En klok människa gav mig i fjol
en ny betydelse i ordet tillåtelse. När
jag mådde som värst och hade svårt att släppa kontrollen. Jag hade inte förstått hur mycket jag levt
mitt liv enligt en massa ”borden” och förväntningar.
Hur jag förvandlat måsten och borden till det jag trodde var det jag
ville. Men jag hade glömt vad jag egentligen hade behov av, vad mitt hjärta
längtade efter. Under sjukskrivningen i
somras försökte jag verkligen tänka efter vad jag verkligen ville, vad jag
mådde bra av, vad mina behov var. Det
var inte alls lätt i början när man har de där införlivade rösterna som säger ”ja
men du måste ju tänka praktiskt”, ”du måste ju vara lite realistisk”, ”du måste planera”, ”du måste ha kontroll”
och för att inte tala om skuldkänslorna, rädslan för vad andra ska tänka (fast
jag inbillade mig att jag inte brydde mig om andras åsikter – ha! Stor
lögn), de egna förväntningarna på mig
själv. Ja, visst kan listan över kompensationsmekanismer göras lång. Jag har lärt mig mycket mer om vad jag
verkligen vill – jag har ju faktiskt kommit fram till vilken väg jag vill gå
yrkesmässigt och jag har lärt mig vad jag INTE vill. Frågan är ju varför man
ändå fortsatte med samma gamla. Jo för att jag var rädd. Jag visste att jag ännu inte var redo att ta nästa steg. Jag var
fortfarande i ”uppbyggnadsskedet”, jag hade inte energin att fullt ut hänge mig
åt det jag ville. Jag försökte vara
praktisk. Jag skulle ju få lite arbetserfarenhet och tjäna ihop lite pengar
först. Man kan ju fråga sig varför jag trodde att jag skulle ha energin till
arbetsuppgifter jag inte trivs med då jag inte hade energin att ta ett okänt
steg mot det som jag egentligen ville. Det är klart att en ny vändning i livet är skrämmande,
men energin ska hur som helst riktas någonstans. Då kunde man ju tänka att det kloka vore att rikta
den dit ens hjärta pekar.
Den här veckan påminde samma kloka människa
mig om det underbara ordet tillåtelse än en gång. Påminde mig om att jag glömt dess
betydelse. Istället för att motarbeta
mig själv behöver jag tillåta mig själv. Sluta kämpa och börja tillåta. Tillåta mig att vara okej med det faktum att jag har ett jobb som inte passar för mig och som inte passar in med den jag är innerst inne. Tillåta mig själv att ärligt fundera på om det jag sysslar med just nu tjänar mig själv något syfte förutom ekonomiskt. Är det värt att konstant tömma sig själv på energi medan man bygger upp sig själv?
Visst kan man jobba bara för jobbets skull, men det är inte ett sådant arbete jag har. Det är inget rutinarbete. Det kräver mycket. Det finns ingen möjlighet att komma tillbaka och arbeta mindre. Och just nu i det här skedet blir det för mycket för mig. Det hindrar mig från att bygga upp energin att sedan ta tag i mina nya drömmar under hösten. Så man frågar sig, är det värt det? Köra på igen och falla, köra på igen och falla, innan man lärt sig använda de redskap man behöver? Är inte det självdestruktivt? Jo men så har man ju den där rösten som säger "Kämpa! ge inte upp!" no matter what. Trots att det ibland är det enda rätta man kan göra för att någonsin kunna komma vidare.
Det här är inte ett sådant jobb där jag kan välja att göra mindre. Jag kan inte komma tillbaka efter sjukskrivningen och göra det på deltid.Antingen gör jag det heltid och fullt ut eller inte alls. Det är mitt jobb att vara tillgänglig, att svara i telefon, att lösa de problem som dyker upp. Jag kan inte dra ur telefonsladden. Jag ska vara beredd på att vad som helst kan dyka upp, som jag förväntas lösa. Och jag vill ju hjälpa, det är ju det. Jag vill för mycket och detta i kombination med att jag inte trivs med de praktiska arbetsuppgifterna gör att jag alltför lätt hamnar in i en ond cirkel. Jag tömmer mig själv på energi men vill ändå alltid göra mitt bästa, jag vill möta de här människorna på bästa sätt, men det känns som om jag inte ger det jag vill ge. Det handlar om viktiga saker, men jag vill fokusera på andra saker än att försöka hantera människors ekonomiska situation och problem. Det är förstås en jätteviktigt sak, men det är inte JAG – inte min uppgift. Jag ville aldrig bli varken någon myndighetsperson eller någon som förväntas reda upp människors ekonomiska bekymmer. Det var inte det jag utbildade mig till. Trodde jag. Naiv som man var. Men, förr eller senare hinner hjärtat i kapp och då kan man inte ignorera vad det har att säga. Inte jag i alla fall. För att se det positivt vet jag ju nu iallafall vad jag INTE vill – och har börjat inse vad det är jag FAKTISKT vill. Man måste ju prova på för att verkligen veta. Och inte se det som ett misslyckande utan ett väg framåt. Fråga sig om det man sysslat med är värt det, om det bara blir en tvångsmässig kamp för att man ska visa att man inte misslyckas. Man vill inte gå iväg och lämna efter sig en bild av "den svaga", den som inte klarade av jobbet. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig eller tycka att jag är svag - för det är jag inte! Det är inte en svaghet att våga släppa taget om något som är självdestruktivt. Våga se att den väg man går på inte leder till uppbyggelse. Ibland måste man sluta kämpa, om kampen inte leder någonstans. Inte bara kämpa vidare för att bevisa att man klarar det.
Visst kan man jobba bara för jobbets skull, men det är inte ett sådant arbete jag har. Det är inget rutinarbete. Det kräver mycket. Det finns ingen möjlighet att komma tillbaka och arbeta mindre. Och just nu i det här skedet blir det för mycket för mig. Det hindrar mig från att bygga upp energin att sedan ta tag i mina nya drömmar under hösten. Så man frågar sig, är det värt det? Köra på igen och falla, köra på igen och falla, innan man lärt sig använda de redskap man behöver? Är inte det självdestruktivt? Jo men så har man ju den där rösten som säger "Kämpa! ge inte upp!" no matter what. Trots att det ibland är det enda rätta man kan göra för att någonsin kunna komma vidare.
Det här är inte ett sådant jobb där jag kan välja att göra mindre. Jag kan inte komma tillbaka efter sjukskrivningen och göra det på deltid.Antingen gör jag det heltid och fullt ut eller inte alls. Det är mitt jobb att vara tillgänglig, att svara i telefon, att lösa de problem som dyker upp. Jag kan inte dra ur telefonsladden. Jag ska vara beredd på att vad som helst kan dyka upp, som jag förväntas lösa. Och jag vill ju hjälpa, det är ju det. Jag vill för mycket och detta i kombination med att jag inte trivs med de praktiska arbetsuppgifterna gör att jag alltför lätt hamnar in i en ond cirkel. Jag tömmer mig själv på energi men vill ändå alltid göra mitt bästa, jag vill möta de här människorna på bästa sätt, men det känns som om jag inte ger det jag vill ge. Det handlar om viktiga saker, men jag vill fokusera på andra saker än att försöka hantera människors ekonomiska situation och problem. Det är förstås en jätteviktigt sak, men det är inte JAG – inte min uppgift. Jag ville aldrig bli varken någon myndighetsperson eller någon som förväntas reda upp människors ekonomiska bekymmer. Det var inte det jag utbildade mig till. Trodde jag. Naiv som man var. Men, förr eller senare hinner hjärtat i kapp och då kan man inte ignorera vad det har att säga. Inte jag i alla fall. För att se det positivt vet jag ju nu iallafall vad jag INTE vill – och har börjat inse vad det är jag FAKTISKT vill. Man måste ju prova på för att verkligen veta. Och inte se det som ett misslyckande utan ett väg framåt. Fråga sig om det man sysslat med är värt det, om det bara blir en tvångsmässig kamp för att man ska visa att man inte misslyckas. Man vill inte gå iväg och lämna efter sig en bild av "den svaga", den som inte klarade av jobbet. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig eller tycka att jag är svag - för det är jag inte! Det är inte en svaghet att våga släppa taget om något som är självdestruktivt. Våga se att den väg man går på inte leder till uppbyggelse. Ibland måste man sluta kämpa, om kampen inte leder någonstans. Inte bara kämpa vidare för att bevisa att man klarar det.
Det här med tillåtelse då. Att ge
mig själv tillåtelse, främst att bara vara. Om min sjukledighet går åt till att
oroa mig för framtiden och om vad andra ska tycka och tänka, då är det ingen
idé med att försöka vila upp sig. Då stillas
aldrig mitt sinne, då slutar hjärnan aldrig gå på högvarv. Jag måste tillåta mig själv att tro på att det
är endast den här dagen, den här stunden som betyder något. Utan att ha dåligt
samvete för att jag inte är på jobbet, för att jag inte ”lyckats”. Utan att oroa mig för nästa dag. Nästa dag
för med sig sin egen visdom, idag kan jag inte göra något åt morgondagen.
Bara tänka: ”Vad vill jag just
nu? Vad behöver jag just nu?” Och TILLÅTA mig själv att göra det och TILLÅTA
mig själv att känna vad jag känner. TILLÅTA MIG SJÄLV ATT BARA VARA JAG.
Om jag skulle försöka att varje
dag skriva ner vad jag har tillåtit mig själv den dagen. Vad har fått mig att
må bra? Vad har gett mig positiv energi och även lägga märke till vad som tagit
energi. Det är förstås svårare när man mestadels är hemma utan så mycket yttre
påverkan, men även småsaker kan skifta energibalansen. Särskilt tankar och känslor, de tar mycket energi, inte minst
negativa sådana.
Och som en påminnelse till mig
själv: Gör inte det här till en prestation också! Det är lätt hänt för mig att jag börjar dyka ner i böcker för att hitta svar och hjärnan börjar gå i en växel snabbare. Jag vill försöka förstå det som händer och förstå mig själv. Här på bloggen bombarderar er med ord och ibland vill det aldrig få ett slut när jag satt igång. När hjärnan sätter igång och orden flödar. När
jag egentligen borde ligga i soffan och tänka på absolut ingenting. Nu när jag får vila min hjärna lite så börjar
jag istället fundera ännu mer för att försöka få rätsida på mig själv och
tillvaron. Det är ju klart, man måste ju försöka få ett sammanhang och genom att fundera och särskilt att skriva hjälper det mig förstås. Det är terapeutiskt men eftersom det också har med kontroll att
göra måste jag veta när jag ska sätta gränser för mig själv. Inte följa den där
rösten i mitt huvud som säger ”Nehej du, ska du börja vila nu? Nu måste du rycka upp
dig, hitta en lösning, tappa inte kontrollen - tänk TÄNK TÄÄÄNK! "Så jag tänker och tänker... ”Jag måste ju ta mig ur det här! Nu måste jag
börja känna mig bättre! Vad var det nu jag läste den där gången som var till
hjälp? Vad är det nu jag har missat när jag inte klarade av det här?” och så
försöker jag hitta svaren fast svaren inte kan hittas utanför mig själv. De rätta svaren finns bara inom mig själv. Böcker kan
hjälpa en på vägen, ge vägvisning, kan hjälpa att väcka upp svaren men själva
svaren finns ju bara inom mig själv. Jag
vet ju att man inte kan ”läsa sig till” insikt så varför ens försöka? Insikten
kommer bara genom att lyssna inåt. Om jag skulle ta och TILLÅTA mig själv att bara
sluta försöka förstå allt just nu. Vi måste inte förstå allt alla gånger. När jag är redo att förstå, när jag behöver förstå, då kommer jag att förstå.
Ännu ett bevis på att jag inte får någon ände på det jag skriver.... Men nu
TILLÅTER jag mig själv att sluta. :)
Vad tillåter DU dig själv idag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar