16 juni 2013

Ålderskris?

Jaha, så befinner man sig där: 29 år - ett år tills den stora krisen :) Fast jag måste erkänna att jag känner mig lite "krisad" redan nu. När det slog mig att jag faktiskt fyller 30 nästa år fick jag först lite panik och sen blev jag lite förbluffad. När blev jag så här gammal? Hallå, jag fyllde ju nyss 20! 

Det är lite tudelat det här: å enda sidan tycker jag att 30 verkar vara en ganska trevlig ålder, om jag tänker tillbaka på när jag fyllde 20 så kan jag nog inte påstå att jag skulle vilja vara där igen. Jag kände nog inte mig själv särskilt bra vid den tiden. Så det är klart att jag hellre befinner mig där jag är nu med mer livserfarenhet, fler självinsikter, tryggare och bekvämare i mig själv och eventuellt lite mognare...eventuellt :) Å andra sidan är det lite skrämmande att tiden går så fort och det blir viktigare och viktigare att fråga sig om man lever sitt liv som man vill leva det? Och så tror jag det handlar mycket om vad som förväntas av en vid en viss tid i livet, vilket förstås inte är det väsentliga och borde inte definiera ett gott liv. Mer om det sen. 

Jag började fundera vad det är som är upphovet till våra ålderskriser. Vad är det som skapar denna panik över att bli äldre? Jag tror vi skulle vilja vara yngre igen men samtidigt med den erfarenhet som vi har i vår nuvarande ålder. Uppleva friheten eller vad det nu är som man vill återuppleva, men bara de positiva sidorna. För vem vill till exempel uppleva tonårstidens kaos, ångest och förvirring igen? Inte jag i alla fall. Alla åldrar har sin charm men det är ingen idé att drömma sig tillbaka i överdriven nostalgi. Alla tider i livet har sina ups and downs och tack och lov att man faktiskt utvecklas och blir äldre, att livet går vidare och man växer tillsammans med livet. 

Vad är det då som gör oss så rädda för den tickande tiden? Kanske krisen består i att vi har en känsla av att inte riktigt ha hunnit med oss själva. Plötsligt har en del av  livet runnit iväg och vi börjar fråga oss jobbiga existentiella frågor.  Förstås handlar det ju ofta om att man upplever att man inte hunnit göra allt det man tänkt att man skulle ha gjort före en viss ålder eller inte uppnått vissa mål. Man har kanske drömmar som inte gått i uppfyllelse. Man kanske har skjutit upp allt det där man ville göra till en avlägsen framtid och sedan plötsligt inser man att tiden gått och  Och så skyller man på tiden. Den fördömda tiden som går så fort och lämnar oss som handfallna offer. Men det där är bara en lögn. Vi är inte offer. Vi kan inte skylla på att tiden stjäl livet från oss. Egentligen tror jag vi har dåligt samvete gentemot oss själva för att vi inte tillåtit oss att leva som vi önskade. Vi inser att vi hade alla möjligheter men vi valde att inte gripa dom, vi valde att skjuta upp allt det där som skulle göra livet fantastiskt till senare, vi drömde och önskade och hoppades och satte upp mål och glömde i mitt i alla planeringar och funderingar att samtidigt  faktiskt LEVA. 

Glömde att allt det där vi önskade fanns just däri den stunden då vi skapade drömmen. Inte kanske så konkret eller exakt som vi hade önskat men faktum är att den enda stunden vi kan skapa vårt liv, förändra vårt liv och utvecklas är JUST NU.  Just nu påverkar vi framtiden. Genom hur du lever ditt liv just nu, vilka val du gör, vilka tankar du tänker, vilken inställning du har till dig själv och livet - det avgör din framtid. Och dessutom missar du ingenting i livet om du faktiskt lever uppmärksamt i nuet. Då kan du inte skylla på att livet på något mystiskt sätt rann i väg. Man kan förstås inte alltid förverkliga en dröm eller uppnå ett mål över en natt men man kan alltid göra något av betydelse i varje stund.  Det är hur vi lever som är avgörande. Och om det är viktigare hur vi lever och hur vi agerar till skillnad från att klamra sig fast vid yttre faktorer som definierar oss - då skapar vi ju automatiskt ett meningsfullt liv. För ingen vill leva i lidande - bara den som lever omedvetet klamrar sig fast vid onödigt  lidande. 

Sedan är det ju det här med "grupptrycket" som tyvärr inte försvinner bara för att vi passerar 18-årsgränsen och blir "vuxna". Fast grupptrycket blir lite diffusare och tar sig uttryck i ett allmänt social tryck istället. Förväntningar från samhället som kan smyga sig på från alla möjliga håll. För jag tror också det är en stor faktor i det här med ålderskriser. Vi förväntas ha uppnått en viss "status" vid en viss ålder. Trots att man kanske inte själv håller med om  samhällets definition på vilken platå man borde ha nått vid en viss ålder påverkas man nog ändå. 

Det viktigaste borde ju vara att man själv är nöjd med sitt liv och bekväm i den egna livssituationen - inte om livet ser likadant ut som grannens (För hemska saker, hon är ju lika gammal som mig och har ju redan hunnit med så mycket och verkar ha ALLT!) Fast så lätt är det faktiskt inte. Trots att jag är nöjd med mitt liv och för första gången verkligen känner att jag är på rätt väg så påverkas jag förstås också av det här sociala trycket. Ibland känns det här trycket extra uppenbart här på de österbottniska slätterna... När man uppnått en viss ålder borde man helst ha uppnått följande: 1. Vara i ett förhållande. (helst sambo, förlovad eller gift), 2. Ha ett husbygge på gång. 3. Vara gravid (helst andra gången) 4. Ha ett fast jobb (eller åtminstone vara ordentlig och verkligen jobba. Om man trivs med jobbet är ju en bisak...huvudsaken man kan säga att man har en karriär). Alltså, ett lyckat liv för den som närmar sig  eller passerat 30-års sträcket = Man+huslån+bebis+karriär. Detta ska klämmas in i facket som definierar . Eller om man inte har de tre första så  ska man åtminstone ha en hejdundrande karriär som väger upp frånvaron av äkta man och bebis. 

Okej nu karikerar jag lite. Men ibland känns det som om de här sakerna definierar hur "lyckad" man borde känna sig. Det är väl därför jag ibland får lite panik fast jag är rätt så nöjd med mitt liv. Klart att jag vill bilda familj   men det bästa jag kan göra just nu är väl att fokusera på att leva ett meningsfullt liv och utvecklas åt det håll som betyder något för mig. Vilken  poäng är det med att sitta och vara bitter för att jag inte ännu har den där ringen eller de där skitiga lyftkranarna på tomten eller den där hormonstinna gravidkroppen med svullna ben? . Det är klart att jag vill ha det där (förutom de där lyftkranarna då...jag har inte för avsikt att bygga något hus...) men varför ska man känna sig värdelös trots att man råkar ha ett bra liv redan nu som man är nöjd med fast det inte exakt råkar stämma överens med de oskrivna "kriterierna"?  

Jag tror att livet ordnar sig till det bästa bara man kommer ihåg att leva det. Börjar man lägga egna hinder i vägen brukar hindren ha en tendens att hopa sig. Det finns bara två val: Följa med livet eller inbilla sig att man "väntar" med livet, men livet rullar vidare, det är bara du som valt att ta ett steg åt sidan och låta det köra på. Och då är det lätt att ta på sig offerrollen. Det går inte att lägga livet på hyllan tills det blir som man tänkt sig. Livet blir inte alltid som man tänkt sig men det betyder inte att det inte blir bra. Vi måste bryta loss från de här stela ramarna som pressar in oss i trånga rigida fack. Strunta i vad vi borde göra och koncentrera oss på hur vi vill levaVi ska inte behöva skämmas över att vi är nöjda med vårt liv, så länge vi känner tillfredsställelse och mening! Jag tror på att vi attraherar det vi uppskattar och vill ha mer av - men också det negativa vi fokuserar på - alltså frånvaron av något. Det betyder inte heller att man ska tränga undan sina önskningar för att frånvaron av detta väcker ångest. Istället får man fokusera på att leva i enlighet med sina värderingar och hitta en mening i sin tillvaro - för det man trånar efter  i framtiden kommer inte att ge den djupa meningsfullheten om du inte först har hittat den inom dig.

Jag vill inte "vakna upp" om elva år på min fyrtioårsdag med panik och undra vart de där åren tog vägen. Jag vill vakna upp nöjd och tillfreds och tacksam för att jag får leva mitt liv. Trygg i vissheten att jag är ledd och jag är medskapare. Livet kan vara så mycket mer än definitioner, begränsningar, jobbiga förväntningar, skuld, rädsla, ånger osv. Rättare sagt, det är inte livet, det är en skuggbild av livet. Det är det som hindrar livet och oss själva från att utvecklas och blomstra vilket vi är skapta att göra. 


Så för att undvika och förebygga ålderskriser kan vi kanske försöka: 


  •  Leva medvetet och fundera vad vi i denna stund kan göra för att förgylla vårt liv lite mer och komma närmare våra drömmars förverkligande
  •  Vara uppmärksam på det sociala trycket och hur det påverkar oss och hur vi lever vårt liv. Vad är det vi vill till skillnad från vad det är andra har åsikter om att vi ska vilja?
  •  Vara tacksamma för vårt förflutna och nyfiken och hoppfull gentemot framtiden men fylla nuet med vår energi, passion och fulla uppmärksamhet.
  • "Uppdatera" våra värderingar. Fundera över vad som är ett tillfredsställande liv för just dig och hur du vill leva varje dag.  
  •  Fokusera på det som är gott  och det vi vill ska växa i våra liv - inte på det som fattas oss. (Attraktionslagen
  •  Tro på att livet och Gud visar oss det vi behöver och att "oönskade" händelser visar på något som vi ännu inte har uppmärksammat och behöver få visshet om för att kunna gå vidare. Det är inte hinder utan vägvisningar. 
  • Göra det vi älskar och göra det med kärlek! ( och försöka också göra det vi tycker mindre om (men är tvungna att göra) med kärlek och närvaro. Det ger en helt annan mening och underlättar tillvaron otroligt mycket.


Har du upplevt någon ålderskris och vad tror du i så fall är orsaken?





4 kommentarer:

  1. Väldigt intressant! Du slår huvudet på spiken där du skriver om grupptrycket som omvandlas till alla dessa sociala förväntningar om man, barn och hus. Så viktigt det du skriver om att njuta av livet precis som det är. Ska läsa och begrunda igen. För jag vill vidga mina argument om att alla inte måste leva i samma fåra. Grattis i efterskott och hoppas att du njuter av livet - precis som det är! /C

    SvaraRadera
  2. Ja-a du, vart har dessa dessa 9(snart10) åren tegit vägen??

    Precis sådär är det!! Jag gillar inte alls känslan av att behöva försvara sig själv kring ringmärkning, barn, resor osv.

    Men jag har smygstartat och fallit pytteytte lite för det österbottniska grupptrycket... tss, i form av en hundvalp


    SvaraRadera
    Svar
    1. Ha ha, ja men vem kan motstå en hundvalp?!

      Radera