28 jan. 2013

Rysk romantik

Igår var jag på bio på första gången på tid och evighet känns det som. Jag kommer faktiskt inte ens ihåg när jag var på bio sist. Tror det var typ hösten 2011..Chockerande! Nåväl, igår fick jag iallafall äran att se Anna Karenina tillsammans med Minna. 


Det störde mig dock lite att jag inte lyckats läsa boken innan jag såg filmen. Jag erkänner att jag börjat läsa den två gånger men inte lyckats ta mig till slut. Första gången fastnade jag före hälften ungefär och andra gången hade jag faktiskt kommit en bra bit över hälften, men av någon anledning fastnade jag där också. Nu hade jag glömt så mycket så det kändes fel att fortsätta läsa och att börja om en tredje gång är ju bara vansinnigt. Det är inte det att det inte är en bra roman - det är en jättebra handling och boken är engagerande (för det mesta...) Det är väl de där undantagen som gjort att jag fastnat. Det beror också på hurudant humör jag är på, ibland klarar jag inte av alltför långdragna romaner där händelsen aldrig verkar går framåt ( eller så ska det istället vara väldigt engagerande skildringar). Men det är ju så med de här ryssarna, de kan konsten att skriva bra romaner men också konsten att göra de väääldigt långa. I det skede när två kapitel går ut på ett samtal mellan en godsherre och en bonde till exempel så är det lätt hänt att man liksom tappar koncentrationen...Trots att jag i vissa avseenden är en litteraturnörd måste jag erkänna att en del romaner nästan gör sig bättre i filmformat. Man får ta del av historiens bästa helt enkelt. Fast å andra sidan kan man ju inte jämföra en roman med en film, det är ju två helt olika former av skildring, olika sätt att föra fram en berättelse.

Tillbaka till den ryska tragiken då. Jag var först lite tudelad i mina åsikter om filmen men slutresultatet blev ändå fyra och en halv stjärnor av fem möjliga.
Jag hade läst i någon recension att en del av filmen utspelar sig på en teaterscen vilket låter lite bisarrt och det kändes lite bisarrt i början. Man förväntade sig en "vanlig" film rätt och slätt men den hade ett intressant upplägg och i slutändan var det detta som faktiskt gjorde filmen så speciell och gripande. Jag tyckte i början att scenerna i teaterkulissen gjorde att historien upplevdes som overklig och det riskerade att man skulle tappa engagemanget men ju längre filmen fortskred desto mer fashinerande tyckte jag det blev. Filmen fick liksom flera dimensioner och hade böd på metaforiska budskap (vilket oftast faller bort när en roman görs till film) och gjorde den på ett sätt mer emotionellt gripande. Jag tolkade det som så att historien utspelade sig i teaterkulissen när huvudpersonerna befann sig som mest "i ett spel", alltså den delen av livet där de var tvugna att spela roller och dölja sina känslor.
Det var också intressant hur deras tillvaro "bakom kulisserna", i sina egna känslotillstånd faktiskt befann sig konkret bakom kulisserna på en teater. Ja det låter konstigt och är svårt att förklara - ni får helt enkelt se filmen själva!
Det som jag i början trodde skulle göra mig distanserad blev tvärtom det som gav filmen ett annorlunda djup.

En sevärd film helt enkelt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar