4 mars 2013

Nya vägar

Det är en stor lättnad då man vågar släppa taget om något som inte leder rätt och vågar fatta beslutet att följa sina drömmar. 

I och med att jag började må sämre igen förstod jag att nu är det faktiskt tid att ge upp den här yrkesbranschen för gott. Jag har ju länge vetat att socialarbetaryrket inte passar mig och aldrig känt att det är "jag". Egentligen har jag vetat det sedan studierna men det är svårt att avbryta något när man inte heller har en aning om vad man annat skulle göra med sitt liv. Det är enklare och tryggare att bara fortsätta fast det innerst inne inte känns rätt. Jag skulle ju i alla fall vara i en bransch där det finns jobb trots att anledningen till att jag började studera socialt arbete från början var att få arbeta som kurator/psykosocialt arbete - och utbudet av sådana jobb är inte speciellt många. Inget av de socialarbetarjobb jag provat på har känts bra för mig. Jag är glad att jag provat på socialarbetaryrket, för nu vet jag med säkerhet att det inte är min grej - men jag kan inte fortsätta med något som jag inte trivs med. För mig är det så viktigt att jag i grunden trivs med det jag gör och att det stämmer överens med mig som person - att jag kan utveckla en yrkesstolthet och yrkesidentitet. Det intressanta är att jag under mina tidigare vårdstudier utvecklade en "vårdar"-identitet som alltid stannat kvar och socialarbetaridentiteten har aldrig kunnat ta den platsen. Visst har jag fått höra att jag gör mitt jobb bra och det är klart att jag gjort mitt bästa och hängett mig åt mitt arbete, men det har aldrig känts naturligt om man säger så. Socialarbetarrollen har alltid varit i strid med den jag egentligen känner att jag är och det jag egentligen vill göra. Jag vill inte vara någon myndighet. Socialarbetaryrket är ett otroligt viktigt jobb och jag beundrar alla de som orkar med sitt jobb och är verkligen glad att det finns de som trivs med yrket. Jag är bara inte en av dem. 

Efter min utmattning i fjol började jag på allvar fundera på vad jag egentligen vill göra med mitt liv, vad jag innerst inne drömde om.
Så småningom blev det ganska klart att vård- och hälsobranschen alltid varit det som intresserat mig mest. Under min egen kamp i och med utbrändheten lärde jag mig så mycket om mig själv och den ökade självkännedomen väckte nya drömmar till liv. Jag har alltid varit fascinerad av helhetshälsa och eftersom jag tycker att alternativmedicin/energimedicin tar fasta på helhetshälsan på ett bra sätt har det väckt mitt intresse mer och mer. På senaste tiden har jag läst mycket om frekvens/energimedicin och själv gått på refloxologibehandlingar under flera års tid. Jag är så fascinerad över kroppens intelligens och förmåga till självläkning och det finns så mycket att utforska.  Nu planerar jag alltså att påbörja studier i reflexologi till hösten.(Reflexologi är  alltså zonterapi men omfattar hela kroppen, inte bara fötterna). Utbildningen är lokaliserad i Tammerfors men det är delvis en distansutbilnding och innefattar några dagars kurser ett par gånger per termin.
 
Jag har låtit besluten mogna fram under det här året och när jag tog socialarbetarjobbet i höstas hade jag redan i tankarna att påbörja nya studier i antingen kost-näringsrådgivning eller reflexologi  men eftersom jag inte kände mig mentalt redo ännu i höstas så tänkte jag att det kan vara bra att jobba ett år och få lite mer arbetserfarenhet, prova på ännu ett område inom socialt arbete och samtidigt tjäna in lite pengar för de framtida studierna.Det var ju ett praktiskt och "rationellt" beslut tyckte jag, men än en gång fick jag lära mig att livet inte alltid går i enlighet med det som man så väl planerat.

Efter fyra månaders heltidsarbete fann jag mig själv åter igen insnörd i utmattningsträsket. Ibland måste man väl helt enkelt få andra "wake up-call" innan man fattar vilka val man måste göra för sin egen skull. Jag kunde ju inte veta att jag skulle börja må sämre igen trots att jag förstås var medveten om risken för återfall, särskilt eftersom jag började jobba heltid direkt efter sjukskrivningen och inom samma bransch som gjort mig utbränd innan. Ingen idé att vara efterklok men det blev plötsligt så tydligt i och med den här sjukskrivningen, att jag inte kan stanna kvar. Nu är det dags att lämna den här branschen för gott. Eftersom jag inte hade möjlighet att komma tillbaka till jobbet på deltid efter sjukskrivningen, tog jag helt enkelt beslutet att säga upp mig i samband med sjukskrivningen. Det var ett nödvändigt beslut för jag vet att om jag valt att gå tillbaka till heltidsarbete direkt skulle det inte räcka länge innan jag befann mig i samma sits igen. För min egen hälsa så var det här det absolut bästa jag kunde göra. Visst känns det lite surt att få det ekonomiskt sämre igen, särskilt då jag planerar att börja studera på deltid i höst och de studierna kostar en del, men mitt välmående och återhämtning måste få högsta prioritet just nu om jag någonsin ska komma vidare och samla energi för att kunna göra det jag verkligen vill. Jag har eventuellt ett deltidsjobb som inte skulle vara så krävande på gång efter sjukskrivningen, så hoppas på det. Trots att studierna kommer att kosta så vet jag att heltidssjobb plus studier på finska dessutom inte går ihop med min nuvarande livssituation. Jag skulle inte orka, så på något sätt måste jag försöka få det att gå ihop ekonomiskt.

Det är ganska lustigt hur det mitt i allt finns så mycket jag skulle vilja göra och studera. Först har man ingen aning om vad man vill och plötsligt när man ignorerar rädslan och tankarna om "vad som är praktiskt och vad som förväntas" och istället tillåter sig själv att verkligen värdesätta det man drömmer om,  blir allt plötsligt så klart.  Jag drömmer  också  om att utbilda mig till kost-och näringsrådgivare för att kombinera med reflexologyrket men det få bli ett senare projekt. Eftersom allt det här jag önskar innefattar privata studier (och för det mesta är alla intressanta utbildningar lokaliserade i Sverige) och förstås dyra så är det inte så där bara att ta utbildning efter utbildning. En sak i taget så får jag se vart det leder! :) Det är bara att njuta av känslan av att vara i samklang med den man känner att man är innerst inne och våga göra konstruktiva beslut, trots att det är skrämmande med förändringar.

Jag måste säga att när jag gjorde beslutet att lämna socialarbetarbraschen så kände jag en så otrolig lättnad. En enorm frihetskänsla infann sig vilket verkligen får vara ett bevis på att jag har gjort rätt beslut. Det är fantastiskt hur livskriser och svackor kan vara det bästa som händer därför att det öppnar nya dörrar i livet. Smärta och lidande kan få en att se väldigt klart mitt i kaoset. Det oväsentliga bleknar och det väsentliga skiner ännu klarare. Kroppen sa ifrån än en gång och samtidigt pekade livet  mot en annan riktning ännu tydligare. Första smällen fick mig att vakna upp, den andra smällen fick mig att agera. 

Det här är faktiskt mitt liv, min kropp, min själ, min väg. Jag kan inte förbli ett offer för mig själv. Det är jag som skapar mitt liv, jag bär ansvar för mitt välmående och lycka. Jag måste agera enligt det som finns i mitt hjärta, annars kan jag aldrig må bra och aldrig känna frid. Så länge vi motarbetar vårt autentiska jag blir vi aldrig fria. Vi kan låtsas, vi kan fly, vi kan kämpa, men vi kommer egentligen ingenstans förrän vi vågar se oss själva i ögonen. Vågar lyssna helt och fullt inåt utan att blanda in andras åsikter och förväntningar. Det är fruktansvärt svårt ibland ska jag säga, eftersom det kräver övning att lyssna på sig själv men det är den enda vägen. Vi kanske lär oss att lyssna på andra, men lär vi oss att lyssna på oss själva?Vi råder andra att följa sina drömmar, men följer vi våra egna? Vi berömmer andra för deras framgång och tröstar i motgång, men gör vi detsamma för oss själva?

För det mesta går vi en blindgång, inställda på autopilot utan att märka vart vi är på väg, varför vi gör det vi gör, och inte minst HUR vi gör det vi gör, på vilket sätt vi lever. Lever vi i nuet, i harmoni med oss själva och livets gång, eller befinner vi oss i en falsk uppbyggd värld där vi ignorerar att låta vår intuition leda oss? Där vi glömmer bort att det finns något större som viskar i vårt hjärta. Vår egen inre visdom och Guds visdom. Vår egen ande och Guds ande som samtalar och visar riktningen. 

Jag är tacksam för min utmattning, det säger jag helt och hållet från hjärtat. Utan den här livskrisen eller vad man nu ska kalla den så skulle jag inte ha kommit till de här insikterna om vad jag vill göra med mitt liv. Det är ingen säker utstakad väg jag har framför mig, men jag väljer alla gånger den osäkerheten framför en falsk trygghet i ett jobb som jag inte trivs med, därför att det känns rätt. Visst kan jag inte veta hur det blir i höst, kanske studierna blir för krävande, kanske jag inte fixar att studera på finska, kanske det inte blir vad jag tänkt mig. Det vet jag inte och det behöver jag inte veta. Det viktiga är att det jag gör och hur jag lever befinner sig i harmoni med mig själv och mina värderingar.

Det finns så många "kansken" och "tänk om" .Man kan drömma om framtiden men man kan inte på förhand staka ut en fastspikad väg som man måste klara till varje pris. Det är en av de största insikterna det här året, att misslyckande inte handlar om att inte klara av något man tänkt sig,  misslyckande är att inte våga försöka, att inte våga följa det som känns rätt. Hela livet skulle ju vara ett misslyckande om man definierar det enligt sina misstag, för misstag gör man hela tiden.  Det är vad man gör av de misstagen och hur man väljer att förhålla sig till livet som är det avgörande. Det måste jag komma ihåg när jag känner den där tyvärr ännu ingrodda rädslan att "misslyckas". Livet är vad det är, det är ingen idé att döma varje litet steg utan istället fokusera på vyerna runt omkring. Man vinglar fram på olika vägar, tar ibland fel avfarter, står ibland förvirrad vid en korsning, missar den lilla grusvägen som kanske skulle ha lett till en mer harmonisk plats snabbare men man var för fokuserad på huvudvägen för att lägga märke till den undangömda skylten. Livet är ingen motorväg (även om det finns en låt som antyder det...), den är mer en labyrint bland snåriga buskar men ett fantastiskt äventyr eftersom man aldrig vet vad som dyker upp bakom nästa krök. Mitt i allt snubblar man kanske över det man inte ens visste att man letade efter.

"Det är bättre att förlora några strider medan du slåss för dina drömmar, än att bli besegrad utan att ens veta varför du slåss".
 Paolo Coelho

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar