27 jan. 2013

Bejaka din mänsklighet!

Jag förstår om ni efter att ha läst det här funderar vad det är för en galning som sitter och funderar på sådana här saker en söndagsmorgon då det enda man borde är att överväga om man ska ta sig en till kopp kaffe. Nå, jag har aldrig påstått att jag är normal :) Det här är väl ett talande tecken på att jag har svårt att "stänga av", eftersom jag börjar fundera på livets frågor innan de flesta ens har vaknat...det kommer mer lättlästa inlägg, jag lovar. Jag har en lättsammare sida också :)

Den här morgonen masade jag mig upp ur sängen 07.30 - man ska vara tacksam för små framsteg. Igår kunde jag inte somna om efter klockan sex. Det här med att sömnen blir sämre är ett säkert tecken på att något inte är som det ska, men som sagt försöker jag att inte grubbla för mycket. Jag måste erkänna att det det är jättesvårt det här med att inte börja älta och bara acceptera läget när man mår sämre. Den senaste tiden har varit skrämmande därför att jag känner igen tecknen på att kroppen inte är i balans. Den här tröttheten, tunga morgnar när jag vaknar med ångest är exempel på att kroppen försöker tala om för mig att den inte mår som den ska. Ja tack, det vet jag, men tala då om för mig vad jag ska göra för att ändra på det! Jag vet att det handlar om att vila, ladda med positiv energi och vara uppmärksam på vad det är som suger energin ur mig för att kunna värja mig emot det. Men konkret är det inte så enkelt. Visst jag kan försöka vila under en helg, men det räcker tydligen inte för min hopplösa hjärna. Hur mycket utrymme måste man egentligen ha för att återhämta sig från intryck? Tydligen en hel del... Orsaken att jag oftast inte kan sova på lördagsmorgnarna är att min kropp ännu inte fattat att det ÄR lördag och att den FÅR sova. Jag måste kanske börja tala lite tydligare till min kropp också för att den ska  tala tydligare till mig. Det sägs ju vara effektivt att faktiskt uttala affirmationer (betyder ungefär ett "försäkrande budskap", t.ex "jag har gjort mitt bästa i den här situationen"  ) högt så budskapet faktiskt går fram till hjärnan.  När kroppen är i obalans är det ju fråga ett sorts "kommunikationsproblem" mellan tankar, känslor och beteende.
Känslorna sänder ett budskap medan tankarna kanske strider emot och så fattar man ett beslut eller agerar omedvetet enligt de här motstridiga budskapen. Inte undra på att det blir kaos. Tankar, känslor och intentioner måste vara synkroniserade för att det ska gå åt rätt håll annars arbetar man emot sig själv.

Trots att jag rationellt vet och en del av mig accepterar en situation så tror jag problemet ligger i att jag ännu inte helt och fullt ut faktiskt accepterar det. Det räcker inte med att en del av mig är engagerad. Som när jag skrev om det här med känslighet så är det ibland svårt att verkligen acceptera att man är en HSP (högsensitiv person). Jag drabbas ännu lätt av tankar om att jag inte "är berättigad" att känna så här och får skamkänslor. Då jag blev utmattad ifjol kämpade jag mycket med sådana tankar.  Jag tänkte att utbränd "är det ju ok" att bli om man gått igenom en hemsk och tung livssituation, t.ex. skilsmässa eller dödsfall eller haft en extremt stressande tillvaro under lång tid. Hade jag "rätt" att bli utmattad? Men det handlar i grund och botten om hur olika vi är. Vissa kan stå ut med extrem stress under en längre tid och kanske inte är medveten om hur dåligt han eller hon mår innan allt bara rasar samman. Andra reagerar snabbare eller lägger fortare märke till kroppens signaler . Det finns inget "rätt" sätt att reagera eller "rätta" orsaker. Det handlar inte bara om yttre faktorer utan om hur man hanterar det som händer. Det är ju hur man mår inombords som är avgörande, inte hur många jobbiga situationer du varit med om eller hur hemsk den verkar för utomstående. Det är den subjektiva upplevelsen som avgör hur du mår. 

Jag vet ju att det är så här men ändå smyger sig de där känslorna på ibland. Det hände igårkväll  t.ex då blev jag tvungen att gråta en skvätt när jag satt mig ner i soffan . Jag brukar så där lättsamt tala om att jag ofta måste gråta en skvätt för att få utlopp för mina känslor :) Det är inget dramatiskt på det viset, gråten är ett fantastiskt sätt att rensa systemet och släppa ut negativ energi. Ofta känns det mycket bättre sedan. Det är den mest naturliga saken i världen att gråta, fast igår när jag snyftat på i 45 minuter och det inte ville sluta tyckte jag det blev lite för mycket.... Jag hade också den där skumma upplevelsen av  extrem trötthet och samtidigt en väldigt påtaglig oro/rastlöshet i kroppen. Hur kan man vara trött och rastlös samtidigt? Jo, det är en välbekant känsla, så kände jag det ifjol också. Det är som om kroppen inte vet hur den ska reagera, som om det blir kaos i systemet och det känns som om man skulle gå sönder inifrån. Ja nu är jag brutalt ärlig här, men så känns det. 

När jag började skriva här på bloggen bestämde jag mig för att vara brutalt ärlig därför att jag inte vill framstå som någon hycklare. Jag skriver om mycket om om hur man lär känna sin kropp och sig själv, men det är långt ifrån något som jag bemästrar. Det är en process som jag är inne i och försöker lära mig. Att lära känna sig själv är ju en process som pågår hela livet och eftersom jag är mänsklig vill jag också delge de inte så vackra sidorna. Det är en ständig balansgång och det är det för alla.

Eftersom livet sällan är enkelt måste vi stöda varandra och jag tror att bara vi ärligt vågar prata om hur vi mår istället för att lägga upp någon falsk fasad om ett perfekt liv så kommer vi långt. Det är därför jag valt att prata om med jag upplever här på bloggen, trots att det ibland får mig att känna mig blottad. Vi måste våga prata och dela med oss! Vi måste våga erkänna att vi är mänskliga och sluta skämmas för det vi upplever. Om alla går omkring och låtsas att allt är bra och tror att alla andra har ett perfekt liv så kan vi aldrig mötas på riktigt men om vi är ärliga så kan vi hjälpa varandra att komma vidare. Det betyder inte att vi ska prata om våra problem dagarna i ända, utan helt enkelt låta det komma naturligt. När problemet är "luftat" ger man utrymme för något nytt och kan hitta sätt att gå vidare. Jag skulle säga att det handlar om att avdramatisera livet lite. Sluta sätta etiketter på vad som är bra och dåligt hela tiden eller vad som är normalt och onormalt. Det går upp och ner och det är vi alla medvetna om men ändå är det så vanligt att göra det till onaturliga problem. Kroppen reagerar bara enligt det naturliga sättet och det är varken "bra" eller "dåligt", det bara "är" så. Livet är inte svart och vitt! Jag tror vi lite för lätt sätter diagnoser på naturliga tillstånd som sorg, ångest, ensamhet, nedstämdhet och stress när de är faktiskt är kroppens budskap på att något är i obalans. De är symtom på en underliggande orsak. Är vi villiga att lyssna till symtomen som vägvisare kan det hjälpa oss att hitta tillbaka till vår egen balans (vilket jag VET inte är lätt alls alla gånger) Vi är alla mänskliga, så låt oss bejaka vår mänsklighet, då blir livet så mycket lättare att leva.

Ännu en gång måste jag bara påminna mig själv om att det är okej att känna vad jag känner. Det är ingen idé att förebrå mig själv och tycka att jag inte har tillräckliga orsaker att känna mig som jag gör. Uppenbarligen har jag det! 

 Hur du än mår den här söndagsmorgonen är det okej. Om du vaknat upp med en lycklig känsla, en ångestfylld känsla eller vilken känsla som helst - ta det till dig och fråga dig själv vad du behöver just idag. Våga prata om det som känns jobbigt, våga också ärligt fråga andra hur de egentligen mår och var beredd på ett ärligt svar.  Ta tillvara den här söndagen och gör något tillsammans med dina närmaste som får dig att må bra.

"För att se en människa som hon är måste man först kunna se sig själv som man är." Tommy Hellsten.



1 kommentar: