16 apr. 2013

Den maniska målaren

 En positiv sak med den här medicinutsättningen är att jag varit väldigt effektiv de senaste dagarna. Ännu mer positivt skulle det vara om jag kunde ha varit effektiv på ett lite mer harmoniskt sett. En av mina svagare sidor är   svårigheten att utföra saker i lugn takt (ett drag jag skyller på min pappa... :) ).  Det hänger förstås ihop med det här att vara medvetet närvarande i det jag gör. Istället för att njuta av det jag gör och vara närvarande i processen vill jag ha saker och ting gjorda. Jag vill verkligen vara en sådan person som kan bli uppslukad i det jag gör och stanna upp istället för att bara vänta på resultat. Jag tycker att jag blivit lite bättre på det men den här veckan föll jag verkligen tillbaka i gamla dåliga vanor. Visst får jag skylla på utsättnings symtomen men jag borde nog ha försökt trycka på bromsen lite då jag märkte hur jag skenade iväg. Jag har alltid trott att jag varit en rastlös person men under det här året har jag kommit fram till att rastlösheten egentligen inte är ett personlighetsdrag utan ett symtom på att något i mitt liv inte är i balans. Ordet rastlöshet kan medföra både negativ eller positiva antydningar. En rastlös person kan ses som någon som aldrig kommer till ro och som är på en ständig flykt från något eller jakt efter något. Det är en orolig, ångestfylld rastlöshet. Rastlöshet kan också vara något positivt. En sund rastlöshet hjälper en att få ändan ur vagnen och ta sig ur gamla mönster och vanor. Det är en kreativ rastlöshet som är konstruktiv för utvecklingen. Man känner att man vill åstadkomma något, skapa något, få till stånd en förändring. Man längtar efter något nytt. På något sätt tror jag rastlösheten alltid innehåller båda sidorna. Rastlösheten är ett tecken på att förändring behövs. Då är frågan, hur går jag till väga? Väljer jag att låta rastlösheten driva mig på flykt för att jag är alltför rädd för att utforska vad den vill säga? Väljer jag att istället för att lyssna på mig själv, inbilla mig att det är något annat jag måste eller borde göra och börjar jaga efter något helt annat? Då kommer rastlösheten att följa med som en skugga och förr eller senare överfalla mig när jag tror att "allt är bra". 

Om jag väljer att lyssna till rastlöshetens uppbyggande röst, kanske jag ser de pusselbitar som varit frånvarande i mitt liv och kan använda rastlösheten till att bygga något nytt och göra en positiv förändring. Då kan rastlösheten bli en vägvisare mot ett liv av helhet och balans. Jag tror rastlöshetens uppgift är att få oss att upptäcka det som vi är men glömt bort att vi är. Innan vi är sanna mot oss själva tar frustrationen, oron, ångesten och rädslan över våra liv. Rastlöshet är motsats till harmoni och frid, men som jag sa betyder det inte enbart något dåligt. Vi kan inte alltid hoppa direkt till ett tillstånd av harmoni. Det kan finnas många hinder i vägen som vi måste överkomma och det kan vara smärtsamt. Men rastlösheten ger oss en puff i rätt riktning, bara vi är villiga att öppna ögonen och spetsa öronen. 
Varför upplever jag den här rastlösheten? Vad är det som den pekar på? I vilka situationer upplever jag den? Vad vill den säga? 

Ja, poängen med den här utläggningen var att jag under det här året kommit fram till att min rastlöshet eller frustration har varit en del av mig ända tills jag började lyssna på mig själv. När jag började tänka tillbaka har det alltid varit i sådana skeden av livet då jag varit extra missnöjd och otillfreds som rastlösheten har varit som värst. Och jag har valt att fly från den. Trott att ju mer jag "gör" desto snabbare blir jag av med den. Det är tvärt om. Ju mindre jag kämpade emot och ju mer jag började lyssna inåt, desto bättre kunde jag förstå varifrån rastlösheten kom. Jag får fortfarande den här känslan av frustration (frustration beskriver känslan bättre än rastlöshet) ibland och då vet jag att det betyder att något är i obalans. Jag behöver en förändring av något slag eller undgått att inse något viktigt.  Det är som om någon bortglömd del av mig själv står och bultar på dörren med ett viktigt budskap som jag väljer att ignorera. Men bultandet kommer att fortsätta oavsett om jag väljer att fly eller jaga efter något som jag tror ska få frustrationen att försvinna. Det finns inget annat val än att öppna dörren. Det är ju trots allt ingen främling som knackar på, utan du själv. Den bortglömda delen av ditt jag kan tyvärr ofta upplevas som en främling innan du känner igen den.

Frustrationen tog sig mäktiga proportioner den föregående veckan. Listan på utsättningssymtom kan göras lång men det är främst humörsvängningarna som tagit på krafterna. Ibland har jag känt mig helt bipolär, växlat mellan att nästan känna mig maniskt hyperaktiv till att utmattad lägga mig ner och gråta en halvtimme. Om man ska se det positivt så har jag i alla fall fått ganska mycket uträttat i mitt maniska tillstånd. En längre tid har jag velat måla om mina köksskåp. När jag flyttade in här i mina morföräldrars hus för ca 11 år sedan målade jag skåpen blå men jag har för ganska länge sedan kommit över min "blåa period". Så förra veckan slog jag till och började måla. Jag tänkte mig att det skulle vara en bra terapi men istället för att få mig att känna mig kreativ och harmonisk gjorde mitt humör att jag istället stressade mig igenom det och bara ville ha det färdigt. Jag tycker ju det är roligt och avstressande att måla men i det där tillståndet hade det tydligen ingen effekt. Sedan i samma veva började jag riva ut gamla grejer ur en del skåpar som jag inte haft i användning och möblerade om allt mitt porslin och dylikt. Resultatet var ju tillfredsställande men processen kunde allt ha varit lite mer terapeutiskt. 
Frustrationskänslan gjorde att jag istället för att sätta mig ner och djupandas, körde jag på i en extra hög växel. Av erfarenhet är jag väl medveten om att det inte funkar. På samma sätt har jag hanterat stress. Istället för att försöka hantera det som ger obehag har jag pressat mig ännu mer. Så jag föll in i gamla mönster och målade som besatt istället för att sätta mig ner och möta min frustration. Och det fungerade förstås inte. Det är som sagt skillnad på att få utlopp för något och att bara stressa upp sin kropp ännu mer. När man får utlopp för något lämnar man med en skön känsla efteråt, inte dubbelt obehag. Någon gång måste man sätta sig ner och då väller det obehagliga  upp i dubbel styrka. Flykten bara skjuter upp reaktionen och gör den värre. 
Så jag målade frenetiskt medan kallsvetten bröt ut och pulsen gick på högvarv och när jag väl var klar och tänkte att nu ska jag sätta mig ner och meditera, resulterade det i hysteriska gråt attacker. 

Det var det här med balans igen...Jag lyckades inte riktigt med det här jag försökt lära upp mig själv till under det gångna året. Det visar på hur lätt obehagliga känslor kan få övertaget. Jag borde ha stannat upp och prioriterat avslappnande aktiviteter (åtminstone inte förvandlat det som var menat att vara en avslappnande aktivitet till ett manisk målarmaraton) och lyssnat på min kropp. Accepterat och tagit emot obehaget och frustrationen när den sköljde över mig. Nu några dagar senare känner jag mig lite mer stabil och försöker rätta till det som rättas kan genom att komma ihåg att djupandas mer under dagen, yoga och lyssna till varningsklockan som ringer när jag sätter mig ner och det kryper i kroppen och jag helst skulle vilja kasta saker och skrika för full hals. Det enda sättet är att andas sig igenom det och låta det komma och gå. Välkomna alla skumma känslor. Jag har nog gått igenom alla känslor i känsloregistret den senaste veckan känns det som. 

Åtminstone vet jag att jag lever! :) Jag börjar också känna av en naturlig energi. Inte hyperaktiv utan mer stabilt energisk. På något sätt känner jag mig som om jag "vaknat upp" på något sätt. Är det så att medicinen ändå till viss del "sätter ett lock på" mycket och gör oss lite avtrubbadade? Märkligt när medicinens syfte är att balansera välmåendet.  Skrämmande tanke: kan det vara så att ssri-medicinerna gör oss lite avtrubbade och skärmar oss från oss själva på något sätt? Vi kanske har mindre ångest eller känner oss mindre deprimerade, men känner vi oss som oss själva? Den långa listan av utsättningssymtom tycker jag i alla fall ger en aning om att det inte är helt okomplicerat att knapra antidepressiva trots alla lovord. Om det innebär så här mycket konstiga och skrämmande symtom innan  kroppen lärt sig att balansera signalsubstanserna på naturlig väg kan man verkligen fråga sig vilka långtidseffekter det har att experimentera med sin egen hjärna. 

Här kommer bildbevis på min köks-make over. Trots att processen inte var så kreativt terapeutisk som jag tänkt mig, njuter jag i alla fall av det vårfräscha slutresultatet. 

                                                       Före:


                                                 Efter:


Slutet gott allting gott! :)

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar