29 mars 2013

Ode till Pasha

Jag blev glatt överraskad då min lchf-pasha faktiskt blev riktigt lyckad. Jag som älskar Pasha var lite orolig att den inte skulle smaka som den skulle men det gjorde den! Förstås har jag ju vant mig av med riktigt söta saker så alla skulle säkert inte tycka likadant. Föräldrarna fick vara smakprov och den förutsägbara kommentaren från min pappa var så klart: " Det här var syrligt...det är ju inget sött!" Mamma däremot tyckte om det men hon har liksom jag vant sig av med sockret. En "riktig" version av Pasha med socker finns i huset bredvid och det kan nog hända jag tar en liiiten smakbit, bara för att jämföra... ;)  Hur jag ska lyckas konsumera denna mäktiga klump innan påsken är slut är en liten utmaning, för trots att jag inte gjorde en hel sats blev det ändå på tok för mycket för en person. 

Nå väl, härmed deklarerar jag den ofrivilliga förkylningsfastan över! Hur det nu kommer att gå i praktiken är jag är dock lite bekymrad över eftersom mitt behov av choklad ännu inte  har återvänt trots att jag mår bättre. Jag försökte ta mig en allvarlig funderare igår kväll om jag trots allt ändå inte ville ha en chokladbit. Men det ville jag inte. KATASTROF! Vad har hänt? Vad är det här för fasansfull flunsa som fört med sig suget efter mitt number one njutningsmedel? Jag borde kanske vara glad för vad är egentligen nyttan med att stoppa i sig choklad? Nej, jag är endast chockerad.  Matlusten har för övrigt inte heller riktigt infunnit sig. Det här med varm mat lockar fortfarande inte alls. Jag har inte jag ätit "riktig" varm mat på fyra dagar. Igår fick jag dock säkrat mitt proteinintag (och saltintag...) med rökt fårkött som också är en obligatorisk delikatess på påsk. Så fantastiskt gott. Så det blev smörgås med fårkött och brieost till lunch. Inte dumt. Som sagt, kallt kött (typ medwurst) och kall fisk går an men så fort det vankas varma rätter så får jag kväljningar. Jag kanske ska skylla på vårångesten istället för flunsan. Inte för att jag känner av ångest men jag vet att jag kan få "dolda" symtom istället trots att jag inte mår dåligt på det sättet. Eftersom jag alltid reagerar med magen så är det ju ganska logiskt. Nåja, jag hoppas på att min normala matlust återvänder snart för det här är verkligen inte likt mig. 

I dag tror jag bestämt att det får bli promenad premiär. Nu har jag inte rört på mig på snart en vecka så jag får nog ta och börja lite försiktigt. Det ser lovande ut trots att morgonkylan envist fortsätter. I natt sov jag också ordentligt för första gången sedan förra helgen.  Har försökt njuta bäst jag kan trots att jag inte varit utomhus. I går blev det en te-stund på balkongen. Fridfullt om det inte skulle ha varit för alla flugor som vaknat till liv och surrade runt huvudet.



Här kommer receptet på Pashan: (Jag hade ett grundrecept som jag kikade på men eftersom jag gjorde mindre mängd så experimenterade jag med mängderna och smakade av efter hand.)

1,5 dl vispgrädde
ca 50 g smör 
250 g kvark + 3 msk creme fraiche
1 ägg
Stevia eller annan sötning efter smak
(jag strödde i lite stevia och en tsk rå honung) 
Rivet skal + saften av 1 lime och lite citronsaft
mandelflarn
- Istället för russin och sukat hade jag lite överlopps gojibär som jag 
lade i för färgens skull. 

Sedan hällde jag det i en sil med en silduk över och så fick det stå ca 1 dygn och rinna av i en bunke. Sedan var det bara att stjälpa upp på ett fat. Den ser lite ut som en rutig degklump men om man dekorerar den blir den genast lite festligare. 

                Det blev gula tulpaner då jag inte hittade påskliljor. Fint så!

                                EN SKÖN PÅSK ÖNSKAR JAG ER!

25 mars 2013

Våfflor!

Ja just det, hade nästan glömt att det är våffeldagen! Kvällsmaten räddad!



Lchf-våfflor ( http://lchfmiddag.se )

0,5 dl kokosmjöl
1 tsk bakpulver 
2 tsk fiberhusk
2 ägg
2 msk kokosolja
1 dl vatten

Än hinner ni sätta igång och grädda våfflor! Jag fortsätter med det jag gjort största delen av dagen: ligga i soffan och förbruka näsdukar. Halsen känns bättre nu men istället droppar det som en otät kran ur näsan. ( vilket säkert samtliga är väldigt intresserade av att veta...) 

Fortsatt god kväll!


Vårförkylningen

Med vårvädret kom vårförkylningen. Ironiskt. Jag som väntat på att få återta promenader utan att förfrysa ansiktet. Nu vill jag inte röra mig ur soffan. Men, det går ju bara framåt nu (hoppas jag), så jag hinner nog njuta av våren ännu.  Tur ändå att jag blev förkyld först efter lördagens konsert och hinner förhoppningsvis bli frisk till påsk, så ska väl inte klaga. Har försökt kurera mig så gott det går med citronvatten, varmt vatten med riven ingefära, strepsils och överdosering av echinaforcedroppar.  Igår kväll drack gjorde jag en dunderdryck som dessutom är god : varm choklad på sojamjölk med ordentligt med riven ingefära och en skvätt konjak. Trots det  kändes det som jag svalt ett rivjärn i natt varje gång jag vaknade i natt. 

Har ingen feber men känner mig lika utslagen ändå. Det kan nog hända att lördagens kraftansträngning utlöste det, men det var det ändå värt. Jag orkade bättre än jag trodde men så hade vi också bra med pauser mellan övning, genrep och konserten. Trots att det var en lång dag så märker jag stor skillnad när det handlar om något som är krävande men ändå ger så mycket energi tillbaka till skillnad från något som tar mer energi än det ger. Den härliga känslan att stå och sjunga gav liksom den där extra endorfinkicken jag behövde för att orka. Ska bli roligt att få se passionen i tv sen på påskdagen! 

Nu ska jag återgå till soffan, filten och boken. Kanske man borde surfa runt efter lite goda påskrecept också.  Pasha är obligatoriskt till påsk, så i år blir det väl en Lchf-variant. Egentligen bara att byta ut sockret mot stevia och eventuellt lämna bort sukat och russin. Trots det får jag väl lov att göra en egen sats eftersom min pappa som brukar ha ansvar för pashatillverkningen vägrar att äta något utan socker :) Memma kommer jag faktiskt att sakna lite trots att det egentligen inte är särskilt kulinariskt. Det är liksom mer tillfredsställande än gott men det hör ändå påsken till. Men nog ska jag väl klara mig utan det svarta kletet i år.  Ska leta efter lite goda påskgodisrecept istället.  Kanske de här marsipanäggen skulle vara något? http://mariannslchf.se/etiketter/paskgodis/.







22 mars 2013

Välkomna på påskpassion!

Veckorna går så fort nu tycker jag, fast ändå känns det som om tiden har stannat upp när man tittar ut. Snöflingorna dalar ner och jag skulle helst dra för gardinerna för att slippa se. Det senaste är att vi kan vänta våren ungefär andra veckan i April, så där rök min påskstämning. Tydligen är det någon sorts nordpolsluft som hakat sig fast  här i Norden och inte vill röra på sig. Nåja, desto härligare när värmen äntligen kommer. Bara jag inte blir alltför vårgalen :) Lite vårkänningar har jag haft de senaste dagarna i form av ångestkänningar. Ja det låter lite tokigt men ångest är ett vårtecken för mig. Eftersom jag har lärt mig att hantera min panikångest och inte haft en riktig panikattack på flera år så får jag leva med att ändå få ångestkänningar då och då. Det rör sig inte nu mera om någon kraftig ångest eftersom jag inte låter den ta över längre. Det Istället kan det ta sig uttryck i mildare obehagskänslor, domningar i kroppen och illamående. Visst har jag haft mer ångest nu i samband med mitt utmattningsåterfall men jag har kunnat hantera det. Jag är också beredd varje vår på att ångesten uppenbarar sig i någon form men nu för tiden gör det inte så mycket. Allt det andra jag älskar med våren väger upp. I går märkte jag det på grund av att jag igen fick en släng av "inte kunna äta varm mat"-syndromet. Hade fixat till en god kycklinggryta och sen när jag skulle äta fick jag bara kväljningar. Känns lite på samma sätt idag. Jag är inte direkt illamående men tanken på att äta resterna av kycklinggrytan gör mig äcklad. Så det får väl bli någon kreativ lunch med sallad och kalla grönsaker då. Måste bara komma ihåg att få i mig tillräckligt med fett när jag har de här perioderna, annars får jag inte tillräckligt med energi.

Imorgon blir det en lång dag, men roligt ska det bli! Det blir konsert i form av påskpassionen "7 dygn i Jerusalem." Det är tredje året passionen framförs och i år blir det dessutom tv-inspelning. Tidigare har passionen framförts på påskdagen men eftersom det i år blir tv-inspelning hålls den en vecka tidigare. Konserten sänds på påskdagen i yle5. 
Eftersom det kräver en hel del att hålla igång hela dagen måste jag se till att hålla mig i balans. När vi hade övningsdag för två veckor sedan gick det bra ända tills vi skulle sjunga igenom hela grejen som räcker lite över en timme, då klarade jag mig till hälften ungefär innan jag blev alldeles svag i benen och yr i huvudet så jag fick gå och sätta mig. Det jobbigaste är kanske det att när jag blir trött så blir jag också extremt ljudkänslig. Det resulterade i att jag inte ens kunde sitta kvar utan var tvungen att gå ut för jag klarade inte ens av körsången. I morgon kan jag ju inte direkt försvinna någonstans om jag börjar må dåligt mitt under inspelningen, det är bara att stå kvar och fortsätta. Nåja, det är onödigt att oroa sig, jag får bara se till att andas ordentligt och försöka att inte spänna mig. Jag borde kanske tänka på att ta det lite lugnare under övning och genrep så jag orkar bättre på kvällen.

Det ska i alla fall bli jätteroligt så jag får fokusera på att lägga min energi på att se fram emot konserten istället för att oroa mig. 

Den som befinner sig i Vasa imorgon är jättevälkommen på konserten som hålls i Vasa Övningsskolas högstadiums gymnastiksal kl 19. 


 
7 dygn i Jerusalem är en modern påskpassion med sammanlagt 120 sångare och musiker. Passionen är skriven av den norska kompositören, körprofilen och dirigenten Martin Alfsen. Verket framförs nu för tredje gången på svenska av Ungdomskören Evangelicum, en projektkör, 9 solister och ett stort kompband. Dirigent är Niklas Lindvik och kapellmästare är Mattias Björkholm. Musikstilen sträcker sig från lugna, innerliga satser i klassisk stil via starkt dissonanta partier till svängiga funkiga gospellåtar. Hela passionen består av 25 delar och tar en dryg timme att framföra. Verket har tidigare framförts på norska och danska och till påsken 2011 framfördes verket även på tyska.  (text från https://www.facebook.com/events/131727103674303/?ref=ts&fref=ts och  http://www.slef.fi/paskpassionen-7-dygn-i-jerusalem.

Välkomna så får ni alldeles säkert påskstämning vintervädret till trots! 


20 mars 2013

Självläkningens betydelse

Sanna Ehdin http://blogg.passagen.se/sannaehdin/  
skrev för några dagar sedan ett bra inlägg om. kroppens självläkning - något som jag försökt tänka på under hela det här året (med både mer och mindre framgång...). Jag läste hennes bok "Den självläkande människan" i somras. Rekommenderas! Den kommer snart ut i en ny upplaga. Och "Finn din energikod" har hjälpt mig att förstå mitt eget energisystem bättre. Jag tror vi litar alldeles för lite på vår kropp och ger den inte en chans att själv tala om vad den vill och visa hur vi kan hjälpa den på traven till att komma i balans igen. Sanna skriver om självläkningens gyllene regler och jag började fundera hur jag själv följt dem och kan fortsätta att leva enligt dem.

Självläkningens 8 gyllene regler
1. Självläkning är naturlig och medfödd hos alla.
2. Du kan inte vila dig frisk, att bli frisk förutsätter aktiv handling.
3. Genom att stärka din självläkande kraft förebyggs sjukdom och obalans.
4. Det är viktigt att se till helheten – både den inre och yttre miljön – för att kunna ta väl hand om systemhälsan.
5. Livskraften (livsenergin eller qi) som främjar läkning finns överallt.
6. Om du höjer energin och tar bort blockeringar läker kroppen och sinnet av sig självt, förutsatt att skadan inte är alltför stor.
7. Utveckla dina själsliga krafter och självläkningen stärks.
8. Självläkning är all läknings moder, den tar hand om oss under förutsättning att vi ger respekt och uppmärksamhet tillbaka. http://blogg.passagen.se/sannaehdin/ 

Det här med att inte kunna vila sig frisk är en intressant princip. Det handlar ju förstås inte om att om man t.ex är utmattad inte får vila - det är klart att en stor del av återhämtningen sker genom vila - men vila betyder så mycket mer än att ligga i sängen. När man kommer till det skede att man orkar aktivera sig mera och känner att det gör gott, så främjer det återhämtningen att försöka göra saker som GER ENERGI. Alltså den aktiva handlingen handlar om att när man orkar, göra sådant som bygger upp kropp och själ. Det kan t.ex.handla om att ta avslappnande promenader, umgås med vänner och helt enkelt ta hand om sig själv.Unna sig själv det goda och stärkande i livet. Den aktiva handligen innebär att du frågar dig själv: "Vad vill jag och vad mår jag bra av? " och sen göra mer av det! Att lära sig lyssna till sin kropp är den största tjänsten du kan göra dig själv.

Så här kan jag underlätta min återhämtning genom att komma ihåg principen om självläkning:

- Komma ihåg att kroppen är skapad till att vara i balans och om jag lyssnar på vad kroppen signalerar kan jag hjälpa den att återfå den balansen.

- Försöka aktivera mig mer när jag orkar och göra sådant som höjer energin, gör mig glad och får mig att må bra. 

- Stärka den självläkande kraften genom att just göra sådant som kroppen och själen mår bra av: t.ex. äta en bra kost, röra på mig, fortsätta att jobba med min självkänsla och självbild för att stärka min identitet och på samma gång bli klarare med vilka mina värderingar är och vad jag vill med mitt liv. Komma ihåg att vara tacksam, öva mig på medveten närvaro i nuet, lära mig lita mer på min intuition, fortsätta att tillåta mig själv att må bra och förstå att jag är värd att må bra ( i det ingår att acceptera negativa tankar och känslor men kunna släppa taget utan att låta dem ta över). Helt enkelt lära mig att leva  medvetet istället för att omedvetet kämpa emot livet. Det tar en massa onödig energi som vi kanske inte ens märker. 

En liten parentes : Att inte underkasta sig kampen i en svår situation innebär inte att ge upp, utan om att våga leva tillitsfullt även när livet känns meningslöst och svårt. När vi säger att man ska kämpa vidare i livet tycker jag det ger det en förvrängd bild, som om det ända vi kan göra är att kämpa för att hålla oss vid liv. För det mesta handlar det inte om en kamp utan om att släppa taget om smärtan lite i taget. Acceptera att den finns där och tillåta livet att fortsätta. Vi kan helt enkelt bara välja att fortsätta leva utan att det behöver upplevas som en överväldigande och nästan oöverkomlig kamp.  Det betyder inte att en svår situation förändras men när kampen förvandlas till acceptans är det mycket lättare att ta sig igenom svårigheter.  Så länge livet är en kamp (eller flykt) kommer lidandet alltid att finnas kvar.

- Leva helhetsmässigt genom att se till vad både kroppen och själen behöver. 
Lägga märke till vilka yttre och inre faktorer som höjer versus sänker energin. 
Det vill säga, vad i min omgivning behöver jag mer av för att må bra och tvärt om, vad behöver jag mindre av? Vilka tankar och känslor höjer eller sänker min energi och vad berättar min kropp? 

- Komma ihåg att vi omges av energi överallt och påverkas därför i positiv eller negativ riktning. Bli medveten om vilka mina styrkekällor är och lära mig lägga märke till "energitjuvar" i omgivningen. 

- För att underlätta kroppens självläkning, bli medveten om mina blockeringar och göra mer av det som höjer energin. (Blockeringar kan orsakas av allt från negativa tankar och känslor, stress, dålig kost, dålig självkänsla, osv och kan ta sig uttryck i olika symtom. Jag vet till exempel att mina magproblem är väldigt nära sammankopplade med hur jag mår mentalt) T.ex. kan en blockering vara en ältande tanke som i sin tur kan ge upphov till somatiska symtom, men jag kan välja att acceptera tanken och sedan välja en ny som för mot en annan riktning. Att välja perspektiv. Istället för att kämpa emot en blockering, först utforska den och släppa taget för att ge plats för något som medför ny energi. (Jag har också börjat tillämpa några energihöjande övningar, men mer om det en annan gång). 

- Respektera kroppen och ta hand om den! Lyssna, lyssna och åter lyssna och tvinga inte kroppen (eller själen) till något som den inte mår bra av.  Då kommer man bara in i en återvändsgränd.


 Jag kan bara säga att det är en ytterst spännande relation man får när man börjar lyssna till signalerna. Då fattar man plötsligt hur dåligt man faktiskt känner sin kropp och hur lite man lyssnat på sig själv. Det är inte direkt något man lär sig i grundskolan. Kroppskännedom på schemat, skulle det vara något? Det är som om man levt separerad från sin kropp och bara utnyttjat den istället för att vårda den. Samma sak med själen. När man börjar lyssna inåt finns det mycket du inte visste om dig själv. Det är en spännande resa! Varför skulle man inte vilja veta mer om sin kropp och sin inre människa? Ja visst, det kan vara skrämmande att få nya insikter och det du blir medveten om kanske inte alltid innefattar det du vill se eller höra, men det värsta (eller bästa) som kan hända är att du blir mer dig själv. Att du hittar dig själv, din identitet och förstår dig själv bättre. Jag kan i alla fall bevittna om att så är fallet med mig. Det kanske är värt att försöka? Det kan jag säga att det är SÅ mycket mer tillfredsställande att våga utforska sig själv och ta risken att det finns egenskaper hos dig som du inte önskar (för det kan du vara säker på att det finns), än att fortsätta låtsas vara någon du inte är. När man söker sin identitet utifrån och försöker sätta ihop sin egen ihopfantiserade identitet av orealistiska egenskaper som man önskar man hade, tar det inte bara enormt med energi eftersom man aldrig helt kan slappna av och vara sig själv (eftersom man inte vet vem JAG är) - andra märker det också. Vill du bygga meningsfulla och djupa relationer, måste du först hitta din egen identitet och trygghet och våga leva ut dina gåvor och egenskaper. I det ingår också att acceptera dina brister och "mindre konstruktiva" sidor. Vi är en helhet av kropp, själ och ande. Av det konstruktiva och destruktiva. Det ljusa och det mörka. Balans får man inte förrän man lärt sig omfamna hela sig. 

Och för att knyta tillbaka till självläkningen (nu svävade jag iväg som vanligt...) kan inte kroppen bidra till läkning och om du inte ger den utrymme att "tala" och lär dig förstå dess språk. Att förstå sambandet mellan kropp, själ och ande är en förutsättning för ett sunt liv. På samma sätt tror jag en kombination av främjande av kroppens självläkning i samband med vanlig medicinsk sjukvård skulle ge mycket snabbare och bättre resultat. Ofta sätter man bara ett plåster på såret utan att märka varbölden där under (metaforiskt menat alltså) dvs. symtomen behandlas men inte den underliggande orsaken. 
Jag upplever att man i västerländsk tradition har missat otroligt mycket genom att glömma bort hur mycket kapacitet vår kropp faktiskt har. När den hamnar i obalans måste vi förstås hjälpa den på traven, men frågan är, på vilket sätt gör vi det? Lyssnar vi? Ser vi helheten? Eller lägger vi bara på munkavle när kroppen skriker? Tolka inte det här som att jag är kritiker av skolmedicinen, men jag tycker att man kunde kombinera olika traditioner mer och öppna sig för nya möjligheter.   

Jag tror nog att vi har en ganska stor självinsikt och inbyggd intuition vad gäller vår kropp bara vi lär oss släppa vår förmåga fri. Nästa gång du är sjuk eller känner dig trött och hängig , försök verkligen lyssna på vad kroppen behöver. Var uppmärksam och medveten. Då underlättar du återhämtningen och läkningen.






18 mars 2013

Nya krafter

Det är så skönt att jag börjat känna mig starkare igen. Energin byggs upp tillbaka i sakta mak och jag börjar känna mig lite mer levande igen. Visst håller vårlängtan på att ta död på mig men jag får vara tacksam för att kroppen inte längre känns så svag. När jag tittar tillbaka tog det ungefär en och en halv månad efter jag blev sjukskriven innan jag ens började märka någon förändring. Första veckorna gick hjärnan på högvarv trots att både den och kroppen var utmattade. Jag var både trött och rastlös i kroppen och jag hade muskelvärk. Hjärnan pendlade mellan en tankeverksamhet som verkade ha hakat upp sig på autopilot till att vara helt uttröttad och passiv. Det fanns liksom inget mellanting. Antingen högsta växel eller totalt motorstopp. 

För ett par veckor sedan märkte jag äntligen hur det sakta började svänga. Jag vaknade inte längre med den där tunga gråtfärdiga känslan på morgonen och den där envisa på samma gång tunga och svaga känslan i kroppen började ge vika för en växande stabilitet. Fortfarande har jag dagar då energinivån är låg och då jag inte orkar så mycket men jag har också dagar då jag känner att energin finns där och jag orkar lite mer. Min utmaning just nu är fortfarande att hitta balansen och inte ta i för mycket då jag märker att jag har mera ork. Det blir lätt att ivern tar överhand och man känner "Yes, nu orkar jag!" och så plötsligt har man tagit ut sig för mycket och så kan det ta ett par dagar att återhämta sig igen. Sånt är onödigt. Jag försöker hela tiden stanna upp och vara uppmärksam på kroppens signaler. Känns det fortfarande ok? Är det en skön naturlig trötthet jag känner eller den där utmattade tröttheten? Hur känner jag mig efteråt? Har det jag gjort gett mer energi än det tagit eller tvärt om? 

En annan intressant sak är att min hjärna är ovanligt lugn för tillfället. Det borde ju vara en positiv sak eftersom jag har tendensen att tänka och analysera för mycket. I stället blir jag orolig när min tankeverksamhet är för lugn, ha ha! Det gäller väl att hitta balansen där också och utmana hjärnan lite i taget igen utan att det slår över. Det märks ganska tydligt här på bloggen - tiden efter jag blev sjukskriven höll min hjärna på att spricka av alla funderingar och det blev långa utläggningar. Då när jag samtidigt var utmattad kunde min hjärna inte släppa taget. Jag fick problem med koncentration och minne men ändå gick hjärnan på högvarv. Det är lite lustigt, nu blir jag nästan orolig över att jag funderar så lite! Jag är så van vid att alltid fundera och filosofera över allt - för att inte tala om att grubbla och älta, fast det är något som jag verkligen försöker släppa taget om och jämfört med några år sedan skulle jag beskriva mig som en mycket mer positiv person.

Fantastiskt hur livskriser kan få en att bli mindre pessimistisk :) Nåja, kanske jag helt enkelt bara blivit lite mera "zen". Jag ska väl inte vara rädd att jag tappat förmågan till kritiskt tänkande bara för att jag blivit bättre på att "bara vara". Ett bevis på att det här med tänkandets syfte har blivit alldeles förvrängt. Tvångsmässigt tänkande leder ju ingen vart. Bättre att använda hjärnan när man verkligen behöver den då och låta den vila lite emellan! ;) Fast vem vet hur många hjärnceller som skrumpnat medan jag slötittat på dåliga tv-program...

Det är ju det här jag försökt uppnå - varandet, att leva i nuet. Fast då handlar det ju också om uppmärksamhet och medvetenhet inför nuet. Passiv blir man om man utför saker per automatik utan att varken fokusera på det man gör eller är medveten om vad man tänker och känner. Ibland märker jag nog hur jag kan fastna i passiviteten, men det kan också innebära vila för ett tag bara det inte blir en vana. När jag lägger märke till det och vaknar upp ur min omedvetenhet så försöker jag helt enkelt styra medvetenheten tillbaka till nuet. 

Sedan måste jag bara ge ett tips för er andra som känner er trötta. ChiSan! 

Säkert beror det på annat också men jag började känna mig piggare redan ett par dagar efter jag började dricka Chisan. Eftersom effekten kom så snabbt så kan jag inte förstå vad annat som gett mig en extra kick. Jag tror absolut att min återhämtning gynnats av det här. Har också hört mycket gott om preparatet, att många snabbt har fått tillbaka sin ork. Chisan innehåller Schisandra, rosenrot och rysk rot, stimulantia som har visat sig väldigt effektiva vid trötthet och utmattning. Ni som lider av vårtrötthet, för er rekommenderar jag att prova det här!Läs mer här: http://www.naturligtomhalsa.se/parser.php?did=805:442 Finns att köpa på hälsokosten. Smaken är lite som baken...men om jag klarar av en shot på 15 ml så klarar ni, jag lovar!








16 mars 2013

Fredagsmys och fisketur

Först måste jag bara meddela att jag äntligen fattat hur jag ska ändra i bloggen så att alla kan kommentera, inte bara de som har ett google-konto. Så nu är det fritt fram att kommentera för den som vill :)  
Jag är hopplös på sådana här tekniska saker med bloggen - som layout och utseende. Jag skulle vilja ändra rubrik och lägga till någon bild bakom men hur jag än försöker så (ursäkta) skiter det bara sig. 

Hittils har det annars varit en riktigt skön helg. Igår hade jag fredagsmys med Jenny.  Som alltid pratade vi i timmar tills klockan plötsligt var kvart före elva (Wow, jag lyckades hålla mig vaken till elva! ;)) och då sade min hjärna  stopp, i form av ett flertal plötsliga minnesförluster. Det händer ännu ibland att jag  tappar tråden totalt mitt under ett samtal och har ingen aning om vad jag just pratat om. Det kan hända mitt under en mening. Jag ska säga något och sen får jag en total blackout. Då får personen jag pratar med helt enkelt ge mig en återblick av vad vi just pratade om för att jag ska kunna fortsätta samtalet. Det är ganska skrämmande men jag vet ju vad det beror på. Det är bara en signal från hjärnan som säger "nu är jag trött, nu vill jag vila!".

Jag bjöd Jenny på lchf-läckerheter i form av en paj innehållande medwurst, parmesan, spenat, oliver och soltorkade tomater. 

                                                Fina Jenny!

Sedan mumsade vi på choklad- nöt-cashewbollarna som jag gjorde förra lördagen (http://nuetsnyanser.blogspot.fi/2013/03/en-ensamvargs-vardag.html samt kokostoppar från http://bakasockerfritt.se/recept-kategorier/item/kokostoppar. Finns annars massor med mumsiga recept där!  Jag bytte ut smöret mot kokosolja och bara två teskedar stevia. Annars följde jag receptet. Ja, och så använde jag inte sockerfri choklad utan vanlig mörk choklad som jag doppade topparna i. Jag tror min lchf-meny gick hem ! ;) 

Idag var jag en riktig friluftsfåne och följde  med herrarna  (pappa, bror, brorson) och inte att förglömma självaste herr Bamse, ut på isen för att ta upp nät som pappa har lagt under isen. 





                                       Bamse kommer i sin egen takt...

                                              Var är fisken?!

                                  Hurra. en gädda.....


               Dagens fångst. En gädda och en lake. Ingen stor fiskelycka
               och ingen lunch! Bara för två belåtna katter :) 

Solen värmde. Kanske den nya istiden inte är på väg att ta över ändå...hm, men jag pustar inte ut än...Tänk när man kan befinna sig här på samma ställe men i  en guppande roddbåt!


Nu ska jag fortsätta lördagskvällen med en bok i soffan. Och något gott att äta förstås! 


                 Kan bara konstatera att jag har blivit beroende av tulpaner.


  Jag önskar er en skön lördagskväll!

15 mars 2013

Boktips!

Jag har just läst "Lyckofällan" av Russ Harris och rekommenderar den verkligen!

"Vi lever i ett må-bra samhälle, i en kultur som är besatt av lycka och hur man finner den. Och vad säger denna kultur till oss? Jo, att vi ska rensa ut alla "negativa" känslor och ersätta dem med "positiva". "Olycka" undviks till varje pris - men det sorgliga är att dessa kontrollstrategier begränsar och hämmar våra liv."
 Lyckofällan

Harris utgår från ACT-metoden (Acceptance and Commitment Therapy), en terapiform som man kan kalla en sorts kognitiv terapi med inslag av mindfulness. Harris menar att vårt största problem idag är att vi jagar efter lyckan trots att lyckan går inte att fånga på det sättet vi tror. Vi tror att lycka är ett normaltillstånd som med alla medel bör uppnås. Ändå är det ganska vagt vad denna lycka innefattar. Det blir ett ouppnåeligt mål, en ändlös jakt på ett tillstånd som inte existerar. Vi tror att om vi flyr från lidandet, undviker smärta så långt det går och tränger bort negativa känslor så skulle det på något sätt hjälpa oss att bli lyckligare. Det är precis tvärt om. Om vi flyr från det vi kallar "negativa känslor" - vilket i själva verket är naturliga känslor som är en del av livet - kommer vi aldrig att uppleva frid. För stunden är det lätt att avleda smärtan och ångesten med tillfälliga njutningar och drömma sig bort till en perfekt framtid, men den smärta som inte blivit accepterad kommer förr eller senare tillbaka, ofta i mer omfattande format. Allt som inte kommit ut i ljuset ligger latent, den försvinner inte. Vi blir inte lyckliga av att undvika negativa känslor, vi kan endast bli lyckliga om vi accepterar dem. 

Harris pratar också om lyckomyter t.ex att vi tror vi kan kontrollera mycket mer av våra tankar och känslor än vi egentligen kan. Visst kan vi välja om vi tänker en positiv eller negativ tanke bara vi är tillräckligt medvetna, men de flesta av våra tankar dyker helt enkelt bara upp. Samma sak med känslor. Om en känsla av ångest dyker upp kanske vi upplever att kontroll av ångestkänslan innebär att tränga undan den. Om vi upplever en stark känsla av sorg kanske vi tror att vi kontrollerar den genom undvika att känna smärtan genom att t.ex. tvångsmässigt göra en massa annat för att inte tänka på den. Då är det tvärtom ångesten eller sorgen som har kontrollen, tills du vågar acceptera känslan. Det finns många exempel på kontrollstrategier dvs. saker vi gör för att undvika eller försöka utplåna en känsla. Harris kallar det också för "upplevelsebaserat undvikande", alltså vi gör saker för att undvika något annat, inte för att upplevelsen i sig känns meningsfull. Aktiviteten blir ett sätt att fly från obehagliga känslor och tankar. "För att finna lyckan försöker vi undvika eller utplåna negativa känslor men ju mer vi anstränger oss för att göra det, desto fler negativa känslor framkallar vi."  En ond cirkel helt enkelt.

Hur undviker man då att hamna i lyckofällan? Här presenterar Harris ACT-metodens grundprinciper som hjälp: Decentrering,expansion, närvaro, det observerande jaget, värderingar och långsiktigt handlande. 
Decentrering innebär att du förhåller dig till sina tankar på ett nytt sätt så att de inte tar makten. Du ser på dig själv och dina tankar utifrån och på så sätt avdramatiserar dem. 
Expansion eller acceptans handlar om att ge plats för obehagliga tankar och känslor istället för att motarbeta eller skjuta de ifrån sig. Du välkomnar helt enkelt tankarna och känslorna och släpper taget om motståndet. 
Att vara närvarande i nuet och fokuserad på det som händer här och nu istället för att älta det förflutna eller oroa sig över framtiden är viktigt för att få en realistisk bild av det du upplever. 
Det observerande jaget innebär att du får kontakt med den sidan av ditt medvetande som kan "iaktta sig själv" T.ex. du blir medveten om att du just nu tänker en negativ tanke. Du är medveten om att du tänker och att det bara är en tanke, inte nödvändigtvis sanningen. Då använder du ditt observerande jag. 
Värderingar handlar om att göra det tydligt för dig själv vad du värdesätter och vad som är viktigast för dig i livet. Detta underlättar att se den riktning du vill gå i livet.
Långsiktigt handlande öppnar upp för att skapa ett meningsfullt liv och genom att knyta an dina mål till dina värderingar (varför vill jag det här?) är chanserna mycket större att du når dina mål och kan åstadkomma en förändring. 


Det finns så mycket bra i den här boken.  Den är lättläst men med ett rikt innehåll och den väcker tankar. Den sätter liksom hammaren rakt på spiken! Trots att jag läst en del liknande förut som relaterar till KBT- metoder (kognitiv beteende terapi) samt mindfulness så tycker jag den här boken kopplar samman helheten väldigt bra med både tankar, känslor, värderingar och handling. Praktiska övningar dyker upp här och var och författaren är noga med att poängtera att detta inte är en bok som man bara sträckläser utan man måste också jobba lite själv om man ska få ut något av innehåller, dvs. öva! 

Det här är en bok som  jag tror de flesta skulle uppleva som intressant och givande, för jag tror vi alla mer eller mindre står med endera foten fast i lyckofällan.

13 mars 2013

Lyckat brödbak

Äntligen ett lchf-formbröd som lyckades! Det brukar vara knepigt att få brödet tillräckligt genomgräddat och ibland har det blivit alldeles för kladdigt och degigt inuti trots att jag haft det i ugnen hur länge som helst. Förra gången jag gjorde formbröd blev det helt misslyckat och jag tror tyvärr det får bli fågelmat. Nu testade jag det här receptet: http://www.jillsmat.se/artiklar/jill-goda-glutenfria-lchf-formfrobrod/ och det blev jättebra. Det är svårt att få lchf -bröd att jäsa ordentligt i ugnen så brödet blev ganska platt och inte så högt, men smaken och konsistensen var bra. 

Som vanligt kan jag ju aldrig följa ett recept helt och hållet utan alltid ska jag gå och ändra på något... ;) I det här receptet bytte jag ut nötterna mot fibrexflingor och eftersom jag bara hade lite creme fraiche kvar tog jag bara 1 dl och sen 1 dl vatten. Går förstås att använda turkisk yougurt eller dylikt också. Sedan gräddade jag i 175 grader i 1 timme och sen lät jag brödet vara kvar ca en kvart till på 150 grader för att vara säker på att det skulle vara vara genomgräddat.



12 mars 2013

Vårens variationer

För en gångs skull är jag lite tacksam idag trots att det snöade i morse. Ibland (ganska ofta) är det bra att bo i skärgården, speciellt idag då snöovädret tack och lov drog längre inåt landet och söderut istället. Här har det bara snöat typ två centimeter och på flera andra ställen har jag hört att det kommit mycket mer. Ni förstår säkert att jag ivrigt följer väderleksrapporterna men ännu är det ingen värme i sikte. Jag är så fruktansvärt utled på den här vintern så jag tror jag ska göra en överenskommelse med våren - om värmen behagar dyka upp till påsk så ska jag på allvar fira vårens återkomst! Kanske till och med en liten mysig vårfest för mina närmaste om jag orkar med det. (Skidåkare och andra förrädare portförbjudna! Nå nej, jag skojar bara...) Kanske blir det bara en egen liten vårfest för mig själv på min balkong med ett glas vin i solnedgången.  Kanske någon har turen att bli bjuden på kafferep på min lilla veranda. Kanske jag helt enkelt tar fram galningen i mig och dansar barfota i snöslasket och vrålar med i vintern rasat eller har picknick i leran. Ja som sagt, det finns oändliga möjligheter att fira våren ;) Åtminstone väcker våren min kreativa sida och får mig att känna mig levande igen. Förstås är jag inte i mitt "vanliga" skick ännu men jag vet att våren för med sig en ny energi. 




Jag tittade igenom lite gamla bilder här om dagen. Här kommer lite vårbilder från de senaste åren!

                   London April 2007 med Carro och Minna.


                               Ålandsbesök till Mia April 2008. 


                        Med Bamse på husbilsutfärd Maj 2009! 

                                           Påskhäxa årgång 2010! 


                           Tro det eller ej: Skidsemester mars 2011!


                             Fjolårets påskliljor. Det är det här vi väntar på! 


Blommande trädgårdar i London, isande vindar i Ukkohalla, påskar med snö och påskar utan snö. Våren ser inte alltid likadan ut, men oavsett så slår påskliljorna ut varje år! Förr eller senare. 

 
 
     

6 mars 2013

Enkelt och gott

Solen kikade fram och gömde sig sedan igen bakom snömolnen...För en stund sedan var det solsken och +3 grader och nu vräker snön ner igen...Jag som planerade en skön promenad på eftermiddagen.  Vidriga vinter! Läste i tidningen att vi inte har att vänta någon vårvärme ännu på en månad så man får ta vara på de få dagar med plusgrader. Jag önskar alltid att det skulle vara vårväder när påsken kommer men med den här farten lärt det nog vara full vinter. Nåväl, våren kommer förr eller senare. Ha tålamod, vårälskare - snart har vintern rasat!

Jag fick beskedet i måndags att jag tyvärr inte fick det där deltidsjobbet som jag sökt, vilket förstås känns lite surt men jag ska ju inte heller gå för fort fram den här gången så kanske det var lika bra.  Fick min sjukledighet förlängt ända till sista april och det känns riktigt skönt. Nu får jag koncentrera mig på min återhämtning och sedan hoppas på att något deltidsjobb dyker upp mot sommaren. Det blir nog bra. 

Tänkte passa på att dela med mig av lite recept igen. (Alla icke-lågkolhydratätare: jag ber om ursäkt att mina recept inte innehåller vanligt mjöl eller socker) Trots att jag gillar att laga mat och baka är det inte ofta jag spenderar timtal i köket för att laga diverse avancerade maträtter. När man bor ensam är det lättast att försöka hitta på sånt som är enkelt men ändå gott. Enkelt behöver inte vara tråkigt. 

Något som är väldigt lätt att göra när man blir sugen på något gott är mikromuffins eller "mug cake"  som jag har sett på många engelskspråkiga bloggar. Det finns massor av recept på "single serving" kakor och muffins. Man kan göra både salta muffins som bröd eller söta muffins med vilken smak som helst. Mikrobröd är annars något jag brukar göra ibland när jag vill ha "nybakat" bröd snabbt. Jag är lite tveksam till det här med att använda mikron för mycket, men jag tror ändå inte att det ändå har så stor  betydelse trots att mikrons negativa effekter omdebatterats en del. Bättre med vanlig ugn förstås, men ibland orkar man helt enkelt inte vänta på att den ska bli varm.

Snabbt mikrobröd 
 1 person

2 msk olivolja
1 ägg
4 msk mandelmjöl
0,5 tsk bakpulver

Häll smeten i en liten mikrosäker skål eller djupt fat. Ungefär 2 minuter på 600 w

Jag prövade mig fram på en egen variant av någon sorts chokladprotein-mikrokaka. Den blev fluffig och god men kanske aningen torr.

Chokladprotein kaka/muffins i mikro

1 ägg
1 msk kokosolja
1 msk kokosmjöl
1 msk hampaproteinpulver
1/2 tsk bakpulver
1 rågad msk kakao
1-2 msk kokosmjölk (eller vatten)
1 msk kallt kaffe
1 tsk vaniljpulver
stevia i ströform (eller annan sötning) efter behag
( man kan också lägga i hackad choklad, blir saftigare då.)

Mikra ca 1-2 minuter i en skål eller djupt fat. (Ju kortare desto saftigare)

Perfekt som mellanmål!

  Sedan stjälper man upp den på ett fat så blir det som en liten söt pudding :)





                                   
För ett tag sedan gjorde jag också en lite annorlunda variant av pesto, nämligen med pumpafrön istället för pinjenötter. 

Pumpafröpesto
Jag mixade 2 dl blötlagda pumpafrön (eller rostade går också), en kruka färsk basilika, olivolja, äppelcidervinäger, salt och peppar. Parmesanosten lämnade bort, men det gör det säkert ännu godare. 



Till sist vill jag bjuda på ett glassrecept! Går inte lika snabbt att göra som övriga recept, men ändå inte komplicerat alls (så till vida man har en fungerande glassmaskin...) Man kan säkert göra den utan maskin också men se då till att röra i smeten med jämna mellanrum medan den fryser.
Jag har länge varit sugen att provat på att göra egen lchf-glass. Mina föräldrar har en glassmaskin som vi använde när jag var liten, men den har börjat se sina bästa dagar. I varje fall dammade jag av den gamla maskinen på förmiddagen. Riktigt i sin bästa form var den i alla fall inte längre för det gick inte att få fast locket ordentligt, vilket resulterade i idel kreativa försök att hålla maskinen igång genom brutal användning av rep och tejp...Det funkade men jag tror nog den gamla kära herr glassmaskin får gå i graven efter det här. En sista kraftansträngning resulterade i alla fall i en mycket tillfredsställande glass.


 LCHF-vaniljglass (receptet från nätet men har själv modifierat det lite)

2 dl grädde
2 dl kokosgrädde
4 äggulor
ett par teskedar stevia i ströform
1 tsk vaniljpulver

Koka upp i kastrull under omrörning. Låt smeten svalna och häll sedan i glassmaskinen. Den behövde bara snurra ca 20 minuter så var den klar att frysas.

Mums, vad god den blev!  Tyckte jag i alla fall.(Min kära far smakade och ansåg förstås att den inte var tillräckligt söt men det är hans åsikt om det mesta jag tillagar ;) )Jag åt min första portion innan glassen blivit allt för hård och jag hoppas att den inte blir så där stenhård och isig. Risken finns när man inte använder vanligt socker, fast med glassmaskin är det lättare att få en bra konsistens. Åt glassen med hemlagad chokladsås (DET är enkelt: smält mörk choklad tillsammans med vatten eller mjölk. Jag använder sojamjölk. That´s it.)

Det verkar som det här blir en sån jobbig gottegris-vecka då jag vill laga godsaker och drömmer om choklad dygnet runt, men skyller sedvanligt på hormonerna ;) 










4 mars 2013

Nya vägar

Det är en stor lättnad då man vågar släppa taget om något som inte leder rätt och vågar fatta beslutet att följa sina drömmar. 

I och med att jag började må sämre igen förstod jag att nu är det faktiskt tid att ge upp den här yrkesbranschen för gott. Jag har ju länge vetat att socialarbetaryrket inte passar mig och aldrig känt att det är "jag". Egentligen har jag vetat det sedan studierna men det är svårt att avbryta något när man inte heller har en aning om vad man annat skulle göra med sitt liv. Det är enklare och tryggare att bara fortsätta fast det innerst inne inte känns rätt. Jag skulle ju i alla fall vara i en bransch där det finns jobb trots att anledningen till att jag började studera socialt arbete från början var att få arbeta som kurator/psykosocialt arbete - och utbudet av sådana jobb är inte speciellt många. Inget av de socialarbetarjobb jag provat på har känts bra för mig. Jag är glad att jag provat på socialarbetaryrket, för nu vet jag med säkerhet att det inte är min grej - men jag kan inte fortsätta med något som jag inte trivs med. För mig är det så viktigt att jag i grunden trivs med det jag gör och att det stämmer överens med mig som person - att jag kan utveckla en yrkesstolthet och yrkesidentitet. Det intressanta är att jag under mina tidigare vårdstudier utvecklade en "vårdar"-identitet som alltid stannat kvar och socialarbetaridentiteten har aldrig kunnat ta den platsen. Visst har jag fått höra att jag gör mitt jobb bra och det är klart att jag gjort mitt bästa och hängett mig åt mitt arbete, men det har aldrig känts naturligt om man säger så. Socialarbetarrollen har alltid varit i strid med den jag egentligen känner att jag är och det jag egentligen vill göra. Jag vill inte vara någon myndighet. Socialarbetaryrket är ett otroligt viktigt jobb och jag beundrar alla de som orkar med sitt jobb och är verkligen glad att det finns de som trivs med yrket. Jag är bara inte en av dem. 

Efter min utmattning i fjol började jag på allvar fundera på vad jag egentligen vill göra med mitt liv, vad jag innerst inne drömde om.
Så småningom blev det ganska klart att vård- och hälsobranschen alltid varit det som intresserat mig mest. Under min egen kamp i och med utbrändheten lärde jag mig så mycket om mig själv och den ökade självkännedomen väckte nya drömmar till liv. Jag har alltid varit fascinerad av helhetshälsa och eftersom jag tycker att alternativmedicin/energimedicin tar fasta på helhetshälsan på ett bra sätt har det väckt mitt intresse mer och mer. På senaste tiden har jag läst mycket om frekvens/energimedicin och själv gått på refloxologibehandlingar under flera års tid. Jag är så fascinerad över kroppens intelligens och förmåga till självläkning och det finns så mycket att utforska.  Nu planerar jag alltså att påbörja studier i reflexologi till hösten.(Reflexologi är  alltså zonterapi men omfattar hela kroppen, inte bara fötterna). Utbildningen är lokaliserad i Tammerfors men det är delvis en distansutbilnding och innefattar några dagars kurser ett par gånger per termin.
 
Jag har låtit besluten mogna fram under det här året och när jag tog socialarbetarjobbet i höstas hade jag redan i tankarna att påbörja nya studier i antingen kost-näringsrådgivning eller reflexologi  men eftersom jag inte kände mig mentalt redo ännu i höstas så tänkte jag att det kan vara bra att jobba ett år och få lite mer arbetserfarenhet, prova på ännu ett område inom socialt arbete och samtidigt tjäna in lite pengar för de framtida studierna.Det var ju ett praktiskt och "rationellt" beslut tyckte jag, men än en gång fick jag lära mig att livet inte alltid går i enlighet med det som man så väl planerat.

Efter fyra månaders heltidsarbete fann jag mig själv åter igen insnörd i utmattningsträsket. Ibland måste man väl helt enkelt få andra "wake up-call" innan man fattar vilka val man måste göra för sin egen skull. Jag kunde ju inte veta att jag skulle börja må sämre igen trots att jag förstås var medveten om risken för återfall, särskilt eftersom jag började jobba heltid direkt efter sjukskrivningen och inom samma bransch som gjort mig utbränd innan. Ingen idé att vara efterklok men det blev plötsligt så tydligt i och med den här sjukskrivningen, att jag inte kan stanna kvar. Nu är det dags att lämna den här branschen för gott. Eftersom jag inte hade möjlighet att komma tillbaka till jobbet på deltid efter sjukskrivningen, tog jag helt enkelt beslutet att säga upp mig i samband med sjukskrivningen. Det var ett nödvändigt beslut för jag vet att om jag valt att gå tillbaka till heltidsarbete direkt skulle det inte räcka länge innan jag befann mig i samma sits igen. För min egen hälsa så var det här det absolut bästa jag kunde göra. Visst känns det lite surt att få det ekonomiskt sämre igen, särskilt då jag planerar att börja studera på deltid i höst och de studierna kostar en del, men mitt välmående och återhämtning måste få högsta prioritet just nu om jag någonsin ska komma vidare och samla energi för att kunna göra det jag verkligen vill. Jag har eventuellt ett deltidsjobb som inte skulle vara så krävande på gång efter sjukskrivningen, så hoppas på det. Trots att studierna kommer att kosta så vet jag att heltidssjobb plus studier på finska dessutom inte går ihop med min nuvarande livssituation. Jag skulle inte orka, så på något sätt måste jag försöka få det att gå ihop ekonomiskt.

Det är ganska lustigt hur det mitt i allt finns så mycket jag skulle vilja göra och studera. Först har man ingen aning om vad man vill och plötsligt när man ignorerar rädslan och tankarna om "vad som är praktiskt och vad som förväntas" och istället tillåter sig själv att verkligen värdesätta det man drömmer om,  blir allt plötsligt så klart.  Jag drömmer  också  om att utbilda mig till kost-och näringsrådgivare för att kombinera med reflexologyrket men det få bli ett senare projekt. Eftersom allt det här jag önskar innefattar privata studier (och för det mesta är alla intressanta utbildningar lokaliserade i Sverige) och förstås dyra så är det inte så där bara att ta utbildning efter utbildning. En sak i taget så får jag se vart det leder! :) Det är bara att njuta av känslan av att vara i samklang med den man känner att man är innerst inne och våga göra konstruktiva beslut, trots att det är skrämmande med förändringar.

Jag måste säga att när jag gjorde beslutet att lämna socialarbetarbraschen så kände jag en så otrolig lättnad. En enorm frihetskänsla infann sig vilket verkligen får vara ett bevis på att jag har gjort rätt beslut. Det är fantastiskt hur livskriser och svackor kan vara det bästa som händer därför att det öppnar nya dörrar i livet. Smärta och lidande kan få en att se väldigt klart mitt i kaoset. Det oväsentliga bleknar och det väsentliga skiner ännu klarare. Kroppen sa ifrån än en gång och samtidigt pekade livet  mot en annan riktning ännu tydligare. Första smällen fick mig att vakna upp, den andra smällen fick mig att agera. 

Det här är faktiskt mitt liv, min kropp, min själ, min väg. Jag kan inte förbli ett offer för mig själv. Det är jag som skapar mitt liv, jag bär ansvar för mitt välmående och lycka. Jag måste agera enligt det som finns i mitt hjärta, annars kan jag aldrig må bra och aldrig känna frid. Så länge vi motarbetar vårt autentiska jag blir vi aldrig fria. Vi kan låtsas, vi kan fly, vi kan kämpa, men vi kommer egentligen ingenstans förrän vi vågar se oss själva i ögonen. Vågar lyssna helt och fullt inåt utan att blanda in andras åsikter och förväntningar. Det är fruktansvärt svårt ibland ska jag säga, eftersom det kräver övning att lyssna på sig själv men det är den enda vägen. Vi kanske lär oss att lyssna på andra, men lär vi oss att lyssna på oss själva?Vi råder andra att följa sina drömmar, men följer vi våra egna? Vi berömmer andra för deras framgång och tröstar i motgång, men gör vi detsamma för oss själva?

För det mesta går vi en blindgång, inställda på autopilot utan att märka vart vi är på väg, varför vi gör det vi gör, och inte minst HUR vi gör det vi gör, på vilket sätt vi lever. Lever vi i nuet, i harmoni med oss själva och livets gång, eller befinner vi oss i en falsk uppbyggd värld där vi ignorerar att låta vår intuition leda oss? Där vi glömmer bort att det finns något större som viskar i vårt hjärta. Vår egen inre visdom och Guds visdom. Vår egen ande och Guds ande som samtalar och visar riktningen. 

Jag är tacksam för min utmattning, det säger jag helt och hållet från hjärtat. Utan den här livskrisen eller vad man nu ska kalla den så skulle jag inte ha kommit till de här insikterna om vad jag vill göra med mitt liv. Det är ingen säker utstakad väg jag har framför mig, men jag väljer alla gånger den osäkerheten framför en falsk trygghet i ett jobb som jag inte trivs med, därför att det känns rätt. Visst kan jag inte veta hur det blir i höst, kanske studierna blir för krävande, kanske jag inte fixar att studera på finska, kanske det inte blir vad jag tänkt mig. Det vet jag inte och det behöver jag inte veta. Det viktiga är att det jag gör och hur jag lever befinner sig i harmoni med mig själv och mina värderingar.

Det finns så många "kansken" och "tänk om" .Man kan drömma om framtiden men man kan inte på förhand staka ut en fastspikad väg som man måste klara till varje pris. Det är en av de största insikterna det här året, att misslyckande inte handlar om att inte klara av något man tänkt sig,  misslyckande är att inte våga försöka, att inte våga följa det som känns rätt. Hela livet skulle ju vara ett misslyckande om man definierar det enligt sina misstag, för misstag gör man hela tiden.  Det är vad man gör av de misstagen och hur man väljer att förhålla sig till livet som är det avgörande. Det måste jag komma ihåg när jag känner den där tyvärr ännu ingrodda rädslan att "misslyckas". Livet är vad det är, det är ingen idé att döma varje litet steg utan istället fokusera på vyerna runt omkring. Man vinglar fram på olika vägar, tar ibland fel avfarter, står ibland förvirrad vid en korsning, missar den lilla grusvägen som kanske skulle ha lett till en mer harmonisk plats snabbare men man var för fokuserad på huvudvägen för att lägga märke till den undangömda skylten. Livet är ingen motorväg (även om det finns en låt som antyder det...), den är mer en labyrint bland snåriga buskar men ett fantastiskt äventyr eftersom man aldrig vet vad som dyker upp bakom nästa krök. Mitt i allt snubblar man kanske över det man inte ens visste att man letade efter.

"Det är bättre att förlora några strider medan du slåss för dina drömmar, än att bli besegrad utan att ens veta varför du slåss".
 Paolo Coelho