13 juli 2013

Den stora skräcken

På tisdag ska jag ut och flyga. Möta min extrema fobi. Jag har aldrig gillar att flyga men under senare år har det som varit en ändå hanterbar nervositet utvecklats till ren och skär ångest när jag stiger ombord på ett flygplan. Förra gången jag flög var för ett år sedan. Då kändes de 60 minuterna ombord snarare som 60 timmar. Frågan är ju varför man utsätter sig för sina fobier men så är det väl också enda sättet att överkomma dem. Eftersom jag gillar att resa så vill jag ju självklart komma över den här rädslan. Jag vill inte att den ska få begränsa mitt liv. Jag kan inte riktigt säga i vilket skede som det  förvandlades till en fobi, eller varför. Kanske har det att göra med kontroll. Antagligen. Att det är en situation jag inte kan kontrollera. Jag är helt utelämnad där uppe. Vilket egentligen gör det hela ganska enkelt skulle man tycka. Då borde man ju inse att det inte är någon idé att få ångest eftersom man ändå inte kan göra så mycket. Bara luta sig tillbaka och njuta av färden. Men det vill inte min hjärna liksom gå med på...

Nu har jag i alla fall en flygbiljett bokad till Sverige (vilket i och för sig är en väldigt kort resa, men ändå tillräckligt lång...) så jag kommer att åka. Bara att "face the fear" helt enkelt. Jag borde kanske hitta någon bra avslappning att lyssna på på planet eller verkligen ta tillfället i akt att tillämpa lite mindfulness. Inte för att det fungerade förra gången. Den där rösten som skriker : katastrof! ljöd rätt mycket högre än den lugna meditativa stämman som jag försökte locka fram. Den stannade nog kvar på startbanan och vinkade av mitt skräckslagna jag. Men jag tror ändå att det ligger något i det där att acceptera situationen, försöka vara närvarande trots att det är fruktansvärt ångestfyllt, för eftersom distraktion inte heller fungerar så kan man väl lika gärna släppa taget då och bara låta det vara. Möta paniken och då kanske jag inser att den är obefogad. Att det inte är någon idé att spjärna emot för jag sitter ju där på planet. Jag kan inte vara någon annan stans just då. Det går inte att önska bort det som sker just nu och att kämpa emot kommer ju inte direkt att avlägsna mig från situationen.  Så varför denna kamp? 

Jag kanske måste försöka tänka i de banorna. Verkligen inse i den stunden då paniken vill ta över, att det inte tjänar något till. Jag kan lika gärna bli ett med situationen. Försöka inta perspektivet av "the silent witness" (som Eckhart Tolle talar om), ställa mig själv lite utanför och bli medveten om min ångest men inse att jag kan välja en annan väg, ett annat perspektiv och hitta den där objektiva, lugna iakttagaren i mig som förstår att ångesten inte betyder något. Den blåser upp rädslan till oanade proportioner och skapar katastroftankar men i verkligheten behöver jag faktiskt inte ha ångest. I verkligheten finns ingen orsak till ångest. Jag vet ju att det inte är själva situationen som är problemet utan att motståndet är det som skapar lidande. Jag vet att enda möjligheten att komma till ro är att sluta fly och sluta kämpa emot eftersom det är omöjligt att bli av med en känsla genom flykt eller kamp. Det är ju därför man kommer in i ett ångestbeteende eftersom ångest "livnär sig" på kamp/flykt- reaktionen. Så det enda val man egentligen har om man vill slippa rädslan är ju att förflytta sig in i känslan istället. Trots att det först är fruktansvärt obehagligt. Men man måste lita på att känslan går över. Det har jag ju erfarenhet av, men i vissa situationer känns det otroligt svårt. Som när planet lyfter och man sitter där, ensam och dödsrädd...

Det här blir en intressant utmaning i att leva i nuet för jag gissar att på tisdag morgon kommer jag att vilja allt annat än att befinna mig i nuet dvs. i flygplanet. Men den bistra sanningen är ju den vi alltid befinner oss i nuet och ställs inför valet om vi stannar där eller försöker ta oss därifrån. Det senare  alternativet är ju bara en illusion eftersom det inte är möjligt att leva någon annanstans än i nuet. Om vi tror det så skärmar vi av oss från livet. Vi tror kanske att vi har kontroll genom att försöka styra framtiden genom tankar eller undvika situationer genom tvångsmässigt grubblande. Men det fungerar inte så. Det leder bara till en återvändsgränd.  Alla sätt att försöka undvika nuet leder bara till en mer splittrande, ångestfylld och främmande känsla och ökar således bara på obehaget. 

Man tycker kanske att de här tankegångarna skulle hjälpa. Och i teorin gör de väl det - problemet är ju bara att omsätta det i praktiken. Här hemma i mitt vardagsrum är det lätt att förnöjsamt tänka att det kunde vara möjligt att nå fram till det där själsliga tillståndet av medveten stillhet och frid även i ett flygplan men då gäller att att hitta en mötesplats där sinnet kan möta nuets stillhet och bli försäkrad om att situationen är som den ska vara. Att reaktionen inte tar över. Kanske det enda sättet är att öva. Bara flyga. Och flyga lite till.  Utsätta sig gång på gång och försöka omprogrammera den inlärda reaktionen.

Ja det återstår att se. Ibland förvånar man sig själv. Och ibland inte alls. 
Men om man nu vill inta den attityden att man vill leva livet fullt ut så krävs det ju oundvikligen en konfrontation med sina rädslor. Endast så kan livet få en verklig mening.

Ja det här blev ju flummigt värre - som vanligt...

 Någon mer som lider av flygfobi? Hur gör ni för att hantera situationen? Jag kanske skulle behöva lite mer praktiska tips efter mina egna luddiga resonemang som kan vara knepiga att ta till sig i en paniksituation... 

(Och nej, det fungerar inte att ställa sig framför spegeln med utsträckta armar och mumla: Jag kan flyga, jag är inte rädd...)











7 kommentarer:

  1. Vad är det för en trevlig resa, eftersom du ska trotsa all ångest och kliva ombord på ett skräckinjagande flygplan?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja säg det, ibland är man lite galen bara :)

      Radera
  2. Tänk på varför du reser! Varför och vart. Det är målet som är resan värd, som man inte säger, men ändå kan säga. /Ivan Bjerman

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja man får väl hoppas att målet är värt resan. Det sägs ju också att det är resan som är viktigare än målet men säkert har både resan och målet ett syfte och en innebörd. Resans insikter kanske pekar på ett meningsfullt mål och målet ger resan en mening...

      Men nu är frågan, ska man kunna ta dessa råd som kommer från en tvivelaktig fiktiv figur på allvar....? ;)

      Radera
  3. Jag hoppas du har haft en skön semester i Sverige och att din resa gått bra! Jag lider också av flygfobi. Jag har aldrig varit rädd för spindlar eller andra småkryp... men att flyga! Jag ska berätta om min flygrädsla och vad som har hjälpt mig.

    Jag minns min första utlandsresa då jag gick på 3:an i lågstadiet ( 34 år gammal nu). Varje gång planet svängde lutade jag mig åt motsatt håll för att svängningen inte skulle bli så brant och piloten tappa kontrollen över flyget. Det var säkert min förtjänst att vi hölls i luften :-)

    Flygrädslan har följt mig med åren. Jag gör som du gjorde vid ditt förra besök till Sverige. Tar i första hand båten eller bussen istället för flyget. MEN jag tycker så mycket om att upptäcka nya länder och kulturer och ibland kan jag inte nå fram på annat sätt än med flyg.

    Jag tror att min flygrädsla delvis är nedärvd och delvis på grund av mitt kontrollbehov. Min mamma har aldrig öppet sagt eller erkänt att hon är flygrädd men jag kunde se hennes oro inför en flygresa då jag var liten. Barn är otroligt bra att läsa av sina föräldrar. Jag är också en person som behöver ha saker och ting under kontroll för att fungera. Du har tidigare skrivit om HS. Jag är nog en av dem. Och som du skriver, uppe i luften är det en situation man inte kan kontrollera och man är helt utelämnad. Och ja, så måste jag erkänna att jag inte kan förstå hur ett plan kan hållas i luften. Det går helt enkelt inte in i min skalle även om jag fått de allra utförligaste förklaringar.

    Då jag efter många toalettbesök och motvilligt kommit ombord på planet kan jag inte slappna av en sekund utan följer med flygvärdinnorna och mekanikerna på marken. Har de säkert kollat att det finns tillräckligt med bränsle? Är däcken intakta? Stängde de dörren ordentlig? Under själva flygningen lyssnar jag till alla ljud. Vad var det som bullrade? Varför saktar piloterna ner farten? Och kollar flygvärdinnornas uttryck. Varför ser hon så allvarlig ut? Under många flygresor har jag varken kunnat läsa, äta eller dricka. Ångesten är så stor.

    När jag var kring 20 år gammal åkte jag med mina föräldrar till Malaysia. Flygresan tog 16 timmar (inkl. mellanlandning).Jag var så rädd och ångestfylld hela resan att mina föräldrar sa att antingen slutar du flyga eller så söker vi hjälp till dig. Jag funderade och valde det sista alternativet. Det blev Finnairs kurs för flygrädda. En intressant kurs och jag insåg att jag inte var ensam om min rädsla. Vi fick mycket information om hur flyget fungerar, vad alla ljud beror på, vad vi kan göra för att slappna av osv. Vi fick även träffa en psykolog Paula Kinnunen som skrivit boken "Våga flyga" eller på finska " Lentopelko hallintaan". Läsvärd!

    SvaraRadera
  4. fortsättning följer...
    Som sagt är det över 10 år sedan jag gick kursen men några tips minns jag och som jag själv valt att använda. Berätta för flygvärdinnorna att du är flygrädd. Då kommer de med jämna mellanrum och frågar hur du mår och kan meddela att allt är ok. Vid incheckning, be att få sitta på den plats i planet som du känner dig tryggast. För mig har det hjälpt att sitta så långt fram i planet som möjligt ( = bättre kontroll). Då paniken och ångesten kommer andas djupa andetag ( jag vet, lättare sagt än gjort). Välj ett flygbolag som du anser är ett tryggt flygbolag. Själv väljer jag att åka Finnair. Inte för att jag gått kursen hos Finnair utan för att de åtminstone tidigare har satt säkerheten på första plats. Flyg så ofta du kan. Det har jag självt märkt att om jag gjort flera resor under ett år har ångesten minskat en aning för varje gång. Eftersom jag nu har barn har jag bara gjort 1 flygresa på 4 år så jag är orolig inför nästa gång. Steget känns stort.

    En annan sak som också hjälpt mig men som jag är osäker på om tillåts mera idag är att besöka cockpiten. Då ångesten varit som störst har jag frågat en flygvärdinna om jag kan få gå in till cockpiten. Ångesten har lättat då jag med egna ögon fått se att piloterna är lugna och har allt under kontroll. Ibland kan ens rädsla också vändas till något positivt. Jag har fått vara med om en landning :-) Och utsikten var så fin! Och lugnet hos en pilot gör mig också lugn.

    Ibland upplever jag att folk inte kan förstå varför man är flygrädd. Det är ju så säkert att flyga! Men jag brukar svara att tänk er själva att sitta inlåsta i ett rum fullt av spindlar 5 timmar. Är ni säkra på att inte paniken/ångesten kommer smygandes? Alla har vi rädslor, vi bara riktar dem på olika saker och bör respekteras för det.

    Huh, det blev många ord! Hoppas jag i alla fall litet har kunnat hjälpa dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så jättemycket för att du delade med dig av det här!
      Så skönt att höra av någon som förstår. Jag borde verkligen kolla upp Finnairs kurs för flygrädda. Jag har faktiskt tänkt på det, att försöka hitta någon kurs.

      Ja folk kommer hela tiden med det här hur säkert det är att flyga osv. men när rädslan är irrationell räcker det inte. Jag tycker också det känns bäst med Finnair pga av att det känns som ett säkert bolag. Jag tror också det skulle hjälpa att se cockpiten. Men kanske det inte tillåts mer då. Känns ju som en ganska stor grej att be om också, vet inte om jag skulle våga.

      Jag hade turen att få plats långt fram på alla resor den här gången och det tycker jag känns bäst också. Konstigt egentligen varför det känns som man har mer kontroll :) Sen vill jag också sitta vid fönstret för när jag ser vad som händer och kan titta ner på utsikten hjälper det lite. Vissa tycker ju tvärtom att det är värre.

      Som sagt, tack för det du berättat, det var absolut till hjälp! Hoppas att det skulle finnas möjlighet att gå sådana kurser.

      Vi får kämpa vidare med att besegra vår rädsla :)

      Radera