Det här är nu ingen årskrönika som min pappa brukar skriva. Det låter lite
väl storslaget. Så jag kallar det mer ödmjukt för tillbakablick. Fast nog har
det ju varit ett storslaget år, varken positivt eller negativt utan både och.
Inte för att jag utförde några storverk, reste jorden runt eller så. Men
känslomässigt har det varit storslaget. Omtumlande. Skrämmande. Så otroligt
lärorikt. Jag nådde botten, skramlade in i väggen. Men det var inte bara ett
fall ner i mörkret, det var ett fall tillbaka in i mig själv. Det låter ju alltid
klichéaktigt då man säger att det som inte tar livet av dig gör dig starkare,
att kriser får en att växa som människa, att det alltid kommer något positivt
ur det negativa. Ja, det är en kliché, men klichéer skulle inte uppstå om det
inte fanns någon sanning i dem. Jag ångrar ingenting av det som hänt under det
föregående året. Kanske jag inte alltid gjorde smarta val, kanske jag sprang
vilse i mina egna tankar och känslor. Men ibland måste man gå vilse för att
hitta rätt. Måste förlora sig själv för att hitta sig själv, måste krascha för
att kunna hitta en stadig grund.
Spenderade sommaren i mitt hus. Vilade, funderade, upplevde ångest och kaos
men också hur livet började ta form på nytt. Livskrafterna kom sakta tillbaka,
jag började på riktigt vända ut och in på mig själv. Söka efter det som gav mig
positiv energi. Släppa taget om en hel massa känslomässigt skräp. Göra det som fick mig att må bra. Umgicks med familj och vänner. Underbara människor som jag inte skulle ha klarat mig
utan. En mamma som stöttat mig hela vägen utan att ifrågasätta, utan att
förebrå. Hon bara fanns där som en stor trygghet och ett stort stöd. Småningom började energin återvända. Jag började på nytt
jobb. Efter tre månader på jobbet är
jag glad och tacksam över att det gick bättre än förväntat. Varje dag försöker
jag komma ihåg att leva i nuet, släppa taget om oro, vara uppmärksam på mina
tankar och försöka se det positiva.
Andas. Stanna upp. Se mig omkring. Få perspektiv. Vara aktsam så att jag
inte rusar iväg eller låter paniken ta över
när intrycken blir för många. Ångesten dyker upp med jämna mellanrum, men den
försvinner också. Alltid. Det kommer alltid något nytt och den nya stunden är
alltid en ny möjlighet. Jag ångrar ingenting. Jag har aldrig lärt mig så mycket
om mig själv på så kort tid som under det här året. Om det krävde en utmattning
för att verkligen förstå vem jag är så var det värt det.
Jag hoppas att det nya året kommer att fortsätta föra med sig många nya insikter och värdefulla upplevelser. Jag vill bli bättre på att leva centrerad i mig själv och inte bli så påverkad av alla intryck runt om mig. Bli lite mera ”zen” helt enkelt. Med en nyfiken och positiv inställning till livet. En dag i taget bara. Mot nya drömmar och nya möjligheter. Wow, det där lät ju också lite väl storartat…men har i alla fall peppat mig själv en aning och om jag har riktigt tur, någon annan också. Om ni inte har somnat vid det här laget förstås.Ber ödmjukast om ursäkt, det här var allt annat än kortfattat.
Inspirerande :)
SvaraRaderaEn dag i taget, så borde vi alla tänka. Tack för ett fint inlägg, vilken resa du har gjort under året. Har inte riktigt vetat vad du hållit på med under året, var du bott, jobbat osv. Jag är så dålig på att hålla kontakten till alla som inte bor inom 20 km. Att ringa är inte riktigt min grej ... men nu kan jag hålla koll på dig här på bloggen ;)Tänk att det redan är ett år sedan du och Frida var och hälsade på mig, då funderade du mycket på vad du skulle göra. Tiden går så fort. Gläds med dig att du nu har hittat ett sätt som gör att du kan må bra.
SvaraRaderaKram kram,Annika
Tack Annika! Jo det har varit ett minst sagt intressant år och jag har nog nya framtidsplaner också. Har nog kommit underfund med under det här året att mitt nuvarande yrke inte är för mig. Men, man har alltid nya möjligheter. Får se vad det blir. Ja det är inte så lätt att hålla kontakten här i stora vida österbotten :) Hoppas ni har det riktigt bra hela familjen! Kram!!
Radera