22 apr. 2013

Ångesthantering del 2

Jag ville också delge lite av mina egna erfarenheter av att hantera ångest. Det här kommer antagligen att bli ett långt inlägg igen men det finns så mycket att säga om att hantera ångest så det kan inte hjälpas. Men som sagt, ni som orkar och har intresse får läsa, resten får lov att vänta på ett kortare och lättsammare inlägg :)

Jag fick panikångest när jag var 17 år , och ångesten har kommit och gått och tagit sig uttryck på olika sätt. Det har alltid funnits ett mönster i min ångest och haft samband med hur stressad jag varit.  Jag har ätit medicin men trots det har jag haft ångestperioder i samband med livssituationer då jag upplevt mycket stress t.ex. under studierna och framför allt efter extra stressande perioder när jag slappnade av. Det är ungefär som när folk blir sjuk under semestern. Eftersom min kropp och hjärna gått på högvarv fick jag väldigt knasigt humör den första tiden under sommar- och jullov.  När jag försökte slappna av sköljde ångesten över mig och allt kom upp till ytan. På samma sätt har våren varit den tid då ångesten tar sig uttryck lite starkare. För att dra en parallell till det här inlägget om SSRI  så är jag tveksam till om medicinen överhuvudtaget var till någon nytta. Jag lärde mig att hantera de fysiska symtomen och det gjorde att panikattackerna mattades av efter en tid och panikångesten kom inte lika ofta men fortfarande dök den upp under tyngre perioder och stress. Det har alltid funnits ett nära samband mellan ångest och stress. Så trots att jag åt medicin fick jag ångest när det "behövdes", när kroppen sade till att det blivit för mycket. Det tyder ju också på att ångesten i sig har en uppgift. Det faktum att min ångest blev så stark i vissa perioder visade på att jag inte visste hur jag skulle skapa balans i mitt liv. Jag hade ännu inte lärt mig att lyssna på mig själv.

 För mig har utmaningen inte så mycket handlat om att hantera de fysiska symtom som karakteriserar en panikattack, trots att jag naturligtvis upplevde de som skrämmande i början. De kroppsliga reaktionerna har upplevts som mer påtagliga och därmed har det varit lättare att inte bli så skrämd av dem. Det känns som om man kommer att dö, men det gör man inte. Det hänger starkt ihop med katastroftankar. Man måste lära sig att skicka nya budskap till en hjärna som tror att det är fara å färde och lära den att det man förnimmer är ofarligt och de tankar man tänker inte stämmer överens med verkligheten. Det är enda sättet att avväpna ångesten.  Det handlar om kroppsliga förnimmelser  finns där men de betyder ingenting. De är lika ofarliga och obetydliga som en nysning. Lär du dig komma över skräcken och behandla symtomen med samma nonchalans som en nysning, kommer de att klinga av. Det bästa man kan göra är att notera att man har obehagliga symtom men sedan helt enkelt strunta i dem och bestämma sig för att de inte är värda att fästa uppmärksamhet vid. 

Det är just det som är nyckeln. ATT INTE LÅTA RÄDSLAN TA ÖVER. Det har dock varit svårare när det gäller själva känslan av ångest för den är mer diffus och ogripbar. Det är lätt att tänka att hjärtklappning inte är farligt men en överväldigande känsla av fruktansvärd obehag, rädsla och outtalat hot är svårare att hantera. Den kan man inte bara andas bort. När man är totalt skräckslagen och omgiven av en förlamande obehagskänsla som är väldigt svår att förklara om man inte upplevt den, då är det lätt att bli uppslukad av ångesten. Att komma över själva ångestkänslan tog längre tid för den känns mer okontrollerbar. De senare åren var det främst den kraftiga ångesten som jag hade svårt att bli av med. Under de perioder då studierna gjorde mig extra stressad kom ångesten som en följd. Karakteristiskt har den alltid gjort sitt påhopp när jag slappnat av.

Jag hade så länge "rationellt" fattat vad jag behövde göra för att bli kvitt ångestatackerna. Jag var påläst, jag visste att rädslan var det som höll ångesten vid liv. Jag visste att det jag måste göra var att sluta vara rädd. Det är lättare sagt än gjort.  Det är en sak att veta vad man borde göra men en annan sak att verkligen göra det. Jag hade varit så frustrerad i många år för att jag inte kunde nå den punkten, att ångesten ännu kunde slå till så stark och sluka upp mig. Jag hade slutat vara rädd för de fysiska symtomen och därför hade de också försvunnit men den där känslan kunde jag fortfarande inte hantera. Den kontrollerade mig för jag visste inte hur jag skulle kontrollera den. Jag gjorde nog samma fel som med det mesta, att det också blev till ett prestationstänkande. Att bli av med ångesten blev något som skulle uppnås genom att kämpa. Det går inte att kämpa sig till något om man inte befinner sig på rätt ställe mentalt . 

Man måste hitta det tillstånd inom sig där det är möjligt för förändring och där man är redo för förändringen och redo att släppa greppet och tro på att rädslan inte behöver ha någon plats i ditt liv. Det går inte att säga åt någon hur man ska göra det, du måste själv hitta den insikten du behöver. Ditt inre måste vara redo och det kan du inte tvinga fram. MEN du kan alltid hjälpa dig själv på vägen mot den punkten genom att besluta dig för att ta itu med ångesten. Börja reflektera, tvinga dig att möta dig själv. Det är kanske inte nödvändigt för alla att gå i terapi för att komma över panikångest men ibland behöver man lite hjälp för att förstå vilka inre mekanismer, mentala scheman och tankemönster som orsakar ångesten i grunden. Det som gör att ångesten konstant dyker upp. För panikångesten är ju ett symtom på att något i ditt liv inte är i balans. 

Knep för att avvärja en ångestattack kan man självklart lära sig på egen hand och går man in för att verkligen ta itu med problemet så kan man också själv komma väldigt långt. Det finns trots allt ingen terapeut eller läkare som kan "bota" din ångest. Det är alltid upp till dig själv. En terapeut stöder processen, ger dig insikter och hjälper att dyka djupare men är du inte själv öppen och villig att en gång för alla konfrontera dig själv så stampar du bara på stället, hur många timmar du än sitter hos terapeuten. 

 Jag har alltid varit ganska envis och beslutsam när det gäller  att inte låta ångesten ta över mitt liv och jag tror  att det har hjälpt mig väldigt mycket. Jag har varit fast beslutsam att trots perioder av ångest så skulle den inte få ta över mitt liv så att jag t.ex. börjar isolera mig eller undviker att göra saker på grund av den. Beslutsamheten har fungerat för jag har alltid utmanat ångesten och gjort klart för mig själv att det bara handlar om mig. Det är ingen skillnad om jag är hemma eller någon annanstans när ångesten slår till, det är ändå bara jag som kan hjälpa mig själv. De yttre faktorerna kan varken hjälpa eller stjälpa. Ångesten kommer inifrån och det är bara med inre krafter som jag kan göra något åt den. Det har förstås alltid känts bättre med stöd av andra människor när jag mått dåligt och jag menar inte att man ska stöta ifrån sig andra människor med en "ensam är stark" attityd - det jag menar är att du inte kan lägga ansvaret på att andra ska kunna ta bort din ångest. Om man gör sig beroende av en viss plats eller klänger sig fast vid andra människor  för att dämpa sin ångest så ger man ångesten ännu större makt. Det kan vara en lång väg att gå innan man hittar den inre trygghet som behövs för att möta sina egna demoner, särskilt om det är just en känsla av otrygghet som är grunden för ångesten (vilket det ofta är i någon form). Att ta ansvar för sin egen hälsa och välmående innefattar också valet att möta sina "demoner". Tryggheten växer ur en själ som vågar möta sig själv och livet med alla dess "ups and downs".

Tillbaka till min historia. (Jag kan då aldrig hålla mig till saken...) Vändpunkten, då jag äntligen kunde släppa taget om ångesten kom i början av vårterminen sista året på soc&kom. Hela hösten hade jag stressat och skrivit på min kandidatavhandling och det var under jullovet som ångesten damp ner över mig med full kraft. Efter jullovet när jag skulle inleda en praktikperiod hade ångesten fortfarande inte släppt. Den var en konstant följeslagare varje dag. Jag tvivlade faktiskt ett tag på om jag över huvudtaget kunde göra min praktik. Men jag minns att jag ville det så starkt ändå. Jag ville inte skjuta upp studierna, och kunde inte stå ut med tanken att ångesten skulle få förstöra mina planer. Jag ville kämpa men vad jag inte förstod var att jag inte behövde kämpa alls utan bara släppa taget. En kväll mådde jag så fruktansvärt dåligt och det var i det skedet som jag nådde en vändpunkt. Jag fann mig själv i en så stark ångest, en så djup avgrund att jag inte orkade bry mig längre. Jag tänkte att man kan inte må sämre än så här så varför kämpa emot längre? Plötsligt blev det liksom orimligt att vara rädd. Utan att riktigt veta hur, slutade jag helt enkelt att vara rädd. Jag fattade plötsligt att rädslan var helt absurd. Det var den som gjorde att jag inte kunde släppa greppet om ångesten. Så jag släppte helt enkelt taget  om alla tankar om att sammanbitet kämpa vidare och att "jag måste komma över det här" . Det går inte att "komma över" någonting innan man försonats med det och kan släppa taget.  Plötsligt blev jag  liksom likgiltig gentemot rädslan och ångesten och tänkte att nu kan jag inte göra något annat än att bara ta en dag i taget. Det får vara som det vill. Jag tar det som det kommer. Jag bara lät allt vara. Lät obehaget komma och det kom, och det gick. Och ångesten var inte längre skrämmande. Det var jag själv som skapat den och hållit den vid liv och jag var den enda som kunde förgöra den. Jag kan ännu inte riktigt förstå vad som hände. Jag vet att hemligheten är att jag kunde släppa taget men HUR jag gjorde det och varför jag plötsligt kunde göra det, vet jag inte. Jag var bara redo för jag orkade inte kämpa längre. Jag förstod att det hela var vansinnigt.

Jag släppte taget  och något fantastiskt hände. Det som matat min ångest: rädslan, försvann. Och då försvann ångesten också. Inte fullt ut direkt, men jag kände redan i den stunden hur en enorm lättnad sköljde igenom mig.  Den där ångestdemonen krympte ihop och släppte sitt grepp om mig.  Jag fortsatte med attityden att ta en dag i taget och sluta bry mig så hemskt och plötsligt var världen så mycket lättare, en så mycket mer behaglig plats. Något stort och obehagligt hade tappat sitt grepp om mig och jag såg världen i ett nytt ljus. Ja så kändes det, fast det låter lite fånigt. Det är fyra år sedan och sedan dess har jag aldrig haft en riktig panikattack och ångesten har aldrig kommit tillbaka med sådan kraft. Bara för att jag slutade vara rädd. Det tog en sekund. En sekund av mitt liv så insåg jag plötsligt att det var helt onödigt att vara rädd. Det tjänade inget syfte och jag valde att släppa taget. Då var jag redo. Jag kunde släppa taget. Det som jag kämpat för så många år. Och jag vet knappt än idag vad jag gjorde. Ja, jag gjorde helt enkelt ingenting, det är väl det som är hemligheten. Jag behövde inte kämpa eller fly. Jag behövde bara vara.  Se rädslan och förstå att den inte behövdes. Jag gav efter och lät obehaget komma med all sin kraft och förstå då insåg jag att ångesten inte var något verkligt hot. Den kunde inte längre ta kontrollen.

Ångestens paradox är att det är så löjligt enkelt men samtidigt så fruktansvärt svårt att komma över den. Egentligen handlar det om samma sak som med alla obehagliga känslor och tankar. Man måste möta den och sedan lära sig släppa taget om den.  Det jag lärt mig är att man inte kan tvinga fram förändring. Den måste komma naturligt och det gör den bara man bereder de rätta förutsättningarna. På samma sätt har jag kämpat för att släppa taget om stress och kontrollbehov men ännu inte kommit till den punkt då jag klarar det. Och det är okej. Det kommer. Jag har kunnat släppa en demon fri, jag kommer att kunna släppa flera, då jag är redo. Men jag är envis. Jag vet att jag kan komma vidare. Det är huvudsaken.

Till slut vill jag bara lyfta fram att jag är en ångestbenägen person, vilket betyder att jag reagerar med ångest när jag är i obalans, när jag är stressad och mår dåligt. Utbrändheten förde förstås med sig en del ångest men den blev aldrig övermäktig eftersom den inte längre kändes oöverkomlig. Jag är också känslig för årstidsväxlingar och reagerar varje vår med någon form av ångest. Men det gör inget, det får jag leva med. Våren väcker alla känslor till liv, för mig som känslomänniska och sensitiv blir det en blandning av både lycka och ångest. Mörker och ljus möts och det blir lite kaos för en tid. Men den eufori jag upplever när våren kommer är så mycket större än ångesten. Den finns där i bakgrunden men den tar aldrig över mer.  Jag får fortfarande ångestkänningar ibland och kommer antagligen att få det hela livet. Men det gör inget. Det är min kropps sätt att ringa i varningsklockan. Skillnaden är att ångesten inte längre har någon makt över mig. Jag kan få "känningar"  men då väljer jag bara att strunta i det. Jag noterar och accepterar att känslan finns där och sedan struntar jag i den. Jag låter inte rädslan ta över för jag vet att ÅNGESTEN ÄR OBETYDLIG. Den är endast en känsla och den tjänar inget syfte, alltså väljer jag att inte ägna den någon uppmärksamhet. Jag bara noterar den men låter den vara.  Då växer den inte heller utan bleknar istället bort.   Ångest är en parasit som lever på din rädsla och den kan inte leva om du inte matar den. Hjärnan lär sig att den överdrivna fly/kämpa reaktionen inte hjälper dig "att överleva" och då kan du hjälpa den att skapa nya nervbanor, nya vanor och nya uppbyggande tankemönster. 



För att sammanfatta: Du kan bli av med din ångest genom att:

- Acceptera att du känner ångest just nu (betyder inte att du måste tycka om den)

- Var närvarande. Fly inte, kämpa inte. Låt den "göra sitt" utan att hamna i dess våld. Låt vågen komma, men lär dig att rida på vågen tills den sjunker undan istället för att dras med i djupet.

- Tillåt dig känna rädslan som ångesten framkallar och konfrontera den. Då märker du att ångesten inte är så skrämmande som du trodde när du försökte fly från den eller kämpa emot den. 

-  Se ångesten som en "obetydlig" känsla som aldrig kan skada dig. Det är bara en obehaglig känsla, inget annat. Det är inte ett verkligt hot. Då tappar den sin makt.

- Prata om det! Det är vanligt att man känner sig som den enda som mår dåligt och får skamkänslor. Men ångest är något som alla känner och panikångest är inte alls ovanligt. Det är inget att skämmas för. Genom att vara öppen tappar ångesten också en del av kontrollen. Det som man döljer får alltid större makt. Ordet panikångest ska inte behöva vara mer svårnänmnt än migrän eller magknip. Kom ihåg: Ångest är en naturlig känsla som kan visa på att något i livet inte är i balans. Panikångest innebär bara att samspelet mellan kroppens och hjärnans signaler och respons i något skede blivit felprogrammerat men det betyder inte att du inte kan programmera om din hjärna. Den är mycket mer lättpåverkad än du tror! Nya beteenden och nya tankar skapar nya nervbanor. Det är fantastiskt hur mycket du själv kan påverka din hjärna med hjälp av nya förhållningssätt. (Man får kanske vara tacksam att hjärnan inte vet skillnaden mellan en sann tanke  (som stämmer överens med verkligheten) eller en osann tanke. Det är såtillvida du tror på tanken eller inte som gör skillnaden. 

-  Öva upp medvetenheten och använd tankarna för att hantera katastroftankar och negativa tankemönster. På så sätt distanserar du dig också till de obehagliga känslorna. Tänk t.ex. "Jaha nu känner jag ångest igen. Det var ju intressant. Lite oväntat kanske, men ok, det händer. Trots det behöver jag inte bry mig om det, för det obehagliga kommer att försvinna strax. Jag accepterar det som jag känner nu men det är helt betydelselöst så jag behöver inte ägna energi åt att strida mot det. Jag kan bara låta det vara och fortsätta med det jag gör. "

På det sättet blir  du iakttagaren av dina negativa tankar och känslor istället för att uppslukas av dem. Då är det också lättare att förstå att det är fråga om just en tanke eller en känsla, men de behöver inte stämma överens med verkligheten. 

- Kom också ihåg att trots att rädslan som göder panikångesten är obetydlig så har ångesten uppkommit av en orsak. Fundera över vad det är som upprätthåller den och varifrån den kommer. Du kan programmera om din hjärna så att rädslan inte längre styr men ångestbenägenheten har också en grund någonstans. Om du väldigt lätt reagerar med ångest är det viktigt att fundera på orsaken. Det handlar ofta om en känsla av otrygghet som gör att rädslan tar över. Otrygghetskänslan kan ta sig uttryck på många sätt och leda till olika kompensationsstrategier som ett ökat kontrollbehov, undvikande beteende följt av en stark ångest och känsla av att förlora kontrollen när kompensationen vacklar. Våga alltså gå till grunden med din ångestproblematik samtidigt som du lär dig hantera panikattackerna när de kommer. 

- Tillslut vill jag också tillägga att livsstilsfaktorer också har en väsentlig del i ångesthanteringen. Förutom stress som naturligtvis lätt triggar igång en panikattack är det viktigt med en lugnande kost. Undvik främst socker och snabba kolhydrater som ger svängande blodsocker. Kraftiga blodsockersvängningar kan trigga igång en attack och är mycket stressande för kroppen. Jag förespråkar att lämna bort socker, gluten och övriga snabba kolhydrater och äta en naturlig kost med högt näringsinnehåll. Signalsubstanserna i hjärnan som är viktiga i balanseringen av vårt känsloliv och humör behöver tillräckligt med näring som byggstenar. Ofta uppkommer en obalans mellan signalsubstanserna vid ångestproblematik. 

Det finns självklart så mycket mer man kunde skriva om ångest och panikångest men det får räcka så här. 

Lycka till med din ångesthantering!




 


17 kommentarer:

  1. Mycket bra skrivet. För mej som träffar personer med ångest alla dagar var detta en bra text att läsa. Speciellt när det handlar om att lära sig hantera sin ångest. Kram sofie!!

    SvaraRadera
  2. Tack! Roligt att det kan vara till nytta! :)

    SvaraRadera
  3. Hej! Vill tacka för att du bidrar med din historia. Är själv en person som lider av ångest av och till. För tillfället är det riktigt illa, vilket ledde till att jag hittade hit. Tycker det är så svårt då det känns så svårt att vara "beredd" på hur känslorna ska manifestera sig. Jag blir lika chockad varenda gång, lika rädd. Så ofattbart rädd på ett sätt man inte kan förmedla till andra riktigt så att dom förstår. Tror att jag ska bli pskykiskt sjuk, aldrig återhämta mig, leva i en mardröm. Fast min rationella sida säger något annat. Hoppas att jag ska kunna besegra detta även denna gång..Kram på dig fina medmänniska

    SvaraRadera
  4. Jo det är ingen lätt väg att lära sig att hantera ångesten men det går! ALLA kan bli fri från sin ångest men man måste vara beredd att jobba med sig själv och verkligen möta ångesten. Det går inte att fly eller kämpa emot - man måste inse att ångesten är totalt ofarlig. Den är obehaglig men den får inte makten över dig om du inte låter den. Det är lättare sagt än gjort eftersom ingen annan kan tala om hur du ska göra - du måste hitta den platsen inom sig själv. Då inser du att ångesten aldrig kan skada dig - det är bara en förnimmelse som försvinner när du inte "matar" den med din rädsla.

    Man måste bara intala sin hjärna att det bara är fråga om falskt alarm - du kommer inte att dö, inte att bli psykiskt sjuk och DET GÅR ALLTID ÖVER. Det handlar om att koppla samman den rationella sidan med den känslomässiga så att hjärnan förstår att när ångesten ger sig till känna kan man stanna upp, känna efter och VÄLJA att strunta i ångesten. Den finns där och man ska inte kämpa emot den eller försöka förtränga den, bara iaktta den som om man stod lite utanför sig själv. Iaktta den som ett intressant fenomen och sedan välja att inte ägna den mer uppmärksamhet. Då kommer den att försvinna. Det kan vara väldigt svårt när rädslan tar över automatisk men med varje övning i att bli medveten om att DU ÄR DU OCH ÅNGESTEN ÄR INTE DU, BARA EN KÄNSLA SOM DU KAN IGNORERA SÅ FÖRSVINNER DEN.

    Det handlar mycket om att lita på sig själv. Lita på att ångesten aldrig kan ta makten om du inte tillåter den. Och det som du skriver om att vara "beredd" - att gå omkring och vara på helspänn och försöka vara beredd gör det hela bara värre. TILLÅT ångesten att komma om den kommer och rid på vågen. Den kanske kommer plötsligt, men då låter du den komma, var närvarande och "rid på vågen".

    Alla måste hitta sitt eget sätt att besegra rädslan. Men du kan vara trygg i dig själv, ångesten kan aldrig skada dig, den har ingen betydelse egentligen, den är inte värd att ägna någon uppmärksamhet när du väl bara kan se på känslan utifrån. Det går att omprogrammera hjärnan, den är väldigt lättlurad :) Om det är svårt att tänka sig ur det, så försök att BETE DIG som om du inte hade ångest. Försök göra allt som vanligt. Låt inte ångesten styra ditt liv, dina aktiviteter och de val du gör. Ta ett djupt andetag, vet att du är trygg och att du kan ta steget igenom ångesten och ut i friheten.

    Jag hoppas att du hittar ett sätt att hantera din ångest. Ingen ska behöva leva ett begränsat liv på grund av rädsla och ångest.
    Jag hoppas du har stöd i din omgivning och någon att prata med. Terapi kan också vara en stor hjälp i att lära sig nya tankemönster.

    Det är bara att höra av dig om du vill prata eller har frågor. Stor kram till dig!

    SvaraRadera
  5. Hej Mycket bra skrivet. Du får fram det väsentliga på ett förståeligt sätt och trovärdigt då du själv varit drabbad. Är det ok att använda din text för att hjälpa andra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Självklart är det okej att använda, men jag vill gärna veta vem du är i så fall :)

      Radera
    2. Hej kan jag lämna min mailadress till dig utan att den blr offentlig på din blogg. Hur gör jag då. Är ingen van internetanvändare. Förstod ej hur jag skulle välja ur profilen.
      Jag jobbar som kurator och tycker att du har fångat problemet utsökt bra! Tror att det skulle hjälpa andra att få läsa. Går ju hänvisa till din blogg men tänkte att jag kunde skriva ut din text, naturligtvis och hänvisa till att den är din.

      Radera
  6. Tack! Det var en fin läsning. Försöker kämpa mot ångesten, fullt medveten om att jag måste släppa den. Som du skriver så blir ju det också en prestation, som man misslyckas med, och får mer ångest...
    Det var gott att läsa din text, tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad bra att texten gav någonting! :) Jag har haft krångel med att se när någon kommenterar mina inlägg så hade inte sett din kommentar förrän nu. Det är inte alltid lätt att släppa taget, tro mig jag försökte länge innan det funkade. Men jag tror jag försökte för mycket. Att släppa taget handlar ju som sagt om att SLÄPPA taget, inte kämpa med något. Men man måste inse att ångesten inte är ett hot, det är bara en förnimmelse, en känsla. Det är ett symtom på att något är i obalans och det betyder att du måste lyssna till vad kroppen försöker säga. Och kroppen är inte din fiende, liksom ångesten inte är din fiende. När man sluter fred med de obehagliga känslorna och bestämmer sig för att de inte kan styra ens liv, då kan man släppa taget på riktigt.

      Stort lycka till! Kramar!

      Radera
  7. Tusen tack för dina inlägg. Jag upplevde min första panikångestattack idag, har tidigare bara haft diffus ångest. Jag föll rakt i fällan. Jag klarade inte att varken kontrollera, acceptera eller hantera känslan så jag blev skräckslagen. När jag ringde till psykakuten så försökte de lugna ner mig genom att upprepa att ångesten inte är farlig, "ångest är inte dödligt, det känns så, men den är inte farlig". Jag låtsades att jag tog in vad de sa, men i själva verket kändes det som att kroppen skulle stänga av sig vilken sekund som helst. HEMSKT! Hade de däremot brutit ner känslan på samma sätt som du förklarar i dina inlägg så hade jag nog kunnat ta det till mig. Tror jag. Jag ska verkligen prova nästa gång det händer. Min diffusa ångest hanterar jag på liknande sätt, och nu vet jag vilken kraft attackerna kan ha, och jag lever ju faktiskt fortfarande. Nästa gång kommer jag att vara mer förberedd, Igen: TACK!
    Caroline

    SvaraRadera
  8. ...PS: När jag skriver "bryta ner känslan" menar jag bryta ner i beståndsdelar, inte kämpa emot. Nästa gång ska jag verkligen låta bli det, att försöka kämpa emot alltså.
    Caroline igen

    SvaraRadera
    Svar
    1. När man upplever sina första panikattacker känns det fruktansvärt och det är inte lätt att möta ångestupplevelsen med medvetet lugn. Det är en process och du ska inte känna att du misslyckas om det inte går. Men huvudsaken du vet ATT det går. Det går alltid att komma över ångesten. Medvetenhet och närvaro är nyckelorden, dvs att man vågar känna känslan av ångest utan att uppslukas av den eller snarare liksom betrakta den som ett "intressant fenomen" som inte kan göra någon skada. Att helt och hållet tillåta sig att känna de obehagliga känslorna men med vetskapen om att det är helt ofarligt och obetydligt, det är bara förnimmelser och inte något verkligt hot. När man kan "dela upp" ångestupplevelsen från sitt verkliga jag så är det lättare att inte bli rädd när känslan kommer. Man observerar sin ångest, man ÄR inte sin ångest. Det är fantastiskt när man märker att hur stor kraft rädslan än har så när man accepterar och tar emot rädslan så försvinner den. Ångesten "göder sig" på din rädsla, utan rädsla kan den inte fortsätta. Och rädslan kan man endast bli av med genom att först acceptera den och släppa taget.

      Jag hoppas att du hittar ett sätt som funkar för dig att bemästra din ångest. Ta en dag i taget och fokusera på medveten närvaro. Fokusera på det som ger positiv energi varje dag så att det får växa starkare.

      Lycka till!

      Radera
    2. Hej!
      Jag vill bara tacka så hemskt mycket för hjälpen! Har en jobbig tid bakom mig med mycket ångest och en hel del ångestattacker. Ditt sätt att sätta ord på känslan har hjälpt mig något alldeles oerhört. Har haft detta blogginlägg som snabbval på min telefon för att ha som "livlina" om ångestattacken skulle komma när jag är bland folk (t ex på bussen). Min terapeut föreslog ångestkort att ha i plånboken, men jag blir alldeles för darrig för det. För mig har dina ord varit en oerhört stor hjälp för att inte gå upp i ångesten, utan istället separera mig själv från den obehagliga rädslan. Jag brottas fortfarande med min ångest, men har nu kommit så långt att jag inte behöver ha livlinan kvar.
      Alltså, ett stort stort tack till dig!! Även om jag har haft stöd av vänner och familj så är det dina ord som har varit avgörande.
      Tusen tack till dig!

      Radera
    3. Åh vad glad jag blir att mina ord kunnat vara till hjälp! Vad skönt att du haft framsteg med att hantera din ångest och det kommer en dag när ångesten inte längre har kontrollen i ditt liv, det är jag säker på! :) Visst känner man av ångest ibland, det gör alla, men den tar inte längre makten.

      Lycka till och sköt om dig!

      Radera
  9. Jag är DR SOLIGT, jag välkomnar er alla till min värld av andlig tempel lösning jag vill försäkra er om att vad det någonsin att du kontaktade mig för kommer att ske med de befogenheter som mina förfäder. Jag vill tala om att jag är här för att hjälpa dig på något problem som du kanske står inför, jag har varit i området för att hjälpa människor i över 55years nu, jag vill att du ska veta att jag har hjälpt lösa över 7000 personer med så många problem i olika länder och de har aldrig slutat att kalla mig för att tacka mig för det goda arbete jag har gjort för dem. Min goda arbete har spridit sig till så många länder, varför, är att de har sett min goda arbete och de hjälpte mig sprida det över hela världen. Jag vill att du ska veta att det ögonblick du kontakta mig bara överväga alla dina problem lösta eftersom jag vet att när jag börjar på din spell arbete du kommer att vittna till hela världen här, Maila mig via adressen. drsunnydsolution1@gmail.com

    Försöker man att passera genom någon av dessa problem,

    BEHÖVER DU DITT EX TILLBAKA MYCKET SNABBT

    DON DU VILL DITT VÄN ATT ÄLSKA DIG SOM ALDRIG som förut

    Lider du av LÄNGE SJUKDOM

    DU ekonomiska problem

    Söker du efter ett bra jobb

    VILL DU BLI husägaren

    Letar du efter en förstklassig GRADE

    VILL DU KOMMA UT FÖRST din examen

    ÄR DU EN STJÄRNA OCH DU VILL VARA SÅ POPULÄR ATT HELA VÄRLDEN

    VILL DU VARA RIK

    VILL DU DITT FÖRETAG hålla sig i rörelse

    HAR DU ETT FÖRETAG SOM HELST OCH NI VILL att expandera

    Vill du att din man eller hustru ATT HÅLLA TILL DIN VÄRLD

    Är du inför NÅGRA äktenskapliga problem

    DU svårt att bli gravid till din man

    Upplever du missfall HELST DU TAR IN

    VILL DU TÄVLA PÅ NÅGOT lotteri

    Är du inför svårigheter

    HAR DU hotats av NÅGON

    VILL DU att lyckas i någon sak du lägga händerna på

    ÄR din son eller dotter beter sig konstigt

    Är du inför häxeri manipulationer

    VILL DU CAST EN STARK kärlek stava PÅ DIN flicka eller pojke VÄN

    BEHÖVER DU magiska krafter att göra något VILL DU

    Upptäcker ni det svårt att välja en partner

    VILL DU DINA FÖRÄLDRAR ATT VARA STOLT AV DIG

    Upplever du FEL och besvikelse i vad du gör. (ETC)

    SvaraRadera
  10. Hej hade du konstant svår ångest

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej för mig gick det mycket i perioder då jag hade panikångest och sen kunde det gå en tid utan ångestattacker. De kom ofta när jag var stressad och särskilt efter en tid av stress då jag slappnade av.

      Radera