1 feb. 2013

Livet som det är

Sjukskriven en månad. Måste helt enkelt acceptera det här nu. Möta rädslan igen, möta skuldkänslorna som förebrår mig. Varför klarade jag inte det här? Vad var det som hände nu igen? Kanske jag försöker förstå för mycket. Kanske det egentligen är väldigt enkelt och väldigt naturligt. Kanske det helt enkelt inte kunde vara på ett annat sätt. 

Som tur är kan känslorna ta form i ord.När allt känns kaos, när jag har svårt att få grepp om tillvaron, då kan jag ändå använda orden. De blir ett sätt att få sammanhang på tillvaron. De finns där framför mig som för att påminna mig om att Orden kommer fast tankarna tycks ha tappat sitt fokus. Orden rinner fram och förlöser det som är fånget i mig. Som tur är fungerar åtminstone den förmågan. Orden har inte övergivit mig. Trots att jag inte kunnat skriva en dikt på hela året, vet jag att orden har tagit en annan form istället. På det sätt jag behövt.

Därför fortsätter jag skriva. Det är ingen prestation. Det är något jag måste göra för att försöka hålla ihop något sorts sammanhang. Struntar i om jag är för ärlig, för utelämnande just nu. Jag behöver skriva. Det här är nyansen av mitt liv just nu. Livet som det är, fast det är svårt att acceptera.


En dikt jag skrev för tre år sedan:

Livsmötet

Jag kan inte annat än leva och älska
där smärtan grävt sin grav.
Livet faller aldrig i det mörka djupet,
bara genom ett bräckligt skal.

Jag kan inte annat än drömma och längta,
låta skuld förlösas till frid.
Livet öppnar vad sanning och kärlek visar
genom försonande eller strid.

Jag kan inte annat än lida och falla
in i den trygghet som hjärtat gömt.
Livet speglar min flykt, min ångest och längtan
tills jag ser vad jag glömt.



1 kommentar:

  1. Vilken fin dikt du skrivit. Jag brukar inte förstå mig på dikter, främst för att jag aldrig ger dem en chans, men din dikt gav jag en chans.

    Tråkigt att du blev sjukskriven, jag hoppas att du får nya krafter. Allt har sin tid!

    Kram, kram
    Annika

    SvaraRadera