10 feb. 2013

Brutna ben och brutna själar

Ja, här är man är sjukskriven men utan något gips att visa upp. Man haltar inte fram (jo av trötthet kanske...) Man kan röra sig ute bland folk och det syns inte utanpå. Det som är brutet är inte synligt, det är ingen arm eller ben. Det är den inre kroppen som är bruten. Det jobbigaste med att ta sig igenom en tid av utmattning är förutom att själv lära sig acceptera situationen, tankarna som går till omvärldens tyckande och tänkande. Det är lugnt så länge man har en synlig skada att visa upp, eller en konkret situation att hänvisa till. En katastrof, en fruktansvärd livskris, dödsfall, skilsmässa eller varför inte alltihop på en gång. Då kan man kanske vara "berättigad" att bli utbränd. Så har det känts för mig. En känsla av att jag ständigt borde förklara mig, ursäkta mig, försvara mig. Hålla ett försvarstal om varför jag inte orkar. Ifjol när jag föll genom golvplankorna (som jag föredrar att säga istället för att "gå i väggen") hade jag förstås gått igenom flera förändringar under ganska kort tid utan att riktigt ha reflekterat över dem. Och jag är inte särskilt bra att hantera förändringar. Det tar tid för anpassning. Om man dessutom hela sitt (unga) vuxna liv samt under tonåren levt under en konstant förhöjd stressnivå, med en press på sig själv, utan att aldrig riktigt kunna slappna av - då är det väl inte så konstigt att kroppen och själen säger ifrån förr eller senare. Om man lever under en konstant "fly eller kämpa" beredskap under tillräckligt lång tid orkar man inte tillslut. Och som jag skrev i förra inlägget är det något som jag inte själv märker av därför att jag har gjort det till ett normaltillstånd. Jag har "anpassat" mig till ett sådant läge och hjärnan tror att det är normalt. 

Visst har jag lärt mig otroligt mycket sedan jag var tonåring, jag har fått bättre tilltro till mina egna förmågor, lärt mig tro på mig själv mera, upplevt friden av större självkännedom för att inte tala om den stunden för fyra år sedan då jag lärde mig släppa taget om panikångesten och sedan dess inte låtit ångesten ta överhanden. Jag känner förstås ångest med jämna mellanrum, vem gör inte det,  men den paralyserar inte mig längre. Den har inte kontrollen längre.Det är en stor grej, som jag är stolt över. Men att lyckas  göra samma sak med stressen och att lära sig släppa taget om mer komplexa inlärda beteenden och tankemönster som ligger djupt inrotade och som man inte själv ännu förstår är så mycket svårare. Det tar tid. Därför är jag så tacksam över att varje vecka få komma till min terapitimme. Jag ser det verkligen som en förmån att få gå i kognitiv terapi och jag tror alla människor skulle ha behov av att få prata med någon som inte dömer, som bara lyssnar och representerar ett stöd och vägledning i att komma vidare. Trots att man själv analyserar och vänder ut och in på sig själv räcker det inte alltid hela vägen. Trots att jag kämpar för att försöka förstå  och vänder ut och in på mig själv kom det ett skede då jag insåg att det inte räcker. När man hela tiden kommer tillbaka till en punkt som i ett ekorrhjul och inte kan ta sig förbi den punkten. Man missar något men man vet inte vad. Man vill förändras men ändå hamnar man i samma situation igen. I något skede behöver man någon att bolla alla tankar med, någon som kan sin sak. Så att man kan få redskapen att ta sig förbi sina låsningar som hindrar en från att gå vidare. 

Ja, poängen med det här var alltså att det är så komplexa saker det handlar om som kan göra att en människa kör slut på sig själv. Det går inte att förklara med en mening som att "jag vrickade foten för att jag steg snett." Ingen ifrågasätter det. "Jag blev smittad av ett virus och fick maginfluensa." Ingen ifrågasätter det. Men om man blir smittad av sina egna tankar, sina egna krav, sina egna föreställningar, sina egna rädslor? När man blir själsligt trött? När man levt ett utifrån sett "normalt" liv som ser perfekt ut och plötsligt har kört slut på sina energireserver. När man inte lärt sig lyssna till sina egna behov utan låtit andra saker styra. Vad säger man då? Det som kommer inifrån kan ingen annan se och därför att det inte är synligt gör det så lätt att ha åsikter om, att döma, att ifrågasätta. Nej, jag har inget brutet ben, men jag har kanske en bruten själ. Jag kan gå på en avslappnande promenad, jag kan sitta och prata med en vän på ett kafé och jag vill kunna göra det utan skamkänslor, utan att automatiskt vilja gömma mig ifall någon ser och undrar hur någon som är sjukskriven kan sitta och dricka kaffe och se ut att må hur bra som helst. Säkert tänker vissa så om människor som inte kan jobba för tillfället av olika orsaker men ändå inte ligger med täcket över huvudet eller med en droppslang i armen. "Ja, hon ser minsann arbetsför ut! Jaså, man kan nog allt gå in i en butik i stan fast man klarar inte av att gå till jobbet!" Man får helt enkelt dras med att det antagligen finns de som tänker så. Men det finns också väldigt många som förstår, och det är jag så tacksam för. Jag vill inte att det ska behöva vara så att alla de som är i en liknande situation ska behöva känna att de måste gömma sig där hemma, eller skämmas för att de får göra något roligt under sjukskrivningen , "när man egentligen borde arbeta och bidra till samhället." Visst kan man vara sjukskriven, men man ska akta sig för att må FÖR bra. Sjukt eller hur? Sådana tankar har jag haft och det har säkert många andra också. Jag ska säga er att man bidrar inte till någonting om man inte först lär sig att ta hand om sig själv och TILLÅTER sig själv att må bra. Att läka en utmattad kropp och själ handlar just om att återfå balansen genom att bygga upp sin kropp, själ och ande med positiv energi, och positiv energi får man INTE genom att skämmas. Positiv energi får man genom att frigöra sig själv från negativitet. Genom att inse sina behov.

Kanske är det så att när det som vi själva inte vill erkänna hos oss själva tar sin form i någon annan så blir det lätt att överföra den egna smärtan till den personen och slippa möta den hos sig själv. Den egna tröttheten, låga självkänslan, rädslan, skuldkänslorna, känslan av otillräcklighet spelas upp i någon annans liv och det påminner oss om de egna känslorna som vi kanske inte vill bejaka. Då kan det vara en tillfällig lättnad att döma den andras problem för då behöver vi inte möta våra egna. Vi behöver inte döma oss själva och det vi dömer hos andra är det som vi inte själva vill se hos oss själva.  Jag tror att det är en del av samhällets förvrängda "normer". Det som anses vara normalt fast vi i själva verket vet att det är allt annat än normalt.  Alla upplever vi motgångar, ändå kan vi inte acceptera det utan jagar som kompensation efter ouppnåelig lycka, det perfekta livet som ska radera smärtan. Ju mer vi gör motstånd mot livet som det är, ju mer vi kämpar mot smärtan och flyr från rädslan desto längre bort från livet kommer vi och längre bort från oss själva. Livet är dynamiskt, det är inte svart eller vitt, ont eller gott. Det är död och pånyttfödelse. Mörker och ljus. Det är lätt att följa med livets flöde när det går som vi vill. Men när livet tar oväntade vändningar, det är då som vi ställs på prov. Flyr vi eller möter vi det som sker med förtröstan?

Alla vet vi att livet för med sig smärta, men vi låtsas inte om det. Ju mer smärta desto snabbare steg bort för att hitta något bättre. En ändlös flykt. En kollektiv illusion. "Andra verkar ju ha så bra liv, då måste jag också verka ha det bra". Fast vi egentligen vet att det bara är fasader. Men vi spelar med. Vi låter andra definiera hur vårt liv ska se ut. Låter samhället tala om för oss hur vi ska leva för att vara "normala". Låter oss motas in i ett fack, låter etiketten sitta kvar i pannan. "Så länge omvärlden tycker att mitt liv ser bra ut, så måste det ju vara bra. Då kan jag leva enligt den illusionen. " Flykten från att möta vår egen rädsla, vår egen smärta får oss att desperat söka perfektion. Motsatsen till kaos. Men livet är kaos ibland och vägen till frid och vägen till lycka kan du bara hitta genom att gå in i kaoset, ta rädslan i handen och vandra med livet, inte mot livet.  Lycka är att hitta tryggheten i kaoset. Vi kan inte välja när vi ska gå med livet eller inte. Antingen tar vi livet i handen eller så väljer vi bort det. Antingen låter vi Gud få nyckeln för att låsa upp vårt inre eller så låser vi själva alla dörrar och gömmer nyckeln. 

Det måste också få vara okej att må dåligt, efter som det hör till livet. Det tar sin tid att bygga upp sådant som raserat. Det går inte att återfå själslig balans genom att gå sex veckor med gips eller äta en antibiotikakur. Det är inte en sjukdom som ska botas utan en obalans som ska återskapas till balans. En kropp som behöver läkas inifrån. På ett sätt är det en pånyttfödelse av hela människan. Kanske det är därför som uppbrott i samband med en utmattning plötsligt känns helt naturligt. Plötsligt "vet" man vad man behöver göra, för att alla försvar raseras. Man står öga mot öga med sig själv och då kan det bli uppenbart vad man behöver göra för att överhuvudtaget kunna komma vidare. 
Det måste få ta tid att skapa något nytt, det går inte att tvinga fram. Pressen från samhället finns där, att vara produktiv, att bidra, att representera "den goda samhällsmedlemmen" genom att jobba hårt, vara ansvarsfull, ha stark arbetsmoral osv. Pressen man upplever från omvärldens införlivade ord: "Ryck upp dig! Kämpa vidare, tänk praktiskt, tänk på pensionen, var realistisk och så vidare...Vad är självförverkligande för fjanterier? Det viktigaste är ju att tänka praktiskt och ha en stadig inkomst, inte börja drömma för mycket, livet kan inte alltid vara roligt..." (den här österbottniska överdrivna praktiska medelmåtta-tanken ni vet....) Nej, livet kan verkligen inte alltid vara roligt, det är sant. Men då man inser att livet verkligen inte är roligt, då börjar man inse hur viktigt det är att skapa mer glädje och det viktiga i att få ha roligt! Handlar inte samhällets bästa om att vi vågar tänka på vårt eget bästa också? Hur kan vi bidra med något vettigt om vi inte känner glädje i det vi gör? Ska vi skapa ett samhälle som utgörs av två sorters stereotypa människor: de monotona och passiva som går omkring i en dvala och utför sitt arbete i likgiltig tristess och de som jagar omkring i konstant panikartad stress och inte stannar upp innan de faller? Vilket utopiskt samhälle, eller hur?! 

Hurudant samhälle vill du vara med och skapa? 

Ha en skön söndag allihopa! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar