8 feb. 2013

Hjärtats viskningar

Idag skriver Mara Glatzel ( www.maraglatzel.com/blog ) så inspirerande om att ge sig själv tillåtelse att följa sina drömmar. Om att många människor inte ens vågar tänka på sina drömmar utan gömmer sig bakom det bekväma och förutsägbara livet de lever - trots att de är olyckliga.

"What you are doing in your life doesn’t matter. What matters is whether or not what you’re doing lights you up, satisfies you, and leaves you feeling really good when you rest your head on your pillow at night. And that you really believe that you deserve that." (Översättning: Det är inte vad du gör i ditt liv som är av betydelse. Det som betyder något är om det du gör får dig att lysa, gör dig nöjd och lämnar efter sig en bra känsla när du lägger dig ner på kvällen. Och att du verkligen tror på att du förtjänar det.") 

Så är det ju - det är så livet ska vara. Det är så lätt att man börjar gömma sig bakom förevändningar som man införlivar som sanningar. De här "måstena" och "bordena" igen ni vet....

"Sometimes, because of a lack of time or having fallen out of practice, we hide out in our lives, letting things happen to us. We tell ourselves that we are being responsible, or that some things just have to be done. We say life can’t be fun all the time, or someone’s got to pay the bills." (Översättning: Ibland, på grund av tidsbrist eller brist på övning, gömmer vi oss i våra liv och tillåter saker att bara hända. Vi säger till oss själva att vi är ansvarsfulla, eller att vissa saker helt enkelt måste göras. Vi säger att livet inte kan vara roligt jämt eller att någon måste ju betala räkningarna.")

Det där känner jag så väl igen. Man pressar sig själv att fortsätta med det man gör fast man inte mår bra av det - och till vilken nytta? Till vilket pris? 
Det är enkelt att lunka på enligt någon sorts passiv, uppgiven vana, för när man börjar tänka på vad man verkligen vill kanske man helt enkelt blir tvungen att förändra något i sitt liv! Ve och fasa! Jag tycker det är ganska intressant att man talar om "misslyckanden" i form av det man gör, men inte i termer av det man inte gör, det man undviker.Är inte det största misslyckandet att aldrig våga försöka? Har man försökt har man alltid lyckats - men resultaten kan vara mer eller mindre fördelaktiga. Är det inte ett destruktivt självförnekande att aldrig lyssna på sitt hjärta? Men så länge man fortsätter i samma gamla banor, kan man gömma sig undan den kraft som faktiskt finns inne i oss alla - och som kan vara skrämmande. Det är ibland lättare att ta på sig offerrollen i sitt eget liv, då kan man alltid skylla på andra, på omständigheterna. Visst har man plikter, det finns sådant som man måste göra. Det går inte alltid att lämna allt gammalt vind för våg och det är inte meningen heller. Men en förändring som tar sin form ur en djup längtan, och en tillit till att det går att förändra kan öppna upp många nya vägar. Ibland måste man ha tålamod och vänta på det rätta tillfället. Och bland måste man helt enkelt ta ett plötsligt språng. Ibland händer något drastiskt som får en att inse att förändring är den enda utvägen. Ibland (oftast) händer det inte över en natt, men det är inte heller det viktiga. Det viktiga är att man känner att man är på rätt väg. När man kan känna frid under processen trots motgångar och felsteg och inte väntar på lyckan ska infinna sig först när man nått målet. Det tror jag på.

Nä man börjar "vakna upp" ur sin stagnation och märker att man inte har något annat val än att göra en förändring? Då blir man rädd. Naturligtvis. Förändring medför rädsla. Rädsla för det okända, rädsla för att misslyckas, rädsla för andras åsikter. Så länge man gömmer sig kan ingen döma. Men stiger man fram och vågar följa sitt hjärta, börjar säga JA till livet och NEJ till rädsla och självdestruktivt beteende - med detta kommer alltid risker. Alla kanske inte tycker att du gör rätt val, alla kanske inte förstår. Alla kanske inte klappar dig på axeln, alla kanske inte går med dig på vägen. Men det viktigaste är att DU vet att du gör rätt val, att DU förstår dig själv, att DU klappar dig själv på axeln, att DU omfamnar dig själv och "går med dig själv" hela vägen. Och visar det sig att du faktiskt är omgiven att människor som älskar dig och vill stöda dig har du där ännu mera kraft att få. Släpper du fram dig själv och vågar gå mot det okända, märker du också att du inte behöver bära dig själv. Det finns något större som bär, när du släpper taget om det gamla.

Att följa sitt hjärta innebär inte att följa sina flyktiga känslor. Hjärtat jämförs ofta med känslor och emotioner men jag har alltid sett metaforen hjärtat som en bild för vårt inre, vårt verkliga jag, där allting möts - vår själ, ande och kropp. Där våra drömmar, våra behov, vår passion och livskraft finns. Där vår sanning lever bakom våra inlärda tankar och beteenden, bakom egots kontroll, bakom rädsla och oro. Hjärtat vaggar oss själva och vågar vi ruska om det som slumrar där inne och våga möta det som vaknar, då väcker vi också livskraften. Vågar vi öppna upp det inre hjärtat möter vi oss själva fullt ut och det är också  där vi möter Gud. Vid källan. Där viskar också Gud till dig. 

Vad viskar ditt hjärta till dig idag? 


 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar