Tillåtelse

En klok människa gav mig i fjol en ny betydelse i ordet tillåtelse.  När jag mådde som värst och hade svårt att släppa kontrollen.  Jag hade inte förstått hur mycket jag levt mitt liv enligt en massa ”borden”  och  förväntningar.  Hur jag förvandlat måsten och borden till det jag trodde var det jag ville. Men jag hade glömt vad jag egentligen hade behov av, vad mitt hjärta längtade efter.  Under sjukskrivningen i somras försökte jag verkligen tänka efter vad jag verkligen ville, vad jag mådde bra av, vad mina behov var.  Det var inte alls lätt i början när man har de där införlivade rösterna som säger ”ja men du måste ju tänka praktiskt”, ”du måste ju vara lite realistisk”,  ”du måste planera”, ”du måste ha kontroll” och för att inte tala om skuldkänslorna, rädslan för vad andra ska tänka (fast jag inbillade mig att jag inte brydde mig om andras åsikter – ha! Stor lögn),  de egna förväntningarna på mig själv. Ja, visst kan listan över kompensationsmekanismer göras lång.  Jag har lärt mig mycket mer om vad jag verkligen vill – jag har ju faktiskt kommit fram till vilken väg jag vill gå yrkesmässigt och jag har lärt mig vad jag INTE vill. Frågan är ju varför man ändå fortsatte med samma gamla. Jo för att jag var rädd. Jag visste att jag  ännu inte var redo att ta nästa steg. Jag var fortfarande i ”uppbyggnadsskedet”, jag hade inte energin att fullt ut hänge mig åt det jag ville.  Jag försökte vara praktisk. Jag skulle ju få lite arbetserfarenhet och tjäna ihop lite pengar först. Man kan ju fråga sig varför jag trodde att jag skulle ha energin till arbetsuppgifter jag inte trivs med då jag inte hade energin att ta ett okänt steg mot det som jag egentligen ville. Det är klart att en ny vändning i livet är skrämmande, men energin ska hur som helst riktas någonstans.  Då kunde man ju tänka att det kloka vore att rikta den dit ens hjärta pekar. 

Den här veckan påminde samma kloka människa mig om det underbara ordet tillåtelse än en gång.  Påminde mig om att jag glömt dess betydelse.  Istället för att motarbeta mig själv behöver jag tillåta mig själv. Sluta kämpa och börja tillåta.  Tillåta mig att vara okej med det faktum att jag har ett jobb som inte passar för mig och som inte passar in med den jag är innerst inne. Tillåta mig själv att ärligt fundera på om det jag sysslar med just nu tjänar mig själv något syfte förutom ekonomiskt. Är det värt att konstant tömma sig själv på energi medan man bygger upp sig själv? 

Visst kan man jobba bara för jobbets skull, men det är inte ett sådant arbete jag har. Det är inget rutinarbete. Det kräver mycket. Det finns ingen möjlighet att komma tillbaka och arbeta mindre. Och just nu i det här skedet blir det för mycket för mig. Det hindrar mig från att bygga upp energin att sedan ta tag i mina nya drömmar under hösten. Så man frågar sig, är det värt det? Köra på igen och falla, köra på igen och falla, innan man lärt sig använda de redskap man behöver? Är inte det självdestruktivt? Jo men så har man ju den där rösten som säger "Kämpa! ge inte upp!" no matter what. Trots att det ibland är det enda rätta man kan göra för att någonsin kunna komma vidare.

Det här är inte ett sådant jobb där jag kan välja att göra mindre. Jag kan inte komma tillbaka efter sjukskrivningen och göra det på deltid.Antingen gör jag det heltid och fullt ut eller inte alls. Det är mitt jobb att vara tillgänglig, att svara i telefon, att lösa de problem som dyker upp. Jag kan inte dra ur telefonsladden.  Jag ska vara beredd på att vad som helst kan dyka upp, som jag förväntas lösa. Och jag vill ju hjälpa, det är ju det. Jag vill för mycket och detta i kombination med att jag inte trivs med de praktiska arbetsuppgifterna gör att jag alltför lätt hamnar in i en ond cirkel. Jag tömmer mig själv på energi men  vill ändå alltid göra mitt bästa, jag vill möta de här människorna på bästa sätt, men det känns som om jag inte ger det jag vill ge.  Det handlar om viktiga saker, men jag vill fokusera på andra saker än att försöka hantera människors ekonomiska situation och problem. Det är förstås en jätteviktigt sak, men det är inte JAG – inte min uppgift.  Jag ville aldrig bli varken någon myndighetsperson eller någon som förväntas reda upp människors ekonomiska bekymmer. Det var inte det jag utbildade mig till. Trodde jag. Naiv som man var.  Men, förr eller senare hinner hjärtat i kapp och då kan man inte ignorera vad det har att säga. Inte jag i alla fall. För att se det positivt vet jag ju nu iallafall vad jag INTE vill – och har börjat inse vad det är jag FAKTISKT vill.  Man måste ju prova på för att verkligen veta. Och inte se det som ett misslyckande utan ett väg framåt. Fråga sig om det man sysslat med är värt det, om det bara blir en tvångsmässig kamp för att man ska visa att man inte misslyckas. Man vill inte gå iväg och lämna efter sig en bild av "den svaga", den som inte klarade av jobbet. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig eller tycka att jag är svag - för det är jag inte! Det är inte en svaghet att våga släppa taget om något som är självdestruktivt. Våga se att den väg man går på inte leder till uppbyggelse. Ibland måste man sluta kämpa, om kampen inte leder någonstans. Inte bara kämpa vidare för att bevisa att man klarar det.

Det här med tillåtelse då. Att ge mig själv tillåtelse, främst att bara vara. Om min sjukledighet går åt till att oroa mig för framtiden och om vad andra ska tycka och tänka, då är det ingen idé med att försöka vila upp sig. Då stillas aldrig mitt sinne, då slutar hjärnan aldrig gå på högvarv.  Jag måste tillåta mig själv att tro på att det är endast den här dagen, den här stunden som betyder något. Utan att ha dåligt samvete för att jag inte är på jobbet, för att jag inte ”lyckats”.  Utan att oroa mig för nästa dag. Nästa dag för med sig sin egen visdom, idag kan jag inte göra något åt morgondagen.

Bara tänka: ”Vad vill jag just nu? Vad behöver jag just nu?” Och TILLÅTA mig själv att göra det och TILLÅTA mig själv att känna vad jag känner. TILLÅTA MIG SJÄLV ATT BARA VARA JAG.  

Om jag skulle försöka att varje dag skriva ner vad jag har tillåtit mig själv den dagen. Vad har fått mig att må bra? Vad har gett mig positiv energi och även lägga märke till vad som tagit energi. Det är förstås svårare när man mestadels är hemma utan så mycket yttre påverkan, men även småsaker kan skifta energibalansen. Särskilt tankar  och känslor, de tar mycket energi, inte minst negativa sådana. 

Och som en påminnelse till mig själv: Gör inte det här till en prestation också! Det är lätt hänt för mig att jag börjar dyka ner i böcker för att hitta svar och hjärnan börjar gå i en växel snabbare. Jag vill försöka förstå det som händer och förstå mig själv.  Här på bloggen bombarderar er med ord och ibland vill det aldrig få ett slut när jag satt igång. När hjärnan sätter igång och orden flödar. När jag egentligen borde ligga i soffan och tänka på absolut ingenting. Nu när jag får vila min hjärna lite så börjar jag istället fundera ännu mer för att försöka få rätsida på mig själv och tillvaron. Det är ju klart, man måste ju försöka få ett sammanhang och genom att fundera och särskilt att skriva hjälper det mig förstås. Det är terapeutiskt  men eftersom det också har med kontroll att göra måste jag veta när jag ska sätta gränser för mig själv. Inte följa den där rösten i mitt huvud som säger ”Nehej du, ska du börja vila nu? Nu måste du rycka upp dig, hitta en lösning, tappa inte kontrollen -  tänk TÄNK TÄÄÄNK! "Så  jag tänker och tänker...  ”Jag måste ju ta mig ur det här! Nu måste jag börja känna mig bättre! Vad var det nu jag läste den där gången som var till hjälp? Vad är det nu jag har missat när jag inte klarade av det här?” och så försöker jag hitta svaren fast svaren inte kan hittas utanför mig själv. De rätta svaren finns bara inom mig själv.  Böcker kan hjälpa en på vägen, ge vägvisning, kan hjälpa att väcka upp svaren men själva svaren finns ju bara inom mig själv.  Jag vet ju att man inte kan ”läsa sig till” insikt så varför ens försöka? Insikten kommer bara genom att lyssna inåt. Om jag skulle ta och TILLÅTA mig själv att bara sluta försöka förstå allt just nu. Vi måste inte förstå allt alla gånger.  När jag är redo att förstå, när jag  behöver förstå, då kommer jag att förstå.

Ännu ett bevis på att jag inte får någon ände på det jag skriver.... Men nu 

 TILLÅTER jag mig själv att sluta. :) 

Vad tillåter DU dig själv idag?