26 feb. 2013

Om det här med återhämtning

Hoppas ni njuter av sportlovet ni som har det ! Jag njuter av det lite varmare vädret trots att solen är envist frånvarande idag. 

Vilken tur att jag har "sjuklov" och inte sportlov och behöver således inte låtsas om att det är tänkt att ägna sig åt vinteraktiviteter (inte för att jag någonsin brytt mig om det förut heller för den delen...) Som tur är har jag ju en utmattning att skylla på :) Min ordination är att vila och göra roliga saker, vilket INTE innefattar att skida. Förstås skulle jag inte orka just nu heller.  Jag saknar däremot vardagsträningen som jag äntligen hade börjat komma igång med igen innan jag tappade krafterna igen. Inte för att jag någonsin tränat mycket, men det var skönt att ha fått in en liten rutin med vardagsmotion, lite hemmaträning och yoga ett par gånger i veckan. Det är väl mest den där känslan av att man orkar och får energi av träningen som jag saknar - ja jag saknar förstås allt som innefattar normal ork och energi. 

Jag har fått lära mig att det inte är någon idé att försöka driva på när kroppen inte orkar. Träning och motion är ju menat att ge energi och få en att må bra och ger träningen motsatt effekt skadar det bara kroppen. Visst är det meningen att man ska bli lite trött och mör av träning men det är skillnad på att vara naturligt trött och att bli totalt tömd på energi. Man känner nog om det man gör är uppbyggande eller nedbrytande. Jag har märkt att om jag försöker tvinga mig att vara mer aktiv än kroppen orkar med så märks det direkt efteråt och dagen efter finns inga krafter. Det är inte bra. När jag gjort misstaget att "bara prova lite" att träna i skeden då kroppen egentligen sagt emot, så har det märkts direkt dagen efter. Jag hade svårt med det ifjol,  jag ville försöka trots att jag kände att jag inte orkade för jag ville inte tappa kontrollen över det som var "mina rutiner". Jag fick ångest när jag kände att jag inte orkade. Det var så skrämmande. Men ännu mer skrämmande är det ju att veta att man förstör kroppen genom att motarbeta dess läkning.   Kroppen kan inte tillgodogöra sig träning när den inte är i rätt balans. Den byggs bara upp av sådant som den orkar med i det skede. Så jag fick acceptera att  promenader och yoga fick räcka tills jag fick mera krafter. Förra våren tvingade jag mig i början till och med yoga fast jag inte orkade - vilket är helt galet eftersom yoga är meningen att ge avslappning. Totalt destruktivt.
Om man tvingar kroppen till något som den inte orkar med bryter man bara ner den och den kommer att gå i försvarsläge. Man kommer inte längre innan man stannat upp.

Det är verkligen inte lätt att veta när kroppen och sinnet är redo att ta nya steg. Jag har funderat mycket på hur man kan återhämta sig på bästa sätt. Det  här med att lyssna och åter lyssna på kroppen kräver verkligen övning, för ibland inbillar man sig att man är redo fast man inte är det. Ibland lurar man sig själv, ibland ignorerar man kroppens signaler och kör för hårt, ibland känns signalerna så vaga att man helt enkelt måste försöka sig fram. Det gäller allt i livet och vardagen, inte bara fysisk aktivitet. Att orka ge sig hän åt livet igen utan att tvinga sig till det. Det måste ske naturligt och i egen takt, vilket ibland känns svårt när omgivningens onaturliga rytm och förväntningar pressar sig in i den egna sfären. Det gäller att vara stark och hålla sig kvar på balansvågen.

Just nu känner jag mig ganska uppgiven igen eftersom det inte känns som om jag inte alls har fått mera styrka under den här månaden. Tvärt om har jag under den senaste tiden känt mig tröttare och svagare igen. Särskilt efter Umeåresan är det som om jag fick ett bakslag. Jag har haft den där frustrerande känslan av att vara kraftlös men samtidigt rastlös och orolig i kroppen . Benen som emellanåt nästan viker sig av svaghet och samtidigt kan jag uppleva "krypningar" och en molande värk i både armar och ben . Det påminner om när man hade växtvärk som barn. Speciellt på morgonen har jag störts av de här rastlösa benen och det har gjort att jag inte kan sova eller ligga kvar i sängen fast jag känner mig seg. Trots att jag spenderade lördagen med sådant som jag gillar, dvs baka och pyssla i köket så kände jag mig svagare igen dagen efter. På måndagen hade jag en del ärenden på stan och åt lunch med en kompis som jag inte sett på länge. Det var jätteroligt men när jag kom hem var jag gråtfärdig av trötthet och tänkte inte orka ta mig ur bilen. Idag på förmiddagen var jag så otroligt trött så jag gick och lade mig i sängen igen klockan 10.

 Jag måste lära mig var mina gränser går, men hur ska man veta det om man inte prövar sig fram vad man orkar? Det är ju dumt att var och varannan dag må sämre igen för att man ansträngt sig lite för mycket. Har jag t.ex. orkat med att städa huset en dag så är det en tillräcklig aktivitet för den dagen. Jag tror det är viktigt att stanna till och känna efter i kroppen om jag faktiskt orkar eller om jag tvingar mig till det. Orkar jag inte så måste jag låta det vara. Det går aldrig framåt om man sätter små käppar i hjulet för återhämtningen hela tiden.  Kunna fatta att det är ok att ligga i soffan en hel dag om det är det kroppen behöver utan att känna att man borde göra något. Fatta hur lite det behövs för att den lilla energi man har ska gå åt. Kroppen måste bli ganska trött på att gång på gång försöka lära hjärnan att "fatta" vad som pågår.

Angående det här med återhämtning och hur kroppen påverkas av en utmattning så har jag nog inte tänkt på hur mycket av alla kroppsfunktioner tar skada. Det är ganska skrämmande. Det är inte bara fråga om en trötthet som man kan vila sig från. Alla kroppsfunktioner rubbas mer eller mindre och det tar tid att få balans i ett system som har drabbats av "soppatorsk".
PT-Fia beskriver kort och bra hur det känns att drabbas av  utmattningssyndrom:http://blogg.veckorevyn.com/ptfia/2013/02/25/kram/. 
Man känner sig faktiskt som en bil på väg till skroten ibland.

Jag vet att många av mina symtom beror på trötta/utmattade binjurar (adrenal fatigue/adrenal burnout på engelska) - ett problem som alla som gått omkring med förhöjd stressnivå under en längre tid kan drabbas av (vanligt idag alltså eftersom de flesta verkar vara mer eller mindre stressade hela tiden). Det handlar alltså om en ganska stor procent av befolkningen som lider av detta, i olika grad förstås. Ofta vet man inte om det innan det har gått för långt. Stress har ju nästan blivit ett normaltillstånd i samhället men för kroppen är det verkligen inget normalt. Om kroppen tvingas hantera för många intryck och ansträngning utan återhämtning under tillräckligt lång tid, resulterar det i obalans och till slut mer eller mindre stopp i maskineriet. 

Binjurarna producerar en hel massa hormoner, bland annat stresshormoner och könshormoner. Vad som händer är alltså att när binjurarna tvingats producera så mycket  adrenalin och kortisol under en lång tid blir de helt enkelt utmattade till slut. De orkar inte producera tillräckligt med hormoner och vilket bland annat leder till brist på kortisol. Det är det som ligger bakom de flesta symptom vid  utmattning och utbrändhet. t.ex. den extrema tröttheten och energilösheten, lågt blodtryck, matsmältningsstörningar, lågt blodsocker, smärta och värk, ångest, frustration, yrsel, kognitiva problem, sömnproblem osv. Ja listan kan göras mycket längre än så. Under stressfasen är kortisolet och adrenalinet högt vilket får oss att prestera och gå på högvarv fast vi börjar känna oss trötta. Stresshormonerna får oss att orka fast det är tungt under en tid. Binjurarna klarar dock inte av att vara så överaktiva hur länge som helst - de blir tröttare och tröttare och kraschar till slut om man inte gör något åt det. Receptorerna som signalerar till binjurarna att utsöndra kortisol slutar fungera och kortisolutsöndringen avtar. Eftersom stresshormonerna och binjurefunktionen också  samverkar med hela kroppens övriga hormonproduktion påverkas förstås hela hormonbalansen.Särskilt sköldkörtelfunktionen har ett nära samband med binjurefunktionen vilket kan leda till att sköldkörteln fungerar sämre. Allting hamnar mer eller mindre i obalans. Inte undra på att man mår som man mår!

Det viktigaste man kan göra för att bygga upp sina trötta binjurar igen är först och främst att UNDVIKA STRESS och fokusera på att slappna av. Det gäller inte bara att dra ner på det fysiska tempot utan minst lika viktigt är att uppmärksamma stressande och negativa tankar. Det här med den mentala biten är det som är svårast för mig. Man kan alltid ligga på soffan och det ser ut som om man vilar - men hjärnan kan ändå vara lika belastad. Det är ingen idé att gå på en avslappnande promenad om man inte ser det vackra omkring sig. Om det du gör inte fyller dig med positiv energi leder det inte till återhämtning. Om du går omkring i din egen värld, dränkt i negativa tankar och ångestfyllda känslor och inte kan sluta tänka och grubbla - då är det inte fråga om någon vila eller avslappning. Det är därför det kan ta så länge att återhämta sig eftersom det kräver att både kroppen och själen läks och de läks inte alltid i samma takt. Ingen kan tala om för dig när du "borde" vara återhämtad, det är bara kroppen som känner till den sanningen.

Det tar olika lång tid för en uttröttad kropp att återhämta sig, beroende på hur skadad den är. Man måste helt enkelt gå på känsla. God sömn, vila, avslappning, meditation är grundläggande tips samt att samla positiv energi genom att göra det som man mår bra av och helhetsmässigt ta hand om sig själv. Det är också viktigt med en bra kost och i synnerhet att äta regelbundet eftersom trötta binjurar också leder till blodsockerobalans. Socker och snabba kolhydrater bör undvikas och koffeinintaget minskas. Det är sånt som stressar ett redan överansträngt system. En stressad kropp har ofta också brist på magnesium, zink och B-vitamin. En näringsrik kost är naturligtvis det viktigaste men ofta behövs också tillskott av vitaminer och mineraler. Kroppen tenderar också att bli försurad under stress och belastning så att balansera upp Ph-balansen med t.ex. magnesium och kalk är också till fördel. Träningen behöver inte upphöra helt, det beror helt enkelt på i vilket skick man är. Man måste pröva sig fram och börja försiktigt. För mig är yoga den träningsform som jag mår absolut bäst av. Det blir som en blandning av avslappning och lätt träning. Man kan välja att bara göra avslappningsyoga eller när man känner att man orkar, lite mer krävande positioner.

Man måste som sagt bara gå på känsla när det gäller återhämtning och ge kroppen och själen den tid som behövs för att samla ny energi. Något jag också lärt mig är att under den tiden går det inte heller alltid som man förväntar sig. Det går upp och ner, man mår bättre och så plötsligt sämre. Det är ingen spikrak väg mot något perfekt hälsotillstånd man vandrar på utan en vindlande process med olika skeden som man måste gå igenom. Det finns ingen genväg. Om man (som jag gjorde ifjol) förväntar sig att man ska börja må jättebra igen efter en viss bestämd tid (ungefär som om man själv skulle kunna välja när man är återhämtad..) så lär man bli besviken. Man förstår inte alltid kroppen och förstår verkligen inte alltid hjärnan men om man kan acceptera att det tar den tid det tar och slutar att streta emot så underlättar man mycket i den egna återhämtningsprocessen. 


1 kommentar:

  1. Fascinerande hur allt hänger ihop i kroppen och huvudet!

    SvaraRadera