24 feb. 2013

Hyllning till den annalkande våren!

Idag har jag varit trött trött. Inget nytt alltså. Fast vissa dagar känner man sig svagare än andra. Kanske var det gårdagens pysslande i köket som tog på krafterna trots att det var en "må bra-aktivitet". Har dessutom börjat få mer värk i kroppen. Förutom en förmiddagspromenad har jag inte orkat med mycket annat. Solen hade ännu inte hittat fram bakom dimman men jag kände i luften att våren är på väg. På eftermiddagen när solen värmde och det droppade från taken, då kände jag den där känslan av förväntan - snart är vintern över! 

Snart känner man doften av nyuppväckt liv -  naturen som bryter fram ur dvalan. Den där vårdoften av lera och vått gräs. Doft av sol, doft av frihet. 
Småfåglarnas frenetiska serenad och sedan fiskmåsarnas skränande. Våren är och har alltid varit min favoritårstid trots att den oftast för med sig både glädje och ångest. Så är det när man är en känslomänniska - men det tar jag mycket hellre än vinterns tunga, passiva dysterhet. Det hör liksom till att bli lite upp och ner på våren - när livskraften väcks upp igen  är det inte bara glädjefyllda känslor som väcks. Det kommer alltid lite ångest på köpet och då måste man bara tåla att det kan bli lite kaotiskt ett tag. Men det är ändå det positiva som vinner - våren kommer alltid med nya krafter, med nytt liv.

Förra våren gick liksom förbi i ett sorts töcken eftersom jag mådde så dåligt. Trots att jag inte är i mitt bästa skick nu heller vill jag åtminstone använda mina krafter till att njuta av allt vad våren för med sig. Förhoppningsvis för den också med lite av den positiva energin som jag behöver. En lättnad är det i alla fall att den tyngsta tiden är förbi.

Nu sitter jag här och blickar ut över fullmånens sken -  det blir väl några extra oroliga nätter nu då som vanligt. Om jag helst skulle komma ihåg mina galna drömmar som jag kunde roa er med men oftast kommer jag inte ihåg mina drömmar på morgonen.
 
Avslutar söndagskvällen med en dikt från några år sedan.'


När den första vinterstjärnan bleknar

växer kärleken ur djupet.

Frihet smeker gryningsljuset

och får mig att skälva.

Dagens andetag för mig till glömda platser

där det okända berör.

I mörkervävda timmar öppnas sovande toner

som skrämmer och lockar.

Den är den tid då ljuset genomborrar dolda skuggor,

sprider väckande hänförelse,

får min själ att jubla och förtvivla:

Det är livet som kallar mig att växa.


 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar