7 jan. 2013

Tillbakablick









Det här är nu ingen årskrönika som min pappa brukar skriva. Det låter lite väl storslaget. Så jag kallar det mer ödmjukt för tillbakablick. Fast nog har det ju varit ett storslaget år, varken positivt eller negativt utan både och. Inte för att jag utförde några storverk, reste jorden runt eller så. Men känslomässigt har det varit storslaget. Omtumlande. Skrämmande. Så otroligt lärorikt. Jag nådde botten, skramlade in i väggen. Men det var inte bara ett fall ner i mörkret, det var ett fall tillbaka in i mig själv. Det låter ju alltid klichéaktigt då man säger att det som inte tar livet av dig gör dig starkare, att kriser får en att växa som människa, att det alltid kommer något positivt ur det negativa. Ja, det är en kliché, men klichéer skulle inte uppstå om det inte fanns någon sanning i dem. Jag ångrar ingenting av det som hänt under det föregående året. Kanske jag inte alltid gjorde smarta val, kanske jag sprang vilse i mina egna tankar och känslor. Men ibland måste man gå vilse för att hitta rätt. Måste förlora sig själv för att hitta sig själv, måste krascha för att kunna hitta en stadig grund.


I början av förra året var jag rädd. Rädd att fastna. Så jag flydde. Jag intalade mig själv att jag inte flydde. ”Jag behövde det”. Visst var det någonting jag behövde, men i det skedet låg nog behovet i att konfrontera rädslan, stanna upp och möta mig själv. Men jag flyttade iväg till Helsingfors. Upplevde den värsta stressen någonsin på det första jobbet. Slutade sova ordentligt. Rusade och pulsade fram på oskottade trottoarer i -20 grader. . Skottade fram bilen, skottade lite till och lite till,.  Avskydde vintern med själ och hjärta. Fick ett nytt jobb och pratade finska dagarna långa. Sov fortfarande inte. Gled iväg från mig själv utan att märka det. Gränserna började spricka. Energin  försvann. Allt blev kaos. Blev sjukskriven, åkte hem till österbotten för att återhämta mig några dagar. Fick erfara en chef som fick mig att må om möjligt ännu sämre. Fattade beslutet att säga upp mig för min egen skull. Sjukskrivningen fortsatte. Kände för första gången på länge efter vad jag verkligen ville och behövde och flyttade tillbaka till österbotten. Det var dock inte en flykt. Det var ett val som jag gjorde helt från djupet av mitt hjärta. Det var det enda rätta.

Spenderade sommaren i mitt hus. Vilade, funderade, upplevde ångest och kaos men också hur livet började ta form på nytt. Livskrafterna kom sakta tillbaka, jag började på riktigt vända ut och in på mig själv. Söka efter det som gav mig positiv energi. Släppa taget om en hel massa känslomässigt skräp. Göra det som fick mig att må bra. Umgicks med familj och vänner. Underbara människor som jag inte skulle ha klarat mig utan. En mamma som stöttat mig hela vägen utan att ifrågasätta, utan att förebrå. Hon bara fanns där som en stor trygghet och ett stort stöd. Småningom började  energin återvända. Jag började på nytt jobb.  Efter tre månader på jobbet är jag glad och tacksam över att det gick bättre än förväntat. Varje dag försöker jag komma ihåg att leva i nuet, släppa taget om oro, vara uppmärksam på mina tankar och försöka se det positiva.  Andas. Stanna upp. Se mig omkring. Få perspektiv. Vara aktsam så att jag inte rusar  iväg eller låter paniken ta över när intrycken blir för många. Ångesten dyker upp med jämna mellanrum, men den försvinner också. Alltid. Det kommer alltid något nytt och den nya stunden är alltid en ny möjlighet. Jag ångrar ingenting. Jag har aldrig lärt mig så mycket om mig själv på så kort tid som under det här året. Om det krävde en utmattning för att verkligen förstå vem jag är så var det värt det.


Nu kanske jag låter mer optimistisk än jag egentligen är för det mesta (jag har svackor väldigt ofta…)men för att verkligen lyckas att hålla uppe en mer förhoppningsfull attityd till livet måste jag påminna mig själv om det som är viktigt. Jag har anammat en realistisk-positiv syn skulle jag kanske kalla det. Negativa tankar hoppar fram hela tiden men jag är aktsam så att de inte tar över mitt liv igen. Jag försöker kanske  hålla en mer neutral attityd än en alltför positiv attityd. Man kan ju också börja tänka orealistiskt positivt.  Men att se saker som de är och acceptera dem utan att göra motstånd mot det som redan är (för det som sker just nu kan man ändå inte förändra) . Men sedan när man accepterat kan man sträva till att göra det bästa av situationen och det är väl det som jag upplever är att ha en realistisk-positiv syn. Att ha en tillitsfull tilltro till sig själv, att man klarar sig oavsett vad som händer i omvärlden.
 
 Jag hoppas att det nya året kommer att fortsätta föra med sig många nya insikter och värdefulla upplevelser. Jag vill bli bättre på att leva centrerad i mig själv och inte bli så påverkad av alla intryck runt om mig. Bli lite mera ”zen” helt enkelt. Med en nyfiken och positiv inställning till livet. En dag i taget bara. Mot nya drömmar och nya möjligheter. Wow, det där lät ju också lite väl storartat…men har i alla fall peppat mig själv en aning och om jag har riktigt tur, någon annan också. Om ni inte har somnat vid det här laget förstås.Ber ödmjukast om ursäkt, det här var allt annat än kortfattat.

3 kommentarer:

  1. En dag i taget, så borde vi alla tänka. Tack för ett fint inlägg, vilken resa du har gjort under året. Har inte riktigt vetat vad du hållit på med under året, var du bott, jobbat osv. Jag är så dålig på att hålla kontakten till alla som inte bor inom 20 km. Att ringa är inte riktigt min grej ... men nu kan jag hålla koll på dig här på bloggen ;)Tänk att det redan är ett år sedan du och Frida var och hälsade på mig, då funderade du mycket på vad du skulle göra. Tiden går så fort. Gläds med dig att du nu har hittat ett sätt som gör att du kan må bra.

    Kram kram,Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annika! Jo det har varit ett minst sagt intressant år och jag har nog nya framtidsplaner också. Har nog kommit underfund med under det här året att mitt nuvarande yrke inte är för mig. Men, man har alltid nya möjligheter. Får se vad det blir. Ja det är inte så lätt att hålla kontakten här i stora vida österbotten :) Hoppas ni har det riktigt bra hela familjen! Kram!!

      Radera