30 juli 2013

Bokrecension: Tystnadens älskare, stjärnornas vän

Tystnadens älskare, stjärnornas vän
Jag är ganska kräsen gällande böcker jag läser. Det är främst historiska romaner och jag är inte så bra på att vidga mina vyer och prova på nya genrer. Nu har jag dock stigit ur min bekvämlighetszon lite och läst ut en bok som jag kanske inte vanligtvis skulle ha plockat upp. Deckare hör inte till min vardagslitteratur men det var något speciellt med just denna deckare som gjorde att jag fastnade efter första meningen. 


Beskrivning: (från Adlibris)
Djupt inne i den småländska skogen bor elvaårige Staffan med pappa Tobias. Situationen för Staffan är svår. Pappa super. Mamma utnyttjar honom för egna syften. I skolan blir han mobbad och slagen. 

Samtidigt hopar sig mysterierna. Varifrån får pappa sina pengar? Och vem är den okände man som spionerar på Staffan då han vandrar skogsvägen hem?

Efter en rad anmälningar till socialtjänsten tar den nyutexaminerade socionomen Edvard sig an ärendet att utreda Staffans situation. Polis, skola och psykiatri involveras snart i ärendet. 

Frågorna hopar sig och Edvard tvingas allt närmare ett avgörande. Ett avgörande som oundvikligen kommer få ödesdigra konsekvenser.

"Tystnadens älskare, stjärnornas vän" är en nyskapande spänningsroman där läsaren på nära håll följer med socialtjänsten i utredningsarbetet med barn och familjer. Romanen skildrar med kritisk udd barn och föräldrars relation till samhället och skyggar inte för de svåra frågor som hela tiden är närvarande i detta spänningsfält.


"Tystnadens älskare, stjärnornas vän" är ingen vanlig deckare. Det är en spänningsroman som utspelar sig i socialtjänstens sfär istället för polisens, skildrar mänskliga tragedier och livets brutala sanningar utan inslag av blodiga mord. Det är en berättelse om verkligheten så som den tyvärr ter sig för allt för många människor i vårt samhälle. En skildring av komplexiteten av hur det är att växa upp med den otrygghet som uppkommer i svåra familjeförhållanden. Den uppmärksammar viktiga samhällsfrågor och oundvikliga existentiella frågeställningar. 

I berättelsen får man följa två huvudpersoner. Elvaårige Staffan bor med sin pappa som dricker. Föräldrarna är skilda och mamman lider av psykiska problem. Staffan är mobbad i skolan och är en känslig pojke med vidsträckt fantasi. Enda vännen Stina är en klippa i tillvaron. Pappas sagor och Staffans egen fantasivärld blir en tillflykt från den osäkra, vacklande tillvaro han växer upp i och försöker förstå. Staffan har en kluven relation till sin pappa som han vill hjälpa och vara till lags men också har svårt att förstå, särskilt när pappa dricker. 

Sedan är det Edvard, den unga nyutexaminerade socialsekreteraren som tar sig an Staffans fall inom socialtjänsten. Edvards upplevelser av att hantera en situation som ibland känns övermäktig skildras på ett väldigt trovärdigt och mänskligt sätt. Den osäkerhet, maktlöshet och stress som en socialsekreterare kan känna i hanteringen av ett svårt fall beskrivs med utmärkt inlevelseförmåga. Det ger en sanningsenlig bild av hur mycket som krävs av en myndighetsperson i en dylik situation. Situationer som hör till vardagen för dem som har den yrkesrollen. Det är inte svårt att leva sig in i Edvards upplevelser av splittrade känslor gentemot myndighetsrollen som ställs emot önskan att få vara medmänniska och skapa förtroende. Att vara socialarbetare och möta familjer i kris innebär en känslig balansgång mellan den professionella, objektiva myndighetsrollen och den så viktiga empatiska inlevelseförmågan och medmänskligheten. Skildringen av Edvards kluvenhet och osäkerhet i sin yrkesroll skildras med en imponerande psykologisk insikt och ger en autentisk beskrivning av de konflikter en människa som ansvarar för utredningen av komplicerade mänskliga situationer kan uppleva. Edvard tampas också med personliga problem och försöker finna sin plats i tillvaron, även utanför jobbet, ett jobb som konsumerar det mesta av hans tid och leder honom allt längre mot utmattningens brant. 

Mötet mellan dessa två världar - myndigheternas värld med dess lagar, paragrafer, förordningar och byråkrati öga mot öga med det djupt mänskliga i trasiga människoförhållanden med sin förtvivlan, desperation, längtan efter förståelse och känsla av utanförskap  - det beskrivs så brutalt sanningsenligt. Som läsare blir man involverad och lever sig lätt in i både Staffans och Edvards situation. Det är lätt att se situationen från båda perspektiven och samtidigt förstår man den otroligt svåra situation som uppstår när de två perspektiven möts. Edvards desperation att få Staffans förtroende och samtidigt leva upp till rollen som en "bra socialarbetare", Staffans tystnad, kampen mellan att vilja berätta och samtidigt skydda sin pappa. Hur kan en relation mellan dessa motpoler främjas? Hur skapar man förtroende och utvecklar förståelse? Hur förhåller man sig som socialarbetare till sina egna värderingar? Vems är ansvaret? Hur påverkas den enskilda människan av dessa upplevelser och smärtsamma frågor? Vilken roll har samhället? Genom hela romanen ställs läsaren inför dylika psykologiska och existentiella frågor. 

Det som gör den här skildringen så gripande är att den så enkelt men ändå så djupt och mänskligt återger karaktärernas upplevelser och känslor. Det finns ett stort känslomässigt djup i berättelsen som vittnar om en god psykologisk insikt hos författaren. Läsaren får ta del av det djupt mänskliga och avskalade existentiella. 

Eftersom jag själv arbetat som socialarbetare är det inte svårt att känna igen sig i Edvards känslor och upplevelser men jag tror att bokens utmärkta skildring av mänskliga upplevelser gör det lätt för vem som helst att leva sig in i huvudpersonernas värld. Också upplevelserna och känslorna hos en elvaårig pojke i en otrygg tillvaro känns väldigt autentisk och verklig. Berättelsen är inte partisk utan ger en objektiv skildring av två olika perspektiv, olika upplevelser, olika känslor men på samma gång visar den på hur lika vi människor är oavsett livssituation. Vi upplever alla samma känslor, har samma behov, samma rädslor. Vi kämpar med maktlöshet, ensamhet, längtan efter kärlek, rädsla att misslyckas och bli övergivna. Särskilt behovet av att bli sedd och förstådd är ett behov som känns central i den här berättelsen. Behovet av ett sammanhang, mening och trygghet i en kaotisk värld, både som barn och vuxen. 

Det är helt enkelt en spännande och samtidigt djupt gripande roman som fängslar läsaren från första kapitlet. Det är en ny sorts genre - en form av samhällskritisk "deckare" men samtidigt en psykologisk skildring av människoöden.  Fängslande och spännande men skriven med ett behagligt och poetiskt språk som inte lämnar läsaren oberörd. Det är en historia med många dimensioner. Som bra böcker sig bör, lämnar den en sorgsen känsla när de sista orden har sjunkit in.

Jag rekommenderar er helt enkelt att läsa den och bilda er egen uppfattning! 

"Det knackade på dörren till Staffans rum. 
På golvet utanför låg en papperslapp. 
När du hör musiken börjar kriget. Bredvid lappen låg skyddsglasögonen samt en flaska fylld av små sexmillimeterskulor av plast. En kartonglåda låg där också. Staffan lyfte på locket. Pistolen var av märket Sig Sauer. När han tryckte ut magasinet märkte han att det var fulladdat.
Samtidigt högg musiken igång. De tunga bultningarna i Beethovens femte symfoni fyllde huset, det var alltså den musiken pappa hade valt. Vilken oerhörd musik att kriga till! "

Så börjar berättelsen...








24 juli 2013

Blomkålsbröd

Vem har sagt att man bara kan använda blomkål i matlagning. Det går lika bra att använda som ingrediens i bakning. Lite som mjölersättning. Jag experimenterade ihop det här receptet och det blev lyckat! 

Blomkålsbröd

1 litet blomkålshuvud
4 ägg
1 dl blötlagd fibrex
0,5 dl kokosnötsmjöl
3 msk mandelmjöl
1 msk fiberhusk
0,5 dl kokosolja
1 tsk bikarbonat
1 tsk bakpulver
1 msk äppelcidervinäger
en nypa salt
1 dl riven parmesanost

- Riv blomkålshuvudet med rivjärn till "blomkålsris" 
- Vispa äggen
- Blanda i resten av ingredienserna
- Forma till frallor eller plattare små bröd. Blev ca 10 stycken för mig
- Strö över lite sesamfrön

Grädda i 200 grader ca 20 minuter

Nu glömde jag tyvärr ta ett foto innan jag frös ner bröden så det blev ingen bild den här gången. Men ni får väl baka själva så vet ni hur de ser ut :)





22 juli 2013

Jag for, jag flög, jag landade

I´m alive! :) 

Flygplanet bar mig ända hem utan att dimpa ner i Östersjön. 
Jag är så klart stolt över att jag besegrade min rädsla och lyckades ta mig ombord på planet och hantera resan utan att helt flippa ur. Visst hade jag djup ångest och satt varje sekund av resan på helspänn men det gick något så när. På ditresan försökte jag först anamma lite mindfulness och acceptera ångesten och följa med känslovågen men jag vet inte om det fungerade så bra. Ångesten hade jag inga problem att känna men den var helt enkelt för stark för att jag skulle se på den utifrån. Den där driften att kämpa emot är så stark så man sitter ju och spänner sig som ett tok.  Tur hade jag ändå med vädret, ingen turbulens och man kunde se utsikten för det mesta. Medresenärerna måste förstås ha trott att jag var helt rubbad när jag som inte har fönsterplats satt kapprak upp i sätet med uttryck av undertryckt panik och försökte stirra förbi personen i sätet vid fönstret för att kunna se ut. Konstigt att jag inte fick nackspärr..Jag vet inte varför det här med att titta ut lugnar mig en aning. Som om jag skulle ha mer kontroll för att jag ser ner till marken...? Ingen logik där heller. Men när jag kan se landskapet känns det bättre än om man inte ser något alls. T.ex. att flyga genom molnen tycker jag är väldigt obehagligt. Men ner kom jag den här gången också. Det kommer man ju alltid förstås, på ett sätt eller annat...

Jag tänker ändå att jag nog verkligen skulle vara i behov av en kurs i hantering av flygfobi om jag skulle hitta någon sådan. För inte verkar det bli bättre av sig själv det här. 

Nå väl, hemma är jag och känner mig redigt utmattad efter resan. Ska verkligen försöka ta igen mig den här veckan innan jag får utlandsbesök nästa helg och det igen blir intensiva dagar. Det är inte lätt att vara en "highly sensitive" personlighet ute på resa och dessutom vara tvungen att hantera den extrema ångest som flygturerna ger. I samband med sömnbrist är balansen skral. Men inget som inte några dagars vila kan råda bot på. Jag får påminna mig själv om att det är vid sådana här tillfällen det är så viktigt att ta hand om sig själv, tillåta sig själv att dra sig tillbaka, inte fästa så stor vikt vid alla "borden", utan lyssna på kroppen och lyssna på själen och återhämta sig därefter. 

Först ut är att råda bot på sömnbristen. För brist på sömn är det första som sätter min kropp i obalans. Sedan tid för reflektion, eftertanke och vila. Bara tillåta alla känslor, alla tankar att finnas där. Jag har lätt för att dras med i saker, att köra upp tempot när jag borde sakta ner och gasa när jag borde bromsa - så det är en sak jag måste se upp med. Hålla koll på mig själv och få mig själv att stanna upp när jag behöver det. Lära mig att förstå mina tankar och känslor utan att dras med i stormen och kaoset av intryck. Inte måla upp för många dramatiska möjligheter. Ta varje steg framåt i medvetenhet. Så härligt att bara helt enkelt leva livet istället för att försöka tänka sig igenom livet och klamra sig fast vid illusionen att det går att kontrollera allt. Kontrollen infinner sig när man slutar anamma lönlösa strategier som bara är destruktiva för sig själv i längden. Kontroll föds ur kaos. Ingen annan genväg finns.  Livet kanske inte behöver  vara så komplicerat, det är bara vi som inbillar oss att det ska behöva vara det för att vi inte vågar tro på möjligheterna. Det är lättare att gömma sig bakom problem och hinder för då har man inget ansvar heller. Jag har ansvar för mig själv och mitt välmående. Om problemet är att jag har svårt att sova måste jag bara acceptera att situationen som den är och oro hjälper inte.  Istället kan jag försöka få bukt med min sömn genom att balansera vardagen med sådant som jag mår bra av och komma ihåg att slappna av. 

Livet är ändå till för att levas  och upplevas - det finns oändliga möjligheter, allt beror bara på vilken attityd man har. Vilket förhållningssätt man väljer. Jag återkommer hela tiden till den tanken : att det handlar om antingen rädsla eller tillit. Vi står hela tiden vid det valet, att styras av rädslan eller leva i tillit. 

 Om man skulle försöka tänka på det varje dag, för varje val man gör - är det verkligen så komplicerat som man tror eller är det när allt kommer omkring egentligen väldigt enkelt ? 


Om man kunde ta med sig det lugn överallt som infinner sig när man tittar ut över havet och lyssnar på vågorna. Havet med sin oändlighet får mig alltid att känna mig både fridfull och upprymd. Havet viskar om livets hemligheter i sin brusande sång. Om stilla eftertanke men också om äventyr och oanade möjligheter. Horisonten finns alltid kvar, en oanad hamn även om vågorna rasar där du befinner dig. Vare sig det är stilla solnedgång eller orkandyningar. 





13 juli 2013

Den stora skräcken

På tisdag ska jag ut och flyga. Möta min extrema fobi. Jag har aldrig gillar att flyga men under senare år har det som varit en ändå hanterbar nervositet utvecklats till ren och skär ångest när jag stiger ombord på ett flygplan. Förra gången jag flög var för ett år sedan. Då kändes de 60 minuterna ombord snarare som 60 timmar. Frågan är ju varför man utsätter sig för sina fobier men så är det väl också enda sättet att överkomma dem. Eftersom jag gillar att resa så vill jag ju självklart komma över den här rädslan. Jag vill inte att den ska få begränsa mitt liv. Jag kan inte riktigt säga i vilket skede som det  förvandlades till en fobi, eller varför. Kanske har det att göra med kontroll. Antagligen. Att det är en situation jag inte kan kontrollera. Jag är helt utelämnad där uppe. Vilket egentligen gör det hela ganska enkelt skulle man tycka. Då borde man ju inse att det inte är någon idé att få ångest eftersom man ändå inte kan göra så mycket. Bara luta sig tillbaka och njuta av färden. Men det vill inte min hjärna liksom gå med på...

Nu har jag i alla fall en flygbiljett bokad till Sverige (vilket i och för sig är en väldigt kort resa, men ändå tillräckligt lång...) så jag kommer att åka. Bara att "face the fear" helt enkelt. Jag borde kanske hitta någon bra avslappning att lyssna på på planet eller verkligen ta tillfället i akt att tillämpa lite mindfulness. Inte för att det fungerade förra gången. Den där rösten som skriker : katastrof! ljöd rätt mycket högre än den lugna meditativa stämman som jag försökte locka fram. Den stannade nog kvar på startbanan och vinkade av mitt skräckslagna jag. Men jag tror ändå att det ligger något i det där att acceptera situationen, försöka vara närvarande trots att det är fruktansvärt ångestfyllt, för eftersom distraktion inte heller fungerar så kan man väl lika gärna släppa taget då och bara låta det vara. Möta paniken och då kanske jag inser att den är obefogad. Att det inte är någon idé att spjärna emot för jag sitter ju där på planet. Jag kan inte vara någon annan stans just då. Det går inte att önska bort det som sker just nu och att kämpa emot kommer ju inte direkt att avlägsna mig från situationen.  Så varför denna kamp? 

Jag kanske måste försöka tänka i de banorna. Verkligen inse i den stunden då paniken vill ta över, att det inte tjänar något till. Jag kan lika gärna bli ett med situationen. Försöka inta perspektivet av "the silent witness" (som Eckhart Tolle talar om), ställa mig själv lite utanför och bli medveten om min ångest men inse att jag kan välja en annan väg, ett annat perspektiv och hitta den där objektiva, lugna iakttagaren i mig som förstår att ångesten inte betyder något. Den blåser upp rädslan till oanade proportioner och skapar katastroftankar men i verkligheten behöver jag faktiskt inte ha ångest. I verkligheten finns ingen orsak till ångest. Jag vet ju att det inte är själva situationen som är problemet utan att motståndet är det som skapar lidande. Jag vet att enda möjligheten att komma till ro är att sluta fly och sluta kämpa emot eftersom det är omöjligt att bli av med en känsla genom flykt eller kamp. Det är ju därför man kommer in i ett ångestbeteende eftersom ångest "livnär sig" på kamp/flykt- reaktionen. Så det enda val man egentligen har om man vill slippa rädslan är ju att förflytta sig in i känslan istället. Trots att det först är fruktansvärt obehagligt. Men man måste lita på att känslan går över. Det har jag ju erfarenhet av, men i vissa situationer känns det otroligt svårt. Som när planet lyfter och man sitter där, ensam och dödsrädd...

Det här blir en intressant utmaning i att leva i nuet för jag gissar att på tisdag morgon kommer jag att vilja allt annat än att befinna mig i nuet dvs. i flygplanet. Men den bistra sanningen är ju den vi alltid befinner oss i nuet och ställs inför valet om vi stannar där eller försöker ta oss därifrån. Det senare  alternativet är ju bara en illusion eftersom det inte är möjligt att leva någon annanstans än i nuet. Om vi tror det så skärmar vi av oss från livet. Vi tror kanske att vi har kontroll genom att försöka styra framtiden genom tankar eller undvika situationer genom tvångsmässigt grubblande. Men det fungerar inte så. Det leder bara till en återvändsgränd.  Alla sätt att försöka undvika nuet leder bara till en mer splittrande, ångestfylld och främmande känsla och ökar således bara på obehaget. 

Man tycker kanske att de här tankegångarna skulle hjälpa. Och i teorin gör de väl det - problemet är ju bara att omsätta det i praktiken. Här hemma i mitt vardagsrum är det lätt att förnöjsamt tänka att det kunde vara möjligt att nå fram till det där själsliga tillståndet av medveten stillhet och frid även i ett flygplan men då gäller att att hitta en mötesplats där sinnet kan möta nuets stillhet och bli försäkrad om att situationen är som den ska vara. Att reaktionen inte tar över. Kanske det enda sättet är att öva. Bara flyga. Och flyga lite till.  Utsätta sig gång på gång och försöka omprogrammera den inlärda reaktionen.

Ja det återstår att se. Ibland förvånar man sig själv. Och ibland inte alls. 
Men om man nu vill inta den attityden att man vill leva livet fullt ut så krävs det ju oundvikligen en konfrontation med sina rädslor. Endast så kan livet få en verklig mening.

Ja det här blev ju flummigt värre - som vanligt...

 Någon mer som lider av flygfobi? Hur gör ni för att hantera situationen? Jag kanske skulle behöva lite mer praktiska tips efter mina egna luddiga resonemang som kan vara knepiga att ta till sig i en paniksituation... 

(Och nej, det fungerar inte att ställa sig framför spegeln med utsträckta armar och mumla: Jag kan flyga, jag är inte rädd...)











10 juli 2013

Rabatten i blom

Så här såg det ut i maj . Storartade planer för den patetiska lilla ändan av  (rabatten) :) 



Så här ser det ut nu.



Gräsligt eller hur? :) Växtligheten är det ju inget fel på om man säger så. Men min vision om ett estetiskt genomtänkt upplägg till rabatt kan man dock ställa sig tveksam till...Det är ju inte så att det direkt märks hur jag tänkte till där när jag sådde. Det är mest en enda röra av vildvuxet buskage men det gör inget. Jag föredrar egentligen vildvuxna trädgårdar över alltför stela och prydliga rabatter så det passar ganska bra. Kanske jag sådde lite för tätt men vad gör väl det. Det blommar ju i alla fall! De gula blommorna (som jag pinsamt nog inte vet namnet på trots att de funnits i rabatten sedan urminnes tider...) har tyvärr tendensen att ta över hela rabatten, även den lilla stump som jag sådde nya blommor i. Men de är ändå vackra tycker jag. Nästa gång kanske jag ska tänka på att inte försöka klämma in för många sorters blommor på en liten jordplätt. Nu ser det mest ut som om alla växter kämpar för sin plats utan att kvävas av övriga. 

Ja, någon renodlad trädgårdsmästare är jag kanske inte än men det är ju tur att jag gillar vildvuxen natur, så krävs det i alla fall mindre arbete. Det bästa är ju nästan när en rabatt ser välskött ut trots att man knappt rört den på hela sommaren. Och vem skulle lägga märke till ogräs i ovanstående kreation?  Varför göra det svårt för sig när naturen sköter estetiken så bra på egen hand? 


Till exempel de här fina... malvorna?? (igen ett tecken på min fantastiska växtkunskap...)  Ja, de är i alla fall lika vackra där vid min trappa varje år och de tacksamma gula blommorna tar över resten så det inte ens hinner växa farm något ogräs. Trädgårdspedanteri är överskattat :) 

Det är lite sorgligt på något sätt när man tittar ut över ängarna och gräset är slaget. Inga vackra vajande blommor mer. Det ger nästan en lite oroväckande känsla att hösten inte är långt borta... Men det vill jag inte tänka på. Ännu prunkar trädgården av blomster och trots att sommarvärmen envist låter vänta på sig så är det ju ännu länge kvar av sommaren! 



8 juli 2013

Det var det här med sömnen igen...

Denna fördömda sömn...ja eller alltså avsaknaden av den. Ibland känns det verkligen som ett handikapp att ha så lätt för att utveckla sömnproblem. För det mesta sover jag riktigt bra men det är bara det att det krävs väldigt lite för att min sömnrytm ska rubbas. Det är väl som med mycket annat gällande mig - att jag önskar jag kunde vara lite mer flexibel och anpassningsbar i vissa lägen. Att jag inte vore så begränsad av rutiner för att jag ska hållas i balans. För jag vet att det finns en spontan sida i mig som kämpar för att komma fram mer. Jag vill stärka den sida hos mig som är mer sorglös, spontan och nyfiken på livet. Ja, fast det där med nyfikenhet kanske jag inte behöver bygga på, nyfikenhet har jag nog så det räcker och blir över. Och det är nog bra, eftersom det behövs något som väger upp den del av mig som vill leva i min "comfort zone", i tryggheten, i vanan, i rutinerna där jag vet hur allt ska vara. Där jag har kontroll. Det är förvisso en trygg plats men i längden ger den inte den levnadsglädje jag vill uppleva. Och jag märker på något sätt att ju mer bekväm jag blivit med mig själv - detta år när jag på något sätt försonat mig med mig själv och lärt mig lyssna inåt, lärt mig att ta hand om mig själv bättre - ju mer jag har utvecklats mot en känsla av helhet desto fler glimtar ser jag av den den där andra länge dolda sidan av mig. Som tar emot förändring, som verkligen vill leva livet fullt ut istället för att gömma sig bakom rutiner och kontrollbehov. Ta steget ut i livet istället för att gömma sitt verkliga jag bakom rädsla. Jag börjar märka av den där drivkraften i mig som får mig att överkomma sådant som skrämmer. Det har väl att göra med trygghet. Ju tryggare man känner sig i sig själv desto mer vågar man släppa taget. 

Det är spännande när man gått igenom perioder i livet som verkligen lämnar en påtaglig förändring. Man har inte blivit en annan person utan istället kanske lärt känna sig själv på ett annat sätt, förstår sig själv bättre och lär sig att uppskatta sig själv. Ersätta gamla skam- och skuldkänslor med en ny frihetskänsla som kommer av att man accepterar sig själv som man är . Man har lärt sig se sin egen person som en helhet. Blivit tvungen att släppa taget och destruktiva mönster, ställts inför existentiella och jobbiga frågor,  fått upp ögonen för sådant som begränsat livet.  Det sker en stor utveckling mitt i all smärta och ur smärtan föds visdom. Och ur visdom föds frid. Och ur frid föds lycka. Att lära sig uppskatta det som är värdefullt i livet. Vad som betyder något. Vad som är värt att fokusera på och vad som inte är värt att hålla fast vid. Vad som ger livskraft och vad som dränerar energi.  Att prioritera i enlighet med sina egna värderingar och drömmar. Därför kan svåra perioder i livet värdesättas trots att de varit tunga. Min utbrändhet har lett in mig på en ny bana i livet känns det som, en process där jag hela tiden lär känna nya sidor av mig och påminns om hur viktigt det är att leva ett autentiskt liv. 

Ja nu skulle jag ju prata om sömnproblem här...som vanligt svävar jag ut i mina tankegångar. Men min poäng var att vissa mönster och rutiner är svåra att bryta och det är verkligen en utmaning att ta sig an. Det räcker inte alltid att förnuftigt intala sin hjärna saker, eftersom känslorna pratar ett annat språk. Det gäller att hitta ett sätt att få till en vapenvila mellan hjärna och hjärta. Att försona tanke och känsla. Finna helhet  också i det sammanhanget.
När det gäller min sömn tycks min hjärna ha fått för sig att jag behöver exakt samma rutiner varje kväll för att kunna sova. En lugn stund framför tv:n eller med en bok. Sedan en stund på spikmattan innan jag somnar.  Inte för mycket intryck får det vara. Jag måste få varva ner annars kan jag inte stänga av min hjärna. Det behöver inte heller vara så att jag funderar över något särskilt utan bara det faktum att det varit extra intryck kan räcka för att mitt sinne inte kan stänga av. Kommer jag hem sent en kväll och går och lägger mig senare kan jag vara säker på att det blir en dålig natt. Lätt blir det en ond cirkel. Några nätters dålig sömn så är det som hjärnan glömt vad sömnighet innebär. Jag kan vara hur trött som helst men själva känslan av sömnighet försvinner. Och sen kan jag omöjligt sova längre på morgnarna heller trots att jag somnar senare än vanligt. Vaknar mellan klockan sju oavsett vad. Det är som om jag har en inbyggd väckarklocka i mitt huvud och den går tydligen inte att stänga av. 

Kan man få bukt med en så otroligt irriterande rutinerad hjärna på något sätt, eller vad tror ni?! Jag kan ju tänka så att det krävs övning, att jag måste lära min hjärna att förstå att det är okej trots att rutinerna ändras. Att det inte är något "hot". Det måste ju gå att vänjas av vid sånt här, men jag har varit så här så länge jag kan minnas och sedan i och med utmattningen verkar systemet ha blivit ännu känsligare. Det krävs väldigt lite för att hamna i obalans. Det blir förhoppningsvis bättre med tiden , ju mer man återhämtar sig och lär sig hålla den där balansen som tyvärr ibland är så fruktansvärt svårt. 

Det är väl HSP-personligheten som spökar. Dessutom en HSP som återhämtar sig från en utbrändhet. Det gör att det här med att hantera och sortera intryck, hitta balans mellan aktivitet och vila, en väg genom känslostormar - allt sådant blir en väldigt känslig balansgång. Tröttheten kan kännas som ett hot på något sätt. Man är rädd för vad som händer om man låter den välla fram trots att man vet att man måste bromsa när intrycken blivit för många och starka. Man börjar lätt gå på övervarv istället för att varva ner. 

Jag antar att en del av "botemedlet" helt enkelt är att varje dag fortsätta komma ihåg att försöka leva närvarande i nuet, åter och åter igen försöka navigera tillbaka till den där inre friden, bortom känslomänniskans kaotiska inre. Få kontakt med den platsen i sitt inre och det lugn som finns där och kunna stanna kvar där i det skede då man ska försöka hitta sömnen. Men när huvudet snurrar av intryck känns den där vägen till lugnet  som en oframkomlig labyrint, ett snår som sinnet bara går vilse i.

Jag tänker ju att övning i spontanitet och avbrott i rutiner skulle vänja hjärnan men i så fall verkar det krävas extrema medel.  Det kanske fungerar gällande andra områden men lite ändring i sömnrutinen verkar som sagt bara ha motsatt effekt. Men är man en rutinmänniska så får man kanske räkna med att det tar sin tid. Och huvudsaken att man kan börja klara av små förändringar utan att man blir helt upp och ner. Sedan vet jag ju nog att man inte heller borde grubbla så mycket över det utan bara låta det vara. För att vara irriterad och stressad över att man inte kan sova gör ingenting bättre. Motståndet hindrar bara lösningen. Det gäller väl bara att inte bry sig så mycket. Låta det vara som det är och tänka att sömnbalansen nog infinner sig i sinom tid. Åter igen samma påminnelse: sluta kämpa emot det som är och acceptera situationenLösningen kommer nog bara man låter den komma på naturlig väg. 

Som en av mina favoritförfattare uttrycker det: 
"När du istället för att reagera mot en situation, blir ett med den uppstår lösningen." Deepak Chopra.






3 juli 2013

Livets villkor

Att ha tillit till livet. Att ha tillit till att något större bär. Tillit till Gud. Tillit till sig själv. Det måste nog vara något av det viktigaste. Livet för med sig så mycket oväntat och det är väldigt tungt att leva med osäkerhet och otrygghet. Om man inte känner tillit. Osäkerhet är livets villkor men otrygghet är den känsla som osäkerheten skapar om det inte finns tillit. Det går bara att leva ett rikt liv om det finns en grundläggande känsla av trygghet. Att lära sig leva med att livet är osäkert, det går inte att kontrollera. Endast mitt eget förhållningssätt går att kontrollera, och det är ju på det sätt jag lever som på något sätt definierar mitt liv. Inte omständigheter utan hur jag upplever dem, hur jag möter dem. Är jag villig att öppna mig? Är jag villig att omfamna livet?  Är jag villig att sluta fly? Sluta kämpa emot? Vågar jag falla in i det okända?

Är jag villig att leva?

För det är egentligen en fråga om att leva eller inte leva. Vill jag låta mitt mitt liv präglas av rädsla, begränsningar, kontrollbehov och förutfattade meningar - eller kan jag möta det som livet för med sig och lita på att det som sker är meningen? Förstå att min förmåga att släppa taget och ta emot det som kommer påverkar hur livet utformas, att rollen som passiv eller offer aldrig kommer att leda till det liv jag önskar. Endast om jag öppnar mig för mitt eget inre och lyssnar, till min inre visdom - en plats som också är platsen för Guds röst och Guds visdom.  Där mina drömmar och önskningar möter något större. Där svaren alltid finns bara jag är medveten och lyssnar. Rummet där livets sanningar viskas. 

Det går inte att komma ifrån att livet innebär osäkerhet och förändring. Ångesten sköljer över oss i stunder av maktlöshet. Men det är livets villkor. Villkoret för att kunna leva livet fullt ut är tillit. Våga möta rädslan och det stora mörka okända och inse att det inte är så fasansfullt. Det är känslan av motstånd och rädsla som är fasansfull, inte förändringen,  När man släpper taget och accepterar livets gång och möjligheter, accepterar att det inte kanske behöver vara så som man planerat. Det går inte att planera om det som redan sker. Det går inte att stoppa livet. Det fortsätter med eller utan dig. Motstånd är motsatsen till tillit. Att leva ett liv i mod handlar om att kunna bli medveten om sitt motstånd och våga släppa taget även om det "skrämmer skiten ur dig", för att säga det vackert :) 

Våga försona sig med alla sina sidor, speciellt sina svagheter. Omfamna sin skugga. Sträva efter helhet. För helhet är vad livet är menat att handla om. Livet är egentligen inget annat än helhet, det är bara vi människor som har fått för oss att splittring på något sätt skulle hjälpa oss. Det är en illusion. Söker du helhet kommer du att finna den. Och vågar du släppa taget kommer du att finna det du söker. 

"Människan är framme när hon vågar vara på väg. Det är rörelse som är livets villkor och egenskap." Tommy Hellsten.


Du kan leva i helhet. Livet rullar hela tiden framåt men också i en cirkel, som årstidernas cykler är bevis på. Det finns en rytm i allt som utgår från en källa som allting hela tiden föds igen och förändras. Vad kan man annat än vilja följa med livets flöde - när alternativet är att avsäga sig livet? Då blir valet ganska enkelt. Men ofta tänker man inte på det på det viset. Men man har alltid ett val hur man vill leva. Varje dag. 

Livet sade

Jag är ekot som svarar
med samma fråga.
Jag är elden som famnar
min egen låga.
Jag är ringen som slutes i varje ting.
Och det helas ring.

Pär Lagerkvist