helt upp och ner. Sedan vet jag ju nog att man inte heller borde grubbla så mycket över det utan bara låta det vara. För att vara irriterad och stressad över att man inte kan sova gör ingenting bättre. Motståndet hindrar bara lösningen. Det gäller väl bara att inte bry sig så mycket. Låta det vara som det är och tänka att sömnbalansen nog infinner sig i sinom tid. Åter igen samma påminnelse: sluta kämpa emot det som är och acceptera situationenLösningen kommer nog bara man låter den komma på naturlig väg. 

Som en av mina favoritförfattare uttrycker det: 
"När du istället för att reagera mot en situation, blir ett med den uppstår lösningen." Deepak Chopra.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar