2 feb. 2013

När man faller

Obs! Varning för långt och ärligt inlägg!

Det är så här mitt liv ser ut just nu. Mina tankar just nu. Därför skriver jag dem. Jag har tre val med den här bloggen. Antingen slutar jag skriva för att jag mår dåligt, undviker att skriva om att jag mår dåligt och låtsas att allt är bra, eller så skriver jag helt enkelt om hur det är, på riktigt. Min avsikt med den här bloggen var att ge en ärlig bild  och jag tycker också det är så viktigt att  vi ska kunna vara mer öppna och släppa de här fasaderna om det perfekta livet (fast jag själv har svårt med det, uppenbarligen...) så vill jag  dela med mig av den här svåra perioden, fast det här är ett sådant  ämne som många inte pratar om. Jag förstår varför eftersom jag själv drabbas av skuldkänslor. Men de här destruktiva mönstren, den här kollektiva galenskapen som innebär att vi skäms för att vi mår dåligt och tror att alla andra har det "bra" kan inte brytas om vi håller det inom oss, om ingen pratar om det. Förhållningssättet kan bara förändras om vi vågar prata om det, vågar riva bort den osynliga stämpeln i pannan, vågar visa sig som en verklig människa med naturliga reaktioner, fast man är rädd, fast man känner skam, fast man jämför sig med andra. Bara genom att erkänna sin sårbarhet kan man finna sin riktiga stryka. Så är det ju.

Jag blev igen tvingad att släppa taget genom att falla. Mina små försök att släppa greppet ledde till att jag igen brakade genom golvplankorna i mitt eget luftslott.

Man blir tvungen att släppa taget därför att det inte finns något annat val...Gränserna smulas sönder, skyddslagren rasar samman...livslinorna slamrar ner i marken.Väggen  tornar upp sig ur skuggorna som ett välbekant spökslott men man undviker att se den. För man är så rädd att tappa fotfästet. Tappa greppet om det som man ska klara av. Men man faller handlöst,  fotfästet rämnar och allt rasar samman. Världen blir upp och ner. Man blir som förstenad och faller handlöst medan livet rusar förbi som genom ett tågfönster. Det känns som att hamna utanför tiden, i ett vakuum. I en växande bubbla som skärmar en från omvärlden. Förmågan få en helhetsbild, att fokusera, att koncentrera sig grumlas. Plötsligt funkar man inte. Något sliter i kroppen på samma gång som tröttheten slår en till marken. Energin går på sparlåga men då tröttheten kommer vaknar också den där  inre slavdrivaren som försöker göra sig hörd, som trycker ordet "svaghet" i ansiktet , eldar på en ångest som med sina sista krafter försöker slita i en för att man ska fortsätta i den blinda galenskapen. 



Man kan ju fråga sig hur det blev så här igen. Jag som försökt hela det här året att finna balans igen. Som jag skrivit om här på bloggen har jag den senaste tiden kämpat med tilltagande energilöshet. Jag har sett tecknen på utmattningen jag upplevde ifjol och det har skrämt mig. Jag har ändå fortsatt, för på något sätt vill man tro att det ändå ska gå. Att den här gången är det annorlunda, det går över. Man vill klara jobbet, vill tro att allt ska fortsätta mot det bättre,  vill orka med en tillvaro som man tycker borde vara normal. Särskilt när jag upplevt att jag ändå kommit långt, jag hade byggt upp mer energi igen, försökte hela tiden tänka på att hitta balans, men tydligen vet jag inte vad balans innebär riktigt ännu eftersom jag ännu en gång lät det barka iväg, utan att förstå. För det gick ju bra. Inte har jag ju ett extremt stressigt jobb, utifrån sett åtminstone. Det borde ju inte vara några problem. Jag borde ju klara det.

Så svårt att acceptera att ännu en gång har mina försök att bygga upp mig själv slutat i en krasch. Att inte orka, inte orka med det som man SKA orka. Inte
orka träna (fast förra veckans panikartade träningsförsök slutade med att jag höll på att ramla ihop av utmattning efter några minuter . Så mycket för att lyssna till min kropp...)  Uppgiven då man äntligen kommit igång med att få in vardagsträningen och så plötsligt försvinner alla krafter. Frustrerad då man inte orkar så man försöker ännu mer. På alla plan. Griper krampaktigt efter fel saker. Istället för att släppa taget om sig själv på riktigt blir det liksom tomma fraser man försöker pränta in medan man beter sig helt tvärtom. Man vill ju inte vara svag. Inbillar sig att "den här gången är det annorlunda, nu vet jag bättre". Visst har jag lärt mig massor om mig själv under det här året men det handlar om inrotade tanke och beteendemönster och invanda känsloreaktioner  som det tar lång tid att ändra på. På ett sätt är man så hjälplös inför sin egen omedvetenhet (men skönt att veta att de går att göra medvetna).  Det är spår man gått i största delen av livet. Det tar länge att sätta om kursen, att skapa nya banor  med de rätta livlinorna längs vägen. Det är helt och fullt möjligt det vet jag och jag kom en bra bit på vägen - problemet var att jag igen försatte mig i samma sits, samma form av jobb och med detta kommer liknande utmaningar som för mig tydligen konstant krävt dubbelt med energi. Det har tagit mer än det gett. Jag har nog inte själv heller förstått det helt för det är ju så här jag reagerat hela livet. På något sätt hela tiden gått omkring på spänn utan att egentligen märka det. Det är väl så att min kropp tror att det är mitt normaltillstånd, därför förstår jag inte att det inte är som det ska. Inte förrän det är för sent.


Det syns inte utifrån. Och det gör det så jobbigt. Ingen ser min vägg, ingen ser mina inre utmaningar. Ingen ser det ansvar jag känner över sådant som ligger utanför min förmåga och som inte ska vara mitt ansvar, ingen ser kraven jag har på mig själv, ingen ser allt det där som inombords suger krafterna ur mig. Det är min egen vägg som jag själv byggt upp som jag kraschar mot. Innan jag helt och fullt förstått med vilka stenar och med vilka redskap jag byggt upp den väggen kan jag undvika att någonsin möta den igen. Det är en process som jag nu går igenom, att lära mig förstå vad det är som får mig att ständigt försöka bevisa något för mig själv och andra. Vad det är som gör att jag inte kan släppa taget, att jobbet tar för stor plats mentalt. Varför ansvaret blir så extra tungt och varför stressen trasar sönder mig så fort. Vad är det som gör att jag inte bara kan slappna av i mig själv och bara VARA i livet? Den här kampen som jag trodde jag var på god väg att vinna. Men det behöver vara rätt balansgång under processen. Om jag ständigt eldar på med samma beteende som får mig ur balans, då räcker inte de (ännu rätt så svaga) redskapen till. Därför tippar det över till fel sida på balansvågen.

Jag har tillgång till redskapen rationellt. Jag pratar entusiastiskt om mindfulness och om att lära sig leva i nuet och det gör jag ju därför att jag vet att det dit jag vill komma. Jag vet  att jag helt och fullt behöver förstå att jag DUGER som jag är. Det ska vara tillräckligt att bara VARA JAG och när det blir kaotiskt kunna falla tillbaka mot den tryggheten som kommer inifrån. Det är en sak att förstå hur det borde vara, men desto svårare att på djupet kunna ta det till sig. Det är lätt hänt att tro att man har lärt sig något därför att man har intalat sig själv det tillräckligt många gånger. Men du kan tala så mycket du vill, det hjälper inte om det inte sjunker in i ditt hjärta och slår rot där. Tro på det du intalar dig själv, tro att det gäller FÖR MIG. Inte som något abstrakt, filosofiskt påstående, utan som MIN EGEN SANNING. Tro på att jag FÖRTJÄNAR det jag mår bra av, fullt ut. Det finns ännu motstånd någonstans. Att helt och fullt förstå vilka sidor som ännu arbetar emot mig, införliva starka tankar och kunna tillämpa de i vardagen, som en del av min identitet, en del av min självkänsla - det är en process som tar tid. Mitt otåliga jag har inte alltid så lätt att acceptera att det tar tid.

Jag har ännu inte utvecklat tillräckligt starka tankar som kan överrösta och övertyga de emotionella budskapen i mig. Därför har inte förändringen kunnat ske ännu och genom att slänga mig ut i samma bana igen, gav jag väl på ett sätt tillåtelse för kroppen att åter trötta ut sig själv. Jag har länge vetat att jag inte är på rätt bana yrkesmässigt, att jag egentligen inte borde fortsätta med det yrke jag har just nu men jag hade ju varit sjukskriven så länge och så kom chansen att få ett jobb som jag ändå tänkte kunde vara bättre än det jag tidigare gjort (och det är det delvis, men ändå inte tillräckligt för att väga upp det som känns tungt) -Jag kände att jag måste ju prova på fast det var ett heltidsjobb, fast det var det yrke jag visste att jag i längden inte ska göra, men "man måste ju ha ett jobb" - jag kunde ju inte "vara sjukskriven hur länge som helst" som en läkare så finkänsligt uttryckte det. Så, för att slippa skuldkänslor och för att göra det som jag trodde "förväntades av mig" trots att det innebar att kasta sig in 100 % i ett nytt jobb efter en utmattning och flera månaders sjukskrivning. Klokt? Nej, men rädslan driver en att fatta beslut som man tror är rationella och praktiska. För det är ju viktigare än att lyssna till sig själv - eller??!! Jag trodde jag lärt mig mer än så. Än en gång måste den där väggen torna upp sig framför mig för att jag ska förstå att det här går inte.

 Det är en galenskap att tvinga sig själv att gå till jobbet fast det kräver allt man har. Den senaste veckan känns så overklig, som om om jag inte riktigt är på klart med vad som hänt. Känslan av att vara avskärmad, som om jag inte hade en aning om vad jag skulle göra när jag kom till jobbet i början av veckan. Förvirrad. Klarade inte av att sitta på kaffepausen för rösterna skrällde i öronen och gav mig ångest. Kunde inte fokusera på vad någon sa. Allt var overkligt, som att se omvärlden genom en tv skärm. Jag var där men ändå inte. Jag stannade liksom själv av medan omvärlden snurrade på. Någon hade tryckt på stoppknappen. Flera dagar hade jag haft väldigt svårt att fokusera och känt hur jag helt enkelt tappat greppet om helheten. Små saker blir oändligt stora, varje detalj blir en kraftansträngning. Det är inget nytt. Jag har upplevt samma sak förut. Men det är lika skrämmande. Känsla av skam, känsla av skuld. Varför klarade jag inte av det här? Varför blev det så här igen? Det är ju ingen idé att att fråga sig varför det vet jag, för egentligen vet jag ju svaret. Men det är jobbigt att acceptera. Acceptera de här skuldkänslorna som åter dyker upp, för att jag inte klarade av det här som jag skulle klara av. Ångesten bubblar upp till ytan och  en del av mig anklagar mig själv, för att jag inte klarade av att vara på jobbet, för att de andra får mer jobb på grund av att jag inte nu klarar av att utföra mina arbetsuppgifter. Det enda jag kan och måste göra är att ta mig igenom de här känslorna. Hålla fast vid är det jag försökt lära mig under det här året, att det är ingen idé att ifrågasätta. 

Bara tillåta mig själv att acceptera. Och om jag inte kan acceptera, att då acceptera att jag inte kan acceptera. Det är också en viktig form av acceptans. Se det jag ännu har svårt att bejaka, ha tillit till att jag kommer till den punkten men tills dess vila i det som är nu. Acceptera att ibland så behöver man falla och låta mig själv falla -  De gånger jag upplevt en "kris" av något slag, har det alltid lett mig närmare mig själv och förstås kommer jag att uppleva kriser fler gånger i livet, på olika sätt - det är ju en del av livet!  Men när man vågar falla, mot mörkret , mot ångesten, det är då som livet börjar. Då ser man livet på riktigt och då ser man också vad verklig frid och verklig lycka är.  Livet är ingen prestation, det är en process och även med små steg kommer man lika långt till slut.  

Om någon faktiskt orkat läsa allt det här så tack för att ni orkat lyssna!! När någon säger att jag är modig för att jag vågar prata om sådana här saker så känns det förstås bra, men ibland undrar jag om det är modigt eller bara korkat...

Det återstår att se.

3 kommentarer:

  1. Tack för att du skriver så ärligt! Försöker man prestera välmående brukar det inte heller bli så bra. Önskar dig krafter och tillräckligt med tid för att vila och bara vara. Kram, Elin

    SvaraRadera
  2. Jag tror nog att det finns många som lyssnar och som behöver lyssna på din historia.

    SvaraRadera
  3. Tack för uppmuntran Elin! Ja det här när man börjar göra allt till en prestation, då slutar det inte bra.
    Kram!

    SvaraRadera