25 maj 2013

Livet och resan

Jag har känt mig lite under flötet igen några dagar. Det är märkligt hur jag plötsligt drabbas av de här perioderna då det känns som om energin bara pyser ur mig. Det märks förstås bättre efter en tid med mer energi och ork och då börjar man alltid inbilla sig att det inte kommer att komma flera svackor. Men jag får åter igen påminna mig om att det är så efter en utbrändhet: det är inte en enda rak väg tillbaka till välmående och balans utan det har sina svängningar och kan vara så länge efteråt. 

Så är det ju med livet över lag, det känns bara lite extra extremt med de tvära svängningarna som kommer i processen då kroppen försöker hitta ny balans och hjärnan försöker lära sig nya tankebanor. Indirekt är väl hela den här processen med att på något sätt reflektera över,förstå, hitta sin identitet och försona sig med den man är och vad man vill med sitt liv och inte minst acceptera och älska den man är. Det kan omkullkasta så många gamla sanningar, tankar och förhållningssätt och det kan säkert frustrera en hjärna som blivit lagom bekväm med hur allt "ska fungera". Det är antagligen en livslång process att bli av med gamla demoner men för varje stund man är medveten om sina tankar och känslor och växer i sin medvetenhet så skapar man något nytt. Att vara medveten är att vara kreativ. Det är ju på ett sätt fortfarande en tid med förändringar men snarare inre förändringar och växande istället för yttre kaos och stress som föregick den här "livskrisen." 

Om man som jag lite för lätt för att suga åt sig intryck och lite för svårt att stänga av  tankarnas "autopilot"  är det viktigt att hela tiden påminna sig om att vara medveten och närvarande. Det blir lätt så att jag fastnar i mina rutiner och dagarna går så där slentrianmässigt  och då tappar jag känslan av närvaro. Det blir lite grått och lite apatiskt tills frustrationen tar överhand och då vet jag att jag gått för länge utan att vara medveten om livet.  Eller så så fastnar jag i ett tillstånd av överstimulans då min hjärna bara maler på och jag kan inte stänga av vare sig mina tankar eller yttre intryck. Att hitta en balans mellan de här två ytterligheterna är en utmaning! Att kunna leva kreativt, spontant  och medvetet men samtidigt med en känsla av harmoni och frid. Att kunna leva fullt ut men också varva ner och stilla sig. 

Det här med att ruska om sig själv ibland är nödvändigt för att man ska vakna upp och inse vad livet handlar om och verkligen bli medveten om var man befinner sig, vem man är, vilka behov man har och vad man önskar. Ibland gör livet det åt en men ibland kanske det är skäl att göra det själv. Och trots att jag är en inbiten rutinmänniska värdesätter jag spontanitet och beundrar människor som verkligen lever och kan behärska spontanitet och äventyr på ett balanserat sätt. Jag önskar att jag kunde vara mera spontan utan att mitt kontrollbehov ska börja blanda sig i. Jag vet att jag innerst inne är mycket mer spontan och kreativ men i något skede kom kontrollbehovet och rädslan och tog överhand. Jag tror min spontanitet inte behöver vara så extrem, bara jag kommer ihåg att krydda mina dagar med "vardagslekfullhet". Något varje dag som en aning rubbar den slentrianmässiga rutinen men inte så att jag hamnar ur balans. Något som får mig att känna mig levande och närvarande och får min energi att växa. Jag skrev en gång tidigare om det här med att göra saker på ett annorlunda sätt för att ta sig ur omedvetenhetens rutin. Pinsamt nog måste jag ju erkänna att jag varit ganska dålig på det...Men, bara att skärpa sig. Att lära sig medvetenhet kräver disciplin. Man tror kanske att det här med att släppa taget om onödigheter och lära sig att vara närvarande i nuet går lika lätt som att släppa ner soppåsen i soptunnan men det är det verkligen inte. Det är en daglig process, en ständig påminnelse tills det börjar komma naturligt. Och jag är verkligen inte där ännu.   Autopiloten sätter så gärna igång om man inte aktar sig. 

Alla minns ju hur det var att leva som barn, det fanns en helt annan kreativitet, lekfullhet och spontanitet i vardagen som gjorde att man var helt och fullt närvarande. Sedan blev man vuxen och började intala sig att man skulle ersätta allt med förnuft och förståndighet. Hemligheten med att leva ett spontant liv är väl att besitta ett inre lugn och stabilitet, en inre trygghet som inte rubbas trots att världen runt om är kaotisk. Hitta tillbaka till det inre barnets egenskaper med en vuxens erfarenhet och kunskap. I vilket skede av livet offrade vi vår kreativitet och fantasi därför att vi trodde att den inte gick att kombinera med förnuftet? Skulle vi inte leva mycket rikare liv om vi sökte efter de inre egenskaper som vi vet finns där men som vi trängt bort? Vi har alla en inre visdom som gör sin röst hörd i de mest oväntade situationer. Men vågar vi lita på den? På intuitionen? På platsen där drömmar föds och växer? Där kärleken har sina rötter. Där livet är evigt. 

Vi kan aldrig förlora delar av oss själva, vi har bara valt att skjuta undan dem och överskugga dem med andra egenskaper som vi tror ska ge oss ett framgångsrikt liv. Men livet blir inte framgångsrikt så länge du motsäger dig dina behov och dina drömmar. Och livet är inte ett liv så länge du gömmer dig för det, flyr från det eller vägrar att acceptera vad det ger dig. När du blir medveten om ditt liv märker du hur det du väljer att fokusera på får du mer av. Om du vågar tro på det du värdesätter, det du är passionerad för och det och dem du älskar - då kommer livet att pulsera i takt med din  puls och din dröm kommer också att vara Guds dröm - livets dröm. 

Jag tror att vi fokuserar för mycket på målen i livet istället för att leva enligt vårt syfte och våra behov. Målen är förstås viktiga för vår utveckling men mål utan mening är bara avsatser som du står på utan att betrakta utsikten. En resa utan destination, för destinationen är inte bara det nya landet du ser, utan den upplevelse och känsla som det nya landet ger dig. Som Patricia Sandahl-Tudor skriver i sin bok "I tacksamhetens tecken" : Syftet är vägen, målen är stegen. Se upp så inte målen övertar syftet."  Jag tror det är viktigt att vi hela tiden funderar över vilka våra värderingar är, för det är de som leder vår väg och våra val. Det är viktigare med vilken inställning vi gör något och vilka känslor som följer oss än att blint sträva efter ett mål som kanske under vägens gång tappat sitt syfte. Det är inte de konkreta saker vi utför som är avgörande, utan i vilket syfte vi gör det. Tappar vi glädjen och kärleken i det vi gör i livet är målen inte storartade längre, utan bara vansinniga.  

Jag läste följande mening i Paolo Coelhos bok "Alef" : "Du är inte längre här. Det är dags att du ger dig av så att du ska kunna komma tillbaka till nuet igen. Livet är tåget, inte stationerna" 

Ibland måste vi göra en resa för att hitta tillbaka till livet igen. Till nuet, det enda stället där livet är. Det behöver inte betyda en fysisk resa trots att det ibland är en god hjälp eftersom man bryter vanan och rutinen och underlättar därför att återfå medvetenheten. Den inre resan är den som betyder något oavsett om du gör den hemma i ditt hus eller i ett främmande land. Var du befinner dig efteråt och vilka insikter du fått under resan är det avgörande. Har du återfått livskraften? Har du fått kontakt med dig själv?  Vad har resan berättat för dig? Upplever du trygghet, harmoni? Har du återförenats med ditt syfte, dina drömmar, din själ? Kanske du behöver göra förändringar, kanske insikterna är skrämmande, men du har fått kontakt med din intuition och du vet vad som behöver förändras. Du har återvänt till nuet, det enda stället där du kan åstadkomma förändring och det enda stället varifrån du kan fortsätta att skapa och leva ditt liv. 

Kanske Stockholmsresan fick mig ur balans trots att jag vet att det var bra för mig att komma loss från mina rutiner. Samtidigt har det varit mycket att fundera på kring mina studier till hösten och lite ändrade planer och snabba beslut. Allt har känts lite skrämmande och underbart på samma gång. Så, några nätters sömnlöshet och lite mer intryck än vanligt slog väl tillbaka med energilöshet väl tillbaka här hemma, men jag känner mig tillfreds med de val jag gjort.  Livet är  skrämmande och fantastiskt. Så jag struntar i om jag idag kände mig helt svimfärdig efter några timmar på stan. Att jag igår var så trött att en promenad kändes övermäktig. Att jag vaknat med en gråtfärdig känsla flera dagar i rad. För det är övergående. Men livet är nu. Oavsett hur jag känner mig så lever jag livet just nu. Att leva betyder inte att man är på topp,  glädjesprittande och sprudlande. Huvudsaken att man upplever medvetet.  Jag kan vara lika närvarande vare sig jag är full av energi eller totalt orkeslös. Det är livet i dess olika former. Resan i dess olika skeden. Men det är livet,  allestädes närvarande. 







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar