25 juni 2013

Posttraumatiskt löpningssyndrom

Jag har inte varit ute på någon joggingrunda sedan i höstas.  Hela det här året har förstås varit ganska extremt i och med min utbrändhet och jag har inte orkat träna i perioder. Längre perioder höll jag mig till promenader och yoga. När orken började komma tillbaka började jag istället träna mer här hemma. Varför satsa på ett dyrt gymkort när det finns hur mycket bra youtube träningsvideor som helst?! :) Fast jo, jag skulle gärna gå på gym ibland om jag inte vore typ luspank och inte bodde 20 km från gymmet. Skulle vara kul att prova lite olika ledda klasser och så fast det finns ju andra möjligheter till det på andra håll som är billigare sen när allt drar igång till hösten. Det funkar i alla fall riktigt bra det här med hemmaträning. Känner sig sådär lagom fånig när man står och hoppar och svettas i vardagsrummet men vad gör väl det?  
Billigt och behändigt! 

Nu senast har jag upptäckt den fantastiska intervallträningen och tabata som är en typ av intervallträning. Det tycker jag passar mig perfekt. Även om det är en ganska hård träningsform så behöver man inte hålla på så länge för att få resultat (bra för en med lite tålamod...). Eftersom det är högintensiv träning får man samma resultat som vid t.ex. en längre löprunda med lägre intensitet. Hellre 20 minuter högintensiv träning än 1 timmes nötande på landsvägarna - så känns det för mig. Konstigt nog känns det lättare på något sätt jämfört med löpning, kanske för att det är så varierande och man har inte så mycket tid att tänka på hur jobbigt det är eller hur många km man har kvar hem...

Det är med nostalgi och sorgsenhet som jag tänker på det här med jogging/löpning, för under det här året har jag helt tappat motivationen att återuppta mina löprundor. Som sagt, det borde ju inte göra något för jag har hittat andra träningsformer men jag saknar den där känslan när det ännu var roligt med en joggingrunda. 

Jag minns när jag för några år sedan upptäckte det här med löpning och glädjen när jag märkte att min kondition hade förbättrats och att det faktiskt var riktigt skönt att springa! Det var avstressande och jag kände mig så avslappnad efteråt. Sen började utmattningen komma smygande - långt före jag blev utbränd, men det visste jag ju inte om då. När jag tänker tillbaka kommer jag ihåg att jag redan året innan började orken bli sämre i kroppen. Jag hade episoder då mina ben kändes som bly när jag skulle springa och jag visste inte vad det berodde på. Jag misstänker att vissa mineralbrister kan ha varit en bidragande faktor eftersom jag har t.ex haft obalans mellan kalium-natrium, alltså för lågt kalium. Kalium är ju väldigt viktigt för musklerna. Och förstås kunde inte min kropp ta upp näringsämnen ordentligt när kroppen blev utmattad och det kan ha pågått en längre tid. 

Jag vet att jag har mig själv att skylla för att motivationen inte återvänder. Jag har nog tyvärr traumatiserat mig själv lite genom att jag under tiden då jag var stressad och utmattningen började bli ett faktum, ändå tvingade mig själv att fara ut på löprundor. Det var en del av mitt skumma kontrollbeteende  som var en del av symtomen under den tiden - jag fick helt enkelt ångest om jag inte for ut på den där rundan efter jobbet fast jag var så trött att jag grät när jag kom hem.  Ju tröttare kroppen blev desto högre skrek min hjärna att jag måste ta kontrollen över något - annars skulle det bli kaos och allt skulle falla samman. Jag förstod ju inte att det redan höll på att falla samman men tvångsbeteenden och överdrivet kontrollbehov hade ju förstås bara motsatt effekt. Joggingrundorna förvandlades från ett sätt att stressa av till ett måste. Det är klart att det till slut inte fanns någon glädje kvar i det.

Så trots att min ork i sakta mak har återvänt finns det någon barriär som hindrar mig från att ta upp löpningen igen. Varje gång jag försökt ta mig ut på en runda kommer den där känslan upp igen och jag minns känslan av trötthet och hopplöshet - den där tvingande rösten i mig. En gång hade jag knappt sprungit 50 meter innan tårarna trängde fram - så starkt kom det gamla obehaget upp. De där minnena och har liksom tagit över och hindrar återkomsten av den gamla glädjen och frihetskänslan som löpningen gav mig i början. De gamla känslorna av hur tungt och jobbigt det var hoppar över mig direkt. Varför har man förstört så för sig själv? Ja det är ingen vits att vara efterklok, man gör skumma saker när man mår dåligt. 

Jag vet att jag kanske inte borde haka upp mig på det här, för som sagt kan jag ju träna på annat sätt men jag saknar den känsla som löprundorna gav. Och sen är det ju ett så enkelt sätt att träna! Bara på med skorna och ut på vägarna. Jag undrar om det finns något sätt att komma över det här traumat och hitta tillbaka till den gamla känslan. Borde man bara öva upp det eller kommer det bara att göra det värre? Jag antar att jag borde fokusera mer på tankarna och känslorna som kommer upp och försöka hitta nya positiva känslor att associera med löpningen. Ta hjälp av mindfulness - låta de negativa känslorna komma upp till ytan och låta de passera utan att döma. Hålla mig lugn och medveten istället för att bli upprörd över känslorna som svallar upp. Ta det lugnt i början och fokusera på omgivningen och naturen och försöka hitta energin och glädjen både från den och inifrån mig själv. För det vet jag ju - att fly från känslan eller kämpa emot den kommer aldrig att leda framåt. Så jag måste hitta andra vägar att försöka väcka upp den där gömda känslan som ligger inbäddad någonstans i mig och sover. 

Ja jag vet inte, ska man bara låta det vara eller försöka om det går att hitta tillbaka? Jag kan ju träna på andra sätt, men det känns ändå som om en onödig grej som står i vägen. Inte ska gamla trauman få förstöra nuet! Det förgångna är ju förgånget och ny glädje och frihet kan bara skapas i nuet.  För det måste jag påminna mig själv om: att alltid försöka hitta livsglädjen i det jag gör. Jag vill aldrig trilla tillbaka in i det där tvångsmässiga levernet igen där kontrollbehovet styrde mitt liv. Där allt handlade om borden och måsten. Där den mesta positiva energin förvandlades till krav och begränsningar. Så jag vill inte fortsätta med löpningen om det bara blir ett måste och något jag försöker prestera. Då får det vara. Men om det fanns en chans att hitta tillbaka eller snarare hitta ny energi som ger mig lust att springa - då borde man väl ge det en chans. För träning ska ju ge energi i längden. Trött efter ett träningspass visst, det är ju naturligt. Men det ska vara en skön trötthet.  


Har ni några bra tips på hur jag kunde överkomma det här löptraumat? 
Vad ger er motivation och vad boostar er träningsglädje? Andra tips på rolig träning? 



2 kommentarer:

  1. Tack för en fin blogg, ger inspiration och igenkännande. Blir uppmuntrad och peppad när jag läser den då jag också är en känslig person som gillar löpning och yoga men också hämtar mig från utbrändhet men ändå vill leva ett härligt liv.
    / Malin

    SvaraRadera
  2. Tack för de fina orden, Malin :) Jo man får ta en dag i taget och lära sig uppskatta kraften när den återkommer. Jag tror man kan leva ett hur härligt liv bara man lär sig lyssna på sig själv och gör sånt som får en att må bra. Och att man inte är för hård mot sig själv när man inte orkar . Ha det gott!

    SvaraRadera