25 juni 2013

Posttraumatiskt löpningssyndrom

Jag har inte varit ute på någon joggingrunda sedan i höstas.  Hela det här året har förstås varit ganska extremt i och med min utbrändhet och jag har inte orkat träna i perioder. Längre perioder höll jag mig till promenader och yoga. När orken började komma tillbaka började jag istället träna mer här hemma. Varför satsa på ett dyrt gymkort när det finns hur mycket bra youtube träningsvideor som helst?! :) Fast jo, jag skulle gärna gå på gym ibland om jag inte vore typ luspank och inte bodde 20 km från gymmet. Skulle vara kul att prova lite olika ledda klasser och så fast det finns ju andra möjligheter till det på andra håll som är billigare sen när allt drar igång till hösten. Det funkar i alla fall riktigt bra det här med hemmaträning. Känner sig sådär lagom fånig när man står och hoppar och svettas i vardagsrummet men vad gör väl det?  
Billigt och behändigt! 

Nu senast har jag upptäckt den fantastiska intervallträningen och tabata som är en typ av intervallträning. Det tycker jag passar mig perfekt. Även om det är en ganska hård träningsform så behöver man inte hålla på så länge för att få resultat (bra för en med lite tålamod...). Eftersom det är högintensiv träning får man samma resultat som vid t.ex. en längre löprunda med lägre intensitet. Hellre 20 minuter högintensiv träning än 1 timmes nötande på landsvägarna - så känns det för mig. Konstigt nog känns det lättare på något sätt jämfört med löpning, kanske för att det är så varierande och man har inte så mycket tid att tänka på hur jobbigt det är eller hur många km man har kvar hem...

Det är med nostalgi och sorgsenhet som jag tänker på det här med jogging/löpning, för under det här året har jag helt tappat motivationen att återuppta mina löprundor. Som sagt, det borde ju inte göra något för jag har hittat andra träningsformer men jag saknar den där känslan när det ännu var roligt med en joggingrunda. 

Jag minns när jag för några år sedan upptäckte det här med löpning och glädjen när jag märkte att min kondition hade förbättrats och att det faktiskt var riktigt skönt att springa! Det var avstressande och jag kände mig så avslappnad efteråt. Sen började utmattningen komma smygande - långt före jag blev utbränd, men det visste jag ju inte om då. När jag tänker tillbaka kommer jag ihåg att jag redan året innan började orken bli sämre i kroppen. Jag hade episoder då mina ben kändes som bly när jag skulle springa och jag visste inte vad det berodde på. Jag misstänker att vissa mineralbrister kan ha varit en bidragande faktor eftersom jag har t.ex haft obalans mellan kalium-natrium, alltså för lågt kalium. Kalium är ju väldigt viktigt för musklerna. Och förstås kunde inte min kropp ta upp näringsämnen ordentligt när kroppen blev utmattad och det kan ha pågått en längre tid. 

Jag vet att jag har mig själv att skylla för att motivationen inte återvänder. Jag har nog tyvärr traumatiserat mig själv lite genom att jag under tiden då jag var stressad och utmattningen började bli ett faktum, ändå tvingade mig själv att fara ut på löprundor. Det var en del av mitt skumma kontrollbeteende  som var en del av symtomen under den tiden - jag fick helt enkelt ångest om jag inte for ut på den där rundan efter jobbet fast jag var så trött att jag grät när jag kom hem.  Ju tröttare kroppen blev desto högre skrek min hjärna att jag måste ta kontrollen över något - annars skulle det bli kaos och allt skulle falla samman. Jag förstod ju inte att det redan höll på att falla samman men tvångsbeteenden och överdrivet kontrollbehov hade ju förstås bara motsatt effekt. Joggingrundorna förvandlades från ett sätt att stressa av till ett måste. Det är klart att det till slut inte fanns någon glädje kvar i det.

Så trots att min ork i sakta mak har återvänt finns det någon barriär som hindrar mig från att ta upp löpningen igen. Varje gång jag försökt ta mig ut på en runda kommer den där känslan upp igen och jag minns känslan av trötthet och hopplöshet - den där tvingande rösten i mig. En gång hade jag knappt sprungit 50 meter innan tårarna trängde fram - så starkt kom det gamla obehaget upp. De där minnena och har liksom tagit över och hindrar återkomsten av den gamla glädjen och frihetskänslan som löpningen gav mig i början. De gamla känslorna av hur tungt och jobbigt det var hoppar över mig direkt. Varför har man förstört så för sig själv? Ja det är ingen vits att vara efterklok, man gör skumma saker när man mår dåligt. 

Jag vet att jag kanske inte borde haka upp mig på det här, för som sagt kan jag ju träna på annat sätt men jag saknar den känsla som löprundorna gav. Och sen är det ju ett så enkelt sätt att träna! Bara på med skorna och ut på vägarna. Jag undrar om det finns något sätt att komma över det här traumat och hitta tillbaka till den gamla känslan. Borde man bara öva upp det eller kommer det bara att göra det värre? Jag antar att jag borde fokusera mer på tankarna och känslorna som kommer upp och försöka hitta nya positiva känslor att associera med löpningen. Ta hjälp av mindfulness - låta de negativa känslorna komma upp till ytan och låta de passera utan att döma. Hålla mig lugn och medveten istället för att bli upprörd över känslorna som svallar upp. Ta det lugnt i början och fokusera på omgivningen och naturen och försöka hitta energin och glädjen både från den och inifrån mig själv. För det vet jag ju - att fly från känslan eller kämpa emot den kommer aldrig att leda framåt. Så jag måste hitta andra vägar att försöka väcka upp den där gömda känslan som ligger inbäddad någonstans i mig och sover. 

Ja jag vet inte, ska man bara låta det vara eller försöka om det går att hitta tillbaka? Jag kan ju träna på andra sätt, men det känns ändå som om en onödig grej som står i vägen. Inte ska gamla trauman få förstöra nuet! Det förgångna är ju förgånget och ny glädje och frihet kan bara skapas i nuet.  För det måste jag påminna mig själv om: att alltid försöka hitta livsglädjen i det jag gör. Jag vill aldrig trilla tillbaka in i det där tvångsmässiga levernet igen där kontrollbehovet styrde mitt liv. Där allt handlade om borden och måsten. Där den mesta positiva energin förvandlades till krav och begränsningar. Så jag vill inte fortsätta med löpningen om det bara blir ett måste och något jag försöker prestera. Då får det vara. Men om det fanns en chans att hitta tillbaka eller snarare hitta ny energi som ger mig lust att springa - då borde man väl ge det en chans. För träning ska ju ge energi i längden. Trött efter ett träningspass visst, det är ju naturligt. Men det ska vara en skön trötthet.  


Har ni några bra tips på hur jag kunde överkomma det här löptraumat? 
Vad ger er motivation och vad boostar er träningsglädje? Andra tips på rolig träning? 



23 juni 2013

Krångelmage och chokladglass

Hej hopp!


Hoppas ni haft en trevlig midsommar" Det blev inget vidare firande för mig  i år eftersom jag jobbade kväll på midsommarafton och sedan var jag så trött så jag gick och lade mig klockan tio. Kände mig aningens avvikande som gick och lade mig så tidigt på midsommarafton och steg upp klockan 7 på midsommardagen när man borde vara uppe halva natten - fast jag är ju inte direkt känd för att vara någon nattuggla :) Och skulle jag ha haft annat program hade jag antagligen skärpt till mig och stannat upp till midnatt för en gångs skull ;) 

Det blev alltså ingen maffig midsommarmiddag för mig i år men passade i alla fall på att smaska i mig jordgubbar med vispgrädde innan jag for till jobbet.
Tyvärr har min mage passat på att strejka så här lagom till midsommar vilket resulterar i att det mesta jag äter lägger sig som stenar i magen och det känns som jag har en uppblåst sprickfärdig ballong i magsäcken. I går fick jag en förfärlig magkramp efter en lunch med grillad entrecote hos mina föräldrar (Ja kanske inte det mest lättsmälta man kan välja.. men gott var det :) )
och efter kvällsmaten fick jag ligga i soffan hela kvällen med en mage som om jag vore gravid i åttonde månaden.  Så är det att ha en IBS-mage - skoven kommer plötsligt utan någon orsak. Emellanåt kan magen vara ganska lugn men mitt i allt blir det någon fnurr på tråden i hela matsmältningssystemet.  Över lag håller sig magen någorlunda i form genom en bra kost och dagligt intag av matsmätningsenzymer men när skoven kommer så är det ingen skillnad hur bra jag äter eller hur mycket enzymer jag stoppar i mig,  matsmältningen fungerar helt enkelt inte som den ska.  Då är det bara att stå ut och vänta på bättre dagar. 


Hemmagjord glass tror jag däremot min mage gillar :) Det smälter ju liksom bara i munnen. Inte mycket för magen att arbeta med.  Förra veckan invigde jag glassmaskinen som jag fick i födelsedagspresent. Problemet när man lagar glass utan socker är konsistensen - det är svårt att få glassen mjuk. Men ett tips är att frysa den i färdiga portioner och ta fram en stund att tina innan man ska äta. Jag frös glassen i silikonmuffinsformar.  Den här gången fick jag faktiskt till en ganska krämig konsistens trots att glassen förstås är stenhård när man tar fram den. Men i alla fall inte lika isig som vid förra försöket, men då hettade jag inte upp glassmeten före och hade även i vispad äggvita. 

Här är receptet: 

CHOKLADGLASS

3 äggulor
2 dl vispgrädde
2 dl kokosmjölk
ca 2 msk stevia strö (eller enligt behag. Går också att använda honung om man inte är så strikt)
0,5 dl kakao
Smält mörk choklad enligt behag. (om man vill ha starkare chokladsmak. Jag använde ca 2 rader av en platta 85 % choklad) 
2 msk kallt kaffe
1-2 tsk vaniljpulver



Blanda allt i en kastrull och värm upp under vispning. Obs, inte koka!  Låt smeten svalna (jag hade den över natten i kylskåp) och häll sedan i glassmaskin ca 20 minuter. Häll upp i formar. 

Godast är glassen faktiskt innan man fryser den då den har konsistens av mjukglass. Himmelskt!




 Den här portionen åt jag till efterrätt idag.. och än så länge är magen rätt så glad :) 

19 juni 2013

Favoriter del 2 - nötter och frön

Jag konsumerar en liten mängd nötter och frön dagligen. Min frukost "yougurtröra" toppas alltid med blötlagda hackade nötter. För det mesta äter jag valnötter, paranötter, mandel och hasselnötter. Nu har det främst blivit valnötter och paranötter en tid samt pumpafrön och sesamfrön. Ja och inte att förglömma chiafröna, men de får en "egen" presentation senare :) 

Nötter och frön är riktiga superfoods och innehåller massor med mineraler, vitaminer, antioxidanter och viktiga fetter. Tyvärr har många nötter större innehåll av omega 6 i förhållande till omega 3 (det senare som vi behöver mera) men äter man inga mängder borde det inte vara någon större fara (skippa istället färdigmat, varmpressade oljor och margarin...)

(bild: google)

Ett tag i vintras körde jag med att först blötlägga och sedan torka nötterna i ugnen i ca 10 timmar men det är förstås tidskrävande och så här sommartid med kvällssol som för köket att vibrera av hetta och en sovalkov i anslutning till köket så har det inte riktigt lockat att ha på ugnen hela dagen. Fördelen med att torka nötterna är att de blir krispigare igen. Blötlagda nötter blir ju förstås mjukare och visst måste man ju erkänna att det är godare med rostade nötter som är så där härligt krispiga men det går ju också att variera. Ha en färdig musliblandning och sedan blötlägga nötter enligt behov. Ska man rosta nötter bör det ske med en temperatur på högst 100 grader (vid högre värme förändras fetternas struktur och blir ohälsosamma). Tyvärr får de kanske inte samma konsistens som vid rostning på högre temperatur, så om man gillar den där lite halvbrända smaken kanske man blir besviken. Men man får ju avgöra själv om det är värt det med tanke på att man smaskar i sig härsknade fetter. 

Jag har skrivit ett tidigare inlägg om att blötlägga nötter här men nu får ni en liten repetition.

Råa nötter ska man helst inte äta av flera orsaker. Först och främst innehåller  de enzymhämmande ämnen som gör nötterna väldigt svårsmälta, hindrar att viktiga enzymer frigörs och är således i princip "oanvändbara" för vår kropp. Genom att blötlägga nötter och frön i ljummet vatten med lite salt över natten, neutraliseras de enzymhämmande ämnena, viktiga enzymer aktiveras och näringsämnena i nötterna kan frigöras och tas upp av kroppen.

För det andra innehåller de också antinutrianter som fytinsyra och lektiner. Fytinsyra hindrar upptaget av mineraler genom att binda till mineralerna man får i sig genom kosten och då kan kroppen inte ta upp näringsämnena vilket kan leda till mineralbrister. Lektiner  (finns också mycket fytinsyra och lektiner i bönor, baljväxter och  sädesslag) är irriterande för tarmslemhinnan och kan i större mängder bidra till  läckande tarm dvs lektinerna tar sig ut genom tarmväggen ut i blodet och kan förorsaka besvär på andra ställen i kroppen t.ex. autoimmuna sjukdomar och allergier. 

Hur länge man ska blötlägga nötter och frön varierar men över natten är en bra princip, förutom Paranötter och Macadamianötter som inte behöver blötläggas eller högst 2 timmar. Valnötter behöver också bara ca 4-8 timmar på sig och cashewnötter behöver inte heller blötläggas. 

Pust, det är en hel vetenskap det här! :)

Till sist lite kort näringsinformation om vilka vitaminer och mineraler vi får i oss från nötter och frön. De flesta nötter är dock rika på mineraler, viktiga fetter samt aminosyran Tryptofan som behövs för att kroppen ska kunna tillverka må bra hormonet serotonin. 

Mandel: Innehåller mycket E-vitamin som är en viktig antioxidant och även bra för huden samt B-vitamin (särskilt folsyra) som bl.a behövs för hjärnan och nervsystemet. 

Paranötter: En utmärkt källa för selen som också är en stark antioxidant och E-vitamin. Vi har svårt att få i oss tillräckligt med selen idag eftersom jorden vi odlar i har blivit allt mer selenfattig. 

Valnötter: Innehåller bland annat mycket B- och A-vitamin samt rikligt med omega 3. 

Hasselnötter: E och B-vitamin. 


Pumpafrö: Innehåller rikligt med zink och magnesium, kalium och E-vitamin samt är en ypperlig tryptofan källa.   

Solrosfrön: Samma här, E och B-vitamin samt järn, kalium och andra mineraler. Nackdelen med solrosfrön är att de har ett mycket högre innehåll av omega 6 än andra frön och nötter. Bör därför konsumeras med måtta och undvik helst solrosolja. 

Sesamfrö: Kalcium! 2 msk blötlagda sesamfrön täcker hela dagens kalciumbehov.  Ur råa frön kan kroppen alltså inte ta upp kalciumet. Även här B och E-vitamin, samt fosfor, järn, magnesium och zink.

Det finns ju fler nötter också men det här inlägget måste ju ta slut någon gång :) Det är bara att googla om man vill veta mera.  T.ex. Cashew och pekannötter är "sötare" dvs. innehåller mer kolhydrater och passar därför bra att äta med måtta till exempel till desserter om man vill hålla nere på kolhydraterna. 

Som ni ser har de flesta nötter ett rikligt innehåll av antioxidanten E-vitamin samt B-vitamin och de viktigaste mineralerna som magnesium, kalium, zink, järn och kalcium. 

PS. Kom ihåg att förvara dem i kylskåp så förlängs hållbarheten och risken för härskning och mögel minskar.

Go nuts! :) 






17 juni 2013

Den maffiga tårtan

Det positiva och negativa (beror på hur man ser det ) med att äta lchf är att man blir mätt på så lite! Bakverk i synnerhet. Några skedar och så känner man sig proppmätt. Ingen kostvana som passar ihop med att servera 7 sorters kakor! 

Till mitt födelsedagskaffe bakade jag en sorts gräddtårta med kladdkakebotten. Egentligen var det tänkt att bli en marängtårta men det blev en kladdkaka - hm, hur gick det till? Jo, det här med att baka maräng utan socker är ju inte det allra lättaste. Det gick bra trots två omgångar till i ugnen för att få marängen krispig. Sedan efter att marängen kallnat var den plötsligt alldeles bucklig. Jag hade tänkt använda den ovanpå bottnen i alla fall och dölja den med grädde men det slutade med att jag fick bryta den i bitar och sen blev det bara en enda röra. Så, marängen fick kasseras och jag körde på en choklad kladdkakebotten istället. Men gott var det ändå! 

Lchf- bakverk tenderar ju att bli ganska kompakta och mäktiga så det går ju inte åt så mycket. Men, jag vågade mig på att frysa resterna. Så om någon fortfarande är sugen så finns det kaka kvar i frysen :)  

Jordgubbsgräddtårta med kladdkakebotten. 

3 ägg
1 dl mandelmjöl
0,5 dl kokosnötsmjöl
2 tsk bakpulver
0,5 dl kakao
1 tsk vaniljpulver
100 g smält smör
ca 1 dl vatten
1 msk fiberhusk
Stevia enligt behag

Grädda i 200 grader ca 10-15 minuter, beroende på hur kladdig du vill ha den.
(Min kaka blev ganska tjock så jag delade den och lade fyllning mellan men det kan vara ganska knepigt att få den att inte gå sönder)

Fyllning:
Skivade jordgubbar blandat med färskost

Garnering: grädde och jordgubbar. 




Jag fixade också en "vanlig" tårta för de i sällskapet som inte äter lchf, men ändå lite hälsosammare. Jag gjorde den glutenfri och använde bovete- och mandelmjöl istället för vetemjöl och gjorde den förstås också sötare (men använde kokossocker och steviasocker, alltså socker som är hälften utblandat med stevia). Och så en liten ägg och mjölkfri variant. Vi har många dieter i den här familjen! :)








16 juni 2013

Ålderskris?

Jaha, så befinner man sig där: 29 år - ett år tills den stora krisen :) Fast jag måste erkänna att jag känner mig lite "krisad" redan nu. När det slog mig att jag faktiskt fyller 30 nästa år fick jag först lite panik och sen blev jag lite förbluffad. När blev jag så här gammal? Hallå, jag fyllde ju nyss 20! 

Det är lite tudelat det här: å enda sidan tycker jag att 30 verkar vara en ganska trevlig ålder, om jag tänker tillbaka på när jag fyllde 20 så kan jag nog inte påstå att jag skulle vilja vara där igen. Jag kände nog inte mig själv särskilt bra vid den tiden. Så det är klart att jag hellre befinner mig där jag är nu med mer livserfarenhet, fler självinsikter, tryggare och bekvämare i mig själv och eventuellt lite mognare...eventuellt :) Å andra sidan är det lite skrämmande att tiden går så fort och det blir viktigare och viktigare att fråga sig om man lever sitt liv som man vill leva det? Och så tror jag det handlar mycket om vad som förväntas av en vid en viss tid i livet, vilket förstås inte är det väsentliga och borde inte definiera ett gott liv. Mer om det sen. 

Jag började fundera vad det är som är upphovet till våra ålderskriser. Vad är det som skapar denna panik över att bli äldre? Jag tror vi skulle vilja vara yngre igen men samtidigt med den erfarenhet som vi har i vår nuvarande ålder. Uppleva friheten eller vad det nu är som man vill återuppleva, men bara de positiva sidorna. För vem vill till exempel uppleva tonårstidens kaos, ångest och förvirring igen? Inte jag i alla fall. Alla åldrar har sin charm men det är ingen idé att drömma sig tillbaka i överdriven nostalgi. Alla tider i livet har sina ups and downs och tack och lov att man faktiskt utvecklas och blir äldre, att livet går vidare och man växer tillsammans med livet. 

Vad är det då som gör oss så rädda för den tickande tiden? Kanske krisen består i att vi har en känsla av att inte riktigt ha hunnit med oss själva. Plötsligt har en del av  livet runnit iväg och vi börjar fråga oss jobbiga existentiella frågor.  Förstås handlar det ju ofta om att man upplever att man inte hunnit göra allt det man tänkt att man skulle ha gjort före en viss ålder eller inte uppnått vissa mål. Man har kanske drömmar som inte gått i uppfyllelse. Man kanske har skjutit upp allt det där man ville göra till en avlägsen framtid och sedan plötsligt inser man att tiden gått och  Och så skyller man på tiden. Den fördömda tiden som går så fort och lämnar oss som handfallna offer. Men det där är bara en lögn. Vi är inte offer. Vi kan inte skylla på att tiden stjäl livet från oss. Egentligen tror jag vi har dåligt samvete gentemot oss själva för att vi inte tillåtit oss att leva som vi önskade. Vi inser att vi hade alla möjligheter men vi valde att inte gripa dom, vi valde att skjuta upp allt det där som skulle göra livet fantastiskt till senare, vi drömde och önskade och hoppades och satte upp mål och glömde i mitt i alla planeringar och funderingar att samtidigt  faktiskt LEVA. 

Glömde att allt det där vi önskade fanns just däri den stunden då vi skapade drömmen. Inte kanske så konkret eller exakt som vi hade önskat men faktum är att den enda stunden vi kan skapa vårt liv, förändra vårt liv och utvecklas är JUST NU.  Just nu påverkar vi framtiden. Genom hur du lever ditt liv just nu, vilka val du gör, vilka tankar du tänker, vilken inställning du har till dig själv och livet - det avgör din framtid. Och dessutom missar du ingenting i livet om du faktiskt lever uppmärksamt i nuet. Då kan du inte skylla på att livet på något mystiskt sätt rann i väg. Man kan förstås inte alltid förverkliga en dröm eller uppnå ett mål över en natt men man kan alltid göra något av betydelse i varje stund.  Det är hur vi lever som är avgörande. Och om det är viktigare hur vi lever och hur vi agerar till skillnad från att klamra sig fast vid yttre faktorer som definierar oss - då skapar vi ju automatiskt ett meningsfullt liv. För ingen vill leva i lidande - bara den som lever omedvetet klamrar sig fast vid onödigt  lidande. 

Sedan är det ju det här med "grupptrycket" som tyvärr inte försvinner bara för att vi passerar 18-årsgränsen och blir "vuxna". Fast grupptrycket blir lite diffusare och tar sig uttryck i ett allmänt social tryck istället. Förväntningar från samhället som kan smyga sig på från alla möjliga håll. För jag tror också det är en stor faktor i det här med ålderskriser. Vi förväntas ha uppnått en viss "status" vid en viss ålder. Trots att man kanske inte själv håller med om  samhällets definition på vilken platå man borde ha nått vid en viss ålder påverkas man nog ändå. 

Det viktigaste borde ju vara att man själv är nöjd med sitt liv och bekväm i den egna livssituationen - inte om livet ser likadant ut som grannens (För hemska saker, hon är ju lika gammal som mig och har ju redan hunnit med så mycket och verkar ha ALLT!) Fast så lätt är det faktiskt inte. Trots att jag är nöjd med mitt liv och för första gången verkligen känner att jag är på rätt väg så påverkas jag förstås också av det här sociala trycket. Ibland känns det här trycket extra uppenbart här på de österbottniska slätterna... När man uppnått en viss ålder borde man helst ha uppnått följande: 1. Vara i ett förhållande. (helst sambo, förlovad eller gift), 2. Ha ett husbygge på gång. 3. Vara gravid (helst andra gången) 4. Ha ett fast jobb (eller åtminstone vara ordentlig och verkligen jobba. Om man trivs med jobbet är ju en bisak...huvudsaken man kan säga att man har en karriär). Alltså, ett lyckat liv för den som närmar sig  eller passerat 30-års sträcket = Man+huslån+bebis+karriär. Detta ska klämmas in i facket som definierar . Eller om man inte har de tre första så  ska man åtminstone ha en hejdundrande karriär som väger upp frånvaron av äkta man och bebis. 

Okej nu karikerar jag lite. Men ibland känns det som om de här sakerna definierar hur "lyckad" man borde känna sig. Det är väl därför jag ibland får lite panik fast jag är rätt så nöjd med mitt liv. Klart att jag vill bilda familj   men det bästa jag kan göra just nu är väl att fokusera på att leva ett meningsfullt liv och utvecklas åt det håll som betyder något för mig. Vilken  poäng är det med att sitta och vara bitter för att jag inte ännu har den där ringen eller de där skitiga lyftkranarna på tomten eller den där hormonstinna gravidkroppen med svullna ben? . Det är klart att jag vill ha det där (förutom de där lyftkranarna då...jag har inte för avsikt att bygga något hus...) men varför ska man känna sig värdelös trots att man råkar ha ett bra liv redan nu som man är nöjd med fast det inte exakt råkar stämma överens med de oskrivna "kriterierna"?  

Jag tror att livet ordnar sig till det bästa bara man kommer ihåg att leva det. Börjar man lägga egna hinder i vägen brukar hindren ha en tendens att hopa sig. Det finns bara två val: Följa med livet eller inbilla sig att man "väntar" med livet, men livet rullar vidare, det är bara du som valt att ta ett steg åt sidan och låta det köra på. Och då är det lätt att ta på sig offerrollen. Det går inte att lägga livet på hyllan tills det blir som man tänkt sig. Livet blir inte alltid som man tänkt sig men det betyder inte att det inte blir bra. Vi måste bryta loss från de här stela ramarna som pressar in oss i trånga rigida fack. Strunta i vad vi borde göra och koncentrera oss på hur vi vill levaVi ska inte behöva skämmas över att vi är nöjda med vårt liv, så länge vi känner tillfredsställelse och mening! Jag tror på att vi attraherar det vi uppskattar och vill ha mer av - men också det negativa vi fokuserar på - alltså frånvaron av något. Det betyder inte heller att man ska tränga undan sina önskningar för att frånvaron av detta väcker ångest. Istället får man fokusera på att leva i enlighet med sina värderingar och hitta en mening i sin tillvaro - för det man trånar efter  i framtiden kommer inte att ge den djupa meningsfullheten om du inte först har hittat den inom dig.

Jag vill inte "vakna upp" om elva år på min fyrtioårsdag med panik och undra vart de där åren tog vägen. Jag vill vakna upp nöjd och tillfreds och tacksam för att jag får leva mitt liv. Trygg i vissheten att jag är ledd och jag är medskapare. Livet kan vara så mycket mer än definitioner, begränsningar, jobbiga förväntningar, skuld, rädsla, ånger osv. Rättare sagt, det är inte livet, det är en skuggbild av livet. Det är det som hindrar livet och oss själva från att utvecklas och blomstra vilket vi är skapta att göra. 


Så för att undvika och förebygga ålderskriser kan vi kanske försöka: 


  •  Leva medvetet och fundera vad vi i denna stund kan göra för att förgylla vårt liv lite mer och komma närmare våra drömmars förverkligande
  •  Vara uppmärksam på det sociala trycket och hur det påverkar oss och hur vi lever vårt liv. Vad är det vi vill till skillnad från vad det är andra har åsikter om att vi ska vilja?
  •  Vara tacksamma för vårt förflutna och nyfiken och hoppfull gentemot framtiden men fylla nuet med vår energi, passion och fulla uppmärksamhet.
  • "Uppdatera" våra värderingar. Fundera över vad som är ett tillfredsställande liv för just dig och hur du vill leva varje dag.  
  •  Fokusera på det som är gott  och det vi vill ska växa i våra liv - inte på det som fattas oss. (Attraktionslagen
  •  Tro på att livet och Gud visar oss det vi behöver och att "oönskade" händelser visar på något som vi ännu inte har uppmärksammat och behöver få visshet om för att kunna gå vidare. Det är inte hinder utan vägvisningar. 
  • Göra det vi älskar och göra det med kärlek! ( och försöka också göra det vi tycker mindre om (men är tvungna att göra) med kärlek och närvaro. Det ger en helt annan mening och underlättar tillvaron otroligt mycket.


Har du upplevt någon ålderskris och vad tror du i så fall är orsaken?





13 juni 2013

Skaka hand med monstret

Ju mer jag lär mig att leva medvetet (obs, försöker) desto mer klarare ser jag de dåliga vanor, invanda tankemönster och beteenden som blivit en del av mig genom åren.  Jag försöker hela tiden hålla mig uppmärksam på i vilka situationer jag lättast ”faller dit” så att jag blir medveten om det så fort som möjligt och kan stoppa galenskapen. För det är så lätt så lätt att tappa bort sig själv ibland. Det är trots allt ingen lätt uppgift att lära hjärnan nya mönster och beteenden – det tar tid och kräver kontinuerlig övning varje dag. Slentrianmässigt leverne är tyvärr en risk för att falla in i gamla beteenden. Jag tror att ju mer medvetet man lever desto mindre risk för att autopiloten kör igång och livet börjar rulla i gamla banor igen.  Jag lever tyvärr inte riktigt  som jag lär alltid, men jag märker att varje gång jag ertappar mig själv med att falla tillbaka i det gamla, desto lättare blir det att svänga om på rätt spår igen. Och jag märker snabbare när det börjar gå utför. Ibland struntar man ändå i den där medvetna rösten som försöker väcka upp en och låter sig ändå dras med i katastroftankar, kaotiska känslostormar och invanda beteendemönster. Ibland är det bara enklast att dras med i den där omedvetna farsen fast en del av en själv hela tiden är medveten om hur galet det är. Fast man vet att det inte leder någon vart – det leder bara till mer ångest, mer stress, mer känsla av kaos och splittring.

Då måste man helt enkelt stanna upp, klippa av banden, säga ”stopp!”. Ibland helt konkret högt säga till sig själv att sluta upp med vansinnet.

Vi har alla våra ”monster” som försöker ta över vårt liv – rädslor, ångest, oro, tankar och känslor som hotar att kväva oss kan det kännas som.  Monstret kan gömma sig i garderoben och sporadiskt viska till oss ur mörkret och ibland när vi minst anar det hoppar det fram och försöker ta oss på bar gärning. Men det är bara ett monster som vi själva skapat.. Monstret representerar det vi inte vill erkänna hos oss själva och så länge vi motar in det i mörkret igen, kommer det alltid att sitta där i garderoben och viska onödiga saker till oss – som du tyvärr kanske kommer att tro är sant.

Du måste helt enkelt öppna dörren, låta monstret hoppa ut och skaka hand med det . Veta att du inte är alla de negativa sakerna som du inbillar dig eller att de saker du tror ska hända inte alls behöver hända. Det enda du behöver göra är att VARA DEN DU ÄR och LEVA DITT LIV MED TILLIT. Det finns små monster överallt men de vandrar snällt iväg bara du välkomnar dom och slutar gömma dig eller försöker inbilla dig att de inte finns. 

Jag har länge kämpat med mitt ”kontrollmonster” som gärna vill hoppa fram i stunder av osäkerhet. När nya saker är på gång och jag känner mig lite ångestfylld intas jag ofta av den där gamla känslan av maktlöshet och rädsla för att inte veta hur resultatet ska bli, rädsla för misslyckande, rädsla för kaos. Jag blir hela tiden bättre på att hantera det här och tilliten till mig själv och livet växer men jag faller också dit ibland. Nu har det varit en sådan period när det händer en del nya saker i mitt liv och jag ska liksom börja ”leva officiellt” igen. Med det menar jag den här tiden efter sjukskrivningen när man tar steget ut i livet igen efter att ha levt ett ganska tryggt, lugnt och isolerat liv med lite stress och inte så många nya intryck. Det har varit en lugn hamn och en behövlig sådan. Jag är redo att ta nya steg men i sådana skeden väcks ändå lite ångest och då vill det där monstret gärna ta tillfället i akt att försöka inbilla mig att jag på något sätt måste vara på min vakt, ha full kontroll, planera, skapa strategier, osv. Allt för att undvika något sorts odefinierbart kaos som jag tror ska inträffa om jag inte med tankens hjälp har tänkt ut alla möjliga och omöjliga resultat och händelser i förväg.

Bara inse att att det är lönlöst! Livet går vidare som det ska och jag behöver inte försöker styra allt. Det räcker med att göra det jag kan just nu och sedan lita på att allt ordnar sig. För det tror jag ju egentligen att det gör, bara man följer sina drömmar, lever enligt sina värderingar och är sann mot sig själv. 

Mitt gamla tankemönster säger åt mig att jag måste ta kontrollen illa kvickt när en stund av osäkerhet infinner sig. Det betyder att jag t.ex får tvångsmässiga tankar om att jag måste göra allt så fort som möjligt för att ha det gjort. Jag försöker minska på ångesten som kommer från känslan av maktlöshet och rädslan för att inte veta genom att kasta mig in i stressande beteende. Som om jag försöker springa i förväg för att försöka förhindra att något obehagligt ska ske. Rusa före mitt eget liv och genom strategier i form av tankar och beteenden försöka stoppa rädslan. Hur irrationellt är inte det ! Som om man var kapabel till att rusa in i framtiden för att försöka ändra något som inte har skett. Den enda stunden som jag kan kontrollera är NUET. Jag kan inte förändra något genom att tvångsmässigt tänka mig ångest, jag kan inte fly från ångesten genom att panikartat få allt gjort på en gång för att slippa obehaget i att ha något ogjort. För är det ogjort finns ju risken att något går fel. Ja, livet ÄR osäkert, det är det som ÄR livet. Det förändras ständigt och utvecklas varje sekund och vår uppgift är att följa med livets ström för bara i den strömmen hittar vi oss själva och de rätta tillvägagångssätten. Inte i ältande av det förflutna eller i grubblande över framtiden utan i NUET. Där finns alla svar.  Och i denna stund, i detta nu finns också alla svar inom dig.

Den här veckan lät jag mig skrämmas av mitt gamla monster och föll tillbaka i gamla mönster. Efter kursen i Tammerfors gick min hjärna lite på högvarv i och med alla nya intryck (trots positiva sådana) och det har varit mycket annat att fundera på också, angående studier och jobb och ekonomi och banklån osv.  Det har alltså rått lite kaos i min hjärna. Jag hade ärenden tre dagar i rad till stan och jag skulle absolut börja baka till mitt födelsedagskaffe i måndags trots att jag hade hela veckan på mig, bara ”för att det skulle vara gjort”. Jag föll in i den där tvångsmässiga stressen igen. Totalt onödigt eftersom jag egentligen inte alls behövde ha bråttom. Jag hade egentligen ingen anledning till oro. Jag lade bara ner onödig energi på sådant som jag inte behövde oroa mig för alls när jag kunde ha lagt min energi på att vara närvarande i det jag gjorde och göra det i en lugn takt och framför allt med ett lugnt sinne.

Mitt gamla mönster som började rulla igång i just i ett sånt skede då min hjärna lade i en extra tankeväxel och det fick mig att börja leta efter bekymmer istället för att inse att mitt liv faktiskt är ganska fantastiskt. Jag följer ju mina drömmar, jag gör ju det jag vill, jag tar steg i rätt riktning. Jag gör det som känns rätt för mig. Vad är inte bättre än det? På något sätt lyckas ibland det där negativa mönstret ändå ta överhand (om än i kortare stunder) och det faller en skugga över insikten att allt faktiskt är som det är meningen att det ska vara. Jag behöver inte heller ha allt på klart just nu utan bara ha tillit till att jag är på rätt riktning och då kommer resten också att falla på plats.

Jag måste tillåta mig själv att vara lycklig, att bara fullkomligt vara tillfreds utan att bli paranoid och tro att något kommer att gå fel. Det är okej att vara tillfreds, det är okej att bara vara lycklig. Det måste inte finnas något hinder, för livets flöde innebär inte hinder, det är bara våra tankar som skapar hindren.   Det handlar om ett skifte i fokus och förhållningssätt som jag varje dag lär mig på nytt. Ju tröttare man blir detso mer på sin vakt ska man vara, för när kroppen och huvudet blir trött desto större är risken att falla tillbaka i gamla destruktiva mönster. Det är det snabbaste tillvägagångssättet för hjärnan att ta till, det är ett välkänt beteende och hjärnan struntar tyvärr i om det är till nytta eller inte. Hjärnan vet bara att det är fara å färde eftersom kroppens stressystem sätts igång och börjar du fly eller kämpa kommer hjärnan att ”hjälpa till” genom att erbjuda dig den snabbaste och enklaste lösningen – ett gammalt välbekant beteendemönster.

Det tog några dagar, sen tvingade jag mig själv att faktiskt sätta mig ner och bara vara. När jag i förrgår började känna av de där välbekanta varningssignalerna med känsla av gråtfärdighet, trötthet i kroppen samtidigt som rastlösheten och stressade känslan inte ville släppa taget – då visste jag att nu måste jag lägga av, på riktigt. Jag lät mig själv dras med i tankarnas oändliga och stormande värld trots att jag borde vetat bättre, men som tur har jag en kropp som säger till ganska snabbt när den har fått nog.
Jag satte mig ner och insåg att jag igen dragits med i  vansinnesfärden utan att lyssna på mig själv. Helt i onödan. Jag välkomnade helt enkelt fram mitt monster, skakade hand med mitt monster och sedan det gick sin väg.  Så länge rädslan får hållas där i mörkret fortsätter det bara att ha sin makt över dig och viska saker i ditt öra. Och då börjar den styra ditt liv. 

Man faller helt enkelt ibland men varje gång man kravlar sig upp igen och blir medveten om vad man håller på med så har man nästa gång  lättare att kanske bromsa in lite tidigare.

Kom ihåg att skaka hand med ditt eget monster varje dag för monstret visar dig sådant som behöver komma i dagen. Sedan kan du gå vidare i medvetenhet och tillit. Där medvetenhet och helhet råder, bor inga dolda monster.






11 juni 2013

Favoriter del 1 - kokosolja

Jag tänkte starta en liten "serie" där jag tar upp några av mina favorit superfoods, livsmedel och kosttillskott.

Först ut är kokosoljan. 

NEITSYTKOOKOSÖLJY 1000ML
'
(bild från superfoodtukku.fi)

Kokosfett har tyvärr fått dras med ett dåligt rykte (liksom mycket annat mättat fett) men på senare år har ryktet börjat svänga. Det finns massvis med goda hälsoegenskaper i kokosoljan och det är främst då den kallpressade kokosoljan som är så bra. Fettet i kokos anses bland annat vara bra för hår och hud, matsmältningen, immunförsvaret, ämnesomsättningen (vid viktminskning), diabetes och för att förebygga alzheimer för att nämna de viktigaste. Det är  egenskaperna i fettsyrorna laurinsyra, kaprinsyra och kaprylsyra som visat sig ligga bakom hälsofördelarna. Laurinsyran omvandlas till monolaurin i tarmen som har antibakteriella, antivirella och svampdödande egenskaper. Kaprylsyran stärker tarmslemhinnan och gynnar tillväxten av goda bakterier, särskilt mjölksyrebakterier. Särskilt vid magproblem som IBS (irriterad tarm) och andra tarmsjukdomar har kokosoljan visat sig ha positiva effekter då kokosoljan stärker magslemhinnan. Kroppen har också lättare att bryta ner de meddellånga fettkedjorna i kokosoljan än i övrigt mättat fett vilket gynnar matsmältningen. Kokosoljan är också fördelaktigt vid viktminskning eftersom fetterna inte lagras i kroppen utan  omvandlas direkt till energi i levern. 

Ämnesomsättningen påverkas också positivt på grund av det blir en ökad balans i utsöndringen av sköldkörtelhormonet THS. TSH bidrar i sin tur med att minska det onda kolesterolet. Fettet i kokosoljan verkar också ha stärkande effekt på hjärnans kapacitet och verkar därför också förebyggande för sjukdomar i hjärnan och nervsystemet. 

Kokosolja är ett mycket bra fett att använda till matlagning eftersom fettet tål upphettning bra. Jag använder den också i bakning. Det går också att lägga en klick i maten eller i varm dryck som te eller kaffe (dock kanske inte faller alla i smaken...) Genom att inta ca 2-3 msk kokosfett om dagen får man i sig en lagom dos laurinsyra och mer än så kan kroppen inte tillgodogöra sig. 

Mer om kokosolja kan du läsa här:

9 juni 2013

Indisk blomkålssallad

Jag har aldrig varit så där riktigt förtjust i blomkål. Blandat med övriga grönsaker går det bra men t.ex. blomkålsmos och blomkålsris som många lchf-are äter har aldrig fallit mig i smaken. Nu måste jag ändå förvånat tillstå att jag hittat på en blomkålsrätt som verkligen var supergod. En kall blomkålssallad  med indiska smaker,lika god varm som kall. Jättegott som tillbehör till grillat! 

Indisk blomkålssallad

1 blomkålshuvud 
Ett par stjälkar salladslök
En bunt persilja och färsk koriander
2 vitlöksklyftor
1-2 msk äppelcidervinäger
salt
peppar
spiskummin
gurkmeja
malen ingefära
paprikapulver
en skvätt lime eller citronsaft

Gör så här:

Riv blomkålen med rivjärn till "blomkålsris"
Hacka lök,persilja och koriander
Hacka vitlöksklyftorna

Fräs upp det i stekpanna och tillsätt alla kryddor. Fräs ca 5 minuter beroende på hur mycket tuggmotstånd du vill ha. 

Toppa eventuellt med rostade nötter. 









7 juni 2013

Isbergssallad, rödsprängda ögon och tusch under fötterna

Så kan man sammanfatta dagarna i Tammerfors :) 

För att förklara mig. Det tidigare syftar på min huvudföda under de här dagarna - det är verkligen inte lätt att hitta bra och BILLIG mat när man äter lågkolhydratkost. Inte bara att gå in på en pizzeria och trycka i sig en pizza eller Siwa och köpa en baguette. Vill man inte slå sig ner på en dyr restaurang och beställa in en biff så är det andra alternativet sallad. Och tyvärr är salladskulturen i det här landet inte något att hänga i julgranen. Först och främst är sallader dyra, oförskämt dyra om man tänker på innehållet - 80 % isbergssallad. Isbergssallad, gurka och tomat - det finns faktiskt andra grönsaker att ta till! Varför kostar en fjuttig sallad som man inte blir mätt på mer än en enorm pizza eller en hamburgermåltid? Vad är det som kostar kan man ju fråga sig. I går innan jag steg på tåget köpte jag en ceasarsallad som kostade nästan 9 euro. Innehåll: ENBART isbergssallad och några fjuttiga kycklingstrimlor på toppen. Skärpning i salladskulturen! Det finns alltför dåliga hälsosamma utbud till snabbmat. Jag ville inte sätta pengarna på att gå in på en riktig restaurang och beställa en rätt med lax eller kyckling för närmare 20 euro. Men då skulle jag skulle i alla fall ha blivit mätt för pengarna. Luncherna var lättare för då finns det ju ofta bufféalternativ. Det fanns rätt bra lunchställen i närheten. Men caféerna har ju ofta sallader och på tisdagen då vi gick till ett lite bättre lunchställe med buffé - vad ser man om inte en dignande bytta med grönsallad/ ISBERGSSALLAD. Ja och lite riven kål. Inga övriga grönsaker, kokta, rostade eller liknande. Isbergssallad, potatis och kött. Sånt äter man i Finland. Punkt. Det var i alla fall ett vackert ställe vid det gamla fabriksområdet i den stadsdel där kursen också hålls. 




Okej, slut på matdiskussionerna. 

Jag är verkligen glad att jag beslöt mig för att gå den första kursen i reflexologi redan nu. Så mycket nytt att lära sig och lite ångest kröp fram vid vissa tillfällen när man tänkte på hur man ska lära sig allt. Men med övning kommer det säkert att sitta som hugget i sten i sinom tid.  I den  här första nivåns kursen gick vi bara igenom fotens zoner (inte så "bara", det känns helt överväldigande mycket och det här var bara första kursen!) Sedan går vi vidare och lär oss zoner/ reflexpunkter i övriga delar av kroppen. Vi var en liten grupp på 6 personer vilket var väldigt skönt och praktiskt eftersom vi var jämna par när vi skulle öva. Nu ska vi också utföra 15 behandlingar inför nästa kurs som är i slutet av Augusti. Lite orolig är jag eftersom det kommer att krocka med min kostrådgivarkurs på webben. Hoppas det går att fixa på något sätt annars får jag åter igen ändra mina planer. Inte för att jag har bråttom med reflexolog-utbildningen men eftersom andra nivåns kurs antagligen inte kommer att gå igen förrän vårterminen så känns det ju som ett lite väl långt uppehåll. 

Sedan lyckades jag ju dra på mig någon ögoninfektion eller allergisk reaktion, jag vet inte riktigt vad det var. På måndag morgon innan jag begav mig till kursen lade jag i mina kontaktlinser (mina 2 veckors linser som jag inte använt sedan i höstats då jag också hade ögonproblem. Nu har jag bara använt endagslinser) och när jag kastade en blick på mig själv i spegeln vid lunchtid möttes jag av ett par illröda blodsprängda ögon. Såg ut som en heroinmissbrukare. Bra första intryck ;) Snabbt ut med linserna men ännu följande morgon var ögonen lika knallröda så jag navigerade mig fram till Mehiläinens akutmottagning och fick samtala med en mycket gravallvarlig läkare som inte hade någon tendens att dra på munnen. Han var i alla fall vänlig nog att skriva ut ögondroppar med både kortison och antibiotika och redan senare samma dag hade det lugnat sig. Ingen allvarligare infektion var det men jag vet fortfarande inte vad orsaken var. Antingen en allergisk reaktion eller mild inflammation men vad som orsakat det vet jag inte. Det måste ju vara linserna eftersom det uppkom direkt efter att jag satt in dem. Hädanefter blir det bara endagslinser och glasögon - de gamla linserna vågar jag inte använda igen.

För övrigt har jag fått en ordentlig uppdatering av  finsk  anatomi -terminologi. Förvånansvärt ok har det ändå känts. Bara vissa saker som t.ex fotens ben och hjärnans anatomi hade jag inte riktigt koll på de finska termerna om man säger så :) Lite extra pluggande för min del. Annars var det faktiskt inga problem att gå kursen på finska. Föreläsningarna varvades med övningar och mycket ritande och påtande på varandras fötter.






Det var högsommarvärme i Tammerfors och det är verkligen en vacker stad på sommaren. Särskilt fabriksområdet. Jag tycker gamla fabriksbyggnader är så charmiga. 









Nöjd och belåten med den lilla resan. Ganska trött som sig bör och huvudet går ännu lite på högvarv efter alla intryck. Ett väl behövt yogapass gjorde i alla fall att jag varvade ner lite. Jag försöker komma ihåg vikten av att centrera mig när jag har tagit in mycket nya intryck. Annars fortsätter jag lätt i för hög växel, tankarna snurrar och jag känner mig lite kaotisk och splittrad. Jag försöker komma ihåg vikten av att sätta mig ner och bearbeta alla intryck innan jag går vidare. Andas ut tröttheten och andas in ny energi. En stund för en andningspaus och en andlig paus. 

Sedan är det bara att börja samla frivilliga fötter för mina övningsbehandingar :) 







2 juni 2013

Söndagsmorgon och sommarregn

Vilken underbar morgon! Äntligen kom sommarregnet. Det doftar vått gräs och nyutslagna syrener. Och dessa älskvärda myggor som biter sig fast i min arm.... :) 









                     Och doften av liljekonvaljer från sommarbuketten. 



Skön söndag till er alla!