28 apr. 2013

Dimhöljda vårmorgon


Vaknade till en vacker vårmorgon med ´solen som letade sig fram genom dimman. Av någon störande anledning funkar det inte att ladda upp bilder här på bloggen just nu så mina morgonfoton får lov att utebli.

Jag älskar dimma! Det ger alltid en så rofylld och lite mystisk känsla när de vita slöjorna svävar övar ängarna och allt är tyst och fridfullt. Främst på sensommaren när det ofta är dimma tidigt på morgonen och i skymningen. Dimma i vårskrud ger också den där känslan fast på ett annat sätt. Tystnaden är inte lika påtaglig,  fåglarna sjunger och det doftar annorlunda. Det finns en stilla förväntan i luften men inte samma tystnad och stillhet, den lite sorgsna eftertänksamma känsla som bor i gryningen under sensommaren och tidig höst.

Trots att sensommaren har sin charm så är det tack och lov inte augusti utan april. Och snart maj. I år ska valborg minsann firas! Våren ska få sitt stora tack av mig efter fyra månaders förbannande av snö och köld. Dessutom spenderade jag förra Valborgsmässoafton och första maj i sängen. Den 23 april var det exakt ett år sedan jag blev sjukskriven första gången.  Jag hade varit sjukskriven några dagar och var hemma hos mina föräldrar men orkade inte fira någon Valborg. Kunde inte ens förmå mig att träffa mina vänner. Det känns som om hela förra våren gick förbi i ett töcken och jag kommer inte ihåg så mycket förutom att jag mådde dåligt och var så trött, så trött. Jag kunde inte känna det där välbekanta vårruset och lyckan. Först när sommaren kom och jag satt på min veranda började livet sakta flöda i mig igen. Så mycket har hänt under det här året. Jag är inte samma person som jag var för ett år sedan. Sakta men säkert börjar jag lära känna mig själv på riktigt och släppa mig själv fri. Tillåta mig själv att vara som jag är.

Eftersom förra våren på många sätt gick mig förbi är jag ännu mer mån om att ta vara på den här våren. Vårens livfullhet och kaos är på något paradoxalt sätt också lugnande i sin hoppfullhet, för trots att våren väcker den rastlösa själen, representerar den också nyskapande och växande.  Livet är så påtagligt - skrämmande påtagligt ibland - men det föder något nytt. Det finns ingen återvändo. Ibland måste man slänga sig ut i livets förvirringstillstånd för att kunna få någon rätsida på tillvaron. Ibland är kaos verkligen livets största profet. Särskilt för någon med kontrollbehov. Det är det föregående året verkligen ett bevis på. Aldrig någonsin har jag kommit till så många insikter under så kort tid. Jag behövde möta kaos för att kunna släppa taget. Därför har jag en känsla av att jag borde utsätta mig för lite kaos medvetet emellanåt för att inte bli för bekväm. Vara lite galen. Rucka på rutinerna. För att påminna mig om att det också finns en falsk trygghet som lätt gör att man lever livet i en illusion. Jag kan inte påstå att kaos är behagligt. Inte alls för ett kontrollfreak som jag. Men ibland är det är nödvändigt för att kunna utvecklas. Och ibland måste man möta kaoset innan man kan hitta lugnet. Som jag skrev förra gången om att hitta stillheten i vårens känslostormar så krävs att man möter kaoset innan man kan vila i det.


Svaret

När jag söker svar i rummets eko,
Svarar kraset av tårarnas skrumpna skärvor.

Under spröda steg sväller obarmhärtig frihet

Som griper min flykt.

Morgondagen vässer sina vapen mot en falsk oro

som inte är verklighet.

När jag söker svar i ruset av minnets strider,

Kvävs andens gnista mot lögnens iskalla vägg.

När dagen stelnar i förflutna ord och tänkta tankar

Förtvinar dagen innan soluppgången.

Men då hjärtat vaknar –

Och söker svar i okända tankar,

I en obegränsad värld –

I detta andetag som fyller allt.

I en känsla utan ånger, utan kamp.

Då behövs bara livet.

Min önskan, min dröm, min stund

Att älska. Att leva -

Det är svaret.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar