28 feb. 2013

Vårljuset!

Så där passligt tills det blir Mars månad imorgon har det utlovats bitande köld igen :( Ja, allt över -5 är bitande köld för mig. Nåja, man vet ju att det bara är en månad kvar tills den officiella våren börjar men ändå känns vinter bakslagen lika jobbiga varje år. Ändå är Mars "nästan" vår och man har ändå den där förväntan att snart är snön borta och då kan man för ett tag förtränga att vintern existerar.

Morgonljusets återkomst känns ändå helt underbart. I morse var första gången som solen började blända mig när jag åt frukost. Det var motvilligt som jag försiktigt var tvungen att dra för gardinen . 



Underbart att vakna upp till en sådan morgonrodnad. (Kommer ihåg att min mormor brukade säga: "Morgonrodnad- vacker natt, aftonrodnad- slaskig hatt." Det blev nog lite slaskig hatt idag så det stämde.


Idag har jag förresten gjort en intressant grej -  jag har varit på en eis-hälsoanalys. Skriver mer om det i morgon. Efter det träffade jag Minna på lunch och sedan tog vi en tur till Prisma för lite livsmedelsinförskaffande - samt en ny rosa yogamatta inte att förglömma. Den jag hittills använt är egentligen ingen riktig yogamatta och dessutom livsfarligt hal, särskilt efter att jag skurade den med tallsåpa...Så nog var det ett nödvändigt inköp. 
Nu får jag allt ta och hålla i plånboken ett tag fram över. Idag blev en dyyyr dag. Den gick trots allt i hälsans och välmåendet tecken - med hälsoanalys, lunch i gott sällskap, påfyllnad av godsaker i kylskåpet till helgen (lite broccoli, grönkål och sånt smaskigt... Nej, jag har nog choklad och rödvin i lagret också, var inte oroliga ;)...) samt den rosa yogamattan som jag inte behöver vara rädd att halka omkull på - så jag har väl rätt att benämna dagens spenderande för rehabilitering samt inbesparing av framtida sjukvårdskostnader för brutna ben. 

Skriver mer om hälsoskanningen imorgon. Godnatt på er! Hoppas på att fullmånen ger med sig snart - förra natten vaknade jag helt svettig och ångestfylld av mardrömmar flera gånger.

 



26 feb. 2013

Om det här med återhämtning

Hoppas ni njuter av sportlovet ni som har det ! Jag njuter av det lite varmare vädret trots att solen är envist frånvarande idag. 

Vilken tur att jag har "sjuklov" och inte sportlov och behöver således inte låtsas om att det är tänkt att ägna sig åt vinteraktiviteter (inte för att jag någonsin brytt mig om det förut heller för den delen...) Som tur är har jag ju en utmattning att skylla på :) Min ordination är att vila och göra roliga saker, vilket INTE innefattar att skida. Förstås skulle jag inte orka just nu heller.  Jag saknar däremot vardagsträningen som jag äntligen hade börjat komma igång med igen innan jag tappade krafterna igen. Inte för att jag någonsin tränat mycket, men det var skönt att ha fått in en liten rutin med vardagsmotion, lite hemmaträning och yoga ett par gånger i veckan. Det är väl mest den där känslan av att man orkar och får energi av träningen som jag saknar - ja jag saknar förstås allt som innefattar normal ork och energi. 

Jag har fått lära mig att det inte är någon idé att försöka driva på när kroppen inte orkar. Träning och motion är ju menat att ge energi och få en att må bra och ger träningen motsatt effekt skadar det bara kroppen. Visst är det meningen att man ska bli lite trött och mör av träning men det är skillnad på att vara naturligt trött och att bli totalt tömd på energi. Man känner nog om det man gör är uppbyggande eller nedbrytande. Jag har märkt att om jag försöker tvinga mig att vara mer aktiv än kroppen orkar med så märks det direkt efteråt och dagen efter finns inga krafter. Det är inte bra. När jag gjort misstaget att "bara prova lite" att träna i skeden då kroppen egentligen sagt emot, så har det märkts direkt dagen efter. Jag hade svårt med det ifjol,  jag ville försöka trots att jag kände att jag inte orkade för jag ville inte tappa kontrollen över det som var "mina rutiner". Jag fick ångest när jag kände att jag inte orkade. Det var så skrämmande. Men ännu mer skrämmande är det ju att veta att man förstör kroppen genom att motarbeta dess läkning.   Kroppen kan inte tillgodogöra sig träning när den inte är i rätt balans. Den byggs bara upp av sådant som den orkar med i det skede. Så jag fick acceptera att  promenader och yoga fick räcka tills jag fick mera krafter. Förra våren tvingade jag mig i början till och med yoga fast jag inte orkade - vilket är helt galet eftersom yoga är meningen att ge avslappning. Totalt destruktivt.
Om man tvingar kroppen till något som den inte orkar med bryter man bara ner den och den kommer att gå i försvarsläge. Man kommer inte längre innan man stannat upp.

Det är verkligen inte lätt att veta när kroppen och sinnet är redo att ta nya steg. Jag har funderat mycket på hur man kan återhämta sig på bästa sätt. Det  här med att lyssna och åter lyssna på kroppen kräver verkligen övning, för ibland inbillar man sig att man är redo fast man inte är det. Ibland lurar man sig själv, ibland ignorerar man kroppens signaler och kör för hårt, ibland känns signalerna så vaga att man helt enkelt måste försöka sig fram. Det gäller allt i livet och vardagen, inte bara fysisk aktivitet. Att orka ge sig hän åt livet igen utan att tvinga sig till det. Det måste ske naturligt och i egen takt, vilket ibland känns svårt när omgivningens onaturliga rytm och förväntningar pressar sig in i den egna sfären. Det gäller att vara stark och hålla sig kvar på balansvågen.

Just nu känner jag mig ganska uppgiven igen eftersom det inte känns som om jag inte alls har fått mera styrka under den här månaden. Tvärt om har jag under den senaste tiden känt mig tröttare och svagare igen. Särskilt efter Umeåresan är det som om jag fick ett bakslag. Jag har haft den där frustrerande känslan av att vara kraftlös men samtidigt rastlös och orolig i kroppen . Benen som emellanåt nästan viker sig av svaghet och samtidigt kan jag uppleva "krypningar" och en molande värk i både armar och ben . Det påminner om när man hade växtvärk som barn. Speciellt på morgonen har jag störts av de här rastlösa benen och det har gjort att jag inte kan sova eller ligga kvar i sängen fast jag känner mig seg. Trots att jag spenderade lördagen med sådant som jag gillar, dvs baka och pyssla i köket så kände jag mig svagare igen dagen efter. På måndagen hade jag en del ärenden på stan och åt lunch med en kompis som jag inte sett på länge. Det var jätteroligt men när jag kom hem var jag gråtfärdig av trötthet och tänkte inte orka ta mig ur bilen. Idag på förmiddagen var jag så otroligt trött så jag gick och lade mig i sängen igen klockan 10.

 Jag måste lära mig var mina gränser går, men hur ska man veta det om man inte prövar sig fram vad man orkar? Det är ju dumt att var och varannan dag må sämre igen för att man ansträngt sig lite för mycket. Har jag t.ex. orkat med att städa huset en dag så är det en tillräcklig aktivitet för den dagen. Jag tror det är viktigt att stanna till och känna efter i kroppen om jag faktiskt orkar eller om jag tvingar mig till det. Orkar jag inte så måste jag låta det vara. Det går aldrig framåt om man sätter små käppar i hjulet för återhämtningen hela tiden.  Kunna fatta att det är ok att ligga i soffan en hel dag om det är det kroppen behöver utan att känna att man borde göra något. Fatta hur lite det behövs för att den lilla energi man har ska gå åt. Kroppen måste bli ganska trött på att gång på gång försöka lära hjärnan att "fatta" vad som pågår.

Angående det här med återhämtning och hur kroppen påverkas av en utmattning så har jag nog inte tänkt på hur mycket av alla kroppsfunktioner tar skada. Det är ganska skrämmande. Det är inte bara fråga om en trötthet som man kan vila sig från. Alla kroppsfunktioner rubbas mer eller mindre och det tar tid att få balans i ett system som har drabbats av "soppatorsk".
PT-Fia beskriver kort och bra hur det känns att drabbas av  utmattningssyndrom:http://blogg.veckorevyn.com/ptfia/2013/02/25/kram/. 
Man känner sig faktiskt som en bil på väg till skroten ibland.

Jag vet att många av mina symtom beror på trötta/utmattade binjurar (adrenal fatigue/adrenal burnout på engelska) - ett problem som alla som gått omkring med förhöjd stressnivå under en längre tid kan drabbas av (vanligt idag alltså eftersom de flesta verkar vara mer eller mindre stressade hela tiden). Det handlar alltså om en ganska stor procent av befolkningen som lider av detta, i olika grad förstås. Ofta vet man inte om det innan det har gått för långt. Stress har ju nästan blivit ett normaltillstånd i samhället men för kroppen är det verkligen inget normalt. Om kroppen tvingas hantera för många intryck och ansträngning utan återhämtning under tillräckligt lång tid, resulterar det i obalans och till slut mer eller mindre stopp i maskineriet. 

Binjurarna producerar en hel massa hormoner, bland annat stresshormoner och könshormoner. Vad som händer är alltså att när binjurarna tvingats producera så mycket  adrenalin och kortisol under en lång tid blir de helt enkelt utmattade till slut. De orkar inte producera tillräckligt med hormoner och vilket bland annat leder till brist på kortisol. Det är det som ligger bakom de flesta symptom vid  utmattning och utbrändhet. t.ex. den extrema tröttheten och energilösheten, lågt blodtryck, matsmältningsstörningar, lågt blodsocker, smärta och värk, ångest, frustration, yrsel, kognitiva problem, sömnproblem osv. Ja listan kan göras mycket längre än så. Under stressfasen är kortisolet och adrenalinet högt vilket får oss att prestera och gå på högvarv fast vi börjar känna oss trötta. Stresshormonerna får oss att orka fast det är tungt under en tid. Binjurarna klarar dock inte av att vara så överaktiva hur länge som helst - de blir tröttare och tröttare och kraschar till slut om man inte gör något åt det. Receptorerna som signalerar till binjurarna att utsöndra kortisol slutar fungera och kortisolutsöndringen avtar. Eftersom stresshormonerna och binjurefunktionen också  samverkar med hela kroppens övriga hormonproduktion påverkas förstås hela hormonbalansen.Särskilt sköldkörtelfunktionen har ett nära samband med binjurefunktionen vilket kan leda till att sköldkörteln fungerar sämre. Allting hamnar mer eller mindre i obalans. Inte undra på att man mår som man mår!

Det viktigaste man kan göra för att bygga upp sina trötta binjurar igen är först och främst att UNDVIKA STRESS och fokusera på att slappna av. Det gäller inte bara att dra ner på det fysiska tempot utan minst lika viktigt är att uppmärksamma stressande och negativa tankar. Det här med den mentala biten är det som är svårast för mig. Man kan alltid ligga på soffan och det ser ut som om man vilar - men hjärnan kan ändå vara lika belastad. Det är ingen idé att gå på en avslappnande promenad om man inte ser det vackra omkring sig. Om det du gör inte fyller dig med positiv energi leder det inte till återhämtning. Om du går omkring i din egen värld, dränkt i negativa tankar och ångestfyllda känslor och inte kan sluta tänka och grubbla - då är det inte fråga om någon vila eller avslappning. Det är därför det kan ta så länge att återhämta sig eftersom det kräver att både kroppen och själen läks och de läks inte alltid i samma takt. Ingen kan tala om för dig när du "borde" vara återhämtad, det är bara kroppen som känner till den sanningen.

Det tar olika lång tid för en uttröttad kropp att återhämta sig, beroende på hur skadad den är. Man måste helt enkelt gå på känsla. God sömn, vila, avslappning, meditation är grundläggande tips samt att samla positiv energi genom att göra det som man mår bra av och helhetsmässigt ta hand om sig själv. Det är också viktigt med en bra kost och i synnerhet att äta regelbundet eftersom trötta binjurar också leder till blodsockerobalans. Socker och snabba kolhydrater bör undvikas och koffeinintaget minskas. Det är sånt som stressar ett redan överansträngt system. En stressad kropp har ofta också brist på magnesium, zink och B-vitamin. En näringsrik kost är naturligtvis det viktigaste men ofta behövs också tillskott av vitaminer och mineraler. Kroppen tenderar också att bli försurad under stress och belastning så att balansera upp Ph-balansen med t.ex. magnesium och kalk är också till fördel. Träningen behöver inte upphöra helt, det beror helt enkelt på i vilket skick man är. Man måste pröva sig fram och börja försiktigt. För mig är yoga den träningsform som jag mår absolut bäst av. Det blir som en blandning av avslappning och lätt träning. Man kan välja att bara göra avslappningsyoga eller när man känner att man orkar, lite mer krävande positioner.

Man måste som sagt bara gå på känsla när det gäller återhämtning och ge kroppen och själen den tid som behövs för att samla ny energi. Något jag också lärt mig är att under den tiden går det inte heller alltid som man förväntar sig. Det går upp och ner, man mår bättre och så plötsligt sämre. Det är ingen spikrak väg mot något perfekt hälsotillstånd man vandrar på utan en vindlande process med olika skeden som man måste gå igenom. Det finns ingen genväg. Om man (som jag gjorde ifjol) förväntar sig att man ska börja må jättebra igen efter en viss bestämd tid (ungefär som om man själv skulle kunna välja när man är återhämtad..) så lär man bli besviken. Man förstår inte alltid kroppen och förstår verkligen inte alltid hjärnan men om man kan acceptera att det tar den tid det tar och slutar att streta emot så underlättar man mycket i den egna återhämtningsprocessen. 


24 feb. 2013

Hyllning till den annalkande våren!

Idag har jag varit trött trött. Inget nytt alltså. Fast vissa dagar känner man sig svagare än andra. Kanske var det gårdagens pysslande i köket som tog på krafterna trots att det var en "må bra-aktivitet". Har dessutom börjat få mer värk i kroppen. Förutom en förmiddagspromenad har jag inte orkat med mycket annat. Solen hade ännu inte hittat fram bakom dimman men jag kände i luften att våren är på väg. På eftermiddagen när solen värmde och det droppade från taken, då kände jag den där känslan av förväntan - snart är vintern över! 

Snart känner man doften av nyuppväckt liv -  naturen som bryter fram ur dvalan. Den där vårdoften av lera och vått gräs. Doft av sol, doft av frihet. 
Småfåglarnas frenetiska serenad och sedan fiskmåsarnas skränande. Våren är och har alltid varit min favoritårstid trots att den oftast för med sig både glädje och ångest. Så är det när man är en känslomänniska - men det tar jag mycket hellre än vinterns tunga, passiva dysterhet. Det hör liksom till att bli lite upp och ner på våren - när livskraften väcks upp igen  är det inte bara glädjefyllda känslor som väcks. Det kommer alltid lite ångest på köpet och då måste man bara tåla att det kan bli lite kaotiskt ett tag. Men det är ändå det positiva som vinner - våren kommer alltid med nya krafter, med nytt liv.

Förra våren gick liksom förbi i ett sorts töcken eftersom jag mådde så dåligt. Trots att jag inte är i mitt bästa skick nu heller vill jag åtminstone använda mina krafter till att njuta av allt vad våren för med sig. Förhoppningsvis för den också med lite av den positiva energin som jag behöver. En lättnad är det i alla fall att den tyngsta tiden är förbi.

Nu sitter jag här och blickar ut över fullmånens sken -  det blir väl några extra oroliga nätter nu då som vanligt. Om jag helst skulle komma ihåg mina galna drömmar som jag kunde roa er med men oftast kommer jag inte ihåg mina drömmar på morgonen.
 
Avslutar söndagskvällen med en dikt från några år sedan.'


När den första vinterstjärnan bleknar

växer kärleken ur djupet.

Frihet smeker gryningsljuset

och får mig att skälva.

Dagens andetag för mig till glömda platser

där det okända berör.

I mörkervävda timmar öppnas sovande toner

som skrämmer och lockar.

Den är den tid då ljuset genomborrar dolda skuggor,

sprider väckande hänförelse,

får min själ att jubla och förtvivla:

Det är livet som kallar mig att växa.


 
 

23 feb. 2013

Kulinariskt är inte alltid estetiskt

Det händer inte så mycket i mitt liv just nu, obviously. Skulle skriva lite recepttips men så svävade jag som vanligt ut i andra funderingar, men det inlägget får jag spara till senare. Den här veckan har jag gjort en del mumsigt  i köket vilket jag tänkte dela med mig av - mycket mer än så har jag inte orkat med efter att föregående helgs resa som konstigt nog tog musten ur mig. Jag har haft mindre energi och känt mig svagare och humörmässigt har jag inte heller varit i balans. Det är förstås är frustrerande, men inget att göra åt. Som tur är har jag matlusten kvar, trots att när jag mår sämre är ganska kräsen med vad jag vill äta (ännu mer än vanligt alltså...)
När jag känner av mitt "ångestillamående" som jag kallar det, kan jag plötsligt t.ex. inte få ner varm mat. Tanken på kött, fisk och kokta grönsaker får det att vända sig i magen. Men då kan alla former av kall mat gå hur bra som helst. Hur kan man bli spyfärdig av tanken på stekt lax men sedan stoppa i sig kallrökt lax utan problem? Bara för att det är kallt. Märkligt. Naturell yougurt funkar alltid men eftersom jag äter det till frukost varje morgon blir det ju lite mycket om man äter det till lunch och middag också. Sallader i olika former har blivit en favorit - måste bara se till att jag får i mig tillräckligt med fett. 

Idag kände jag i alla fall att det gick bra med varm mat och hör och häpna, jag stekte köttbullar till lunch. Jag tror faktiskt det är första gången trots att jag gillar att laga mat. Jag vet inte, det är kanske en rätt som man inte så ofta lagar när man är en person. Lättare att bara steka köttfärs. 
Jag gjorde bullarna på  ekologisk nötfärs som jag köpte igår (ja dyyyrt, men jag tycker det är värt det). 

Köttbullar i tomatsås
350 gram ekologisk köttfärs
1 ägg
1 dl vatten
0,5 dl grädde
2 msk pofiber
1 lök
2 vitlöksklyftor
1 msk pesto
Paprikakrydda, chilikrydda, svartpeppar, salt.

Tomatsås:
Jag fräste först hackad fänkål med lite cayennepeppar och blandade i tomatpuré, salt, örtkrydda och en nypa nässelfrön.
Enkelt och gott!

Till det åt jag ångkokt strimlad vitkål och riven parmesan. Mumsigt var det!

     

Eftersom matlagning och bakning är ett sätt för mig att slappna av så är det oftast den aktivitet jag prioriterar. Det får mig att må bra.

Mitt senaste bakexperiment,
Lchf-kanelbullar(recept:http://56kilo.alltforforaldrar.se/kanelbullar-lchf/) blev jättegoda men kanske inte så lik kanelbullar...Jag trodde de skulle misslyckas helt för degen var så kletig att den bara fastnade då jag skulle rulla ihop den, men det gick tillslut trots att jag fick ta en del av smeten och rulla ihop till bollar istället för att det inte lossnade från bakplåtspappret. Borde ha använt plastfolie istället.

 


Ett sista gott matexperiment åt jag här i veckan, det har blivit min nya favorit i form av kall mat - norirullar eller noriwraps. Det är egentligen som sushi, men utan ris och man kan använda vilken fyllning som helst. Jag hade inte tänkt på hur mycket man kan göra med noriark - man kan ju fylla dem med praktiskt taget vad som helst! I med alla rester bara. Senast fyllde jag med varmrökt lax som jag blandade med gräddfil och kryddor till en röra, strimlad vitkål som jag hade färdigt ångkokt i kylen som jag blandade med lite risvinäger och rårivna rödbetor som jag också hade rester av. Sedan toppade jag med lite sesamfrön och rullade ihop. Eftersom innehållet var ganska mjukt var de ganska svåra att skära och såg inte så aptitliga ut, men tro mig, de var utsökta! Ikväll tror jag det blir någon variant av detta.  Köttbullssushi kanske? Nej, skämt åsido- det finns väl en gräns vad man vill använda som fyllning. 


 Ja, jag får be om ursäkt för den oaptitliga bilden, man kan inte alltid lyckas att få det att både se snyggt ut och smaka gott.

Ett sista tips som jag bara måste ge är också en ny favorit, nämligen Broccolimos. 
Det är populärt med blomkålsmos på många lchf-bloggar men jag har aldrig fastnat för blomkålssmaken. Broccoli däremot äter jag ofta och det här broccolimoset passar bra som tillbehör till både fisk och kött eller så kan man äta den kall som dippsås. 

Jag hackade broccolibuketterna i mindre bitar och  ångkokade några minuter. Sedan mixade jag det med riven parmesan, lite olivolja, en klick gräddfil, salt och peppar. Det blir också gott att lägga i en klick pesto istället för oljan. Parmesansmaken var pricken över i:et! 

 
Det var lördagens mattips. Nu intar jag soffan.

19 feb. 2013

Umeå bra men hemma bäst

Nu är jag hemma igen efter en helg i Umeå. Så underbart skönt att få vara i mitt hus igen för mig själv. Jag börjar känna mig som en riktig enstöring för tillfället men så var det i fjol också när jag mådde dåligt. Jag behöver mycket tid för mig själv. Njuter av tystnaden. Jag klarar helt enkelt inte av för mycket yttre stimulans då jag mår så här. 

Ja, helgen blev kanske inte riktigt som jag tänkt mig. Jag hade sett fram emot resan som skulle vara ett överraskningsbesök till min moster som fyllde 75 år. Jag hade redan tidigare innan jag blev sjukskriven bestämt att följa med mina föräldrar på resan och nu tänkte jag att det kanske bara skulle vara positivt att få lite miljöombyte. Jag passade också på att träffa en av mina bästa vänner som för tillfället bor i Umeå. Jag umgicks med henne på fredagen och stannade över natten. Fredagen gick helt ok, det var så roligt att få umgås och det livade upp mig. Vi strosade på stan, gick på café, åt god indisk mat, njöt av varsitt glas vin på en mysig pub och jag var förvånad hur bra jag orkade - tills jag  övertrött stupade i säng halv elva och kunde ändå inte somna. Jag tror den dagen skulle ha räckt gott och väl för mig. Resten av helgen var jag helt i obalans och jättetrött. Trots att jag alltid trivs jättebra hos min moster, är det jobbigt när man mår så här och bor hos någon annan. På söndagen var det födelsedagsbjudning och då kände jag faktiskt att jag skulle ha gjort vad som helst för att få vara hemma. Redan efter en liten stund märkte jag att jag inte klarade av att det var så mycket folk. Alla ljud bara skrällde i öronen. Det är märkligt hur ett skratt kan kännas som om någon spränger en raket i rummet bredvid. När man annars inte är en person som gillar kallprat så blir det förstås ännu värre att försöka vara social när man inte mår bra.

Jag kunde helt enkelt inte vara bland folk. Det är det som är värst när man bor hos någon annan, det finns ingenstans att ta vägen. Man kan inte gå hem när man blir trött eller slänga ut gästerna som när man själv har kalas. Jag kunde förstås inte förmå mig att gå ner med röda svullna ögon och det sista jag kände för var att klistra på ett leende och tvinga mig att vara social - så jag spenderade helt enkelt tre timmar på övervåningen, på min madrass och väntade på att gästerna skulle åka. Så, det var det kalasandet.  Trist att det blev så där fast det kunde jag kanske ha räknat med. 

Man kan ju aldrig veta hur det ska bli, men jag är ändå glad att jag fick träffa Carro, krama om min moster och gosa med katten Kajsa-Lotta. Och så hittade jag ju ett par vårskor på rea :) Alltid något. Det var uttröttande men hade ändå sina postiva stundet. Som när jag hittade vårens nyckelplagg i form av den här urskönt plufsiga nittiotals- jeansjackan.
Den fick så klart följa med hem. Nej, jag skojade bara! :)



Fredagskväll med mumsig indisk mat. Det fick bra att äta den utan ris också för det var så fantastisk god smak. Sedan avslutade vi med ett glas vin på en mysig krog. Jag måste säga att jag gillar stilen i Sverige, där en krog (det var visserligen en krog som också var en restaurang) kan vara full med folk redan klockan 18. Vi hade tänkt äta där men var tvungna att gå någon annanstans för det fanns inga platser. Det passar mig perfekt att kunna ta ett glas vin klockan åtta och sedan kunna krypa i säng vid elvatiden, då folk vanligtvis börjar röra på sig. Har aldrig fattat det här med att börja kvällen vid midnatt, då är jag redan frånkopplad för den dagen och har ingen motivation att företa mig något, de få gånger jag skulle råka vara vaken ännu den tiden vill säga.

Jag och käraste moster,i det skede då jag ännu såg respektabel ut ( alltså  innan jag blev ett rödgråtet vrak) 



Igår kväll då vi kommit hem var jag helt svimfärdig av utmattning, i dag känns det lite bättre men fortfarande väldigt trött. Lite onödigt att man drog ner sin energinivå ytterligare under helgen och blir tvungen att samla krafter igen den här veckan.  Det är mycket födelsedagar på gång nu - imorgon fyller pappsen år men då blir det blir inget vilt kalasande som tur är. 



14 feb. 2013

Hjärtliga hälsningar!

Jag vill önska er alla en riktigt fin alla hjärtans dag! Fokusera på era vänner och familj idag och sprid lite extra mycket kärlek. Visa omtanke om era nära och kära och krama så många ni kan (och vågar...)! 

Jag vet att det blivit en "kommersiell" dag på många sätt och vis men så är det ju med alla högtider nu för tiden. Det betyder inte att man måste bli cynisk och bojkotta den för det. Man gör ju en högtid eller en speciell dag till det man själv vill. Jag kan välja att strunta i massproduktionen av mjukisdjur med hjärtan i famnen och istället krama min mamma lite extra. Man behöver inte köpa en massa grejer till höger och vänster utan det räcker med att visa sin uppskattning, ge en kram och uttrycka sin kärlek och uppskattning. Äkta kärlek och omtanke tar sig inte uttryck genom prylar. Ok, jag erkänner, jag HAR köpt några små presenter och kort men det är inte för att jag måste utan för att jag ville det. 

Jag tycker alltså att man visst kan uppmärksamma alla hjärtans dag eller vändagen så mycket man vill utan att det måste kännas löjligt (det känns ibland mer bekvämt att använda finlandssvenskans "vändagen" eftersom det lägger mer fokus på vänskap och inte nödvändigtvis hakar upp sig på den romantiska kärleken.)För som singel måste man ju erkänna att det lätt kan bli en lite bitter dag om man bara fokuserar på att fira  parförhållanden...  För mig är alla hjärtans dag en fin påminnelse om att det är viktigt att uppskatta och vara tacksam för den kärlek man har i sitt liv, både från vänner, familj och livspartner. Man kan leva som romantiker även om man inte är i ett förhållande! Ett kärleksfullt förhållningssätt kan man välja varje dag oavsett livssituation. Visst är det viktigt att man fokuserar på sina nära och kära varje dag och det ska inte behövas en skild dag för att man ska komma ihåg sina vänner men bara för att det finns en dag på året som är tillägnad kärleken tar det inte bort betydelsen av kärlek alla dagar. Som sagt, man väljer själv vad man gör det till.  Så, som den hopplösa romantiker jag är väljer jag att hylla kärleken i alla dess former idag. 

Familj och vänner, ni vet väl om hur värdefulla ni är för mig! För att fortsätta på temat tacksamhet, är jag verkligen tacksam idag för de underbara människor jag har i mitt liv. Trots att jag för tillfället är lite "isolerad" av egen vilja - jag behöver mycket tid för mig själv just nu, tystnaden och frånvaron av för många yttre intryck är nödvändigt för mig i det här skedet. Jag njuter av att få vara för mig själv, men naturligtvis behöver jag också stöd från min familj och mina vänner. Jag vet att de förstår att jag inte alltid orkar vara så social, jag behöver inte känna mig pressad och det är just det som är så skönt. Jag vet att de finns där för mig när jag behöver prata och har behov av  sällskap.

"Kärlekens underverk är att du inte behöver vara perfekt men ändå kan vara fullständigt hel" Deepak Chopra

 

Nu kommer det inga mer inlägg här förrän nästa vecka. Ska nämligen på en hemlig resa några dagar :) Ingen lång väg och ingen krävande resa så jag känner att jag orkar åka. Det är bäst att inte avslöja något för man vet aldrig vem som läser. Skriver mer sen nästa vecka.  Det blir på ett sätt skönt att komma bort några dagar trots att jag inte har så mycket energi, men tror det är bra för mig med lite miljöombyte. Som sagt, det blir en avslappningsresa, inget flängande hit och dit, det skulle jag inte orka med. 

Vi hörs! 

 




 

 

12 feb. 2013

Tid för tacksamhet

Jag har aldrig fastat. Jag tycker fastan är ett fint "koncept" om man säger så men det har liksom aldrig blivit av. Särskilt det här med den traditionella fastan i relation till maten har jag inte haft tillräcklig viljestyrka till. Den här tiden på året som jag har svårast med har jag liksom inte kunnat ta mig för göra vintern ännu tyngre genom att inte få njuta av god mat. Nu vet jag ju naturligtvis att fastan inte handlar om man nödvändigtvis verkligen VILL det man väljer att avstå från (annars skulle det väl inte kallas att avstå), man väljer att lämna bort något eller minska på något mindre nödvändigt som tar upp utrymme i ens liv. Det man i stunden kanske inte riktigt känner för kan ändå vara något man i längden behöver och kommer att må bra av. Jag kanske inte alltid vill gå ut på en promenad när jag är trött och nedstämd, men jag vet att jag kommer att må bättre av det. Det är skillnad mot att tvinga sig själv att träna när kroppen inte har tillräckligt med energi och man bryter ner sig själv istället (har testat på det också...). Ibland är det svårt att veta vad av det man inte har lust med ändå är det bästa och vad som kan betecknas som självdestruktivt. Men ofta vet man nog innerst inne vad det är man behöver och vad som i längden bygger upp och vad som river ner. 

Jag tycker det har dykt upp många nya kreativa exempel på hur man kan fasta, allt från att minska på tv:tittandet, datorandvändningen, shoppandet osv. Det senaste jag läste om var ekofastan som det skrevs om i Kyrkpressen. Det handlar inte längre om endast mat (som tur är...) utan var och en kan fundera på vad man kunde lägga åt sidan under fastan eller ägna mindre uppmärksamhet på. Den andra biten handlar ju om att man istället får utrymme att ägna uppmärksamhet åt annat som är viktigare istället. Man uppoffrar något för att vinna något annat, något mer meningsfullt. Det handlar inte om självplågeri, utan om att ge utrymme att växa som människa under en tid och ta sig tid att fundera över vad som är viktigt och värdefullt i livet. Fastan handlar om självreflektion, att stanna upp och se det som är meningsfullt. Andlig kontemplation för att uttrycka det vackert. Att man tar ett steg åt sidan från invanda rutiner och tänker efter, vad kunde jag göra för att den här dagen ska ge en djupare mening både till  mig och andra ? Vad kan jag göra för andra människor, vad kan jag göra för Gud och vad kan jag göra för mig själv? 

I år tänkte jag faktiskt gripa tillfället och ta fastan lite mer på allvar. Jag vet att min utmaning just nu är att försöka stilla mitt oroliga sinne. Efter två veckors sjukskrivning är det först nu som jag lite känner att någon sorts "ro" börjar komma smygande. Trots att jag har varit trött i både kropp och själ har min hjärna inte riktigt kunna slappna av. Den har inte velat inte släppa taget i första taget helt enkelt. Men nu börjar jag uppleva dessa stunder av lugn och jag vill fortsätta att söka den friden varje dag. Så under fastan kommer jag varje dag göra mitt bästa för att söka stillheten och ägna mig en stund åt meditation. Åtminstone 15 minuter varje dag ska jag försöka meditera. Jag vill också fokusera på tacksamhet och tillåtelse.  Tänka på vad jag är tacksam över. Eftersom det här är en tung tid och tunga perioder ofta tenderar att fyllas med negativa tankar och känslor så tror jag tacksamhet är ett bra motgift. Det ger perspektiv. Jag vill också fortsätta fokusera på att tillåta mig själv att uppleva det goda i livet. Fastan behöver som sagt inte handla om att begränsa sig utan att prioritera något uppbyggande över något annat mindre nödvändigt eller rent av destruktivt. Tacksamhet och tillåtelse hänger ihop. När man tillåter sig att tänka över det goda man har känner man tacksamhet och tacksamheten leder till en glädje som öppnar upp mera tillåtelse i ens liv. Patricia Tudor-Sandahl skriver i sin bok "I tacksamhetens tecken" :"En tacksam människa är överens med det som händer henne. Hon är tillfreds med sig själv och stretar inte emot det som sker för hon vet att allt hör livet till. ". 

Idag är jag tacksam för :
Att jag fattat ett ganska stort men alldeles rätt beslut och än en gång vågat följa mitt hjärta. Mer om det sen. 

Att jag fått så mycket positiv feedback på det jag skriver här på bloggen. Det känns så bra att veta att det jag lyfter fram kan väcka tankar.  Valet att vara öppen verkar löna sig än så länge :) Tack ni alla som läser! 

De underbart vackra tulpanerna jag fick av min käraste syster :




Den här hemmagjorda tavlan som mamma gav mig för några dagar sedan, med orden "Dröm om morgondagen, minns gårdagen, lev idag: 


Och för att inte glömma, den här smaskiga fastlagsbullen! Den tillåter jag mig absolut! :)

Det finns mycket som gör dagen vacker bara man kommer ihåg att öppna ögonen och inte minst öppna sitt hjärta.

10 feb. 2013

Brutna ben och brutna själar

Ja, här är man är sjukskriven men utan något gips att visa upp. Man haltar inte fram (jo av trötthet kanske...) Man kan röra sig ute bland folk och det syns inte utanpå. Det som är brutet är inte synligt, det är ingen arm eller ben. Det är den inre kroppen som är bruten. Det jobbigaste med att ta sig igenom en tid av utmattning är förutom att själv lära sig acceptera situationen, tankarna som går till omvärldens tyckande och tänkande. Det är lugnt så länge man har en synlig skada att visa upp, eller en konkret situation att hänvisa till. En katastrof, en fruktansvärd livskris, dödsfall, skilsmässa eller varför inte alltihop på en gång. Då kan man kanske vara "berättigad" att bli utbränd. Så har det känts för mig. En känsla av att jag ständigt borde förklara mig, ursäkta mig, försvara mig. Hålla ett försvarstal om varför jag inte orkar. Ifjol när jag föll genom golvplankorna (som jag föredrar att säga istället för att "gå i väggen") hade jag förstås gått igenom flera förändringar under ganska kort tid utan att riktigt ha reflekterat över dem. Och jag är inte särskilt bra att hantera förändringar. Det tar tid för anpassning. Om man dessutom hela sitt (unga) vuxna liv samt under tonåren levt under en konstant förhöjd stressnivå, med en press på sig själv, utan att aldrig riktigt kunna slappna av - då är det väl inte så konstigt att kroppen och själen säger ifrån förr eller senare. Om man lever under en konstant "fly eller kämpa" beredskap under tillräckligt lång tid orkar man inte tillslut. Och som jag skrev i förra inlägget är det något som jag inte själv märker av därför att jag har gjort det till ett normaltillstånd. Jag har "anpassat" mig till ett sådant läge och hjärnan tror att det är normalt. 

Visst har jag lärt mig otroligt mycket sedan jag var tonåring, jag har fått bättre tilltro till mina egna förmågor, lärt mig tro på mig själv mera, upplevt friden av större självkännedom för att inte tala om den stunden för fyra år sedan då jag lärde mig släppa taget om panikångesten och sedan dess inte låtit ångesten ta överhanden. Jag känner förstås ångest med jämna mellanrum, vem gör inte det,  men den paralyserar inte mig längre. Den har inte kontrollen längre.Det är en stor grej, som jag är stolt över. Men att lyckas  göra samma sak med stressen och att lära sig släppa taget om mer komplexa inlärda beteenden och tankemönster som ligger djupt inrotade och som man inte själv ännu förstår är så mycket svårare. Det tar tid. Därför är jag så tacksam över att varje vecka få komma till min terapitimme. Jag ser det verkligen som en förmån att få gå i kognitiv terapi och jag tror alla människor skulle ha behov av att få prata med någon som inte dömer, som bara lyssnar och representerar ett stöd och vägledning i att komma vidare. Trots att man själv analyserar och vänder ut och in på sig själv räcker det inte alltid hela vägen. Trots att jag kämpar för att försöka förstå  och vänder ut och in på mig själv kom det ett skede då jag insåg att det inte räcker. När man hela tiden kommer tillbaka till en punkt som i ett ekorrhjul och inte kan ta sig förbi den punkten. Man missar något men man vet inte vad. Man vill förändras men ändå hamnar man i samma situation igen. I något skede behöver man någon att bolla alla tankar med, någon som kan sin sak. Så att man kan få redskapen att ta sig förbi sina låsningar som hindrar en från att gå vidare. 

Ja, poängen med det här var alltså att det är så komplexa saker det handlar om som kan göra att en människa kör slut på sig själv. Det går inte att förklara med en mening som att "jag vrickade foten för att jag steg snett." Ingen ifrågasätter det. "Jag blev smittad av ett virus och fick maginfluensa." Ingen ifrågasätter det. Men om man blir smittad av sina egna tankar, sina egna krav, sina egna föreställningar, sina egna rädslor? När man blir själsligt trött? När man levt ett utifrån sett "normalt" liv som ser perfekt ut och plötsligt har kört slut på sina energireserver. När man inte lärt sig lyssna till sina egna behov utan låtit andra saker styra. Vad säger man då? Det som kommer inifrån kan ingen annan se och därför att det inte är synligt gör det så lätt att ha åsikter om, att döma, att ifrågasätta. Nej, jag har inget brutet ben, men jag har kanske en bruten själ. Jag kan gå på en avslappnande promenad, jag kan sitta och prata med en vän på ett kafé och jag vill kunna göra det utan skamkänslor, utan att automatiskt vilja gömma mig ifall någon ser och undrar hur någon som är sjukskriven kan sitta och dricka kaffe och se ut att må hur bra som helst. Säkert tänker vissa så om människor som inte kan jobba för tillfället av olika orsaker men ändå inte ligger med täcket över huvudet eller med en droppslang i armen. "Ja, hon ser minsann arbetsför ut! Jaså, man kan nog allt gå in i en butik i stan fast man klarar inte av att gå till jobbet!" Man får helt enkelt dras med att det antagligen finns de som tänker så. Men det finns också väldigt många som förstår, och det är jag så tacksam för. Jag vill inte att det ska behöva vara så att alla de som är i en liknande situation ska behöva känna att de måste gömma sig där hemma, eller skämmas för att de får göra något roligt under sjukskrivningen , "när man egentligen borde arbeta och bidra till samhället." Visst kan man vara sjukskriven, men man ska akta sig för att må FÖR bra. Sjukt eller hur? Sådana tankar har jag haft och det har säkert många andra också. Jag ska säga er att man bidrar inte till någonting om man inte först lär sig att ta hand om sig själv och TILLÅTER sig själv att må bra. Att läka en utmattad kropp och själ handlar just om att återfå balansen genom att bygga upp sin kropp, själ och ande med positiv energi, och positiv energi får man INTE genom att skämmas. Positiv energi får man genom att frigöra sig själv från negativitet. Genom att inse sina behov.

Kanske är det så att när det som vi själva inte vill erkänna hos oss själva tar sin form i någon annan så blir det lätt att överföra den egna smärtan till den personen och slippa möta den hos sig själv. Den egna tröttheten, låga självkänslan, rädslan, skuldkänslorna, känslan av otillräcklighet spelas upp i någon annans liv och det påminner oss om de egna känslorna som vi kanske inte vill bejaka. Då kan det vara en tillfällig lättnad att döma den andras problem för då behöver vi inte möta våra egna. Vi behöver inte döma oss själva och det vi dömer hos andra är det som vi inte själva vill se hos oss själva.  Jag tror att det är en del av samhällets förvrängda "normer". Det som anses vara normalt fast vi i själva verket vet att det är allt annat än normalt.  Alla upplever vi motgångar, ändå kan vi inte acceptera det utan jagar som kompensation efter ouppnåelig lycka, det perfekta livet som ska radera smärtan. Ju mer vi gör motstånd mot livet som det är, ju mer vi kämpar mot smärtan och flyr från rädslan desto längre bort från livet kommer vi och längre bort från oss själva. Livet är dynamiskt, det är inte svart eller vitt, ont eller gott. Det är död och pånyttfödelse. Mörker och ljus. Det är lätt att följa med livets flöde när det går som vi vill. Men när livet tar oväntade vändningar, det är då som vi ställs på prov. Flyr vi eller möter vi det som sker med förtröstan?

Alla vet vi att livet för med sig smärta, men vi låtsas inte om det. Ju mer smärta desto snabbare steg bort för att hitta något bättre. En ändlös flykt. En kollektiv illusion. "Andra verkar ju ha så bra liv, då måste jag också verka ha det bra". Fast vi egentligen vet att det bara är fasader. Men vi spelar med. Vi låter andra definiera hur vårt liv ska se ut. Låter samhället tala om för oss hur vi ska leva för att vara "normala". Låter oss motas in i ett fack, låter etiketten sitta kvar i pannan. "Så länge omvärlden tycker att mitt liv ser bra ut, så måste det ju vara bra. Då kan jag leva enligt den illusionen. " Flykten från att möta vår egen rädsla, vår egen smärta får oss att desperat söka perfektion. Motsatsen till kaos. Men livet är kaos ibland och vägen till frid och vägen till lycka kan du bara hitta genom att gå in i kaoset, ta rädslan i handen och vandra med livet, inte mot livet.  Lycka är att hitta tryggheten i kaoset. Vi kan inte välja när vi ska gå med livet eller inte. Antingen tar vi livet i handen eller så väljer vi bort det. Antingen låter vi Gud få nyckeln för att låsa upp vårt inre eller så låser vi själva alla dörrar och gömmer nyckeln. 

Det måste också få vara okej att må dåligt, efter som det hör till livet. Det tar sin tid att bygga upp sådant som raserat. Det går inte att återfå själslig balans genom att gå sex veckor med gips eller äta en antibiotikakur. Det är inte en sjukdom som ska botas utan en obalans som ska återskapas till balans. En kropp som behöver läkas inifrån. På ett sätt är det en pånyttfödelse av hela människan. Kanske det är därför som uppbrott i samband med en utmattning plötsligt känns helt naturligt. Plötsligt "vet" man vad man behöver göra, för att alla försvar raseras. Man står öga mot öga med sig själv och då kan det bli uppenbart vad man behöver göra för att överhuvudtaget kunna komma vidare. 
Det måste få ta tid att skapa något nytt, det går inte att tvinga fram. Pressen från samhället finns där, att vara produktiv, att bidra, att representera "den goda samhällsmedlemmen" genom att jobba hårt, vara ansvarsfull, ha stark arbetsmoral osv. Pressen man upplever från omvärldens införlivade ord: "Ryck upp dig! Kämpa vidare, tänk praktiskt, tänk på pensionen, var realistisk och så vidare...Vad är självförverkligande för fjanterier? Det viktigaste är ju att tänka praktiskt och ha en stadig inkomst, inte börja drömma för mycket, livet kan inte alltid vara roligt..." (den här österbottniska överdrivna praktiska medelmåtta-tanken ni vet....) Nej, livet kan verkligen inte alltid vara roligt, det är sant. Men då man inser att livet verkligen inte är roligt, då börjar man inse hur viktigt det är att skapa mer glädje och det viktiga i att få ha roligt! Handlar inte samhällets bästa om att vi vågar tänka på vårt eget bästa också? Hur kan vi bidra med något vettigt om vi inte känner glädje i det vi gör? Ska vi skapa ett samhälle som utgörs av två sorters stereotypa människor: de monotona och passiva som går omkring i en dvala och utför sitt arbete i likgiltig tristess och de som jagar omkring i konstant panikartad stress och inte stannar upp innan de faller? Vilket utopiskt samhälle, eller hur?! 

Hurudant samhälle vill du vara med och skapa? 

Ha en skön söndag allihopa! 

8 feb. 2013

Hjärtats viskningar

Idag skriver Mara Glatzel ( www.maraglatzel.com/blog ) så inspirerande om att ge sig själv tillåtelse att följa sina drömmar. Om att många människor inte ens vågar tänka på sina drömmar utan gömmer sig bakom det bekväma och förutsägbara livet de lever - trots att de är olyckliga.

"What you are doing in your life doesn’t matter. What matters is whether or not what you’re doing lights you up, satisfies you, and leaves you feeling really good when you rest your head on your pillow at night. And that you really believe that you deserve that." (Översättning: Det är inte vad du gör i ditt liv som är av betydelse. Det som betyder något är om det du gör får dig att lysa, gör dig nöjd och lämnar efter sig en bra känsla när du lägger dig ner på kvällen. Och att du verkligen tror på att du förtjänar det.") 

Så är det ju - det är så livet ska vara. Det är så lätt att man börjar gömma sig bakom förevändningar som man införlivar som sanningar. De här "måstena" och "bordena" igen ni vet....

"Sometimes, because of a lack of time or having fallen out of practice, we hide out in our lives, letting things happen to us. We tell ourselves that we are being responsible, or that some things just have to be done. We say life can’t be fun all the time, or someone’s got to pay the bills." (Översättning: Ibland, på grund av tidsbrist eller brist på övning, gömmer vi oss i våra liv och tillåter saker att bara hända. Vi säger till oss själva att vi är ansvarsfulla, eller att vissa saker helt enkelt måste göras. Vi säger att livet inte kan vara roligt jämt eller att någon måste ju betala räkningarna.")

Det där känner jag så väl igen. Man pressar sig själv att fortsätta med det man gör fast man inte mår bra av det - och till vilken nytta? Till vilket pris? 
Det är enkelt att lunka på enligt någon sorts passiv, uppgiven vana, för när man börjar tänka på vad man verkligen vill kanske man helt enkelt blir tvungen att förändra något i sitt liv! Ve och fasa! Jag tycker det är ganska intressant att man talar om "misslyckanden" i form av det man gör, men inte i termer av det man inte gör, det man undviker.Är inte det största misslyckandet att aldrig våga försöka? Har man försökt har man alltid lyckats - men resultaten kan vara mer eller mindre fördelaktiga. Är det inte ett destruktivt självförnekande att aldrig lyssna på sitt hjärta? Men så länge man fortsätter i samma gamla banor, kan man gömma sig undan den kraft som faktiskt finns inne i oss alla - och som kan vara skrämmande. Det är ibland lättare att ta på sig offerrollen i sitt eget liv, då kan man alltid skylla på andra, på omständigheterna. Visst har man plikter, det finns sådant som man måste göra. Det går inte alltid att lämna allt gammalt vind för våg och det är inte meningen heller. Men en förändring som tar sin form ur en djup längtan, och en tillit till att det går att förändra kan öppna upp många nya vägar. Ibland måste man ha tålamod och vänta på det rätta tillfället. Och bland måste man helt enkelt ta ett plötsligt språng. Ibland händer något drastiskt som får en att inse att förändring är den enda utvägen. Ibland (oftast) händer det inte över en natt, men det är inte heller det viktiga. Det viktiga är att man känner att man är på rätt väg. När man kan känna frid under processen trots motgångar och felsteg och inte väntar på lyckan ska infinna sig först när man nått målet. Det tror jag på.

Nä man börjar "vakna upp" ur sin stagnation och märker att man inte har något annat val än att göra en förändring? Då blir man rädd. Naturligtvis. Förändring medför rädsla. Rädsla för det okända, rädsla för att misslyckas, rädsla för andras åsikter. Så länge man gömmer sig kan ingen döma. Men stiger man fram och vågar följa sitt hjärta, börjar säga JA till livet och NEJ till rädsla och självdestruktivt beteende - med detta kommer alltid risker. Alla kanske inte tycker att du gör rätt val, alla kanske inte förstår. Alla kanske inte klappar dig på axeln, alla kanske inte går med dig på vägen. Men det viktigaste är att DU vet att du gör rätt val, att DU förstår dig själv, att DU klappar dig själv på axeln, att DU omfamnar dig själv och "går med dig själv" hela vägen. Och visar det sig att du faktiskt är omgiven att människor som älskar dig och vill stöda dig har du där ännu mera kraft att få. Släpper du fram dig själv och vågar gå mot det okända, märker du också att du inte behöver bära dig själv. Det finns något större som bär, när du släpper taget om det gamla.

Att följa sitt hjärta innebär inte att följa sina flyktiga känslor. Hjärtat jämförs ofta med känslor och emotioner men jag har alltid sett metaforen hjärtat som en bild för vårt inre, vårt verkliga jag, där allting möts - vår själ, ande och kropp. Där våra drömmar, våra behov, vår passion och livskraft finns. Där vår sanning lever bakom våra inlärda tankar och beteenden, bakom egots kontroll, bakom rädsla och oro. Hjärtat vaggar oss själva och vågar vi ruska om det som slumrar där inne och våga möta det som vaknar, då väcker vi också livskraften. Vågar vi öppna upp det inre hjärtat möter vi oss själva fullt ut och det är också  där vi möter Gud. Vid källan. Där viskar också Gud till dig. 

Vad viskar ditt hjärta till dig idag? 


 

6 feb. 2013

Tillåtelse



En klok människa gav mig i fjol en ny betydelse i ordet tillåtelse.  När jag mådde som värst och hade svårt att släppa kontrollen.  Jag hade inte förstått hur mycket jag levt mitt liv enligt en massa ”borden”  och  förväntningar.  Hur jag förvandlat måsten och borden till det jag trodde var det jag ville. Men jag hade glömt vad jag egentligen hade behov av, vad mitt hjärta längtade efter.  Under sjukskrivningen i somras försökte jag verkligen tänka efter vad jag verkligen ville, vad jag mådde bra av, vad mina behov var.  Det var inte alls lätt i början när man har de där införlivade rösterna som säger ”ja men du måste ju tänka praktiskt”, ”du måste ju vara lite realistisk”,  ”du måste planera”, ”du måste ha kontroll” och för att inte tala om skuldkänslorna, rädslan för vad andra ska tänka (fast jag inbillade mig att jag inte brydde mig om andras åsikter – ha! Stor lögn),  de egna förväntningarna på mig själv. Ja, visst kan listan över kompensationsmekanismer göras lång.  Jag har lärt mig mycket mer om vad jag verkligen vill – jag har ju faktiskt kommit fram till vilken väg jag vill gå yrkesmässigt och jag har lärt mig vad jag INTE vill. Frågan är ju varför man ändå fortsatte med samma gamla. Jo för att jag var rädd. Jag visste att jag  ännu inte var redo att ta nästa steg. Jag var fortfarande i ”uppbyggnadsskedet”, jag hade inte energin att fullt ut hänge mig åt det jag ville.  Jag försökte vara praktisk. Jag skulle ju få lite arbetserfarenhet och tjäna ihop lite pengar först. Man kan ju fråga sig varför jag trodde att jag skulle ha energin till arbetsuppgifter jag inte trivs med då jag inte hade energin att ta ett okänt steg mot det som jag egentligen ville. Det är klart att en ny vändning i livet är skrämmande, men energin ska hur som helst riktas någonstans.  Då kunde man ju tänka att det kloka vore att rikta den dit ens hjärta pekar. 

Den här veckan påminde samma kloka människa mig om det underbara ordet tillåtelse än en gång.  Påminde mig om att jag glömt dess betydelse.  Istället för att motarbeta mig själv behöver jag tillåta mig själv. Sluta kämpa och börja tillåta.  Tillåta mig att vara okej med det faktum att jag har ett jobb som inte passar för mig och som inte passar in med den jag är innerst inne. Tillåta mig själv att ärligt fundera på om det jag sysslar med just nu tjänar mig själv något syfte förutom ekonomiskt. Är det värt att konstant tömma sig själv på energi medan man bygger upp sig själv? 

Visst kan man jobba bara för jobbets skull, men det är inte ett sådant arbete jag har. Det är inget rutinarbete. Det kräver mycket. Det finns ingen möjlighet att komma tillbaka och arbeta mindre. Och just nu i det här skedet blir det för mycket för mig. Det hindrar mig från att bygga upp energin att sedan ta tag i mina nya drömmar under hösten. Så man frågar sig, är det värt det? Köra på igen och falla, köra på igen och falla, innan man lärt sig använda de redskap man behöver? Är inte det självdestruktivt? Jo men så har man ju den där rösten som säger "Kämpa! ge inte upp!" no matter what. Trots att det ibland är det enda rätta man kan göra för att någonsin kunna komma vidare.

Det här är inte ett sådant jobb där jag kan välja att göra mindre. Jag kan inte komma tillbaka efter sjukskrivningen och göra det på deltid.Antingen gör jag det heltid och fullt ut eller inte alls. Det är mitt jobb att vara tillgänglig, att svara i telefon, att lösa de problem som dyker upp. Jag kan inte dra ur telefonsladden.  Jag ska vara beredd på att vad som helst kan dyka upp, som jag förväntas lösa. Och jag vill ju hjälpa, det är ju det. Jag vill för mycket och detta i kombination med att jag inte trivs med de praktiska arbetsuppgifterna gör att jag alltför lätt hamnar in i en ond cirkel. Jag tömmer mig själv på energi men  vill ändå alltid göra mitt bästa, jag vill möta de här människorna på bästa sätt, men det känns som om jag inte ger det jag vill ge.  Det handlar om viktiga saker, men jag vill fokusera på andra saker än att försöka hantera människors ekonomiska situation och problem. Det är förstås en jätteviktigt sak, men det är inte JAG – inte min uppgift.  Jag ville aldrig bli varken någon myndighetsperson eller någon som förväntas reda upp människors ekonomiska bekymmer. Det var inte det jag utbildade mig till. Trodde jag. Naiv som man var.  Men, förr eller senare hinner hjärtat i kapp och då kan man inte ignorera vad det har att säga. Inte jag i alla fall. För att se det positivt vet jag ju nu iallafall vad jag INTE vill – och har börjat inse vad det är jag FAKTISKT vill.  Man måste ju prova på för att verkligen veta. Och inte se det som ett misslyckande utan ett väg framåt. Fråga sig om det man sysslat med är värt det, om det bara blir en tvångsmässig kamp för att man ska visa att man inte misslyckas. Man vill inte gå iväg och lämna efter sig en bild av "den svaga", den som inte klarade av jobbet. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig eller tycka att jag är svag - för det är jag inte! Det är inte en svaghet att våga släppa taget om något som är självdestruktivt. Våga se att den väg man går på inte leder till uppbyggelse. Ibland måste man sluta kämpa, om kampen inte leder någonstans. Inte bara kämpa vidare för att bevisa att man klarar det.

Det här med tillåtelse då. Att ge mig själv tillåtelse, främst att bara vara. Om min sjukledighet går åt till att oroa mig för framtiden och om vad andra ska tycka och tänka, då är det ingen idé med att försöka vila upp sig. Då stillas aldrig mitt sinne, då slutar hjärnan aldrig gå på högvarv.  Jag måste tillåta mig själv att tro på att det är endast den här dagen, den här stunden som betyder något. Utan att ha dåligt samvete för att jag inte är på jobbet, för att jag inte ”lyckats”.  Utan att oroa mig för nästa dag. Nästa dag för med sig sin egen visdom, idag kan jag inte göra något åt morgondagen.
Bara tänka: ”Vad vill jag just nu? Vad behöver jag just nu?” Och TILLÅTA mig själv att göra det och TILLÅTA mig själv att känna vad jag känner. TILLÅTA MIG SJÄLV ATT BARA VARA JAG.  

Om jag skulle försöka att varje dag skriva ner vad jag har tillåtit mig själv den dagen. Vad har fått mig att må bra? Vad har gett mig positiv energi och även lägga märke till vad som tagit energi. Det är förstås svårare när man mestadels är hemma utan så mycket yttre påverkan, men även småsaker kan skifta energibalansen. Särskilt tankar  och känslor, de tar mycket energi, inte minst negativa sådana. 

Och som en påminnelse till mig själv: Gör inte det här till en prestation också! Det är lätt hänt för mig att jag börjar dyka ner i böcker för att hitta svar och hjärnan börjar gå i en växel snabbare. Jag vill försöka förstå det som händer och förstå mig själv.  Här på bloggen bombarderar er med ord och ibland vill det aldrig få ett slut när jag satt igång. När hjärnan sätter igång och orden flödar. När jag egentligen borde ligga i soffan och tänka på absolut ingenting. Nu när jag får vila min hjärna lite så börjar jag istället fundera ännu mer för att försöka få rätsida på mig själv och tillvaron. Det är ju klart, man måste ju försöka få ett sammanhang och genom att fundera och särskilt att skriva hjälper det mig förstås. Det är terapeutiskt  men eftersom det också har med kontroll att göra måste jag veta när jag ska sätta gränser för mig själv. Inte följa den där rösten i mitt huvud som säger ”Nehej du, ska du börja vila nu? Nu måste du rycka upp dig, hitta en lösning, tappa inte kontrollen -  tänk TÄNK TÄÄÄNK! " jag tänker och tänker...  ”Jag måste ju ta mig ur det här! Nu måste jag börja känna mig bättre! Vad var det nu jag läste den där gången som var till hjälp? Vad är det nu jag har missat när jag inte klarade av det här?” och så försöker jag hitta svaren fast svaren inte kan hittas utanför mig själv. De rätta svaren finns bara inom mig själv.  Böcker kan hjälpa en på vägen, ge vägvisning, kan hjälpa att väcka upp svaren men själva svaren finns ju bara inom mig själv.  Jag vet ju att man inte kan ”läsa sig till” insikt så varför ens försöka? Insikten kommer bara genom att lyssna inåt. Om jag skulle ta och TILLÅTA mig själv att bara sluta försöka förstå allt just nu. Vi måste inte förstå allt alla gånger.  När jag är redo att förstå, när jag  behöver förstå, då kommer jag att förstå.

Ännu ett bevis på att jag inte får någon ände på det jag skriver.... Men nu 
 TILLÅTER jag mig själv att sluta. :) 

Vad tillåter DU dig själv idag?