9 aug. 2019

1 år som mamma

Det är inte ofta jag kikar in här på bloggen nu för tiden men det må så vara. Finns inte mycket tid eller energi till det. Ändå saknar jag att skriva - en av de saker som varit så viktiga för mig tidigare, inte endast att blogga utan också skriva "dagbok". Tid att reflektera är så viktig för att jag ska må bra. Det har nu gått lite mer än ett år sedan Hilda föddes. Hon fyllde ett år den 17 juli. På ett sätt vill man glömma det här året eftersom det har varit så otroligt tungt men samtidigt vill jag också skriva ner hur det var för att inte glömma det. Jag tror det är viktigt att komma ihåg och dela med sig av det för jag har hela tiden kännt att jag vill nå ut till andra som går igenom samma sak. Tystnaden hjälper ingen. Det har också varit min drivkraft på något sätt för att orka, tanken att jag kanske kan göra något av mina erfarenheter. En desperation att hitta en mening i mörkret. 

Vissa blir tyvärr provocerade av att man delar med sig av livets baksida men då får det vara så. Det ska inte behöva vara något skambelagt eller negativt med att öppet dela med sig för att hjälpa andra. Och samtidigt hjälper man också sig själv, för att isolera sig när man är deprimerad och utmattad får en bara att känna sig ännu mer ensam. Att prata och skriva av sig i sammanhang där andra går igenom samma sak t.ex facebook grupper har betytt så mycket för mig. På så sätt är sociala medier en positiv sak. Inget går upp emot möten ansikte mot ansikte men när inte det är möjligt så är internet en räddning. Vi behöver sammanhang och kontakt med andra när vi mår dåligt, vi behöver känna att vi inte är ensamma i vår situation, vi behöver samhörighet. Även med vänner och familj. Vi behöver få vara den vi är även när vi mår dåligt utan att känna att vi måste lägga på en mask och låtsas att allt är bra. Jag kan inte låtsas att jag mår bra när jag inte gör det. Det tar för mycket energi. 

Allt har sin tid. Det kommer en tid för glädje också, när tårarna torkat bort och skrattet bubblar upp inom en igen. När man kan känna att man är sig själv igen, eller en ny och bättre version än den man var innan. Men man måste låta sig själv gå igenom det man går igenom. Det får ta den tid det tar. Dagar när ångesten river och sliter i ens innersta så vill man inte att det ska ta tid. Man är trött på tiden. Trött på sorgen, trött på hopplösheten, trött på tröttheten. Men på något sätt tar man sig vidare. De bättre dagarna tar man tillvara och de sämre dagarna tar slut de också och hoppet lever vidare om nya dagar när man kanske orkar bättre.

Klart att man kämpar med skam och skuldkänslor när mammalivet inte blev som man tänkt sig men genom att skriva utmanar jag de där jobbiga känslorna. Jag tänker ofta att om någon annan skulle gå igenom samma sak och berättade det för mig så skulle jag aldrig tycka att de var en dålig mamma, snarare är ju det faktum att man oroar sig över det ett tecken på att man är en bra mamma. För man vill så mycket och försöker så gott man kan, med de krafter man har. tillgång till. 

Så varför är man då så hård mot sig själv? Det är väl för att det är svårt att acceptera att allt inte gick enligt planen. För att bilden man hade av livet som mamma inte stämde med verkligheten. Att det var så mycket tyngre än man någonsin kunde föreställa sig och att anpassa sig skulle ta sån tid. Jag kan ärligt säga att jag inte anpassat mig ännu efter ett år. Trodde inte att det skulle vara så svårt att skapa ett nytt liv som mamma. Att det var så mycket jag skulle sakna från mitt "gamla" liv. Men det är klart, det är nog svårt för de flesta, även utan förlossningsdepression och utmattningssyndrom. Jag tänker att det måste få ta den tid det tar, trots att tålamod aldrig varit min starka sida...Jag erkänner att jag längtar tills Hilda blir äldre och man kan ha en annan sorts relation där man pratar och gör andra saker tillsammans än sitta på golvet och leka med klossar. Bebis- och småbarnstiden är nog inte min favorit period men den måste man ju ta sig igenom också. Klart att det är härligt på sitt sätt när hon börjar prata mer och mer och har börjat gå, och man inser att hon är ingen bebis längre utan en "toddler" som man säger på engelska. En lättnad på sitt sätt att det första året är över men vardagen med en ettåring kan också vara väldigt tung när man är utmattad. Känslan av otillräcklighet när man får en "energidipp" och inte ens klarar av att sätta sig upp i soffan eller är för trött för att orka tala. 

Jag vill ju finnas där för henne och därför leker jag och interagerar trots att  jag bara vill stänga av alla intryck och kroppen skriker efter vila. För jag vill visa att jag finns där för henne. Det finns en rädsla att hon ska känna sig förbisedd och det är det sista jag vill. Det skapar enorma skuldkänslor ibland när man vill orka men krafterna och resurserna inte finns. Man vill känna glädje och tycker att man borde vara glad men man kan inte nå den känslan. Samtidigt måste man ju också prioritera sin egen hälsa för att kunna vara en bra förälder. Att köra slut på sig själv för att leva upp till sina egna krav hjälper ingen. Så jag försöker hitta en balans och finna små stunder att vila trots att det är svårt med ett barn som håller låda. Det funkar tyvärr inte som förr, att vila när man behöver. Känner att jag går emot kroppens signaler hela tiden vilket inte är bra men det är så svårt att skapa den där balansen i småbarnsvardagen. På något sätt ska jag väl återhämta mig i sinom tid men det är klart att livssituationen sätter käppar i hjulet. Att ha småbarn är ju även uttröttande för "friska" föräldrar.

Ja nu blev väl det här ett sånt här "beklagande" och negativt inlägg igen, men so be it. Det är verkligheten. Jag avslutar med det som jag försöker göra som motvikt till det jobbiga. Fokusera på det jag är tacksam över. Och jag är så tacksam över min älskade dotter, som jag vet kommer att skänka mig så många stunder av glädje. Jag är tacksam över min man som är en ständig källa till stöd, förståelse och kärlek. Jag är tacksam över familj och vänner, över min egen styrka som jag vet finns inom mig även när man känner sig så svag och otillräcklig. Tacksam över att jag vet att det finns en mening med allt, även svårigheterna i livet. Det djupaste mörkret finns där av en anledning och vi måste gå igenom det för att nå det sanna ljuset inom oss. Det går inte att ta en genväg. Det är så våra själar växer. Oavsett vilka utmaningar det är vi ställs inför så är det en del av vår livsresa. Det finns något att lära av det, bara vi är villiga att möta den sanning som uppenbarar sig i vår situation. Våga se djupt in i vår själ och vårt hjärta, möta det som finns där och läka det som behöver läkas. Jag har haft svårt att acceptera hur saker och ting blev men friden finns där inom mig och det är bara jag som kan finna den. Det får ta den tid det tar. 



7 mars 2019

Livets största omställning

(Bild:google)

För en tid sedan lyssnade jag på en podcast med psykiatern Alexandra Sacks som pratade om det man på engelska kallar för "Matrescence". (HÄR hittar du podcasten). Det syftar på omställningen/processen att bli mamma och jämförs med puberteten eller "Adolescence". Precis som när man kommer in i puberteten innebär moderskapet både en identitetsförändring och hormonell förändring. Jag skulle säga att det är ännu mer "dramatiskt" att bli mamma eftersom det också medför en till person i ditt liv som är helt beroende av dig. Att hantera den här förändringen och omställningen kan vara svårt för det finns så lite utrymme att göra det när du ska ta hand om en liten nyfödd, hjälplös varelse. Är man som jag van att reflektera och fundera över allt möjligt blir det genast mycket svårare när man plötsligt blir så bunden och den där tiden och lugnet att sitta och filosofera och analysera finns inte. Detta har i alla fall försvårat bearbetandet av den här omställningen för mig. Jag har alltid behövt analysera och fundera kring upplevelser och känslor, det är en del av min högkänslighet. Att inte ha fått bearbeta det som hände vid förlossningen (blödningen, bristningen, operationen, separationen från min dotter i flera timmar osv) som tillsammans blev någon form av chock, har säkert bidragit till att jag drabbades av förlossningsdepression. För att inte tala om den första tidens konstanta skyhöga stressnivåer och hela processen det innebär att bli mamma. 

Dr Sacks säger att man ibland är för snabb att diagnostisera förlossningsdepression när det i själva verket "bara" är fråga om symptom på den omställning det är att bli förälder men det är svårt att veta var gränsen går. Det är viktigt att ta förlossningsdepression på allvar men även att uppmärksamma de som inte riktigt passar in på den diagnosen men som ändå upplever det som extremt jobbigt att bli mamma. 

Det finns i alla fall någonting mellan den rosenröda bebisbubblan och förlossningsdepression, ett ställe där de flesta mammor befinner sig. En gråzon i ett nytt land där man inte vet hur man ska navigera. De flesta upplever det nog som väldigt jobbigt att bli mamma för första gången men det finns såklart faktorer som påverkar hur jobbigt man upplever det. Personlighet, hormonell känslighet, faktorer i omgivningen, stress, socialt stöd osv. Jag skulle tro att andra högkänsliga också upplever det extra utmanande. Det finns så mycket press på kvinnor och mödrar idag, inte minst de förväntningar vi har på oss själva. Har man höga krav på sig själv, kontrollbehov och väldigt klara förväntningar på hur man tror det ska vara att bli mamma så kan chocken när det sedan inte blir som man tänkt sig, bli ganska stor. Så var det för mig i alla fall. Man tror att man förbereder sig men ingen vet hurudan bebis man kommer att få, man kan inte föreställa sig hur det kommer att kännas förrän man är mitt inne i det. Allt förändras över en natt. Plötsligt är du mamma och förvirringen och skräcken är total. Kanske inte för alla men för många skulle jag tro, mig själv inräknad. 

Jag ska inte gå in så mycket mer på vad som sades i podcasten men lyssna själva eller läs  den HÄR artikeln skriven av Alexandra Sacks där hon förklarar konceptet "Matrescence". 

Det har i alla fall fått mig att fundera en hel del på hur oförberedd man var på den här omställningen och att det är något som man borde prata mer om under graviditeten. Visst får man information om att förlossningsdepression drabbar många men inte den där gråzonen. Man pratar om graviditeten, om förlossningen och om barnet men pratar man om vad det faktiskt innebär att bli förälder? Alla motstridiga känslor och tankar det väcker? Om den här omställningen som är både psykisk och fysisk? Som kan bli en riktigt jobbig identitetskris och det kan ta länge innan man hittar sin nya identitet som mamma. Även att hitta en ny identitet utan att bara behöva identifiera sig som mamma.. Man kommer aldrig att bli den man var innan man fick barn och det är okej att sörja sitt gamla liv och sitt gamla jag. Det kan kännas skamligt att erkänna men varför ska det vara så? Just då befinner man sig i en övergång mellan det gamla och det nya. Det välbekanta och det okända. Det trygga och ovissheten. Ett enormt ansvar och en förlust av sig själv som den man var och förlust av friheten och sin egen tid. Det kan ge upphov till enormt mycket osäkerhet, vilsenhet, rädsla och även sorg. 

Alexandra Sacks beskriver just den här känslan av "push and pull" som många mödrar säkert känner igen sig i. Man dras mot sitt barn av kärlek men man blir också rädd och känner sig "fången" vilket gör att man också känner att man vill fly ibland. Det är helt normalt. Det är en balansgång att hitta sig själv i det nya och okända. Att ha en ny person i sin närhet som är helt hjälplös och beroende av dig är inte lätt att förhålla sig till. Du ska lära känna en ny liten människa. Det är inte heller alltid självklart att du genast känner en enorm kärlek till ditt nyfödda barn. Det kan ta tid att känna den kärleken och att känna sig trygg med sitt barn i den nya vardagen av osäkerhet. De starka känslorna av stress, utmattning, osäkerhet och rädsla efter en förlossning kan också blockera de positiva känslorna. Det finns ofta inte tid att landa utan man kör bara på utan att låta känslorna komma ikapp. 

Hur vet man då om det bara är den här omställningen man upplever eller om man faktiskt drabbats av förlossningsdepression? Det är nog fråga om hur starka och allvarliga symptom du har. Baby blues, identitetskris och starka känslor är vanliga tecken på moderskapsprocessen du har påbörjat men om du aldrig känner glädje och stressen, ångesten och nedstämdheten fortsätter under en längre period och påverkar vardagen och funktionsförmågan negativt så kan det handla om en depression. Så var det för mig. Det började med enorma stressnivåer och ångest. Hade ganska svår baby blues pga att jag är känslig för hormonella förändringar och det är svårt att säga i vilket skede det övergick till en depression. Jag fick i alla fall höga poäng på depressionstestet jag gjorde på mödrarådgivningen. Därtill började jag känna av symptom på utmattning igen efter all stress jag upplevt. Utmattningssyndrom kan också drabba en nybliven förälder, likaså olika ångestsyndrom eller vilken form av psykisk ohälsa som helst. Den här övergången kan trigga igång något allvarligare och därför är det viktigt att vara uppmärksam och söka hjälp när det börjar kännas jobbigt. Nu fick jag tack och lov ingen riktigt djup depression men just därför förstår jag hur allvarligt det är eftersom min ändå relativt lindriga depression ändå känts fruktansvärt jobbig för mig. Vi måste absolut ta förlossningsdepression på stort allvar och våga prata mer öppet om det. (Som en parentes kan ju säga att jag inte är frisk ännu men hoppas innerligt att det värsta är över. Känner mig ännu nedstämd men de lite bättre perioderna är längre än de var tidigare så hoppas att det går åt rätt håll nu).

Sedan är det också oerhört viktigt att ÄNDÅ prata även om man inte lider av förlossningsdepression eller har någon "diagnos". Jag tror det är viktigt för att kanske undvika att fler drabbas av psykisk ohälsa efter förlossningen. Att känna att man inte är så ensam och att det är normalt att tycka att det är fruktansvärt jobbigt. Att man inte behöver lägga upp en fasad och låtsas att allt är så fantastiskt mysigt med en liten bebis. Det finns så mycket förväntningar och det kan vara förrädiskt. Det måste få vara okej att prata om allt som inte känns bra. Om man dessutom vågar prata om det här innan barnet kommer kanske man ändå kan känna sig lite mer förberedd och sänka kraven på sig själv. Och inse att du inte är ensam om att må dåligt. Vi borde kunna prata om "matresence" som vi pratar om puberteten, graviditet och klimakteriet. Det är alla övergångar som påverkar kvinnor på olika sätt, som är helt normala omställningar men som kan innebära att du under en period mår väldigt dåligt. Det är inga diagnoser, det är livets olika skeden och det behövs tid och utrymme för att bearbeta dessa "kriser" och processer. Men tyvärr så finns det väldigt lite tid och utrymme i dagens stressade samhälle. Så istället för att erkänna att samhället är sjukt, sätter man hellre diagnoser på människorna istället och skriver ut mediciner. Vi behöver också finnas till för varandra mer under de här omställningarna. Nyblivna mammor behöver massor av socialt och emotionellt stöd. Ändå är normen att mamman ska stanna hemma ensam med sin bebis hela dagarna. Inte konstigt om man blir sjuk av stress och ensamhet till slut. Från att ha varit gravid där man fokuserar mycket på mammans hälsa och välmående så förändras det när barnet kommer och så plötsligt ligger allt fokus på barnet och mamman hamnar lite i skymundan. 

Som citatet högst upp säger: "Mammor behöver lika mycket uppmärksamhet som en nyfödd, för också de har precis blivit födda". Det är något som vi måste börja ta på allvar och verkligen SE den nyfödda mamman, inte bara det nyfödda barnet. 

31 dec. 2018

Lingonkladdkaka med kolaglasyr (glutenfri)


Hoppas du har haft en fin jul!<3 Och om julen inte blev som du tänkt dig så sänder jag styrkekramar! Det är inte alla förunnat att fira en drömjul med nära och kära och känna julstämning. Många känner sig ensamma på julen och mår man inte bra så kan det kännas ännu sämre under högtider då förväntningarna är höga och man vill må bra. Jag har ju en jättefin familj och släkt att fira med men julen blev ändå inte som vanligt i år med tanke på min förlossningsdepression och tröttheten som kastar en skugga över allting. Jag försöker att inte sörja julstämningen som försvann eftersom jag älskar julen i normala fall, men det är klart att det kändes sorgligt. 



Måste i alla fall posta det här inlägget innan det faller i glömska. Har inte haft inspiration att baka och fixa som vanligt den här julen men den här goda kakan lagade jag i mellandagarna. Man måste ju tröstäta lite... ;) Nej, jag är vanligtvis inte en sån som tröstäter när jag mår dåligt utan snarare tvärtom, jag får sämre matlust.
Den här kakan blev riktigt mäktig och den passar ju lika bra till nyår eller närsomhelst på året så här får du ett tips till nyårsfikat! 





Lingonkladdkaka med kolaglasyr 

  • 100 gram smör
  • 1 dl mandelmjöl 
  • 1 dl jordmandelmjöl (eller 2 dl mandelmjöl)
  • 1 tsk fiberhusk
  • 3 msk kakao
  • 2 ägg
  • 1-2 msk honung
  • ca 1 dl frysta lingon (eller färska för den delen när det är säsong)


Smält smöret och rör i övriga ingredienserna. Häll i en form med löstagbar kant (ca 20 cm). Strö över lingonen och tryck ner dem i kakan. 
Grädda på 175 grader ca 10-15 minuter. Den ska vara lös och kladdig i mitten! 

Glasyr:
  • 1 dl fibersirap (finns i Finland att köpas här
  • 2 dl grädde
  • 30 gram smör
  • en nypa salt
Koka upp allt i en kastrull och låt sjuda ca 45 minuter tills det tjocknat. 
Låt kakan svalna innan du häller på glasyren. Strö på lite kanel. (Hackade, rostade nötter hade jag också tänkt strö på med fanns inga hemma) Låt stå kallt någon timme innan servering. 

----------------------------------------------------------------------------------------

Med detta önskar jag dig ett riktigt gott nytt år! 
Må alla dina drömmar och intentioner manifesteras och jag hoppas att kärlek, hopp och glädje ska få råda i ditt liv <3 <3 







17 nov. 2018

4 månader senare

Nu har det gått 4 månader sedan vår Hilda föddes. Tiden har gått snabbt men ändå känts långsam ibland, särskilt på grund av mitt mående. Många gånger har jag önskat att tiden ska gå ännu snabbare så att hon blir äldre och det förhoppningsvis blir lättare. Det har blivit lite lättare än det var i början förstås nu när hon har mer rutiner men när man själv inte mår bra så blir vardagen ändå tung. Det känns som om de här utvecklingsfaserna och utvecklingssprången avlöser varandra hela tiden men det händer ju så mycket det första året. Är det inte en mental utvecklingsfas så är det en fysisk tillväxtspurt. Man märker när hon är inne i en fas, då blir hon mer gnällig och otålig. Hon är i den åldern nu då hon upptäcker så mycket av omvärlden och tar in så mycket intryck vilket förstås är uttröttande. Jag längtar ändå tills hon kan börja sitta själv och blir intresserad av att utforska leksaker och olika grejer och kan underhålla sig själv lite bättre. Nu är det nästan omöjligt att göra något annat när hon är vaken för hon kräver uppmärksamhet. Tyvärr har hon ju alltid avskytt bärsjal och bärsele så även om hon vill att man ska bära henne så protesterar hon så fort man sätter henne i selen. Det är inte direkt skönt för ryggen och armarna att bära på en 8 kg bebis! (Ja, hon är en knubbig och bastant tjej :) ) Särskilt inte när man själv är väldigt utmattad.

Sist jag skrev funderade jag över om jag kunde lida av förlossningsdepression. Jag vet fortfarande inte om det är det eller depression på grund av den djupa tröttheten eller en kombination av utmattning och depression. I alla fall hade jag ganska höga poäng på depressionstestet jag tog för ett par månader sedan men det brukar också visa höga poäng vid stress. Känner i alla fall fortfarande av symptomen av utmattningssyndrom så någon form av bakslag har jag väl fått efter all stress jag känt sedan Hilda föddes. Det är både hjärntrötthet och fysisk trötthet, daglig ångest och den där ständiga nedstämdheten som gör det svårt att känna någon riktig livsglädje. Jag är självklart glad över att vi har Hilda och jag älskar henne, vilket jag tänkt kanske är ett tecken på att det inte är förlossningsdepression - för jag har ju kunnat knyta an till henne - men det behöver inte vara ett kriterie för förlossningsdepression. Man kan fortfarande känna kärlek till sitt barn men ändå känna sig nedstämd. När jag hade utmattningssyndrom kände jag ju också nedstämdhet, det kommer ju som ett brev på posten när man inte har någon energi. Den där djupa energilösheten gör ju att man inte har kraft att känna någon vidare glädje. Vad det nu sist och slutligen är för "diagnos" gör kanske detsamma, man mår ju som man mår ändå. Många beskriver ju hur otroligt tungt det känns att bli förälder första gången, även om man inte har ett utmattningssyndrom i bagaget eller upplever depression efter förlossningen. Så det är klart att det blir ännu tyngre då med den bakgrund jag har. Även högkänsligheten blir ju en extra utmaning då man har ett starkt behov av att vila hjärnan och få egentid för att fungera normalt och känna balans. Det funkar inte riktigt längre så bra...

Jag vet också att jag är väldigt känslig för hormonella förändringar vilket ofta är en betydande orsak till psykisk ohälsa efter förlossningen, även utmattning. Jag tror att det ofta är en kombination av hormonella faktorer och den enorma omställning det är att få sitt första barn. Man drabbas av en identitskris samtidigt som allting är så nytt och osäkert. Plötsligt befinner man sig mitt i ett okänt kaos och vet inte hur man ska navigera. Man ska försöka hitta sig själv igen i den nya rollen som förälder och samtidigt försöka att inte tappa bort sig själv, den person man var innan man fick barn. Det är inte på något sätt enkelt och det tar tid att finna friden i det nya kaoset, och att lära sig att släppa på kontrollen eftersom att leva med barn innebär ständig osäkerhet och oförutsedda händelser. Det har nog varit svårt för mig att anpassa mig till, ibland har det känts som att leva med en tickande bomb och då är inte Hilda heller den mest krävande av bebisar. Ingen high need- eller kolikbebis, trots en del magknip i början (tack och lov är ju den tiden över då hon kunde ha fått kolik så den faran är i alla fall över). Men när man själv inte mår bra och har en väldigt låg tolerans för stress så blir småsaker lätt till stora problem som man inte hade reagerat lika starkt på om man hade mått bättre. 

Jag har valt att skriva öppet om mitt mående och hur jobbigt jag har upplevt de här månaderna därför att jag känner att det är viktigt att vi pratar om det här. Det finns så mycket tabu kring förlossningsdepression och psykisk ohälsa hos nyblivna mammor och ändå är det så vanligt. Tabun kring psykisk ohälsa och utmattning har blivit mindre på senare år men när mammor drabbas är det som att det kopplas till ännu mer skam. Jag vet, jag har också känt och känner många gånger skam och skuld över hur jag mår men försöker att utmana de känslorna och tankarna när de kommer. Jag skulle ju aldrig säga åt en annan mamma att hon ska skämmas över hur hon mår, varför skulle jag då tro att min egen skam är berättigad? Men det är ju det där med att man vill vara stark och vara den där "duktiga mamman", man vill må bra för att orka med sitt barn men det gör man ju ändå på något sätt. Trots att ångesten är så stark vissa dagar så interagerar man med sitt barn, man ler och kommunicerar med henne trots att man innerst inne är så trött att man är färdig att kollapsa. För att man vill så mycket för sitt barn, man vill göra allt för att hon ska må så bra som möjligt. Så man gömmer undan sin egen smärta för en stund och ger den lilla energi man har till att finnas där.

Att ta hand om sig själv i en sån här situation är förstås väldigt viktigt. Det är det här med att sätta syrgasmasken på sig själv först innan man hjälper någon annan. Men jag måste erkänna att det har varit en utmaning att veta vad jag ska göra för att må bättre. När det gäller det hormonella så finns det inte så mycket att göra så länge man ammar. Då är vissa hormonnivåer låga och det måste de vara för att amningshormonerna är höga istället men har man haft hormonella obalanser tidigare så kan nivåerna bli för låga. Detta är en viktig faktor när det gäller depression, ångest och utmattning. Det är också svårt att åtgärda det på naturlig väg eftersom de flesta tillskott inte rekommenderas under amning. Det man kan göra är att se till att näringsstatusen är bra vilket den oftast inte är efter en graviditet och förlossning eftersom man har gett så mycket av näringen till barnet. Så att ta tillskott av vitaminer och mineraler och äta en bra kost är viktigt. Där måste jag ju erkänna att jag inte alltid är så bra på att äta det mest näringsrika heller just nu på grund av brist på motivation och energi. Att fundera ut vad man ska laga för mat kan vara väldigt stressande för en trött hjärna och det ska helst inte ta mycket tid heller när man har en bebis. Men man gör så gott man kan och ibland blir det mer onyttigt för att man helt enkelt inte orkar. Så får det vara ibland.

Den andra viktiga biten med att få stöd från omgivningen är jag i alla fall välsignad med. Min man och mina föräldrar, familj och vänner har alla visat så fint stöd och omtanke under den här tiden. Det är inte alla förunnat. Jag försöker vila så gott jag kan även om jag haft höga stressnivåer så länge så jag kan ha svårt att slappna av även när hon sover. Jag kämpar ännu med att hitta sätt att återhämta mig i den här nya situationen då jag inte har möjlighet att vila direkt när jag  känner att jag behöver det, eller kan göra något som ger mig positiv energi för att jag måste finnas där för min dotter. Det är förstås meningsfullt också på sitt sätt men också otroligt dränerande ibland. Det är en ny situation att navigera i, försöka återhämta sig och hitta tillbaka till energi och glädje i tillvaron. Jag försöker att säga till mig själv att jag är tillräcklig när jag känner mig så otillräcklig, att jag inte behöver känna skam för något som jag inte själv kan kontrollera eller har valt att genomlida, att jag är den bästa mamman för min dotter även när jag känner mig svag och hjälplös, att det kommer att bli lättare med tiden och att jag kanske kan vara till stöd och hjälp för någon annan genom att vara öppen med det här. 


Det känns inte alltid bekvämt att öppna sig och skriva om sina erfarenheter så här, men jag känner någonstans inom mig att jag behöver göra det. Det på något sätt som ett kall, precis som när jag fick utmattningssyndrom, att dela med mig, att prata och skriva om det för att minska på tabun, visa att det är okej att må på en massa olika sätt när livet förändras så radikalt som det gör när man får barn och hormonerna hamnar i kaos, att kanske kunna hjälpa någon annan som just nu inte vågar berätta eller erkänna att man mår dåligt. Vi mammor måste bli bättre på att prata och stöda varandra, att våga be om hjälp och fatta att vi är supermammor oavsett livssituation och oavsett hur vi mår. Vi gör alltid vårt bästa i den situation vi är och vi kommer att ta oss igenom det och bli starkare av det. Det är mitt mantra för att orka genom dagarna. Det måste finnas en mening med varför jag går igenom det här, liksom jag i efterhand vet att det fanns en mening med min utbrändhet. Jag är en lite klokare människa efter det med många fler viktiga insikter, hur kliché det än må låta. Jag hoppas den här erfarenheten, hur hemsk den än må kännas just nu, kan föra något gott med sig. I alla fall har jag ju en liten underbar människa som behöver mig och som ger mig mening mitt i mörkret.

TACK för att du tog dig tid att läsa det här! Nu är min hjärna rejält trött efter den här skrivstunden...

6 sep. 2018

Min förlossningsberättelse och lite om förändringen att bli förälder del 2

Applåder om du orkade dig igenom del 1! :) Får se om du orkar dig igenom det här också...

Jag ska fortsätta att berätta lite om hur jag upplevt den första tiden med en nyfödd. Vi stannade på BB nästan 4 dagar eftersom jag var ganska svag och hade ont och fick ännu medicin via iv-dropp första dygnet. Jag hade förstås ont efter att ha blivit sydd och kunde knappt sitta eller gå. Var också väldigt yr när jag skulle gå till att börja med och hade extremt svullna fötter så att det tog ont att gå också på grund av det. Även ansiktet var väldigt svullet första dagarna, antagligen på grund av medicinerna skulle jag tro. Det blev mest att prova på liggamning den första tiden men hade också problem att få igång amningen i början. En orsak var nog att jag hade förlorat så mycket blod. Jag fick pumpa och pumpa mellan amningarna för att få igång mjölkproduktionen och fick knappt fram någon råmjölk alls. Hilda hade också svårt att få grepp och suga och skrek mest då hon skulle äta. Ofta fick vi spruta in lite glukos i munnen på henne för att få henne att suga,något som de ofta gör på BB för att få bebisar att äta (vilket ju inte kändes så bra, att hon skulle få i sig rent socker sina första dagar i livet...men vad gör man när barnet inte äter) Vi gav också den lilla råmjölk jag lyckades pumpa ut, med spruta i munnen då hon inte ville suga. På grund av amningsproblemen gick Hilda ner för mycket i vikt under de första dagarna och därför blev vi tillsagda att väcka henne var tredje timme för att amma och sedan måste jag pumpa också, natt som dag. Hon fick också ersättning vilket inte heller kändes bra. Jag ville ju att hon skulle få tillräckligt med mjölk av mig. Jag fick också lov att använda amningsgummi eller amningsnapp för att Hilda skulle få ett bättre grepp. 

Men allteftersom kom det mer mjölk och det tillsammans med ersättningen gjorde att hon gick upp i vikt igen och vi fick grönt ljus att åka hem. Det kändes väldigt skrämmande att lämna BB även om det inte direkt var jätteroligt att vara på sjukhuset heller. BB personalen var väldigt hjälpsamma och det kändes läskigt att åka hem och klara sig själv med amning och allt när man varit van att ringa på en klocka och fråga om hjälp. Däremot var jag glad att slippa sjukhusmaten som inte var någon höjdare direkt. Som kostrådgivare fascineras man över hur mycket socker och kolhydrater maten består av och någon näringstät mat var det ju inte direkt fråga om. Jag önskade naturell yoghurt till frukost men det fanns inte. Bara någon konstig glutenfri, smaklös gröt samt samma glutenfria bröd till morgon, middag, kväll. Mycket potatis, ris, bröd, osv , näringsfattig isbergssallad och sönderkokta grönsaker fick representera grönsakerna  och sockriga krämer och efterrätter fick avsluta måltiden.  Jag fick beställa dit lite extra mat av mina föräldrar för att överleva dagarna :D 

Det blev också lite av en chock att komma ut från sjukhuset i över trettio graders värme, för att inte tala om att komma hem till ett olidligt varmt hus. Detta resulterade i att jag fick panik efter första natten och vi flyttade tillfälligt in hos mina föräldrar som hade lite svalare inomhus. Det blev så att vi stannade där under resten av värmeböljan även om det var väldigt varmt där också och vissa dagar mådde jag jättedåligt av värmen. Dessutom skulle man sitta och försöka få amningen att fungera och Hilda hade några dagar då hon klusterammade i flera timmar och man satt där och svettades och ammade och försökte slänga i sig lite mat mellan varven. Det är sannerligen en minnesvärd sommar, den sommaren vår Hilda föddes mitt i den värsta värmeböljan i mannaminne. 

De första veckorna har varit väldigt tuffa och jag vill vara öppen med det för jag tror att det är viktigt att vi pratar om hur jobbig den första tiden med en nyfödd kan vara. Särskilt för förstagångsföräldrar. Man hör om den lyckliga "bebisbubblan" och frågar man någon hur det är så får man ofta inte heller höra hela sanningen. Jag vet inte om det har att göra med att man skäms över att man upplever det som jobbigt men jag tror det kan vara en del av det. Det är så otroligt överväldigande och skrämmande i början. Man har ingen aning hur man ska göra, man känner inte ännu sin bebis, man har aldrig tagit hand om en bebis förut och man ska försöka komma underfund med amning och magknip och sömn osv. Jag har upplevt otroligt mycket stress under den här första tiden och det har resulterat i att jag känt av lite av utmattningssymptomen igen och även varit rädd att jag håller på att få en förlossningsdepression. Vet inte ännu om det faktiskt är det eller bara en reakton på de höga stressnivåerna men det har åtminstone inte blivit värre så jag försöker att bara ta en dag i taget och framför allt acceptera hur jag mår.  Jag ville nog inte riktigt erkänna att jag mådde dåligt i början för det var skrämmande och jag ville vara stark för Hildas skull. Men att förneka det man känner gör inte saken bättre, och jag är inte svag för att jag upplever dessa känslor. Att bli mamma ÄR omvälvande för alla och jag tror de flesta går igenom tuffa känslor när de blir föräldrar för första gången. Det faktum att man inte hör så mycket om det jobbiga gör att man får en bild av att det ska vara enklare än det är. Att nyfödda äter och sover ungefär och att man känner sig så lycklig och euforisk av allt oxytocin man får av amningen och att amningen i sig är så fantastiskt mysigt och gosigt osv...det kan säkert vara så men det är inte alltid så. 

Bilden av hur det skulle vara att bli förälder stämde inte riktigt överens med verkligheten om man säger så. Men trots detta finns förstås en överväldigande kärlek till vår dotter också, vilket gör att man orkar, även om man känner att man bara vill bryta ihop vissa dagar. När jag lärde mig att acceptera mina känslor och situationen som den var blev det också lättare. Då slappnade jag av lite mer och slutade försöka stå emot det jag kände och låtsas att jag var glad fast jag inte alls var det. Det är inte lätt att bara "go with the flow" alla dagar (eller vem försöker jag lura, det är aldrig lätt! :)) Jag är en sådan inbiten rutinmänniska och livet med en snart 2 månaders bebis innehåller inte mycket fasta rutiner och går inte att styra. Just nu är hon antagligen inne i en utvecklingsfas som gör att sömnen är minimal, hon vill äta oftare och är mer gnällig och uppe i varv. Lägg till magknip till detta så blir det ännu roligare...

Det har som sagt varit så mycket känslor upp och ner, tårar, nedstämdhet och stress.  Förändringen är ju ganska dramatisk, att gå från ett liv till ett helt annat över en natt. Plötsligt är allt så extremt intensivt och man får aldrig en paus. Som högkänslig med en utbrändhet i bagaget blir det också mer  påtagligt. Jag har också känt skuldkänslor för allt möjligt och rationellt vet jag att dessa tankar inte är sanna men känslorna tar ofta över då man känner sig utmattad, stressad och ångestfylld av allt det nya. Man vill klara sig själv och veta hur man ska göra men det gör man ju inte alltid i början. Man vet inte alltid hur man ska trösta en gråtande bebis, hur man ska fixa magknipet och hur man ska få dem att somna. 

Min mamma har varit en räddare i nöden då hon haft en väldigt lugnande effekt på Hilda. Tror det har att göra med att hon är så lugn och avslappnad medan jag och min man varit så stressade och det känner Hilda förstås av och blir mer orolig själv. Bebisar är ju väldigt energikänsliga och påverkas av hur föräldrarna mår. Det gjorde att jag fick ännu mer dåligt samvete för att jag var så stressad och fick henne att må sämre men samtidgt kunde jag ju inte hjälpa det. Det har varit väldigt skönt och utan mina föräldrars hjälp hade det varit mycket svårare för oss. Även nu då vi bor hemma igen så är det en trygghet att ha dem så nära. Det sociala nätverket är så otroligt värdefullt den första tiden. 

Ja, hur ska jag sammanfatta det här. Den här första tiden som nybliven mamma har sannerligen inte varit lätt men jag vet att det är värt det. Man måste bara försöka sätta det i perspektiv, tänka på det positiva i situationen och lära sig att släppa taget om kontrollbehov och inse att livet med en bebis är oförutsägbart och det går aldrig att veta hur en dag ska bli. Det kommer nya utvecklingsfaser och jobbiga perioder hela tiden och man måste ta sig igenom dem. Man har inte alltid alla svar och kan inte hitta alla lösningar även om det skapar ångest. Man får lov att ta det som det kommer, annars kommer man att stressa ihjäl sig. 

Det är en sorts identitetskris man går igenom när man blir förälder första gången. Livet ändras så radikalt och dessutom är hormonerna i kaos och känslomässigt är man väldigt sårbar. Stöd från omgivningen och att prata om det jobbiga upplever jag som väldigt viktigt i allt det här. Och att inse att man inte är en dålig förälder bara för att man inte har allt på klart eller alla svar. För skuldkänslor kommer så lätt, man klandrar sig själv och jämför sig med andra. Men man får lov att inse att man är den bästa föräldern till sitt barn och man gör så gott man kan. Det kommer alltid att vara förvirrande att ha barn för de utvecklas och förändras hela tiden. Jag och min man har  båda lätt för att prata om våra känslor vilket är väldigt värdefullt, särskilt då man båda är stressade, trötta och lättirriterade. Att vara öppen, kommunicera och hjälpas åt är A och O för att det inte ska tära på förhållandet. Man får gråta, man får bryta ihop ibland och man får tycka att det är fruktansvärt jobbigt. Det gör en inte till en dålig förälder. Snarare bejakar man sin inre styrka då man erkänner hur man mår och tar ansvar för sina känslor istället för att förneka eller trycka undan dem. Och när man tillåter sig att må som man mår och accepterar sina känslor, då blir det också lättare att hantera dem. För man måste låta det vara som det är. Det finns inget annat val. Förändringen uppstår sedan ur den acceptansen. Man tar den dag i taget, en stund i taget och det blir lättare. Så försöker jag tänka för att orka. Och Hildas gulliga ansikte ger mig styrka även när hon gråter, är övertrött och vägrar sova (som hon gör just nu...) och allt är lite kaos. 

All styrka till er andra nyblivna föräldrar! <3 

3 sep. 2018

Min förlossningsberättelse och lite om förändringen att bli förälder del 1

Det har gått länge nu sedan jag fokuserat på bloggen och mycket har hänt sedan dess. Vi har fått en ny liten familjemedlem - vår älskade lilla Hilda som föddes den 17 juli. <3.

Om du inte är intresserad av detaljer kring förlossningen så känn dig fri att skippa det här blogginlägget men jag ville ändå skriva ner det för den som är intresserad och för min egen del också. Jag kommer kanske att dela upp det här inlägget i två delar så det inte blir så långt. 

Den första tiden med en nyfödd har varit så omtumlande - vilket jag återkommer till senare - så jag har inte haft energi att sätta mig ner och skriva. Hilda blir 7 veckor idag så tiden går fort och jag måste erkänna att jag hoppas att tiden fortsätter att gå snabbt för det känns som att det kommer att bli lite lättare när den första tiden är förbi även om folk säger att man ska njuta av varje stund för de växer så snabbt. Jag har väl haft lite svårt för det här med att njuta över huvudtaget eftersom jag känt så mycket stress. 3 månader verkar vara den magiska gränsen på något sätt, när det gäller magknip osv så sägs det bli bättre efter det och de blir allt mer sociala och utvecklar nya färdigheter. 

Men nu över till hur det gick till när Hilda kom till världen. 

Hilda var beräknad att komma den 17.7 och det gjorde hon också. På min mammas födelsedag så nu får hon dela födelsedag med mormor :) Hon föddes  ju mitt i den värsta värmeböljan på ett århundrade, så det kommer man nog att minnas extra bra.

Natten till måndagen den 16 juli känner jag av molande ryggvärk och har mer sammandragningar som känns annorlunda än de gjort tidigare, de är kraftigare och gör mer ont. Har också mer flytningar och tänker att nu har jag säkert gått in i latensfasen. Jag blir ganska upp i varv och har svårt att sova. Men när jag stiger upp på morgonen lugnar det ner sig och jag tänker att det var säkert falskt larm. Jag oroar mig också över blodtrycket som varit ganska högt de senaste dagarna. En del av mig misstänkte att det nog var något på gång eftersom jag dagen innan plötsligt blev sugen på kaffe, vilket jag inte velat ha under hela graviditeten. Och det var nog ett tecken på att förlossningen närmade sig :) 


Plötsligt klockan 11 på förmiddagen går vattnet, vilket jag är osäker på om det faktiskt gjort eftersom det inte kom allt på en gång - det fortsätter att komma lite hela tiden under hela förlossningen. Men inser efter en stund att det nog var vattnet som gått då jag börjar få mer sammandragningar. Jag ringer min doula som råder mig att ringa förlossningen och det gör jag. De vill att vi kommer in  och kollar läget eftersom vattnet gått så jag försöker äta lite lunch vilket inte alls går då jag är så nervös och uppe i varv. Vi åker iväg och anländer till sjukhuset ungefär klockan 13, i 30 graders värme. 

När jag kommer in görs en CTG-kurva som visar att  allt är bra och undersökningen visar att jag bara är öppen 1 cm ännu så det kommer att dröja ett tag. De säger att vi kan åka hem eller göra något annat i 2 timmar om vi vill men jag känner inte för att åka tillbaka hem och ha värkar i bilen då vi ändå bort ca en halv timme bort. Att ta en promenad i hettan lockar inte heller så vi väntar i "väntrummet". Jag får allt tätare värkar och försöker att andas mig igenom dom medan jag lutar mig framåt över en stolsrygg. Min man masserar min rygg när värkarna kommer. Min doula anländer kl 14. Vi får vänta onödigt länge innan jag får ett rum och då kommer värkarna redan väldigt tätt tycker jag. Jag får en matbricka men kan inte äta något eftersom jag blir illamående av smärtan. Dricker kokosvatten som jag har med mig och tar mig någon bit mörk choklad då det enda jag blivit erbjuden tidigare är sockrig saft och söt yoghurt. Någon naturell yoghurt utan socker finns tydligen inte på hela sjukhuset, det påmindes jag om under dagarna på BB också...

Till slut får vi lämna det varma och kvava väntrummet som för mig att må ännu sämre. Värkarna kommer allt tätare och 16 tiden bedöms jag gå in i den aktiva fasen av förlossningen.  Kl 17 får jag prova på att lägga mig i badet men har svårt att hitta någon bekväm position så 20 minuter senare går vi till förlossningsrummet. Jag hade trott att badet skulle vara jättebra för mig men så blev det inte. Värkarna tilltar i intensitet och 17.45 lägger vi på TENS-apparaten som jag tycker lindrar den intensivaste smärtan. 

Ca kl 19 känner jag att det är läge att testa lustgasen. Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag inte vill ha någon medicinsk smärtlindring förutom möjligtvis lustgas och heller inget värkstimulerande om det inte är riktigt nödvändigt och i det läget känner jag att lustgasen är värt ett försök. Den var nog min räddning och funkade bra för mig. Jag tror att det hjälpte mig att hålla mig inne i min bubbla och bara fokusera på andningen och inte börja tänka för mycket eller få panik. Mellan värkarna sitter jag på en gympaboll och när värken kommer stiger jag upp och lutar mig lätt över sängen medan jag andas i lustgasmasken och min man masserar mitt ryggslut. Vi har på musik i bakgrunden som jag haft med mig men märker knappt av den för jag är så inne i min egen bubbla. I efterhand är jag faktiskt stolt över hur bra jag klarade av värkarna bara genom att andas och använda lustgasen samt TENS-apparaten. Det tog så klart fruktansvärt ont men det syntes tydligen nästan inte alls utifrån att en värk kom. Jag var så fokuserad på att andas mig igenom värken och var så närvarande i nuet just då att jag tydligen nästan inte gav några tecken på smärtan fast den var väldigt påtaglig. 

Vid 20-tiden tycker jag att jag inte får någon paus för värkarna kommer så tätt. Doulan och min man trycker ihop mina höfter från varsin sida när värkarna kommer vilket lindrar smärtan lite mer. Jag har svårt att sitta när värkarna kommer utan står hellre framåtlutad eller rakt upp medan de trycker mot höfterna medan jag andas in lustgasen och trycker igång TENS-apparaten. 

21.40 kommer en ny barnmorska in som påbörjar sitt nattskifte. Hon frågar om jag vill bli undersökt för att se hur öppen jag är men att det inte är något måste. Min nyfikenhet tar ändå över och jag vill veta hur långt det har gått  så kl 22.00 undersöker hon mig och då är jag öppen 6-7 cm. 

Ungefär en timme senare kl 23.15 börjar jag känna av lite krystbehov. Då är jag öppen 8-9 cm och det är ännu ganska tjocka kanter kvar  men bara en kvart senare är jag fullt öppen och får börja krysta. Är inte säker på exakt när den aktiva krystningen satte igång men tydligen pågick det aktiva krystskedet i ca 40 minuter. Ganska tidigt under krystskedet började jag blöda och anledningen var tydligen extremt sköra slemhinnor vilket ingen ännu vet varför jag har. Jag blödde ganska mycket under hela krystskedet och det gjordes också en episiotomi för att undvika en större bristning men tyvärr fick jag ändå en tredje gradens bristning. Jag testar lite olika krystställningar:stå på knäna i sängen, liggande på sidan, halvsittande. Jag hade själv trott att det som skulle kännas mest naturligt var att stå på knäna i sängen och luta mig framåt men på något sätt lyckades jag krysta bäst när jag halvsatt i sängen och det gav också bäst resultat, antagligen för att jag var så trött i det skedet att jag var för svag för att stå på knäna. Krystningarna avtar i något skede så jag går med på att få värkstimulerande läkemedel i form av nässpray som ger mig starkare krystvärkar och då äntligen föds Hilda den 17.7 2018 klockan 01.03. Hon får ligga på mitt bröst ett tag medan vi väntar på att moderkakan ska komma ut av sig själv. Jag ville inte heller ha något livmodersammandragande medel för att påskynda processen utan att det skulle få ske i egen takt vilket det gjorde också. Navelsträngen klipps när den slutat pulsera enligt mitt önskemål. Sammanlagt tog förlossningen 9 timmar och 27 minuter. 

Barnmorskan ska sedan försöka sy bristningarna men konstaterar snabbt att hon inte klarar det och kallar på läkaren. Hon försöker sy men konstaterar att bristningarna är för stora och slemhinnan så skör att det inte går. Hon anser att det är bäst att jag får sys på operationsavdelningen istället. Jag känner mig väldigt svag eftersom jag redan förlorat 1,5 liter blod och sammanlagt förlorade jag 1,7 liter. 

Ca klockan 02 börjar de förbereda mig för operation och doulan frågar om hon vill att hon följer med till uppvaket vilket jag gärna vill. Vi åker iväg till operationssalen och min man får stanna med Hilda. 02.30 börjar operationen och jag får spinalbedövning. Man ville först söva mig men jag ber att hellre på bedövning. Jag upplevde det hela som ganska obehagligt eftersom jag fick lågt blodtryck och blev påverkad av medicinen jag fick så jag trodde ett tag att jag skulle svimma på operationsbordet. Det som kändes mest traumatiskt var att jag upplevde det som att ingen "såg" mig. Ingen informerade mig om vad som hände, hur förloppet gick, hur länge det skulle ta eller varför jag mådde dåligt. Jag fick fråga varför jag kände mig så yr och konstig och fick bara ett kort svar någonstansifrån på knagglig svenska att det var pga medicinen och lågt blodtryck. Det kändes så kallt och kliniskt på något sätt och jag kände mig så sårbar att ligga där helt utelämnad och veta att jag inte fick vara hos min dotter. Klockan 03.45 kommer jag till uppvaket och efter ett tag inser jag att min man inte vet något om hur det är med mig så jag ber doulan ringa honom och uppdatera läget. Under tiden jag varit på operation har de tagit prover på Hilda pga att de tyckte att hon skrek för lite efter förlossningen men proverna visade sig vara ok. Jag får stanna ganska länge på uppvaket eftersom jag förlorat så mycket blod och har lågt blodtryck som behöver följas upp. Det tar länge innan jag får två påsar blod eftersom de måste ta nya prover på mig först och det är svårt att få något blod ur mina vener eftersom jag förlorat så pass mycket. Till slut klockan 05.30 får jag två påsar blod. Jag känner mig väldigt trött men har svårt att sova. Jag har fortfarande lågt blodtryck som behöver följas upp. Bemötandet på uppvaket tycker jag heller inte är så mycket bättre än på operationen tyvärr. Ingen försöker ens  anstränga sig för att ge ett litet vänligt leende eller försöka prata extra med mig, utan ger bara korta svar när jag själv  får fråga upp allt då det drar ut på tiden och jag inte får någon information. Det känns mest som att personalen är less på att behöva vara på nattskifte. Någon medkänsla kan jag inte säga att jag upplever. Inte för att jag kräver mycket men i det utsatta läget man är i en sådan situation, skulle man gärna känna sig lite bättre bemött. 

 
Kl 07.30 har jag äntligen fått allt blod, hb har gått upp lite och blodtrycket normaliserats så jag får äntligen åka upp till BB. Personalen hämtar Hilda som de haft i kansliet medan min man fått sova en stund i familjerummet som vi lyckligtvis fick. Äntligen får jag ha min dotter hos mig. Det känns jobbigt att hon har behövt vara utan mig så länge sina första timmar i livet. Min man fick sitta och hålla henne medan jag var på operation och hade min tröja med sig så Hilda fick känna min doft. För min man var det också lite traumatiskt eftersom de for iväg med både mig och Hilda då de måste ta prover på henne och han visste inte om det var något allvarligt med henne också och visste förstås inte heller hur det var med mig, bara att jag förlorat mycket blod och sedan fick han ingen uppdatering på flera timmar. Men äntligen fick vi vara tillsammans alla tre. Jag var förstås väldigt medtagen och trött och omtumlad efter allt men glad att allt gått bra ändå. 

I efterhand har jag insett att hela upplevelsen var ganska traumatiskt för mig  även om själva förlossningen i sig gick bra. Det var väl från krystskedet då jag blödde och var rädd för hur det skulle gå som det blev väldigt jobbigt och att sedan behöva vara separerad från Hilda, förlora blod, få så stor bristning osv gjorde det hela till något av en traumatisk upplevelse vilket jag inte ville erkänna för mig själv först utan försökte intala mig att allt gått bra. Så här i efterhand känner jag ändå fortfarande obehag när jag tänker på det vilket tyder på att jag inte helt har bearbetat det ännu. Därför är det nog bra att få skriva om det också och jag är jättetacksam över att min doula skrev en förlossningsberättelse eftersom jag själv inte minns så jättebra vad som hände. Mycket känns som en dröm och jag har lite minnesluckor. 

Naturligtvis är jag jättetacksam att allt gick bra trots komplikationerna och att Hilda mådde bra. Tiden efter förlossningen har dock inte varit så lätt vilket jag återkommer till i nästa inlägg så det här inte blir för långt. Jag tror det är jätteviktigt att även prata om tiden efter förlossningen och hur jobbigt det kan vara, därför vill jag dela med mig även om det för jag tror att ni är många som kan relatera till det. 

Jag återkommer en annan dag med del 2 :) 


                                              Nyfödda Hilda 


 



                          Och så här ser hon ut nu, 7 veckor senare :) 



10 apr. 2018

Hemlagade granolabars

Det här var ett riktigt bra mellanmål! Ganska liten sats dock så går bra att göra dubbelsats. 

Granolabars

2 dl rostade nötter (blandade nötter enligt smak. Alltså inte färdigrostade utan rosta helst själv för att undvika dåliga oljor. Antingen torrostade eller i kokosolja)
0,5 dl skalade hampafrön (eller chiafrön)
(valfritt: jag hade också i 2 msk krossade hampafrön med blåbärs-aronia-och svartvinbärspulver eftersom det råkade finnas hemma. Det går också att använda pulver av torkade bär istället om man vill ha lite mer smak eller lämna bort helt)
3/4 dl torkade mullbär
0,5 dl torkade aprikoser
0,75 dl kokosolja 
1 msk honung
en nypa salt
(Går också att smaksätta med t.ex kanel, lakritspulver, vaniljpulver osv) 

-Hacka nötterna och torkade frukterna ganska smått.
- Smält kokosoljan tillsammans med honungen
- Blanda alla ingredienser
-Tryck ut smeten hårt i en form och ställ i frysen ca 1 timme.
- Ta ut och skär i lagom stora bitar